OBS: Detta är utgåva 2021.2. Visa senaste utgåvan.

Möjligheterna att använda och vidarebefordra uppgifter som har tagits emot genom informationsutbyte begränsas dels av lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten, dels av bestämmelser i den rättsakt som reglerar informationsutbytet.

Sekretess

De uppgifter och handlingar som Skatteverket får från andra medlemsstater på grund av bestämmelserna i punktskattedirektivet om det obligatoriska automatiska informationsutbytet i EMCS om flyttningar av varor under uppskovsförfarandet är en del av beskattningsdatabasen (2 kap. 4 a § SdbL). Uppgifterna omfattas därmed av samma sekretessbestämmelser som övriga uppgifter i beskattningsdatabasen.

All information som medlemsstaterna ger eller får enligt rådets förordning (EU) nr 389/2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter omfattas av den sekretess och det skydd som liknande information har enligt bestämmelserna i den mottagande medlemsstaten (jfr artikel 28.1 i rådets förordning [EU] nr 389/2012). Sekretessens omfattning är alltså beroende av den nationella sekretesslagstiftningen i den mottagande medlemsstaten.

Det finns ingen bestämmelse om sekretess i den svenska förordningen (2012:331) om tillämpning av rådets förordning (EU) nr 389/2012. Bestämmelserna i OSL är dock tillämpliga för de uppgifter som Skatteverket har fått från ett annat land.

Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på sidan om sekretess och användningsbegränsningar.

Användningsbegränsningar

Den information som Skatteverket lämnar till eller får från andra medlemsstater med stöd av rådets förordning (EU) nr 389/2012 får bara användas för de uppräknade ändamål eller verksamheter som framgår av förordningens artikel 28.2. Dessa begränsningar gäller oberoende av bestämmelserna i den mottagande statens nationella lagstiftning.

Ändamål

Information som en medlemsstat lämnar till eller får från andra medlemsstater med stöd av artikel 28.2 i rådets förordning (EU) nr 389/2012 får endast användas för

  • fastställande av beskattningsunderlaget för punktskatt
  • uppbörd eller administrativ kontroll av punktskatter
  • kontroll av flyttning av punktskattepliktiga varor
  • riskanalys på punktskatteområdet
  • utredningar på punktskatteområdet
  • fastställande av andra skatter, pålagor, tullar och avgifter som omfattas av artikel 2 i direktiv 2010/24/EU.

Informationen får dock användas även för andra ändamål under förutsättning att den tillfrågade medlemsstaten lämnar sitt tillstånd till detta. Den tillfrågade medlemsstaten ska ge sitt tillstånd om informationen får användas för liknande ändamål enligt lagstiftningen i den staten (artikel 28.2 andra stycket i rådets förordning [EU] nr 389/2012).

Information som en medlemsstat fått med stöd av rådets förordning (EU) nr 389/2012 får med vissa begränsningar användas i samband med rättsliga eller administrativa förfaranden som kan leda till sanktioner och som inletts på grund av överträdelse av skattelagstiftningen i den utsträckning som detta är tillåtet enligt nationell lagstiftning (artikel 28.2 tredje stycket i rådets förordning [EU] nr 389/2012).

Detta innebär att uppgifter som Skatteverket har tagit emot från andra medlemsstater genom informationsutbyte enligt rådets förordning (EU) nr 389/2012 endast får användas för de ändamål som räknas upp i artikel 28.2 samt för åtal för olika skattebrott eller brott som räknas upp i 5 kap. LPK. Uppgifter får inte överlämnas till åklagare för åtal i något annat brottmål, såsom bokföringsbrott eller smugglingsbrott, om inte den stat som har lämnat informationen tillåter det.

Om Skatteverket har fått information från en annan medlemsstat som verket anser är användbar för en tredje medlemsstat, får verket skicka informationen vidare. Den behöriga myndighet som ursprungligen har tillhandahållit informationen ska underrättas om detta. Om den myndigheten har ställt som villkor att man i förväg ska ha samtyckt till att informationen skickas vidare, får den givetvis inte skickas vidare utan att Skatteverket inhämtar ett sådant samtycke (artikel 28.3 i rådets förordning [EU] nr 389/2012). Du kan läsa mer om användningsbegränsningar och uppgifter som har tagits emot genom informationsutbyte på sidan om sekretess och användningsbegränsningar.

Information från och till tredjeland

Skatteverket får bara skicka vidare information från ett tredjeland till en annan medlemsstat om detta är tillåtet enligt de överenskommelser om administrativt samarbete som finns med det aktuella tredjelandet.

Informationen får i så fall skickas vidare till de medlemsstaters behöriga myndigheter som begär det eller som kan vara intresserade av informationen. Informationen får även skickas vidare till kommissionen om detta ligger i unionens intresse och det sker för samma ändamål som rådets förordning (EU) nr 389/2012 avser att reglera (artikel 32.1 i rådets förordning [EU] nr 389/2012).

Information som Skatteverket har fått från andra medlemsstater med stöd av rådets förordning (EU) nr 389/2012 får bara skickas vidare till tredjeland under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar framgår av artikel 32.2 i rådets förordning (EU) nr 389/2012.

Referenser på sidan

EU-författningar

  • RÅDETS DIREKTIV 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG [1]
  • RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av förordning (EG) nr 2073/2004 [1] [2] [3] [4]
  • Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder [1]

Lagar & förordningar

  • Förordning (2012:331) om tillämpning av rådets förordning (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av förordning (EG) nr 2073/2004 [1]
  • Lag (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter [1]
  • Lag (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet [1]
  • Offentlighets- och sekretessförordning (2009:641) [1]