Meny

Om föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inte lämnas i tid kan Skatteverket ta ut en eller flera rapporteringsavgifter.

Vad är en rapporteringsavgift?

En rapporteringsavgift är en särskild avgift (3 kap. 17 § SFL) som ska tas ut om föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inte har lämnats i tid till Skatteverket.

Varför har det införts bestämmelser om rapporteringsavgift?

Medlemsstaterna i EU ska enligt DAC 6 fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits avseende skyldighet att rapportera rapporteringspliktiga arrangemang. Vidare ska medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att sanktionerna tillämpas. Sanktionerna ska vara verkningsfulla, proportionerliga och avskräckande (prop. 2019/20:74 s. 136).

Det innebär att Sverige har en skyldighet att införa regler om sanktioner för de som inte fullgör sin uppgiftsskyldighet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Bestämmelser om rapporteringsavgift har införts i skatteförfarandelagen den 1 juli 2020 (49 c kap. SFL).

Med anledning av coronapandemin har regeringen genom förordning (SFS 2020:682) föreskrivit att uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang där uppgiftsskyldigheten inträtt mellan den 30 juni 2020 och den 1 januari 2021 ska ha kommit in till Skatteverket senast den 31 januari 2021. Förordningen ersätter därmed de tidpunkter som följer av 33 b kap. 19 och 20 §§ SFL.

En konsekvens av denna senareläggning av tidpunkten för uppgiftslämnandet blir att reglerna om rapporteringsavgift enligt 49 c kap. SFL kommer att kunna tillämpas först efter den 31 januari 2021.

Historiska arrangemang juni 2018–juni 2020

Bestämmelserna om rapporteringsavgift ska inte tillämpas på sådana rapporteringspliktiga arrangemang där genomförandet av arrangemanget har påbörjats efter den 24 juni 2018 och före ikraftträdandet den 1 juli 2020, d.v.s. historiska arrangemang (SFS 2020:561). Det innebär att ingen rapporteringsavgift ska tas ut även om uppgifterna inte lämnas i tid eller om lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga eller bristfälliga.

När ska en rapporteringsavgift tas ut?

För att ta ut en rapporteringsavgift förutsätts det att en uppgiftsskyldig rådgivare eller användare inte har lämnat föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang i tid (49 c kap. 1 § SFL).

Vad gäller uppgiftsskyldigheten, d.v.s. vem som ska lämna uppgifter, vilka uppgifter som ska lämnas och när dessa uppgifter ska lämnas, så finns det reglerat i 33 b kap. SFL.

Formkrav

Uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang ska lämnas enligt ett fastställt formulär (38 kap. 1 § SFL). Om uppgifterna lämnas på något annat sätt ska uppgifterna inte anses ha lämnats och rapporteringsavgift kan då tas ut. I förarbetena motiveras detta formkrav med att Skatteverket i annat fall skulle få en orimlig börda att genomsöka samtliga inlagor och formulär som avser helt andra områden från en person för att hitta de uppgifter som avser ett rapporteringspliktigt arrangemang (prop. 2019/20:74 s. 141). En rapporteringsavgift kan alltså tas ut även om föreskrivna uppgifter har lämnats på annat sätt än enligt ett fastställt formulär.

Bevisfrågor

Rapporteringsavgiften är en ekonomisk sanktion som tas ut på initiativ av Skatteverket. Utgångspunkten är att det är Skatteverket som ska bevisa (har bevisbördan för) att en person är uppgiftsskyldig och inte har lämnat föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang i tid (prop. 2019/20:74 s. 141). Skatteverket kan därför i det enskilda fallet behöva bevisa bl.a. att det är fråga om ett gränsöverskridande arrangemang, att arrangemanget uppvisar något av de kännetecken som innebär att det är rapporteringspliktigt, att rådgivaren eller användaren är uppgiftsskyldig i Sverige och att uppgifterna har lämnats för sent.

När det gäller bevisgraden, d.v.s. den nivå som ställs på bevisningen, ska det enligt lagtexten ”klart framgå” att den som ska lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inte har lämnat dessa uppgifter i tid eller att uppgifterna är bristfälliga eller felaktiga (49 c kap. 1–3 §§ SFL). Bevisnivån motsvarar den nivå som gäller vid beslut om skattetillägg eller beslut om efterbeskattning på grund av oriktig uppgift (49 kap. 5 § SFL och 66 kap. 27 § SFL).

Flera avgifter kan tas ut

Ett av syftena med uppgiftsskyldigheten är att medlemsstaternas skattemyndigheter i ett så tidigt skede som möjligt ska få uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang (prop. 2019/20:74 s. 141). Rapporteringsavgift kan tas ut om uppgifterna inte kommer in eller om uppgifterna kommer in för sent. Vidare kan rapporteringsavgift tas ut när uppgifter om arrangemanget har lämnats i tid och det senare visar sig att uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga.

När föreskrivna uppgifter inte har lämnats i tid

Utgångspunkten är att uppgifterna ska lämnas inom en viss tidsram (33 b kap. 19–21 §§ SFL). Om uppgifterna inte kommer in till Skatteverket eller om de kommer in för sent kan det bli aktuellt med upp till tre rapporteringsavgifter.

En första avgift

Rapporteringsavgift ska tas ut om det klart framgår att föreskrivna uppgifter inte har lämnats inom den tid som anges i 33 b kap. 19, 20 eller 21 § SFL (49 c kap. 1 § SFL).

För en rådgivare innebär det att uppgifterna ska ha kommit in till Skatteverket inom 30 dagar från och med dagen efter den av följande dagar som inträffar först

  1. den dag rådgivaren gjorde arrangemanget tillgängligt
  2. den dag arrangemanget blev klart för genomförande
  3. den dag rådgivaren påbörjade genomförandet av arrangemanget.

Om uppgifterna ska lämnas av den andra kategorin av rådgivare ska 30 dagar i stället räknas från och med dagen efter den dag då denna tillhandahöll sina tjänster avseende arrangemanget (33 b kap. 19 § SFL).

För en användare ska uppgifterna ha kommit in till Skatteverket inom 30 dagar från och med dagen efter den av följande dagar som inträffar först (33 b kap. 20 § SFL)

  1. den dag arrangemanget tillhandahölls användaren
  2. den dag arrangemanget blev klart för genomförande av användaren
  3. den dag användaren påbörjade genomförandet av arrangemanget.

Om en rådgivare ska lämna kvartalsvisa uppdateringar av tidigare inrapporterade arrangemang ska sådana uppgifter lämnas vid utgången av varje kalenderkvartal (33 b kap. 21 § SFL).

En andra avgift

Om uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inte lämnas inom 30 dagar eller om kvartalsvisa uppdateringar inte lämnas vid utgången av ett kalenderkvartal påbörjas en ny tidsperiod innan det kan bli aktuellt att ta ut en andra avgift.

Reglerna innebär att ytterligare en avgift ska tas ut om föreskrivna uppgifter inte har lämnats inom 60 dagar från den tidpunkt då uppgiftsskyldigheten rätteligen skulle ha fullgjorts enligt 33 b kap. 19–21 §§ SFL (49 c kap 2 § första stycket SFL).

Det innebär att en första avgift ska tas ut om uppgiftsskyldigheten inte fullgörs inom 30 dagar eller vid utgången av kalenderkvartalet om det gäller kvartalsvis uppdatering och att en andra avgift ska tas ut om uppgifterna inte lämnas inom ytterligare 60 dagar.

En tredje avgift

Under vissa förutsättningar kan det även bli aktuellt att ta ut en tredje rapporteringsavgift. Grundförutsättningarna för en sådan avgift är samma som för den andra avgiften, d.v.s. att uppgifterna inte har lämnats inom 60 dagar från den tidpunkt då uppgiftsskyldigheten rätteligen skulle ha fullgjorts.

Det som skiljer den andra och den tredje avgiften åt är att den uppgiftsskyldiga har en möjlighet att undgå den tredje avgiften genom att komma in med föreskrivna uppgifterna innan Skatteverket tagit kontakt med den uppgiftsskyldiga med anledning av en utredning om en andra rapporteringsavgift (49 c kap. 2 § andra stycket SFL).

Det innebär att den uppgiftsskyldiga har en möjlighet att komma in med de uppgifter som tidigare skulle ha lämnats och på så sätt undgå att bli påförd en tredje rapporteringsavgift. Är det däremot så att Skatteverket redan har inlett en utredning om en andra rapporteringsavgift när uppgifterna lämnas, är utgångspunkten att även en tredje rapporteringsavgift ska tas ut.

Anledningen till att det kan tas ut mer än en avgift är att det annars inte skulle finns något incitament för den uppgiftsskyldiga att på eget initiativ komma in med uppgifterna efter den tidpunkt då uppgiftsskyldigheten skulle ha fullgjorts (prop. 2019/20:74 s. 141–142). Som reglerna nu är utformade finns det anledning för den uppgiftsskyldiga att komma in med uppgifterna inom 60 dagar eller innan Skatteverket påbörjar en utredning om en andra rapporteringsavgift för att på så sätt undgå att bli påförd ytterligare avgifter.

Skatteverket kan meddela ett beslut om rapporteringsavgift inom sex år från utgången av det kalenderår då uppgiftsskyldigheten skulle ha fullgjorts (52 kap. 8 d § SFL). Det finns inte något formellt hinder mot att Skatteverket tar ut tre avgifter vid ett och samma beslutstillfälle.

Exempel 1: uppgifterna lämnas för sent

Rådgivare A har inte kommit in med uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inom 30 dagar efter den dag då arrangemanget gjordes tillgängligt enligt 33 b kap. 19 § SFL.

Om uppgifterna kommer in till Skatteverket 80 dagar efter den dag arrangemanget gjordes tillgängligt ska en avgift tas ut. Rådgivaren har i detta fall inte kommit in med föreskrivna uppgifter inom 30 dagar vilket resulterar i en avgift enligt 49 c kap. 1 § SFL. Däremot ska en andra avgift inte tas ut eftersom uppgifterna kom in till Skatteverket innan den andra perioden på 60 dagar löpt ut.

Skulle uppgifterna i stället komma in till Skatteverket 110 dagar efter den dag arrangemanget gjordes tillgängligt, ska däremot två avgifter tas ut. Den första avgiften för att uppgifterna inte har lämnats inom 30 dagar efter det att arrangemanget gjordes tillgängligt, och den andra avgiften för att uppgifterna inte heller har lämnats inom 60 dagar efter den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats.

Däremot blir det inte aktuellt att ta ut en tredje avgift om rådgivaren har kommit in med uppgifterna innan Skatteverket tagit kontakt med den uppgiftsskyldiga om att ta ut en andra rapporteringsavgift.

Exempel 2: uppgifterna lämnas för sent

Vid en revision upptäcker Skatteverket att B AB (som är en i Sverige uppgiftsskyldig användare) inte har lämnat några uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang. Utredningen visar att arrangemanget påbörjades för fyra år sedan.

Om det av utredningen klart framgår att B AB ska lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang kan Skatteverket ta ut tre avgifter. Den första avgiften tas ut eftersom uppgifterna inte har lämnats inom 30 dagar från och med dagen efter den dag användaren (B AB) påbörjade genomförandet av arrangemanget. Den andra avgiften ska tas ut eftersom uppgifterna inte heller har lämnats inom 60 dagar från den tidpunkt då uppgifterna senast skulle ha lämnats. Den tredje avgiften ska tas ut eftersom föreskrivna uppgifter inte heller har lämnats innan Skatteverket tagit kontakt med användaren om att ta ut en andra avgift.

Rapporteringsavgift när lämnade uppgifter är felaktiga eller bristfälliga

Även om det har lämnats uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang i rätt tid kan det bli aktuellt att ta ut en eller flera rapporteringsavgifter om de lämnade uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga och bristerna upptäcks efter det att tiden för uppgiftslämnandet har passerat.

Att rapporteringsavgift kan tas ut även i dessa situationer följer av 49 c kap. 1–2 §§ SFL där det står att föreskrivna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang ska ha lämnats inom vissa tidsramar. Av förarbetena framgår att föreskrivna uppgifter inte har lämnats om uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga (prop. 2019/20:74 s. 143). Om brister eller felaktigheter upptäcks efter sista dagen för uppgiftslämnandet finns det därför grund för att ta ut rapporteringsavgift.

Samtidigt finns det bestämmelser som innebär att rapporteringsavgift inte ska tas ut om bristerna endast är av mindre betydelse eller i vissa fall när den uppgiftsskyldiga på eget initiativ har rättat uppgifterna (49 c kap. 3 § SFL).

Brister av mindre betydelse

Om uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang lämnas inom tidsramarna 30 respektive 60 dagar och uppgifterna innehåller brister får någon rapporteringsavgift inte tas ut om bristerna endast är av mindre betydelse (49 c kap. 3 § första stycket 1 SFL).

Med brister av mindre betydelse menas sådana brister som har liten eller ingen betydelse för Skatteverkets bedömning av arrangemanget och utbytet av upplysningar med andra medlemsstater.

Även i fall när det är uppenbart att en uppgift är felaktig eller saknas kan bristen ofta anses vara av mindre betydelse, förutsatt att det rör sig om enstaka brister. I dessa fall finns det ingen risk att Skatteverket missleds, och det kan ofta räcka med en fråga till den uppgiftsskyldiga för att Skatteverket ska få in korrekta uppgifter. Som exempel nämns i förarbetena skrivfel och rena misstag (prop. 2019/20:74 s. 143 och prop. 2019/20:74 s. 222).

Exempel: mindre brister

Uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang kommer in till Skatteverket 20 dagar efter den tidpunkt då uppgifterna senast skulle ha lämnats enligt 33 b kap. 19 § SFL.

Uppgifter om vilken eller vilka kännetecken i 13–25 §§ RAL som gör arrangemanget rapporteringspliktigt saknas. Dessa uppgifter ska lämnas enligt 33 b kap. 16 § SFL. De utelämnade uppgifterna har betydelse för utbytet av upplysningar med andra stater, men det är uppenbart för Skatteverket att uppgifterna saknas och bristen kan normalt avhjälpas med en fråga till den uppgiftsskyldiga.

En första rapporteringsavgift ska i detta exempel tas ut enligt 49 c kap. 1 § SFL eftersom föreskrivna uppgifter inte har lämnats inom 30 dagar.

Däremot bör inte en andra eller tredje avgift tas ut om saknade uppgifter inte har kommit in till Skatteverket inom 60 dagar från den tidpunkt då uppgifterna senast skulle ha lämnats. Det är i detta fall uppenbart att vissa uppgifter saknas samtidigt som bristen kan avhjälpas med en fråga till den uppgiftsskyldiga. En förutsättning för att en andra och tredje avgift inte ska tas ut är dock att den uppgiftsskyldiga efter Skatteverkets fråga kommer in med korrekta uppgifter.

Rättelse på eget initiativ

Om uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang lämnas inom 30 respektive 60 dagar och uppgifterna senare visar sig var felaktiga eller ofullständiga kan en eller flera rapporteringsavgifter tas ut. Ytterligare en förutsättning är att bristerna inte är av mindre betydelse eftersom någon avgift i sådant fall inte ska tas ut (49 c kap. 3 § SFL).

Samtidigt finns det en möjlighet för den uppgiftsskyldiga att i denna situation undgå att bli påförd en rapporteringsavgift om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ rättar uppgifterna så att de uppfyller de krav som finns i 33 b kap. 16–18 §§ SFL (49 c kap. 3 § första stycket 2 SFL).

Uttrycket ”på eget initiativ” har samma betydelse som i 49 kap. 10 § första stycket 2 SFL när en person vill rätta en oriktig uppgift som lämnats till ledning för beskattningen. För att rättelsen ska vara på eget initiativ förutsätts att rättelsen görs självmant. Om den uppgiftsskyldiga har anledning att tro att Skatteverket har uppmärksammat bristen ska avgiften därför tas ut. Om Skatteverket t.ex. har ställt en fråga till den uppgiftsskyldiga och frågan har samband med den felaktiga eller ofullständiga uppgiften är det för sent att komma in med en rättelse på eget initiativ (prop. 2019/20:74 s. 222).

I vissa fall godtas inte en rättelse på eget initiativ

Möjligheten att göra en rättelse på eget initiativ gäller dock inte om de uppgifter som lämnats är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för de syften som de är avsedda att lämnas för. De syften som avses är att uppgifterna ska utgöra underlag för Skatteverkets utbyte av upplysningar inom EU, underlag för skattekontroll och för analys av risker i skattesystemet (33 b kap. 2 § SFL)

Anledningen till att en rättelse inte ska godtas i detta fall är att det inte ska vara möjligt att sätta tidsfristen ur spel genom att först lämna formulär som nästan är tomma eller som innehåller uppenbart felaktiga uppgifter och sedan rätta uppgifterna på eget initiativ (prop. 2019/20:74 s. 143).

Hur beräknas rapporteringsavgiften?

Regler om beräkning av rapporteringsavgift finns i 49 c kap. 4–6 §§ SFL.

Den första avgiften

Om föreskrivna uppgifter inte lämnas inom 30 dagar ska en första rapporteringsavgift tas ut med 7 500 kr för användare och med 15 000 kr för rådgivare. Avgiften ska tas ut för varje rapporteringspliktigt arrangemang och för varje sammanställning som avses i 33 b kap. 21 § SFL (49 c kap. 4 § SFL). Avgiften som tas ut med fasta belopp har enligt förarbetena karaktären av en förseningsavgift.

Anledningen till att avgiften är dubbelt så hög för rådgivare jämfört med användare, är att det kan ställas högre krav på att en rådgivare ska ha kännedom om de regler som gäller för rapporteringspliktiga arrangemang. En överträdelse anses därför vara allvarligare om den sker i rollen som rådgivare (prop. 2019/20:74 s. 147).

Den andra och den tredje avgiften

Även om förutsättningarna för att ta ut en andra avgift och en tredje avgift delvis skiljer sig åt ska avgiften beräknas på samma sätt. Dessa avgifter är enligt förarbetena den egentliga sanktionen, och därför är det viktigt att avgiften är kännbar (prop. 2019/20:74 s. 147).

På motsvarande sätt som gäller för den första avgiften så är den andra och tredje avgiften dubbelt så hög för rådgivare som den är för användare. Om överträdelsen sker i den uppgiftsskyldigas näringsverksamhet tillkommer att storleken på avgiften ska beräknas utifrån hur hög den uppgiftsskyldigas omsättning var under närmast föregående räkenskapsår.

Utgångspunkten är att den andra och den tredje avgiften ska tas ut med 10 000 kr för användare och 20 000 kr för rådgivare. Dessa fasta avgiftsbelopp gäller om överträdelsen inte har skett i den uppgiftsskyldigas näringsverksamhet eller om överträdelsen har skett i den uppgiftsskyldigas näringsverksamhet men omsättningen under närmast föregående räkenskapsår understiger 15 miljoner kr (49 c kap. 5 § SFL).

Med närmast föregående räkenskapsår avses det räkenskapsår som föregick det år då överträdelsen inträffat.

Om överträdelsen sker i den uppgiftsskyldigas näringsverksamhet ska den andra och den tredje avgiften, enligt 49 c kap. 5 § andra stycket SFL, i stället

  1. vara 15 000 kr för användare och 30 000 kr för rådgivare om omsättningen närmast föregående år uppgår till minst 15 miljoner kr men understiger 75 miljoner kr
  2. vara 30 000 kr för användare och 60 000 kr för rådgivare om omsättningen närmast föregående räkenskapsår uppgår till minst 75 miljoner kr men understiger 500 miljoner kr
  3. vara 75 000 kr för användare och 150 000 kr för rådgivare om omsättningen närmast föregående räkenskapsår uppgår till minst 500 miljoner kr.

Med begreppet omsättning menas nettoomsättningen d.v.s. intäkter från sålda varor och utförda tjänster som ingår i företagets normala verksamhet med avdrag för lämnade rabatter, mervärdesskatt och annan skatt som är direkt knuten till omsättningen (prop. 2019/20:74 s. 223)

Exempel: beräkning av rapporteringsavgift

Skatteverket upptäcker vid en revision att rådgivare A skulle ha lämnat uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang fyra år tidigare. Rådgivningen har skett inom ramen för rådgivarens näringsverksamhet. Rådgivarens omsättning uppgick under närmast föregående räkenskapsår till 300 miljoner kr.

Eftersom Skatteverket tagit kontakt med rådgivaren om att ta ut både en första och en andra avgift kan Skatteverket i detta fall ta ut tre avgifter (49 c kap. 1–2 §§ SFL):

  • En första avgiften på 15 000 kr eftersom det är fråga om en rådgivare.
  • En andra respektive tredje avgift på 60 000 kr eftersom överträdelsen skedde i rådgivarens näringsverksamhet och omsättningen närmast föregående räkenskapsår var 300 miljoner kr.

Totalt blir rapporteringsavgifterna 135 000 kr.

Om räkenskapsåret är förkortat eller förlängt justeras omsättningen

Med räkenskapsår avses en tidsperiod om 12 månader. I vissa fall kan det aktuella räkenskapsåret vara förkortat eller förlängt. Den uppgiftsskyldigas omsättning ska i sådant fall justeras i motsvarande mån (49 c kap. 5 § tredje stycket SFL).

Om uppgifter saknas får omsättningen uppskattas

I vissa fall kan det saknas uppgifter om föregående års omsättning, t.ex. om

  • det är en näringsidkares första verksamhetsår
  • det på annat sätt saknas uppgifter om årsomsättning
  • de uppgifter som finns är bristfälliga.

I dessa fall får omsättningen uppskattas (49 c kap. 6 § SFL).

En sådan uppskattning kan exempelvis utgå från den löpande bokföringen, kundavtal, kontoutdrag eller annan information som går att samla in och som kan ligga till grund för ett antagande om omsättningen (prop. 2019/20:74 s. 224).

Befrielse från rapporteringsavgift

Rapporteringsavgift är tillsammans med förseningsavgift, skattetillägg, återkallelseavgift, dokumentationsavgift och kontrollavgift en särskild avgift enligt 3 kap. 17 § SFL. Det innebär att reglerna om befrielse från särskild avgift i 51 kap. 1 § SFL blir tillämpliga.

Befrielsereglerna innebär att Skatteverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från rapporteringsavgiften om det skulle framstå som oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp.

Vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut rapporteringsavgiften ska Skatteverket, enligt 51 kap 1 § SFL, särskilt beakta

  • om den felaktighet eller passivitet som har lett till avgiften kan antas ha berott på ålder, hälsa eller liknande förhållanden
  • om det är fråga om en felbedömning av en regel eller betydelsen av faktiska förhållanden
  • om avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten
  • om det har varit fråga om en oskäligt lång handläggningstid.

I förarbetena ges vidare följande exempel på situationer som skulle kunna utgör grund för befrielse (prop. 2019/20:74 s. 153–154):

  • Den omständigheten att flera närstående uppgiftsskyldiga har påförts rapporteringsavgift avseende samma arrangemang skulle kunna vara skäl för befrielse om de sammanlagda avgifterna inte kan anses stå i rimlig proportion till överträdelsen.
  • Det kan bli aktuellt med befrielse när rapporteringsavgiften ska baseras på omsättningen och denna tillfälligt är osedvanligt hög och därmed missvisande.
  • I fråga om rapporteringspliktiga arrangemang som gäller gränsöverskridande betalningar (19 § 2 b RAL) kan ett arrangemang plötsligt bli rapporteringspliktigt till följd av att ett land tillkommer i förteckningen över sådana som bedömts vara icke samarbetsvilliga. Det skulle då kunna uppstå en situation där det inte är rimligt att ta ut rapporteringsavgift med fullt belopp om uppgifterna lämnas för sent och detta beror på att ett land tillkommit i förteckningen i ett sent skede.
  • Om en rådgivare är förhindrad att lämna uppgifter på grund av tystnadsplikten för advokater ska rådgivaren informera användaren om dennas skyldighet att lämna uppgifter. Om användaren får denna information sent från rådgivaren och det leder till att användaren lämnar uppgifterna för sent bör detta kunna vägas in vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp.
  • Om det skulle uppstå en situation då åtgärder av samma slag inom en verksamhet bedöms vara rapporteringspliktiga arrangemang men den uppgiftsskyldiga missuppfattat att det är fråga om ett sådant arrangemang och därför inte lämnar uppgifter, bör de sammanlagda rapporteringsavgifterna för flera sådana åtgärder av samma slag kunna anses inte stå i rimlig proportion till underlåtenheten att lämna uppgifter om arrangemanget.

Befrielse med anledning av att reglerna är nya

Reglerna om rapporteringspliktiga arrangemang och därtill knuten uppgiftsskyldighet trädde i kraft den 1 juli 2020. Det kan inte uteslutas att det under en övergångsperiod kommer att finnas sådana tolkningsproblem kring det nya regelverket som helt eller delvis kan förklara varför föreskrivna uppgifter inte har lämnats i tid. Frågan är vilken betydelse detta kan få vid bedömningen av om hel eller delvis befrielse ska medges från en rapporteringsavgift.

Hel eller delvis befrielse från en särskild avgift ska medges om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp (51 kap. 1 § SFL). En omständighet som särskilt ska beaktas är enligt lagtexten om felaktigheten eller passiviteten kan antas ha berott på en felbedömning av en regel.

Vid bedömningen av om det finns skäl för hel eller delvis befrielse från rapporteringsavgift finns det, enligt förarbetena, anledning att ta hänsyn till den osäkerhet som kan finnas kring tolkningen av det nya regelverket. Detta gäller särskilt under en inledande övergångsperiod (prop. 2019/20:74 s. 152 f.).

Utifrån hur lagtext och förarbeten är utformade finns det därmed under en inledande övergångsperiod särskild anledning att ta hänsyn till den osäkerhet som kan finnas vid tolkningen av de nya reglerna.

Utgångspunkten är att befrielsefrågan ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Varken i lagtext eller i förarbeten finns det stöd för att en osäkerhet vid tolkningen av de nya reglerna generellt skulle kunna motivera att hel eller delvis befrielse ska medges.

Kompletterande information

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner