En uppgiftslämnare ska lämna kontrolluppgifter för betalningar till och från utlandet som är högre än 150 000 kr. Uppgiftsskyldigheten omfattar både fysiska och juridiska personer.
Bestämmelserna om kontrolluppgifter för betalningar till och från utlandet finns i 23 kap. 1 § SFL. Uppgifterna lämnas i första hand för Skatteverkets kontrolländamål. Regeringen anser att uppgifterna är ett bra hjälpmedel i Skatteverkets granskningsverksamhet (prop. 2008/09:44 s. 20). Uppgifterna som uppgiftslämnarna ska lämna skiljer sig åt vad det gäller betalningar till och från utlandet. Skillnaderna beror på att uppgiftslämnandet ska bli mindre betungande.
Den som förmedlar en betalning är kontrolluppgiftsskyldig och ska lämna en kontrolluppgift. Någon egentlig definition vad förmedla innebär finns inte. Regering anger att den som har varit mellanhand i en valutatransaktion får anses ha förmedlat en betalning (prop. 1992/93:65 s. 31). Det här innebär att det är den som, faktiskt genomför själva betalning till ett annat land eller tar emot pengar från ett annat land som är uppgiftsskyldig. I många fall innebär detta en bank eller annat betaltjänstföretag.
Vid vissa betalningar kan det vara mer än en bank som är inblandad i själva betalningstransaktionen. Skatteverkets uppfattning är att det är den bank som, på uppdrag av sin kund, skickar eller tar emot en betalning som ska lämna kontrolluppgift. Detta gäller alla aktörer som förmedlar betalningar, inte enbart banker.
En kund i Bank A vill skicka pengar till ett annat land. Bank A utför inte utlandsbetalningar själv utan använder sig av bank B som rent tekniskt genomför transaktionen. Bank A får anses ha förmedlat betalningen för sin kunds räkning och ska därför lämna kontrolluppgift för transaktionen.
Skatteverkets uppfattning, att den som faktiskt genomför betalningen är den som är kontrolluppgiftsskyldig, innebär att det inte finns någon kontrolluppgiftsskyldighet för en advokatbyrå om utlandsbetalningar som de förmedlar via klientmedelskonton. Denna skyldighet gäller i stället för den som förmedlar betalningar till och från utlandet. Däremot är advokatbyrån skyldig att lämna alla de uppgifter som behövs till den som är kontrolluppgiftskyldig för att denna ska kunna lämna kontrolluppgifterna (34 kap. 8 § SFL).
Uppgiftslämnaren ska lämna kontrolluppgifter både för obegränsat skattskyldiga fysiska personer och obegränsat skattskyldiga juridiska personer för betalningar som skickas till och från utlandet. Kontrolluppgifter ska också lämnas för betalningar som sker inom landet mellan en obegränsat och en begränsat skattskyldig.
Uppgifter om betalningar till och från utlandet är en av ett fåtal kontrolluppgifter som ska lämnas för andra juridiska personer än dödsbon. Uppgiftsskyldigheten för juridiska personer infördes för att säkerställa att Skatteverket skulle få uppgifter om utlandsbetalningar när denna rapportering till Riksbanken upphörde (prop. 2001/02:25 s. 120).
Uppgiftslämnaren ska lämna kontrolluppgift om direkta och indirekta betalningar som överstiger 150 000 kr. Gränsbeloppet gäller även om uppgiften lämnas i annan valuta. Uppgiftsskyldigheten gäller även om betalning sker enbart vid något enstaka tillfälle (23 kap. 1 § första stycket SFL).
Betalningar som görs inom landet mellan en obegränsat skattskyldig och en begränsat skattskyldig anses, enligt förarbetena till lagen, vara antingen en betalning till utlandet eller en betalning från utlandet (prop. 2002/03:128 s. 44 och prop. 2008/09:44 s. 27). Även för dessa betalningar ska därför kontrolluppgift lämnas.
Det här innebär att en betalning från en:
Uppgiftslämnaren ska även lämna kontrolluppgift om beloppet är en delbetalning och den totala summan av delbetalningarna överstiger 150 000 kr under ett kalenderår. En delbetalning är en betalning av en viss del av ett på förhand bestämt belopp.
Exempel
Om en faktura på 200 000 kr delas upp på två betalningar på vardera 100 000 kr är detta fråga om delbetalningar.
Om det däremot är en återkommande betalning som inte gäller en på förhand bestämd tid, t.ex. hyresbetalningar, räntebetalningar och amorteringar anses detta inte som en delbetalning (prop. 1989/90:135 s. 78).
Skatteverkets uppfattning är att det är kunden som måste informera sin bank om att en betalning avser en delbetalning.
Skatteverkets uppfattning är att kontrolluppgifter inte behöver lämnas för betalningar mellan svenska banker eller mellan svenska banker och utländska bankers konton om de är en del av betalningskedjan (s.k. interbankbetalningar). Detta innebär att den kontrolluppgiftskyldige enbart ska lämna uppgift för den betalning i en betalningskedja som bokförs på en kunds konto.
Den som är uppgiftsskyldig ska lämna mer omfattande uppgifter om de betalningar som gjorts till utlandet än för de som kommit från utlandet. Förändringen gjordes för att förenkla hanteringen för uppgiftslämnarna och innebär bl.a. att uppgiften ska lämnas i den valuta som betalningen avser och att uppgifter inte behöver lämnas om vad betalningen avser när det gäller betalningar från utlandet (prop. 2008/09:44 s. 27).
Vissa gemensamma regler gäller för kontrolluppgifter i kapital. Uppgiftslämnaren ska bl.a. ange specifikationsnummer, identifikationsuppgifter på uppgiftslämnare och den uppgiften avser.
Den som är kontrolluppgiftsskyldig för betalningar till utlandet ska förutom allmänna uppgifter även lämna följande (23 kap. 1 § tredje stycket SFL):
Den som är kontrolluppgiftsskyldig för betalningar från utlandet ska förutom allmänna uppgifter även lämna följande (23 kap. 1 § fjärde stycket SFL):
För att lämna uppgifter om betalningar till utlandet använder uppgiftslämnaren kontrolluppgiften ”KU 81 – Betalning till utlandet” (SKV 2328) och för uppgifter om betalningar från utlandet använder uppgiftslämnaren kontrolluppgiften ”KU 80 – Betalning från utlandet” (SKV 2329).
Uppgiftslämnaren ska bl.a. lämna uppgift om belopp, vilken dag betalningen har skett och till vem pengarna skickats. Förutom detta ska uppgiftslämnaren även lämna uppgift om vilken valuta betalningen avser, vilket land betalningen skickats eller kommit ifrån och vad betalningen avser. För detta ändamål används betalningskoder, landskoder och valutakoder i kontrolluppgiften.
Skatteverkets uppfattning är att om en betalning avser mer än en typ av betalning, exempelvis betalning av faktura och ränta på lån, kan den kod som gäller för den delen av betalningen som är beloppsmässigt störst användas.
Betalningskoder finns i broschyren ”Kontrolluppgifter – ränta, utdelning m.m.” (SKV 373). Uppgifter om landskoder och valutakoder finns på skatteverket.se