Vad är CRS och DAC 2?

CRS

CRS står för Common Reporting Standard och det är OECD:s rapporteringsnorm för utbyte av upplysningar om finansiella konton mellan olika stater och jurisdiktioner (Standard for automatic Exchange of Financial Account Information in Tax Matters). Standarden bygger i stora delar på en modell för bilaterala avtal om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiell information mellan USA:s federala skattemyndighet och respektive skattemyndighet i annan stat eller jurisdiktion, de s.k. FATCA-avtalen.

Vissa förändringar har gjorts i CRS för att anpassa standarden till ett multilateralt sammanhang och för att den ska fungera fristående från den amerikanska lagstiftningen. OECD:s standard består av en modell för avtal mellan behöriga myndigheter om att tillämpa CRS. Till avtalet hör rapporteringsnormen CRS, kommentarer och regler kring it-format för utbytet.

Information om de rättsliga grunderna för informationsutbytet hittar du på sidan om Europaråds- och OECD-konventionen.

DAC 2

I Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning finns bestämmelser om ett obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar. Genom Rådets direktiv 2014/107/EU utvidgades detta automatiska utbyte till att omfatta i princip motsvarande bestämmelser som finns i CRS, d.v.s. ett utbyte av upplysningar om finansiella konton mellan EU:s medlemsstater.

Information om de rättsliga grunderna för informationsutbytet hittar du på sidan om EU-direktivet om handräckning i skatteärenden.

FATCA

För utbyte av upplysningar med USA gäller dock de bestämmelser som infördes med anledning av Sveriges FATCA-avtal med USA.

Svensk lagstiftning med anledning av CRS och DAC 2

Reglerna i CRS och DAC 2 överensstämmer i stort sett med varandra men det finns vissa skillnader. Regeringen har därför valt att införa dessa regler gemensamt i svensk lagstiftning. För att hantera dessa frågor har bland annat följande lagar och förordningar införts.

• Lag (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton (IDKAL)
• Lag (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton
• 22 b kap. skatteförfarandelagen (SFL) – Kontrolluppgifter om rapporteringspliktiga och odokumenterade konton med anledning av automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton
• Förordning (2015:921) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton
• Förordning (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton

Lagarna och förordningarna trädde i kraft den 1 januari 2016.

Identifiering och rapportering av rapporteringspliktiga konton

De finansiella instituten ska med hjälp av reglerna i IDKAL identifiera rapporteringspliktiga konton. Konton med kontohavare (fysiska personer eller enheter) som har hemvist i en annan stat eller jurisdiktion eller enheter över vilka fysiska personer med hemvist i annan stat eller jurisdiktion har bestämmande inflytande är rapporteringspliktiga.

De finansiella instituten ska årligen lämna kontrolluppgifter till Skatteverket avseende de rapporteringspliktiga kontona. Kontrolluppgifterna ska innehålla uppgifter som behövs för att identifiera kontohavaren och personerna med bestämmande inflytande, kontot och de uppgiftslämnande instituten. Kontrolluppgifterna ska också innehålla uppgifter om saldo eller värde på kontot vid utgången av året eller en uppgift om att ett konto har avslutats under året. Vidare ska uppgifter lämnas om ränta, utdelning eller andra betalningar avseende tillgångar på kontot samt ersättning från försäljning av tillgångar på kontot.

När det finansiella institutet inte kan avgöra om det är frågan om ett rapporteringspliktigt konto eller inte ska de i vissa fall lämna kontrolluppgift om odokumenterat konto till Skatteverket.

Utbyte av upplysningar

IDKAL har utformats på så sätt att samtliga konton som innehas av fysiska personer och enheter med hemvist i annan stat eller jurisdiktion eller av enheter över vilka fysiska personer med hemvist i annan stat eller jurisdiktion har bestämmande inflytanden är rapporteringspliktiga. Detta gäller oavsett om Sverige ännu inte har någon bindande överenskommelse om att utbyta upplysningar med den aktuella staten eller jurisdiktionen.

I bilagan till förordning (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns en uppräkning av rapporteringspliktiga jurisdiktioner (B).

Skatteverket kommer att utbyta uppgifter bara med de stater eller jurisdiktioner som är rapporteringspliktiga enligt Bilaga B, i förordning (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Vilka stater eller jurisdiktioner, utöver EU:s medlemsstater, som är rapporteringspliktiga respektive deltagande beror på vilka stater eller jurisdiktioner som Sverige ingår avtal med om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Det här innebär att uppräkningen i förordningen kommer att ändras när nya stater och jurisdiktioner ingår avtal med Sverige.

Uppgifterna om odokumenterade konton som ska lämnas till Skatteverket ska inte utbytas med andra stater eller jurisdiktioner utan uppgifterna ska i stället används för att utvärdera och kontrollera hur det automatiska utbytet av upplysningar fungerar.