Reglerna i personnamnlagen kan tillämpas både för svenska och utländska medborgare.
I personnamnlagen finns bestämmelser som reglerar internationella förhållanden (30–33 §§ PNL).
Personnamnlagen gäller i följande fall:
De regler som gäller för statslösa tillämpas även för personer med okänt medborgarskap.
Den som är folkbokförd i Sverige får normalt anses ha sin hemvist här.
Det kan inträffa att en myndighet i Danmark, Finland eller Norge meddelar ett namnbeslut för en av sina medborgare som är folkbokförd i Sverige. Den bedömning av hemvistfrågan som den myndigheten har gjort i samband med namnbeslutet godtas då av Skatteverket. Det innebär att det andra landets namnbeslut kan registreras i folkbokföringen i Sverige, trots att den danska, finska eller norska medborgaren var folkbokförd i Sverige vid tidpunkten för namnbeslutet.
Den som är svensk medborgare men också innehar ett utländskt medborgarskap ska betraktas som svensk medborgare vid tillämpningen av personnamnlagen.
När utländska medborgare adopteras i Sverige tillämpas alltid reglerna om efternamnsförvärv genom adoption i 6–8 §§ PNL (32 § tredje stycket PNL).
Den som har förvärvat ett namn i ett annat EES-land eller i Schweiz har rätt att förvärva det namnet även i Sverige genom en ansökan till Skatteverket (EES-namn). En av förutsättningarna är att namnet måste ha förvärvats vid födelsen eller genom någon annan familjerättslig händelse (30 § PNL).
Bestämmelsen ger rätt att förvärva ett namn när förvärv inte är möjligt enligt övriga bestämmelser i personnamnlagen. Skatteverket ska därför pröva en ansökan mot 30 § PNL först om personen inte kan förvärva namnet med stöd av personnamnlagens regler om förvärv av förnamn, eller reglerna om familjerättsliga efternamnsförvärv i 4–12 §§ PNL.
För att förvärv av namn enligt 30 § PNL ska kunna ske krävs att personen visar att hen
Namnförvärvet i det andra landet ska framgå av exempelvis en vidimerad kopia av pass, födelsebevis eller registerutdrag från ett civilregister. Det är inte tillräckligt att personen enbart har en rätt att få namnet enligt det andra landets lagstiftning eller namntradition. Om det framgår av ett födelsebevis, pass eller någon annan motsvarande handling att ett barn med EES-anknytning bär en förälders efternamn kan Skatteverket förutsätta att barnet har förvärvat namnet genom ett familjerättsligt förvärv, om det inte finns några omständigheter som talar emot detta.
Namnförvärvet ska ha skett genom födelse, ändrat civilstånd eller något annat familjerättsligt förhållande. Exempel på andra familjerättsliga förhållanden är adoption och byte till makes eller förälders namn. Bestämmelser om familjerättsliga namnförvärv kan skilja sig åt mellan olika länder. Till exempel kan kretsen av familjemedlemmar vara antingen större eller mindre jämfört med svensk rätt. Exempelvis kan det i förvärvslandet vara tillåtet att förvärva en sambos namn. Om det är fråga om ett familjerättsligt förvärv som är accepterat i det andra landet, får det betraktas som ett familjerättsligt förvärv vid tillämpning av 30 § PNL.
Bestämmelsen tillämpas inte på administrativa namnförvärv, det vill säga namnförvärv som inte har sin grund i en familjerättslig relation eller händelse. I vissa länder kan dessutom namnbyte ske utan beslut av myndighet.
Anknytning till det andra landet genom medborgarskap eller hemvist är vanligast. Exempel på annan särskild anknytning är när en svensk medborgare ingår äktenskap med en person som är medborgare i ett annat EES-land. Anknytning till det andra landet kan visas med exempelvis pass, medborgarskapsbevis eller hemvistintyg.
Att namnet har förvärvats genom ett familjerättsligt förhållande kan visas med exempelvis födelsebevis, vigselbevis eller registerutdrag från civilregister.
Vidare innehåller bestämmelsen i 30 § PNL vissa begränsningar för rätten att förvärva ett förnamn (30 § andra stycket PNL). Ett förnamn som redan har förvärvats i den andra staten kan inte förvärvas i Sverige om namnet kan väcka anstöt, kan antas leda till obehag för bäraren eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn. Begränsningarna för förvärv av förnamn ska ses i sitt internationella sammanhang. Skatteverkets kan ta hänsyn till att personen redan bär förnamnet i det andra landet och har ett intresse av att ha samma förnamn i båda länderna. Enbart att det är svårt att avgöra om ett visst namn är ett förnamn eller ett efternamn ska inte hindra att namnet förvärvas som förnamn i Sverige (prop. 2015/16:180 s. 122).
Ansökan om namn för en svensk medborgare som föds i utlandet görs i regel i samband med att vårdnadshavarna ansöker om svenskt pass för barnet. Ansökan kan även göras vid ett senare tillfälle i samband med anmälan om flytt till Sverige. Uppgifter om barnets namn kan då framgå av olika utländska handlingar, exempelvis ett utländskt pass och födelseattest. I denna situation får uppgiften om barnets namn i anmälan om flytt till Sverige uppfattas som vårdnadshavarens ansökan om barnets namn. Eftersom barnet är svensk medborgare prövar Skatteverket om barnet kan förvärva namnet enligt PNL. Om det skulle finnas hinder enligt PNL kan barnet under vissa förutsättningar ändå förvärva namnet med stöd av 30 § PNL, om barnet har förvärvat namnet i ett annat EES-land eller Schweiz (EES-namn).
Ett utländskt beslut om namnförvärv för en svensk medborgare är giltigt i Sverige om det gäller ett danskt, finskt eller norskt beslut om namnförvärv för en svensk medborgare med hemvist i beslutslandet (31 § PNL).
Om en svensk medborgare har förvärvat ett EES-namn kan namnet under vissa förutsättningar förvärvas även i Sverige efter ansökan till Skatteverket.
Personnamnlagen innehåller inga bestämmelser om giltigheten av utländska beslut om namnförvärv från andra länder än Danmark, Finland, Norge, EES-länderna och Schweiz. Utgångspunkten är därför att ett utländskt beslut för en svensk medborgare om namnförvärv från något annat än dessa länder inte gäller i Sverige. Personen kan dock ansöka om namnbyte enligt personnamnlagen och på så sätt förvärva det utländska namnet i Sverige, om det inte finns något hinder mot förvärvet i personnamnlagen. Även om det skulle finnas hinder mot förvärv av ett efternamn kan det i vissa fall, vid en sammantagen bedömning, finnas särskilda skäl att ändå godkänna efternamnet enligt 13 § första stycket PNL.
Andra utländska medborgare än medborgare i Danmark, Finland eller Norge som har hemvist i Sverige får, om de vill, förvärva eller ändra namn med stöd av 32 § andra stycket PNL.
Det är inget hinder att personen har förvärvat sitt nuvarande namn med stöd av utländsk lag eller namntradition.
Exempelvis kan en utländsk medborgare med hemvist i Sverige ansöka om byte till sin makes efternamn enligt 12 § PNL.
Den utländska medborgaren kan också begära att Skatteverket ska registrera ett namn som hen har förvärvat enligt medborgarskapslandets lag.
Om personen har gift sig i sitt medborgarskapsland och i samband med det ändrat sitt efternamn kan det utländska namnförvärvet framgå direkt av en utländsk vigselhandling eller ett annat intyg. Om handlingen visar att personen har förvärvat ett nytt efternamn i sitt medborgarskapsland, ska Skatteverket i regel registrera personen med det nya namnet i folkbokföringsdatabasen. Om personen inte har gjort ansökan om namnbytet till Skatteverket eller på annat sätt meddelat att hen vill att namnet registreras i folkbokföringsdatabasen, ska kommunicering ske med den berörda personen innan registrering sker. Skatteverket ska inte utreda om en person automatiskt förvärvar ett namn i medborgarskapslandet vid vigseln. En förutsättning för registrering i folkbokföringsdatabasen är att det tydligt framgår av handlingarna i ärendet att personen genom automatförvärv eller ansökan har förvärvat det nya namnet i medborgarskapslandet.
När en utländsk medborgare vill förvärva eller ändra namn enligt personnamnlagen ska Skatteverket inte göra någon prövning av om namnändringen gäller i personens medborgarskapsland. Skatteverket ska godta ansökan om förutsättningarna för ett godkännande finns enligt reglerna i personnamnlagen.
En utländsk medborgare som har bytt namn enligt personnamnlagen kan inte återfå sitt tidigare namn med stöd av utländska handlingar enbart på grund av att namnbytet i Sverige inte gäller i medborgarskapslandetlandet och personen fortfarande har t.ex. ett pass utställt i det tidigare namnet. I denna situation får personen ansöka om nytt namnbyte enligt reglerna i personnamnlagen.
Ett barns vårdnadshavare kan, oavsett barnets medborgarskap, ansöka om efternamn för barnet. Det är viktigt att alla folkbokförda personer blir registrerade i folkbokföringen med ett efternamn vid födelsen (4–5 §§ PNL).
Om ansökan kan godtas med stöd av bestämmelserna i personnamnlagen förvärvar barnet efternamn enligt svensk lag.
Om ansökan inte kan godtas med stöd av bestämmelserna i PNL kan Skatteverket i vissa fall betrakta den som ett meddelande om barnets efternamn enligt namnskicket i barnets medborgarskapsland. Det finns inte några formella regler om hur Skatteverket ska hämta in uppgiften om barnets namn enligt det utländska namnskicket. Ett meddelande om barnets namn kan lämnas på Skatteverkets blankett för ansökan om namn, eller på annat sätt. Om någon ansökan eller något meddelande om barnets namn inte lämnas måste Skatteverket kontakta vårdnadshavarna för att få ett besked om barnets namn. Ett intyg eller annan handling från en myndighet i barnets hemland kan också vara underlag för Skatteverkets registrering av barnets namn.
Om någon ansökan om barnets efternamn inte kommer in till Skatteverket inom tre månader från barnets födelse ska Skatteverket ta ställning till om barnet automatiskt har förvärvat något efternamn enligt lagen i medborgarskapslandet. I så fall registreras detta namn som barnets efternamn i folkbokföringen. Om det inte finns något automatiskt förvärv av efternamn tillämpas ”hjälpregeln” i 5 § andra stycket PNL, d.v.s. barnet registreras med det efternamn som den förälder som har fött barnet bär.
Regeln i personnamnlagen om förvärv av förnamn för ett barn som föds i Sverige (26 § PNL) gäller inte för barn med utländskt medborgarskap. Men det är viktigt att alla folkbokförda barn blir registrerade med ett förnamn. Barnets vårdnadshavare ges därför, oavsett barnets medborgarskap, möjlighet att ansöka om förnamn för barnet i samband med födelsen även om personnamnlagen inte tillämpas automatiskt.
Om någon ansökan om ett barns förnamn inte har lämnats till Skatteverket inom tre månader skickar Skatteverket en påminnelse till vårdnadshavarna. Det gäller oavsett barnets medborgarskap. Om någon ansökan inte kommer in trots påminnelsen har Skatteverket möjlighet att förelägga vårdnadshavarna att ansöka om förnamn för barnet. Bestämmelsen i 43 § första stycket PNL om föreläggande om barns förnamn tillämpas oavsett barnets medborgarskap. Enligt 43 § andra stycket PNL får Skatteverket förena ett föreläggande med vite om vårdnadshavare inte har följt ett föreläggande. Vitesföreläggande får dock inte användas för ett barn med annat medborgarskap än svenskt, danskt, finskt eller norskt eller den som är statslös.
Om ansökan inte uppfyller kraven enligt PNL kan Skatteverket i vissa fall betrakta den som ett meddelande om barnets förnamn enligt namnskicket i barnets medborgarskapsland, på motsvarande sätt som när det gäller efternamn för utländska barn som föds i Sverige.
Skatteverket registrerar normalt en utländsk medborgare som flyttar till Sverige med de namn och den stavning av namnen som framgår av personens pass eller, om pass saknas, personens uppehållstillståndskort.
När personen anmäler flytt till Sverige kan hen begära att Skatteverket ska registrera ett namn med en annan transkribering (stavning) än den som framgår av personens pass eller uppehållstillståndskort.
Om personen senare vill ändra den registrerade stavningen av namnet i folkbokföringsdatabasen är personen i regel hänvisad till de möjligheter till namnändring som följer av bestämmelserna i personnamnlagen.
Traditioner och regler för hur en person kan få sitt namn och vilka namnformer som personen kan bära skiljer sig åt mellan länder och språkområden. Här beskrivs i korthet några vanligt förekommande namntraditioner som skiljer sig från den svenska namntraditionen och hur Skatteverket hanterar dem i folkbokföringen.
Vid tillämpning av bestämmelserna i personnamnlagen om förvärv och ändring av namn saknar det normalt betydelse om namnet har utländsk anknytning. Det saknar också normalt betydelse vilket medborgarskap den sökande har, eller vilket medborgarskap den person vars namn ska förvärvas har. Även utländska medborgare kan förvärva namn enligt personnamnlagen. Den utländska medborgaren kan också förvärva namn med tillämpning av lagen i det land där hen är medborgare. Undantag gäller för medborgare i Danmark, Finland och Norge med hemvist i Sverige, som bara kan förvärva namn enligt svensk lag (32 § första stycket PNL).
I vissa länder finns maskulina och feminina ändelser på efternamn.
Den som vill ändra genusformen av ett efternamn med utländsk anknytning kan göra det genom en ansökan hos Skatteverket i form av en ändring av efternamn i administrativ ordning (13 § andra stycket 2 PNL).
I Danmark och Norge finns regler som gör det möjligt för personen att behålla ett gammalt familjenamn som ett mellannamn. Rätten till mellannamn enligt dansk och norsk rätt följer andra regler än de som fanns i 1982 års namnlag. Ett danskt eller norskt mellannamn förs som regel vidare från förälder till barn.
För danska och norska medborgare som har hemvist i Sverige gäller personnamnlagen (32 § första stycket PNL). Det innebär att dessa personers barn som föds i Sverige inte kan förvärva mellannamn enligt medborgarskapslandets lag. I namnärenden med stark internationell prägel kan en persons utländska medborgarskap och starka anknytning till ett annat land få betydelse för bedömningen av om ett namn ska anses lämpligt eller olämpligt som förnamn (prop. 2015/16:180 s. 106). Vid prövning av ett förnamns lämplighet kan Skatteverket alltså ta hänsyn till namnskicket i ett annat land som personen har stark anknytning till. Mot denna bakgrund kan Skatteverket i dessa fall normalt godta att ett danskt eller norskt mellannamn i stället ska registreras som ett förnamn för barnet i folkbokföringen. Detta kan ske om mellannamnet sedan tidigare finns registrerat som förnamn eller mellannamn för en annan familjemedlem antingen i Sverige eller i Danmark eller Norge, t.ex. en förälder eller mor- och farförälder. Detta kan i praktiken innebära att ett danskt eller norskt mellannamn kan godtas och registreras som ett förnamn, även om namnet skulle ha en påtaglig efternamnskaraktär.
I vissa andra länder förekommer olika namnformer som betecknas som ett ”mellannamn”, d.v.s. ”middle name” eller motsvarande i exempelvis ett utländskt pass.
Om det utländska ”mellannamnet” i praktiken är ett efternamn (t.ex. en förälders efternamn) och generellt sett kan förvärvas som ett efternamn ska namnet vid flytt till Sverige i folkbokföringen registreras som en del av personens efternamn. Det gäller exempelvis danska och norska ”mellannamn”. I annat fall registreras det utländska ”mellannamnet” som ett av förnamnen. Exempelvis är ett ”middle name” i USA oftast ett förnamn och ska då registreras som ett förnamn i folkbokföringen.
Personer från spanskspråkiga länder bär enligt namntraditionen som regel dubbla efternamn. Första delen i namnet kommer vanligtvis från faderns efternamn (det första av faderns namn) och den andra delen från moderns efternamn (det första av moderns namn). Det är endast den första delen i det dubbla efternamnet som förs vidare mellan generationerna.
Till exempel får Federico, son till Juan Gonzalez Novarro och Maria Garcia Lopez, efternamnet Gonzalez Garcia.
Med vissa variationer finns den spanskspråkiga namntraditionen i följande länder:
Nedanstående beskrivning och exempel om spanska dubbla efternamn gäller även dubbla efternamn med ursprung i annan utländsk namntradition.
Vid tillämpning av personnamnlagen på ett spanskt dubbelt efternamn ska detta betraktas som ett dubbelt efternamn enligt svensk lag trots att det är registrerat i folkbokföringen som ett enkelt efternamn. Det gäller exempelvis vid förvärv av efternamn för ett barn vid födelsen eller vid byte till makens efternamn när föräldern eller maken bär ett spanskt dubbelt efternamn. Det innebär exempelvis följande:
Det förvärvade efternamnet har sitt ursprung i den spanska namntraditionen men betraktas som ett dubbelt efternamn när personnamnlagen har tillämpats.
Om exempelvis Juan bär ett spanskt dubbelt efternamn förvärvat enligt spansk namntradition, Gonzalez Novarro, och hans maka Anna vill byta till Juans efternamn enligt 12 § PNL, förvärvar Anna ett dubbelt efternamn enligt personnamnlagen.
Maria bär efternamnet Sanchez Lopez. Hugo bär efternamnet Rodriguez Navarro. Maria och Hugo får ett barn. Marias och Hugos respektive efternamn är förvärvade i enlighet med spansk namntradition, men anses ändå som dubbla efternamn förvärvade enligt personnamnlagen. Barnet kan därför vid födelsen förvärva det dubbla efternamnet Rodriguez Sanchez med stöd av 4 § andra stycket 3 PNL. Barnet har även andra möjligheter att förvärva efternamn, t.ex. andra kombinationer av föräldrarnas efternamn.
Cristina Morales Gomez gifter sig med Roberto Perez Carrio. Cristinas och Robertos respektive efternamn är förvärvade i enlighet med spansk namntradition. Cristina vill byta till ett dubbelt efternamn som är en kombination av hennes nuvarande efternamn och makens efternamn. Cristina och Roberto anses redan bära var sitt dubbelt efternamn. Enligt personnamnlagen får ett dubbelt efternamn endast bestå av två enkla efternamn. Det innebär att Cristina endast kan välja ett av de två namnen Morales och Gomez att kombinera med ett av makens namn Perez eller Carrio.
Cristina har också möjlighet att byta till makens dubbla efternamn Perez Carrio som ett dubbelt efternamn enligt personnamnlagen. För samtliga alternativ för dubbelt efternamn gäller att namnen kan förenas med eller utan ett bindestreck.
Tillämpning av personnamnlagen på ett portugisiskt dubbelt efternamn motsvarar den som gäller för spanskspråkig namntradition. Om exempelvis Ronaldo bär ett portugisiskt dubbelt efternamn (oavsett om det är registrerat som ett enkelt efternamn i folkbokföringen) och hans maka Lena vill byta till Ronaldos efternamn, registreras Lenas efternamn som ett dubbelt efternamn enligt personnamnlagen.
Till skillnad från spanskspråkig namntradition kan efternamn i portugisiskspråkiga länder bestå av upp till fyra delar. Det gäller, förutom Portugal, även t.ex. Brasilien, Angola, Moçambique och Kap Verde.
Nedanstående beskrivning om portugisiska efternamn som består av fler än två namn gäller även efternamn med ursprung i annan utländsk namntradition.
Personnamnlagens regler om dubbelt efternamn är inte anpassade till efternamn som består av fler än två namn. Enligt Skatteverkets bedömning ska ett portugisiskt efternamn som består av fler än två namn hanteras enligt följande:
En person som bär ett portugisiskt efternamn bestående av fler än två namn kan föra vidare hela detta efternamn till exempelvis ett barn eller en make med stöd av bestämmelserna i personnamnlagen. Efternamnet behandlas då som ett enkelt efternamn trots att det består av flera namn.
Däremot är det inte tillåtet enligt personnamnlagen att bilda ett dubbelt efternamn som består av fler än två namn. Ett portugisiskt efternamn bestående av flera namn kan därför inte ingå som ett av namnen i ett dubbelt efternamn som förvärvas enligt personnamnlagen. Endast ett namn i ett portugisiskt efternamn kan ingå som ett av namnen i ett dubbelt efternamn som förvärvas enligt personnamnlagen.
I vissa länder finns en tradition av att använda så kallade namnkedjor. Detta tillämpas exempelvis i Irak och Somalia. Det innebär vanligen att en person bär ett eget namn, sin fars namn och sin farfars namn i nämnd ordning. Ibland bärs dessutom ett familjenamn. I folkbokföringsdatabasen registrerar Skatteverket det sista namnet, d.v.s. farfarsnamnet eller familjenamnet, som efternamn och övriga namn registreras som förnamn.
Det namn i namnkedjan som är registrerat som efternamn i folkbokföringen kan, på samma sätt som andra efternamn, förvärvas av exempelvis barn eller make med stöd av bestämmelserna i personnamnlagen.
Ett barn som föds i Sverige och som är medborgare i ett land som tillämpar namnkedjor kan, efter begäran från barnets vårdnadshavare, registreras med ett efternamn enligt en namnkedja. Namnförvärvet sker enligt namntraditionen i barnets medborgarskapsland, och inte enligt personnamnlagen.
Ahmed Rashid Mohamed och hans maka Ayla Hamid Ismail vill att deras nyfödda dotter, som är irakisk medborgare, ska heta Hannah Ahmed Rashid, d.v.s. enligt traditionen med namnkedja med Rashid som sista namn (efternamn).
Barnet kan registreras med pappans andra förnamn Rashid som efternamn och Hannah Ahmed som förnamn eftersom hon är irakisk medborgare och Irak tillämpar namnkedjor. Namnförvärvet sker enligt namntraditionen i barnets medborgarskapsland, och inte enligt personnamnlagen.