OBS: Detta är utgåva 2021.2. Sidan är avslutad 2023.
Den som för in eller tar emot beskattade varor från ett annat EU-land på annat sätt än genom distansförsäljning är skattskyldig enligt den s.k. för in eller tar emot-bestämmelsen.
Den som för in eller tar emot beskattade tobaksvaror från ett annat EU-land på något annat sätt än genom distansförsäljning är skattskyldig (9 § första stycket 5 LTS). Detta gäller om inte förutsättningarna för undantag från skattskyldighet är uppfyllda.
Bestämmelserna grundar sig på artiklarna 33 och 34 i punktskattedirektivet. Tidigare grundades bestämmelserna på artikel 7 i det numera upphävda cirkulationsdirektivet. Flera äldre domar som nämns på den här sidan hänvisar därför till artikel 7 i cirkulationsdirektivet. Innebörden av 9 § första stycket 5 LTS har dock inte ändrats i samband med att cirkulationsdirektivet ersattes av punktskattedirektivet. De äldre rättsfallen som nämns är därför fortfarande av intresse för hur 9 § första stycket 5 LTS ska tillämpas.
Skattskyldighet enligt 9 § första stycket 5 LTS förutsätter att varorna släppts för konsumtion innan de förs in i Sverige. Den skatt som har betalats i avsändarlandet ska under vissa förutsättningar återbetalas (artikel 33.6 i punktskattedirektivet). Jämför vad som gäller för återbetalning av svensk tobaksskatt när varor som beskattats i Sverige flyttas till annat EU-land.
När flera aktörer är inblandade i en införsel av skattepliktiga varor kan det i vissa fall vara oklart vem av dessa som för in eller tar emot varorna på sådant sätt att hen är skattskyldig enligt 9 § första stycket 5 LTS.
När både en privatperson och en näringsidkare är inblandade i en införsel kan frågan om vem som för in eller tar emot varan vara avgörande för om införseln är för privat eller kommersiellt bruk. Om det är privatpersonen som för in varan kan det vara så att den förs in för privat bruk. Införsel för privat bruk undantas i vissa fall från skattskyldighet.
För att beskriva vem som för in eller tar emot varorna och därmed är skattskyldig ges några exempel i förarbetena.
Ett fall är då en näringsidkare på egen hand för skattepliktiga beskattade varor till Sverige för att använda varorna i kommersiell verksamhet här. Det kan t.ex. vara en handlare som reser till ett annat EU-land och förvärvar beskattade varor, som handlaren själv transporterar hem till Sverige och säljer i sin butik. Det kan också vara så att handlaren beställer beskattade varor från ett annat EU-land och uppdrar till en transportör att föra hem varorna för hens räkning. I båda dessa fall är det den svenska handlaren som ska föranmäla varorna och ställa säkerhet för skatten samt betala skatten här när varorna förts in till Sverige (jfr prop. 2009/10:40 s. 140).
Man kan också tänka sig att den svenska handlaren med verksamhet i Sverige beställer beskattade varor från en handlare i ett annat EU-land och ber att denne transporterar varorna till Sverige. Även i detta fall är den svenska handlaren skyldig att föranmäla varorna och ställa säkerhet samt skyldig att betala skatten. I detta fall i egenskap av att vara den som tar emot varorna här. Notera att det inte är distansförsäljning om mottagaren är näringsidkare (jfr prop. 2009/10:40 s. 140).
Är det i stället så att handlaren i det andra EU-landet, utan att ha fått någon beställning i förväg, för in beskattade varor till Sverige och väl i Sverige kontaktar - eller blir kontaktad av - en handlare här, är det den utländska handlaren som ska föranmäla varorna och ställa säkerhet för den svenska skatten samt att betala skatten här (jfr prop. 2009/10:40 s. 140).
Även när en enskild privatperson förvärvar och för in skattepliktiga varor från ett annat EU-land, som hen sedan säljer eller på annat sätt överlåter till andra enskilda personer här i Sverige, innehas varorna i kommersiellt syfte här. Samma gäller om den enskilda personen beställer varor från ett annat EU-land och arrangerar transporten till Sverige. Även när det är privatpersoner som agerar är det den som har närmast till hands att fullgöra skyldigheten att föranmäla och ställa säkerhet för skatten som ska göra det och som är skyldig att betala skatten. I båda fallen är alltså den svenska privatpersonen skattskyldig. I det första fallet för att hen för in beskattade varor från ett annat EU-land och i det andra fallet för att hen tar emot beskattade varor från ett annat EU-land. Om en handlare i ett annat EU-land för in beskattade varor till Sverige utan att ha fått en beställning i förväg och väl i Sverige kontaktar - eller blir kontaktad av – privatpersoner, är det handlaren som ska föranmäla varorna och ställa säkerhet för den svenska skatten samt betala skatten här (jfr prop. 2009/10:40 s. 140 f.).
Den som endast utför ett transportuppdrag på uppdrag av någon är inte den som för in varorna till Sverige i den betydelse som avses i 9 § första stycket 5 LTS. Detta framgår av uttalandena i prop. 2009/10:40 s. 140.
Ett bolag som bedrev busstrafikverksamhet hade anordnat resor för inköp av alkoholvaror. Vid en transportkontroll av bolagets buss påträffades en betydande mängd varor. Ingen av de personer som satt i bussen när varorna fördes in till Sverige ville kännas vid varorna, och det gick inte heller att fastställa vem eller vilka som förvärvat eller som ansvarat för varorna. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde bedömningen att omständigheterna i målet talade för att varorna förts in av någon eller några av de personer som färdades i bussen och att bolaget, vid en samlad bedömning, inte kunde anses skattskyldigt för varorna (RÅ 2004 not. 10). Målet gäller alkoholvaror, men domen bör ges betydelse även vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i LTS. Domen får alltså anses ge vägledning även vad gäller införsel av skattepliktiga tobaksvaror och skattskyldighet enligt 9 § första stycket 5 LTS.
Av den unionsrättsliga regleringen följer två principiellt olika sätt att inneha en beskattad vara – i kommersiellt syfte eller för personligt bruk. Detta har klargjorts genom EU-domstolens dom i mål C-5/05 det s.k. fallet Joustra, där en privatperson köpt beskattade punktskattepliktiga varor från en annan medlemsstat för eget och andra privatpersoners enskilda bruk och gett ett transportbolag i uppdrag att frakta varorna till honom. EU-domstolen fann att artikel 7 i cirkulationsdirektivet (innehav i kommersiellt syfte), men inte artikel 8 (innehav för personligt bruk där varan transporteras av den enskilde själv), var tillämplig på den aktuella situationen. Detta innebar att punktskatt skulle tas ut även i den stat där varorna förbrukades och att skatten i den första staten skulle återbetalas. Domstolen konstaterade bl.a. att cirkulationsdirektivet bygger på idén att varor som inte innehas för eget bruk med nödvändighet ska anses innehas i kommersiellt syfte.
Denna ordning för beskattade varor kan sägas har klargjorts genom punktskattedirektivet. Genom punktskattedirektivet har det tydliggjorts att enbart beskattade varor som förvärvats av en enskild person för dennes eget bruk, och som transporteras av den enskilde själv från en medlemsstat till en annan, är varor som inte innehas i kommersiellt syfte (jfr artikel 33.1). I dessa fall ska varan, liksom enligt nuvarande regler, endast beskattas i förvärvslandet (artikel 32.1). Detta regleras i LTS genom att dessa situationer undantas från skattskyldighet (jfr prop. 2009/10:40 s. 137).
EU-domstolen har i det s.k Joustra-målet (C-5/05, Joustra) prövat frågan om hur bl.a. artikel 7 och 8 i cirkulationsdirektivet ska tolkas. Eftersom bestämmelsen i 9 § första stycket 5 LTS tidigare byggde på artikel 7 i cirkulationsdirektivet är domen av intresse för hur 9 § första stycket 5 LTS ska tillämpas.
Joustra-målet gäller införsel av alkoholvaror, men samma principer gäller vid införsel av skattepliktiga tobaksvaror.
Skatteverkets anser att transportföretagets säte saknar betydelse för om skattskyldighet föreligger enligt 9 § första stycket 5 LTS. Transportföretagets säte har enligt Skatteverkets uppfattning inte heller någon betydelse för bedömningen av om undantaget från skattskyldighet i 9 a § 2 LTS är tillämpligt.
Denna uppfattning har bekräftats av kammarrätten (KRSU 2009-03-31, mål nr 3876-08 och KRSU 2009-11-10, mål nr 1725–1726-09). Målen gäller alkoholvaror, men motsvarande gäller även för tobaksvaror.
Kammarrätten har i flera mål om tobaksskatt prövat frågan om skattskyldighet enligt 9 § första stycket 5 LTS, exempelvis KRSU 2000-11-03, mål nr 1067-2000, KRSU 2002-09-16, mål nr 2573-2000, KRSU 2003-03-18, mål nr 2951-2000, KRSU 2003-03-18, mål nr 2997-2000, 2998-2000.
Kammarrätten har även prövat frågan om skattskyldighet enligt motsvarande bestämmelse i LAS. Även om dessa domar gäller alkoholskatt har de betydelse för tillämpningen av 9 § första stycket 5 LTS.
Den som avser att föra in eller ta emot beskattade varor från ett annat EU-land ska anmäla varorna till Skatteverket och ställa säkerhet för betalning av skatten på varorna innan varorna flyttas från det andra EU-landet (17 § första stycket LTS). Detta gäller inte de fall som är undantagna från skattskyldighet enligt 9 a § LTS (17 § andra stycket LTS).
Skatteverket har med stöd av 11 § FTS fastställt formulär för anmälan om införsel, ”Anmälan – Införsel Övrig skattskyldig” (SKV 5385) och ”Anmälan – Införsel Privatperson” (SKV 5386).
Den som är skattskyldig för att ha fört in eller tagit emot skattepliktiga varor ska lämna en särskild skattedeklaration till Skatteverket. Deklarationen ska ha kommit in till Skatteverket senast fem dagar från dagen då varorna fördes in till landet. Har den som fört in eller tagit emot varorna inte ställt någon säkerhet ska hen lämna deklarationen senast då varorna förs in till landet.
Om varorna inte anmälts och säkerhet inte ställts får varorna inte transporteras. Enligt bestämmelser i LPK får Tullverket omhänderta skattepliktiga varor och besluta om skatt på varorna. I LPK finns även straffbestämmelser för den som transporterar varor utan att kraven är uppfyllda.
Det finns vissa undantag från bestämmelserna i 9 § första stycket 5 LTS och 17 § LTS om skattskyldighet för den som för in eller tar emot beskattade varor.
Från skattskyldighet undantas den som förvarar tobaksvaror för yrkesmässig försäljning ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som går mellan Sverige och ett annat EU-land, för de varor som inte är till försäljning på svenskt territorium (9 § tredje stycket LTS).
Från skattskyldighet enligt 9 § första stycket 5 LTS undantas även varor som förs in till Sverige i följande fall (9 a § första stycket LTS):
Regler om beskattning i vissa fall av införsel enligt 9 a § första stycket 2 LTS finns i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter. Skatt enligt den lagen tas dock inte ut för cigaretter som förs in till Sverige efter utgången av 2017 (jfr punkten 5 i övergångsbestämmelserna).
För att varor som förs in till Sverige ska undantas från skattskyldighet enligt 9 § första stycket 5 LTS ska följande vara uppfyllt (9 a § första stycket 2 LTS):
Förutsättningarna för undantaget från skattskyldighet är inte uppfyllda när en privatperson låter föra in varor som är avsedda för personligt bruk genom att anlita en transportör. Det har ingen betydelse om transportuppdraget utförs av ett transportföretag eller av en annan privatperson. Det krävs att privatpersonen själv transporterar varorna för att de ska undantas från skattskyldighet.
Det har förekommit att resebolag erbjuder sina resenärer att före avresa till ett annat EU-land förbeställa tobaksvaror för leverans vid hemkomsten, s.k. pre-booking. Eftersom resenärerna inte själva transporterar varorna från det andra EU-landet till Sverige är förutsättningarna för undantag från skattskyldighet inte uppfyllda. Varorna ska beskattas i Sverige, antingen enligt bestämmelserna om distansförsäljning eller enligt för in eller tar emot-bestämmelsen.
Tidigare beskattades pre-booking enligt för in- eller tar emot-bestämmelserna (jfr. t.ex. KRSU 2004-06-24, mål nr 1898-02). Efter att bestämmelserna om distansförsäljning ändrades 2010 omfattas pre-booking i många fall istället av bestämmelserna om distansförsäljning.
En förutsättning för undantaget från skattskyldighet i 9 a § första stycket 2 LTS är att varorna är avsedda för personligt bruk av den person som för in varorna eller av dennes familj. Avgörande för om varorna är avsedda för personligt bruk är alltså hur varorna ska används. Det har ingen betydelse hur stora mängder som förs in, vilket exempelvis innebär att det inte har någon betydelse om ett stort parti tobaksvaror förs in vid ett tillfälle eller om det delas upp och förs in i mindre partier. Om varorna inte är avsedda för den person som för in dem eller för dennes familjs personliga bruk spelar det alltså ingen roll om bara små mängder tobaksvaror förs in vid ett visst tillfälle (se t.ex. KRNG 2004-11-26, mål nr 3416-04, 3418−3420-04, som gäller införsel av alkoholvaror).
För att avgöra om de punktskattepliktiga varorna är avsedda för den enskildes eget bruk ska medlemsstaterna beakta framför allt följande faktorer (artikel 32.2 i punktskattedirektivet):
Även om dessa faktorer enligt punktskattedirektivet ska beaktas för att avgöra om punktskattepliktiga varor är avsedda för den enskildes eget bruk, har faktorerna inte uttryckligen förts in i LTS. Enligt LTS är det dock en förutsättning för att varorna ska undantas från beskattning att de är avsedda för personen som för in varorna eller för dennes familjs personliga bruk (9 a § första stycket 2 LTS). Det är ofta naturligt att väga in de faktorer som framgår av artikel 32.2. i punktskattedirektivet i den bedömningen.
Medlemsstaterna kan fastställa referensnivåer för tillämpningen av artikel 32.2 e i punktskattedirektivet. Referensnivåerna får enbart vara till ledning för bevisningen och får inte understiga följande värden för tobaksvaror:
Till skillnad mot faktorerna i artikel 32.2 i punktskattedirektivet ställs inte krav på att medlemsstaterna måste beakta referensnivåerna. Dessa har inte heller förts in i LTS. Trots detta har domstolar i flera fall hänvisat till referensnivåerna i mål om införsel av alkoholvaror. Även om domarna avser alkoholvaror kan de ha betydelse för tillämpningen av 9 a § första stycket 2 LTS.
De undantag från skattskyldighet som följer av 9 a § LTS förutsätter att varorna kommer till viss användning. Detta innebär att varor som inte beskattats vid införseln ska beskattas enligt 9 § första stycket 5 LTS om varorna senare säljs eller på annat sätt används för kommersiellt bruk i Sverige (jfr prop. 1994/95:56 s. 85).
Denna uppfattning har bekräftats i senare förarbeten där det uttalats att även när en enskild privatperson förvärvar och för in skattepliktiga varor från ett annat EU-land som hen sedan säljer eller på annat sätt överlåter till andra enskilda personer här i Sverige, innehas varorna i kommersiellt syfte här (jfr prop. 2009/10:40 s. 140).