Plastbärkassar som är avsedda att tillhandahållas konsumenter för att packa eller bära varor är skattepliktiga.
Skatt ska betalas för plastbärkassar (1 § LSP).
Med plastbärkasse avses en bärkasse som i mer än försumbar omfattning består av plast (2 § LSP). Med bärkasse avses påsar med eller utan handtag som är avsedda att tillhandahållas konsumenter för att packa varor på en plats där varor tillhandahålls eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk (2 § LSP).
En bärkasse som består av både plast och annat material omfattas därmed som huvudregel av definitionen även om bärkassen huvudsakligen består av annat än plast. Om en bärkasse i mer än försumbar omfattning består av plast får avgöras i det enskilda fallet (prop. 2019/20:47 s. 50).
Bärkassar av exempelvis papper, i vilka plast endast utgör en tillsats i lim eller färg som används vid tillverkningen är inte avsedda att träffas av definitionen. Däremot är avsikten att kassar av annat material som har försetts med en plastyta träffas av definitionen. Även kassar som har försetts med t.ex. handtag av plast eller en plastfilm för att det ska vara möjligt att se den förpackade produkten omfattas av skatteplikt (prop. 2019/20:47 s. 50).
Skatten är avsedd att omfatta sådana plastbärkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln för att kunder ska kunna packa eller bära varor som köpts i affären. Exempel på sådana kassar är plastkassar som tillhandahålls vid kassan eller på annan plats vid försäljnings- eller varulämningsställe. Ett annat exempel är små plastpåsar av engångskaraktär som tillhandahålls konsumenter för att fyllas med varor, t.ex. s.k. fruktpåsar, godispåsar och fryspåsar (jfr prop.2019/20:47 s. 26). I förarbetena uttalas också att samtliga plastbärkassar som inte är avsedda för avsedda för varaktigt bruk, oavsett tjocklek, bör omfattas av punktskatten (jfr prop. 2019/20:47 s. 27).
Om en bärkasse är skattepliktig eller inte får i första hand avgöras utifrån en objektiv bedömning av om påsen är av sådant slag som typiskt sett används inom detaljhandeln för att konsumenter ska kunna packa eller bära varor. Det saknar relevans hur påsen i det enskilda fallet rent faktiskt kommer att användas i ett senare skede. Vid bedömningen är påsen faktiska egenskaper (t.ex. material, storlek och utformning) av central betydelse. Även andra omständigheter som hänför sig till påsen, t.ex. hur den har paketerats eller marknadsförts, kan beaktas. Vid bedömningen ska exempelvis den omständigheten att en plastbärkasse som importeras för att användas i ett företags e-handel inte tillmätas någon betydelse (jfr. prop. 2019/20:47 s. 50).
Plast definieras som en polymer i den mening som avses i artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG, som kan ha tillförts tillsatser eller andra ämnen, med undantag för naturligt förekommande polymerer (2 § LSP). Hänvisningen är statisk, dvs. den avser direktivet i den ursprungliga lydelsen.
Med naturligt förekommande polymerer avses polymerer som förekommer naturligt i miljön och som, om de genomgått en kemisk process eller behandling eller en fysikalisk mineralogisk omvandling, inte har förändrats i sin kemiska struktur (2 § LSP).
Definitionen av plast kommer att inkludera plaster som är biobaserade, plaster som är komposterbara eller på annat sätt nedbrytbara samt plaster från fossilt ursprung (jfr prop. 2019/20:47 s. 25).
Bärkassar avsedda för varaktigt bruk (s.k. flergångskassar) är inte skattepliktiga (jfr. 2 § LSP).
Detta undantag omfattar påsar som är av sådant slag att de typiskt sett återanvänds ett stort antal gånger för samma ändamål som de utformades för. Detta torde i normalfallet framgå tydligt av påsens konstruktion och materialval (prop. 2019/20:47 s. 50). Materialet i bärkassarna är starkare för att hålla längre och kan variera mellan olika typer av bärkassar. Exempel på material som kan användas i sådana typer av bärkassar är low density polyeten (LDPE), wowen polypropen, non-wowen polypropen och återvunnen polyester t.ex. från PET-flaskor (prop. 2019/20:47 s. 26).
HFD har bedömt att en plastkasse baserad på återvunnen LLD-polyeten med väggtjocklek om 60 mikrometer inte är avsedd för varaktigt bruk och den är därmed skattepliktig enligt LSP.
Bakgrunden är en ansökan om förhandsbesked av vilken det framgår att den aktuella plastkassen är tjockare än en plastkasse av engångskaraktär och att Research Institutes of Sweden (RISE) har testat kassen och godkänt den som en flergångsbärkasse. Enligt RISE kommer den att hålla för minst 50 användningar. Skatterättsnämnden fann att plastkassen är en sådan plastbärkasse som omfattas av skatteplikt enligt 3 § jämförd med 2 § LSP. Som motivering angavs följande. Kassen har handtag och kommer att förses med respektive detaljhandlares logotyp. Även om plasten är lite kraftigare är kassen till storlek, utformning och material av samma typ som används inom detaljhandeln för att konsumenter ska kunna packa och bära hem varor men inte av sådant slag att den typiskt sett återanvänds ett stort antal gånger.
HFD fastställde förhandsbeskedet och uttalar följande (HFD 2020 ref. 54):
Av lämnade förutsättningar framgår att plastkassens konstruktion och materialval inte på något avgörande sätt skiljer sig från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är plastkassen inte av sådant slag att den typiskt sett kommer att användas ett stort antal gånger. Den kan därmed inte anses vara avsedd för varaktigt bruk och förhandsbeskedet ska därför fastställas.
Sopsäckar, avfallspåsar, hundpåsar och små påsar i konsumentförpackning omfattas inte av punktskatten eftersom de inte är avsedda att tillhandahållas för att packa i eller bära varor från ett försäljnings- eller varuutlämningsställe (prop. 2019/20:47 s. 26).