Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Tillämpningsområde och generella bestämmelser

Lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS, utgör inte rättslig grund för informationsutbyte utan det krävs stöd för detta i en överenskommelse mellan Sverige och det andra landet. Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

När informationsutbyte sker med stöd av EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om punktskatter (nr 389/2012) respektive mervärdesskatt (nr 904/2010) eller EU-direktivet (2011/16/EU) om handräckning i skatteärenden gäller dock inte LÖHS utan bestämmelserna i dessa rättsakter och, beträffande direktivet, lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (21 § LÖHS). Det innebär skillnader bland annat när det gäller vilka organisatoriska enheter som ska eller får utses för informationsutbytet och hur dessa betecknas. För en mer ingående beskrivning av detta, se Behörighet att utbyta information. Om informationsutbytet gäller mervärdesskatt eller punktskatt men inte sker med stöd av någon av dessa rättsakter, till exempel om det gäller ett icke EU-land eller en punktskatt som inte omfattas av förordning 389/2012, är däremot LÖHS tillämplig.

LÖHS innehåller regler om förfarandet i Sverige vid handräckning i skatteärenden, främst om vilken myndighet som är behörig att fatta beslut, om begränsningar i skyldigheten att medge handräckning i Sverige respektive möjligheten att begära handräckning i utlandet samt om hur mottagna uppgifter får användas i Sverige. Med handräckning avses även bistånd med indrivning och delgivning (3 § första stycket 2 och 3) som dock inte behandlas här.

I 1 § anges att allmänna avgifter och vissa andra pålagor ska behandlas som skatt vid tillämpningen av LÖHS men någon definition av vad som i övrigt avses med skatt och skatteärende finns inte i lagen. Det har inte ansetts möjligt att närmare ange detta med hänsyn till den mångfald av skatter och allmänna avgifter som kan omfattas av avtal om informationsutbyte (prop. 1989/90:14 s. 103). Det är alltså inte LÖHS utan Sveriges bilaterala och multilaterala avtal om informationsutbyte som avgör om sådant utbyte är möjligt beträffande en viss skatt eller avgift.

När LÖHS är tillämplig i ett ärende om informationsutbyte är Skatteverket behörig myndighet, utom när det grundläggande ärendet gäller indrivning (3 § andra stycket). Med informationsutbyte avses även samtidiga skatteutredningar och deltagande i skatteutredning (3 § första stycket 1).

Skatteverket beslutar i varje enskilt fall om en begäran från annat land om informationsutbyte ska bifallas eller om en begäran till annat land ska framställas (4, 8 och 14 §§). Beslutet får inte överklagas (23 §). I vissa fall ska ärendet överlämnas till regeringen (22 §).

Handräckning i Sverige

Handräckning i Sverige på begäran av utländsk myndighet behandlas i 4–13 §§. Skatteverket beslutar i varje enskilt fall om en begäran från annat land om informationsutbyte ska bifallas, vilket kräver stöd i en överenskommelse mellan länderna (4 §). Närvaro vid skatteutredning är särskilt reglerad i 8 §, trots att denna form av administrativt samarbete omfattas av de överenskommelser som avses i 4 § och därmed kan medges med stöd av denna paragraf. Enligt förarbetena krävs även vid tillämpningen av 8 § stöd i ett avtal med främmande stat, vilket inte kan sägas ha kommit till uttryck i lagtexten (prop. 1989/90:14 s. 107, där bestämmelsen var numrerad 11 §).

Utredningen i handräckningsärendet ska ske enligt de bestämmelser i svensk lagstiftning som gäller vid utredning om närmaste svenska motsvarighet till den utländska skatt eller avgift som handräckningsärendet gäller (5 §). Det innebär främst skatteförfarandelagens bestämmelser om föreläggande, revision, vitesföreläggande och bevissäkring. Svensk lagstiftning och administrativ praxis sätter en gräns för vilka åtgärder en svensk myndighet får vidta i ett handräckningsärende (6 § första stycket 1 och andra stycket 1).

I 37 kap. 11 § och 41 kap. 2 a § SFL finns bestämmelser om Skatteverkets möjlighet att besluta om föreläggande och revision för att kunna lämna uppgifter som ett annat land har begärt med stöd av ett avtal om informationsutbyte eller EU-direktivet (2011/16/EU) om handräckning i skatteärenden. Syftet med ändringarna i SFL var att klargöra att Skatteverket kan utföra den utredning som behövs för att de begärda uppgifterna ska kunna lämnas, även om uppgifterna saknar betydelse för beskattningen i Sverige. Följdändringar gjordes i 41 kap. 4 § och 47 kap. 1 § SFL, men övriga bestämmelser om förelägganden och revision i 41, 44, 45 och 47 kap. SFL ansågs vara tillämpliga på förelägganden och revisioner enligt de nya reglerna utan att några ändringar behövde göras. Inte heller reglerna om kontrollbesök i 42 kap. SFL ansågs behöva ändras. Se vidare prop. 2012/13:4 s. 33 f. och 92 f.

I 6 § LÖHS finns begränsningar i skyldigheten att medge handräckning i Sverige på begäran av utländsk myndighet. Begränsningarna är tvingande och gäller oberoende av och i tillägg till liknande regler i den överenskommelse som den begärande staten åberopar som grund för handräckningen (prop. 1989/90:14 s. 104, där bestämmelsen var numrerad 3 §). Regler med begränsningar av detta slag finns i

• Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (artikel 21 punkt 2),
• det nordiska handräckningsavtalet (artikel 4 punkt 3, artikel 6 punkt 1 och artikel 10),
• skatteavtal (bestämmelser som motsvarar artikel 26 punkt 3 i OECD:s modellavtal),
• bilaterala informationsutbytesavtal (bestämmelser som motsvarar artikel artikel 7 i OECD:s modell för bilaterala informationsutbyteavtal).

När en svensk myndighet lämnar en upplysning som gäller skatt till en utländsk myndighet är huvudregeln att den som berörs av uppgiften ska underrättas. Detta får dock underlåtas om underrättelsen är uppenbart obehövlig eller om det kan befaras att underrättelsen skulle försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i skatteärende (9 § LÖHS). Underrättelseskyldigheten gäller endast när uppgiften lämnas efter begäran av den utländska myndigheten eller har framkommit vid revision eller annan granskning och omfattar inte obligatoriska kontrolluppifter eller uppgifter som lämnats i deklaration (prop. 1989/90:14 s. 107 f., där bestämmelsen var numrerad 12 §).

Handräckning i utlandet

Begäran av svensk myndghet om handräckning i utlandet behandlas i 14–20 §§. Skatteverket beslutar i varje enskilt fall om en begäran till annat land ska framställas, vilket kräver stöd i en överenskommelse mellan länderna (14 och 20 §§).

I 15 § finns begränsningar i möjligheten att begära handräckning i i utlandet. Syftet med punkterna 2 och 3 är att klargöra att en framställning om handräckning till främmande stat inte får innehålla uppgifter av angivet slag (prop. 1989/90:14 s. 105, där bestämmelsen var numrerad 5 §). Begränsningarna är tvingande och gäller således oberoende av och utöver liknande begränsningar i den rättsakt som åberopas som grund för handräckningen.

I 24 § LÖHS finns en bestämmelse som begränsar svenska myndigheters möjlighet att använda uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte. Användningsbegränsningar i den tillämpade överenskommelsen ska gälla oavsett vad som föreskrivs i annan svensk lagstiftning. Bestämmelsen gäller alla myndigheter och således inte bara i beskattningsverksamheten. Den infördes för att upphäva den konflikt som annars kan uppstå mellan användningsbegränsningar i internationella överenskommelser och bestämmelser i svensk lagstiftning om en myndighets skyldighet att utreda eller vidta andra åtgärder för att fullgöra sina uppgifter. En analys av frågan finns i prop. 1990/91:131 s. 13 f. och s. 27, där bestämmelsen var numrerad 23 §. För att hindra att sekretessbrytande regler i offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i strid mot användningsbegränsningar i en rättsakt om informationsutbyte har liknande bestämmelser införts i 27 kap. 5 § andra och tredje styckena denna lag.

Enligt 16 § får en uppgift som har mottagits med stöd av ett avtal om informationsutbyte inte användas för att ändra svensk skatt om detta skulle strida mot avtalet i fråga. Förhållandet mellan 16 § och 24 §, som har införts senare, är något oklart eftersom även 24 § förefaller hindra en sådan användning. Som exempel på när 16 § är tillämplig anges i förarbetena att det rör sig om en skatt som den uppgiftslämnande staten har reserverat sig mot enligt artikel 30 punkt 1 a i Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (prop. 1989/90:14 s. 105, där bestämmelsen var numrerad 6 §). Frågan när 16 § respektive 24 § ska tillämpas berördes inte när 24 § infördes (prop. 1990/91:131).