Taxeringsenhet

Vad är en taxeringsenhet?

Varje fastighet ska enligt huvudregeln i 1 § 4 kap. FTL utgöra en taxeringsenhet. Vidare ska, enligt reglerna i 4 kap. FTL, all skatte- och avgiftspliktig egendom som omfattas av en och samma typ av taxeringsenhet, med samma ägare i samma kommun, utgöra en taxeringsenhet och taxeras för sig (4 kap. 1-4 §§ FTL). Om skilda delar av en fastighet har olika ägare ska fastigheten delas upp i taxeringsenheter enligt ägarförhållandena (4 kap. 2 § FTL). Om flera fastigheter eller fastighetsdelar har samma ägare inom samma kommun, ska fastigheterna eller fastighetsdelarna föras samman till en taxeringsenhet, om inget annat sägs i de särskilda reglerna i 4 kap. 4–9 §§ FTL.

Elproduktionsenheter är en typ av taxeringsenhet

Elproduktionsenheter utgör en särskild typ av taxeringsenhet. För elproduktionsenheterna gäller de allmänna reglerna om indelning i taxeringsenheter (4 kap. 1–4 §§ FTL). Varje fastighet ska enligt huvudregeln i 1 § utgöra en taxeringsenhet.

Huvudregeln för indelning i elproduktionsenheter finns i 4 kap. 5 § 8 FTL. Till elproduktionsenhet hänförs kraftverks­byggnad, tomtmark till kraftverksbyggnad och fallrätt. Som elproduktionsenhet betecknas också en taxeringsenhet vars värde till över­vägande del utgörs av rätt till andels- eller ersättningskraft. Även sanerings­byggnad och övrig mark kan ingå i en elproduktionsenhet om inget annat föreskrivs.

Specialregel vid indelning av taxeringsenhet

Vid indelningen av kraftverk i taxeringsenheter spelar typen av kraftverksbyggnad en avgörande roll. Endast ett vattenkraftverk eller ett värmekraftverk av de olika slag som, enligt 15 kap. 12 § FTL, utgör värdefaktorn typ av värmekraft får ingå i en elproduktionsenhet, d.v.s. kärnkraftverk, kraftvärmeverk, kondenskraftverk eller vindkraftverk. Detta framgår av 4 kap. 10 § andra stycket FTL.

Det finns en specialregel som säger att en regleringsanläggning som huvudsakligen är avsedd för vattenkraftsändamål inte ska utgöra en taxeringsenhet, utan i stället beaktas vid taxeringen av de vattenkraftverk som har nytta av anläggningen (4 kap. 10 § FTL).

Vad är en kraftverksbyggnad?

Reglerna i 4 kap. FTL om vad som är en elproduktionsenhet och i 6 kap. FTL om vad som får ingå i en värderingsenhet inom en elproduktionsenhet, samt reglerna i 15 kap. FTL om värderingen av elproduktionsenheter, knyter i ett flertal fall an till byggnadstypen kraftverkbyggnad.

Med kraftverksbyggnad avses en byggnad som är inrättad för kommersiell produktion av elektrisk starkström. Även byggnad för vattenreglering, lagring av bränsle och annan byggnad för produktion utgör kraftverksbyggnad (2 kap. 2 § FTL).

Till ett vattenkraftverk hänförs kraftverksbyggnad och mark för elproduktion med vattenkraft (15 kap. 1 § FTL).

Vad är en strömfallsfastighet?

Vattenkraftverk indelas och värderas med utgångspunkt från den fastighet som utgör s.k. strömfallsfastighet för den aktuella vattenverksamheten. Strömfallsfastigheten är den fastighet till vilken rätten att utvinna elproduktion av vatten är kopplad.

Vad innebär rådighet?

Rätten att disponera över vattenområden för olika verksamheter kallas rådighet. Kraven på rådighet är en grundläggande förutsättning för att bedriva vattenverksamhet. Rådigheten har en särskild betydelse vid tillståndsprövning för vattenverksamhet som till exempel vattenkraftverk. Endast den som har rådighet till ett vattenområde kan söka tillstånd. Saknar sökanden rådighet avvisas ansökan utan sakprövning.

Rådigheten över vattnet är alltså principiellt knuten till den fastighet som vattnet tillhör enligt bestämmelser i jordabalken. Det är fastighetsägaren som disponerar över den naturresurs som vattnet inom fastigheten utgör, och som enligt miljöbalken har befogenheten att begära och få tillstånd till vattenverksamhet inom fastigheten.

Vem har rådighet att disponera över ett vattenområde och vilka upplåtelseformer förekommer?

En exploatör kan få rådighet genom avtal med ägaren. I lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, LSV, regleras vem som har rådighet att disponera över ett vattenområde. Om någon vill ha rätt att förfoga över någon annans vattenkraft gäller ett kvalificerat rådighetskrav, ett s.k. utbyggnadsvitsord (2 kap. 8 § LSV).

Om en fallsträcka tillhör olika ägare får en av dem medges rätten att tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan endast om han eller hon råder över mer än hälften av vattenkraften. Till stöd för detta måste han eller hon då åberopa äganderätt eller annan sakrätt som inte är begränsad till tiden, t.ex. ett servitut.

De upplåtelseformer som normalt kommer i fråga är servitut och nyttjanderätt.

Vad innebär sakrätt?

Sakrätt är en fråga om rättigheters ställning eller skydd mot tredje man. Det finns olika typer av sakrätter. Till obegränsad sakrätt hänförs äganderätt och till begränsad sakrätt hänförs bl.a.bruksrätt (nyttjanderätt till fast egendom eller servitut). Normalt brukar man säga att sakrätten är den delen av förmögenhetsrätten som behandlar rättigheterna i egendom samt de frågor som har att göra med tredje mans rätt till samma egendom. Sakrätt av servitutskarktär innebär att en fastighetsägare genom avtal eller förrättning, d.v.s. fastighetsbildning, får rätt att nyttja en annan fastighet. Ett servitut är ett fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § andra stycket JB.

Strömfallsfastighet och dess tillbehör utgör en taxeringsenhet

Till en strömfallsfastighet är sakrätt av servitutskaraktär knuten. Denna sakrätt innebär en rätt att utnyttja vattenkraft och mark som är nödvändig för ett vattenkraftverks behov.

Strömfallsfastighetens ägoområde omfattar vanligen den mark som upptas av kraftverket och anläggningar som är förenade med det. Till den del ström­fallet är beläget utanför strömfallsfastighetens ägoområde utgör strömfallet, på grund av sakrätten, tillbehör till strömfallsfastigheten. Anläggningar som med stöd av sakrätten har uppförts på någon annan registerfastighet utgör också tillbehör.

Ström­fallsfastigheten och dess samtliga tillbehör utgör i sådana fall – i sin helhet – en taxerings­enhet. Även om kraftverkets anläggningar är belägna i skilda kommuner (eller län) blir det inte aktuellt att dela upp taxerings­enheten. Hela värdet knyts till strömfallsfastigheten och därmed till den kommun där den ligger.

Domar i mål som rör vattenverksamhet, exempelvis sådana som avser driften av ett vattenkraftverk, ska innehålla bestämmelser om vilken fastighet som utgör strömfallsfastigheten (7 kap. 5 och 6 §§ LSV).

För den mark som inte tillhör strömfallsfastigheten, men som genom servitut får användas för anläggningar eller som är överdämd, bestäms inte något särskilt taxeringsvärde.

För outbyggd fallrätt bestäms inte heller något taxeringsvärde.

Indelning i taxeringsenhet när strömfallsfastighet saknas

Äldre vattenkraftverk kan undantagsvis sakna strömfallsfastighet. I sådana fall äger tillståndshavaren de fastigheter och fastighetsdelar som krävs för att utnyttja strömfallet. Taxeringsenheten med vattenkraftverk bör i sådana fall bestå av dessa fastigheter och fastighetsdelar, om de ligger i samma kommun.

Om ett vattenkraftverk ligger i flera kommuner och saknar strömfallsfastighet ska det, i enlighet med reglerna i 4 kap. 3 § FTL, delas upp och bilda en taxeringsenhet för varje kommun. Motsvarande gäller i de fall en strömfallsfastighet har ofullständig sakrätt till utnyttjat strömfall och mark för anläggningsdelar.

När man bygger ut ett strömfall saknas i regel strömfallsfastigheten under tiden från verkställbart utbyggnadstillstånd till tidpunkten för tillstånd att ta kraftverket i drift. Om tillståndshavaren äger marken där kraftverket är beläget utgör marken ett vattenkraftverk, och är således en särskild taxeringsenhet, till dess att strömfallsfastigheten har bildats. I annat fall utgör en av tillståndshavarens vattenrättsbärande fastigheter, inom den kommun där kraftverket är beläget, en taxeringsenhet under övergångstiden.

Arealredovisning

En taxeringsenhets totala enskilt innehavda landareal ska redovisas. För elproduktionsenheter gäller att landarealen ska anges i kvadratmeter. Mark som är vattentäckt indelas enligt 2 kap. 4 § FTL inte i ägoslag, såvida det inte handlar om täktmark. Vattentäckt mark arealredovisas därför enbart om den är täktmark.

Värderingsenhet

Egendom som ska värderas för sig ska enligt 6 kap. 1 § FTL utgöra en värderings­enhet. För varje värderingsenhet ska ett riktvärde bestämmas (1 kap. 2 § FTF).

Huvudregeln är att varje byggnad och varje tomt utgör en värderings­enhet. Från denna regel finns i vissa fall undantag för egendom inom elproduktions­enheter (15 kap. 2 § FTL).

Vad ingår i en värderingsenhet?

På en elproduktionsenhet som utgörs av ett vattenkraftverk, d.v.s. en kraftverksanläggning för elproduktion med vattenkraft, bestäms två värderingsenheter. En värderingsenhet bestäms för vattenkraftverket (anläggningen) i sin helhet och en värderingsenhet bestäms för tomtmarken.

I värderingsenheten för vattenkraftverket i sin helhet ingår all egendom som tillhör kraftverket utom andels- och ersättningskraft, d.v.s.

• byggnader
• markanläggningar
• mark
• fallrätt
• andelar i regleringsanläggningar.

I värderingsenheten för tomtmarken till vattenkraftverket ingår

• mark
• markanläggningar
• fallrätt
• andelar i regleringsanläggningar till den del de avser markanläggningar.

Kraftverksbyggnaderna på ett vattenkraftverk utgör inte någon särskild värderingsenhet för vilken ett riktvärde ska fastställas. Riktvärdet för dessa kraftverksbyggnader utgörs i stället, enligt 15 kap. 2 § tredje stycket FTL, av skillnaden mellan riktvärdet för hela vattenkraftverket och riktvärdet för tomtmarken till vattenkraftverket.

Egendom som inte ingår i en elproduktionsenhet med vattenkraftverk

Följande egendom ingår inte i en elproduktionsenhet:

• Bostadsbyggnad för t.ex. driftspersonal och tomt till sådan byggnad utgör särskild taxeringsenhet.
• Transformator- och kopplingsstationer som tillhör kraftdistributionsnätet utgör specialbyggnad (2 kap. 2 § FTL).

Samma sak gäller mark, markanläggningar och rättigheter som hör till sådana anläggningar.