Utbytet mellan stater av uppgifter som gäller bestämda fysiska eller juridiska personers beskattning brukar delas in i fem olika typer. Indelningen grundas på hur utbytet praktiskt går till, inte vad uppgifterna handlar om eller vilka bestämmelser utbytet grundar sig på. Alla rättsakter om informationsutbyte ger inte stöd för alla typer av utbyte.
Utbyte på begäran innebär att en stat begär uppgifter från en annan stat som kan antas vara relevanta för beskattningen av en bestämd skattskyldig i den första staten. Begäran sker efter en behovsprövning i den begärande staten i varje enskilt fall och ska ange vilka uppgifter som önskas och vad de ska användas till.
Alla rättsakter om informationsutbyte som för närvarande gäller för Sveriges del ger stöd för utbyte på begäran. Exempel är artikel 5 i EU:s handräckningsdirektiv och artikel 5 i Europaråds- och OECD-konventionen.
Automatiskt utbyte innebär att vissa typer av uppgifter, som är bestämda i förväg och som definieras i en rättsakt om informationsutbyte, utbyts regelbundet mellan berörda stater. Uppgifter lämnas samtidigt om många skattskyldiga och det sker inte någon bedömning av uppgifternas betydelse vid utbytestillfället. Utbytet är dock inte automatiskt i den meningen att det är datoriserat och sker utan medverkan av någon skattetjänsteman. Vid varje utbytestillfälle måste någon form av åtgärd vidtas av den skattemyndighet som ska lämna uppgifterna. Vilken teknik som används varierar beroende på vilken rättsakt som ligger till grund för utbytet.
Endast vissa rättsakter om informationsutbyte anger vilka uppgifter som ska utbytas automatiskt. Exempel är artikel 8 i EU:s handräckningsdirektiv och artikel 11 i det nordiska handräckningsavtalet. Artikeln om informationsutbyte i skatteavtal ger stöd för automatiskt utbyte men anger inte vilka uppgifter som ska utbytas (kommentarspunkterna 9 och 9.1 till artikel 26 i OECD:s modellavtal). I praktiken krävs därför att staternas behöriga myndigheter ingår ett kompletterande avtal om detta. Sverige har sådana avtal med flera länder, bland andra Italien.
Ursprungligen avsåg det automatiska utbytet endast uppgifter om inkomster såsom lön, pension, ränta och utdelning. På senare tid har det tillkommit utbyte av uppgifter om andra företeelser, nämligen finansiella konton, land-för-land-rapporter, förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor samt rapporteringspliktiga arrangemang.
Spontant utbyte (uttryckssättet varierar mellan rättsakterna) innebär att en stat utan föregående begäran lämnar uppgifter till en annan stat som kan ha betydelse för beskattningen av någon skattskyldig i denna stat. Uppgiftslämnandet sker i varje enskilt fall efter en bedömning i den utlämnande staten. I vissa rättsakter anges situationer då uppgifter alltid ska lämnas. I övriga fall görs en bedömning av uppgifternas betydelse för beskattningen i det enskilda fallet.
Alla rättsakter om informationsutbyte som för närvarande gäller för Sveriges del, utom bilaterala informationsutbytesavtal, ger stöd för spontant utbyte. Exempel är artikel 9 i EU:s handräckningsdirektiv och artikel 7 i Europaråds- och OECD-konventionen. Bilaterala informationsutbytesavtal omfattar spontant utbyte endast om det grundläggande avtalet har kompletterats med bestämmelser om detta.
Närvaro vid skatteutredning (uttryckssättet varierar mellan rättsakterna) innebär att företrädare för skattemyndigheten i en stat får närvara vid skatteutredning i en annan stat efter godkännande av denna stat. Det rör sig oftast om större utredningar av den typ som i Sverige kallas skatterevision. Företrädaren får ta del av det som framkommer vid utredningen i den andra staten men fattar inte några beslut om hur utredningen ska ske i denna stat. Om framkomna uppgifter föranleder beskattningsåtgärder mot en skattskyldig i den första staten måste uppgifterna tillföras ett skatteärende i enlighet med lagstiftningen där.
Alla rättsakter om informationsutbyte som för närvarande gäller för Sveriges del ger stöd för närvaro vid skatteutredning. Exempel är artikel 11 i EU:s handräckningsdirektiv och artikel 9 i Europaråds- och OECD-konventionen.
Samtidiga/simultana kontroller eller samtidiga/simultana skatteutredningar innebär att två eller flera staters skattemyndigheter parallellt och på ett samordnat sätt utreder en eller flera skattskyldiga och utbyter information som framkommer under utredningen. Sådan samverkan är alltid frivillig för de berörda staterna. Det rör sig oftast om större utredningar av den typ som i Sverige kallas skatterevision. Utredningen sker enligt nationell lagstiftning i respektive stat.
Alla rättsakter om informationsutbyte som för närvarande gäller för Sveriges del, utom bilaterala informationsutbytesavtal, ger stöd för samtidiga kontroller. Exempel är artikel 9 i EU:s handräckningsdirektiv och artikel 7 i Europaråds- och OECD-konventionen.