Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Specialregler om informationsutbyte som rör harmoniserade punktskattepliktiga varor

Informationsutbytet som direkt rör de harmoniserade punktskattepliktiga varorna är reglerat i flera olika rättsakter.

Punktskattedirektivet, svenska bestämmelser samt kommissionens förordning (EG) nr 684/2009

Punktskattedirektivet ger ramarna för när, var och hur de harmoniserade punktskattepliktiga varorna ska beskattas inom EU. Direktivet reglerar även det system med uppskjuten beskattning som kallas för uppskovsförfarandet.

Punktskattedirektivet innehåller flera bestämmelser om obligatoriskt automatiskt informationsutbyte mellan medlemsstaterna när harmoniserade punktskattepliktiga varor flyttas under uppskov (artikel 21.4, 24.3, 25.2, 27.1 och 27.2). Information ska även utbytas i vissa situationer då en oegentlighet har begåtts eller konstaterats under en uppskovsflyttning (artikel 10.3 och 10.5 andra stycket i punktskattedirektivet).

Punktskattedirektivet har förts in i svensk rätt genom bestämmelser i LAS, LTS och LSE samt i FAS, FTS och FSE. Du kan läsa mer om de svenska bestämmelserna på sidorna om alkoholskatt, tobaksskatt och energiskatt, koldioxidskatt, svavelskatt.

Punktskattedirektivets artikel 29 ger kommissionen befogenhet att anta åtgärder för att fastställa form och innehåll i de elektroniska meddelanden som ska utbytas mellan de personer och de behöriga myndigheter som berörs av en uppskovsflyttning samt regler och förfarande för utbytet av dessa meddelanden.

Detta har kommissionen gjort genom förordning (EG) nr 684/2009 om genomförande av rådets direktiv 2008/118/EG vad gäller datoriserat förfarande för flyttning av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov. Förordningen anger närmare bestämmelser om de elektroniska dokument och uppgifter som ska utbytas mellan de ekonomiska aktörerna och deras respektive myndigheter samt mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter när varor flyttas under uppskovsförfarandet. Förordning (EG) nr 684/2009 är direkt tillämplig i Sverige och behöver alltså inte föras in i svensk nationell rätt.

Rådets förordning (EU) nr 389/2012 samt kommissionens genomförandeförordningar (EU) nr 612/2013 och 2016/323

Rådets förordning (EU) nr 389/2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter fastställer villkoren för hur de behöriga myndigheterna i EU:s medlemsstater ska samarbeta och utbyta information med varandra och med EU-kommissionen för en korrekt tillämpning av punktskattelagstiftningen. Förordning (EU) nr 389/2012 innehåller bestämmelser om obligatoriskt automatiserat informationsutbyte, om handräckning på begäran, om delgivningsbistånd och om frivilligt (spontant) informationsutbyte. Förordning (EU) nr 389/2012 är direkt tillämplig i Sverige och behöver alltså inte föras in i svensk nationell rätt.

Om andra rättsakter eller bilaterala/multilaterala avtal ger mer omfattande skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om informationsutbyte och ömsesidigt bistånd, så hindrar inte förordning (EU) nr 389/2012 att dessa tillämpas (jfr artikel 1.3).

Förordning (EU) nr 389/2012 ger kommissionen befogenhet att anta genomförandeakter för att fastställa närmare bestämmelser om hur det ömsesidiga administrativa samarbetet ska genomföras. Kommissionen har utfärdat två genomförandeförordningar med stöd av denna befogenhet:

• Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 612/2013 om driften av registren över ekonomiska aktörer och skatteupplag, driftstatistik och rapportering enligt rådets förordning (EU) nr 389/2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter innehåller främst bestämmelser om informationsutbyte i syfte att upprätthålla medlemsstaternas elektroniska nationella databaser och kommissionens centrala databas med uppgifter om godkända uppskovsaktörer och skatteupplag, de s.k. SEED-registren.
• Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/323 om fastställande av närmare bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaterna om varor med punktskatteuppskov enligt rådets förordning (EU) nr 389/2012 innehåller främst bestämmelser om ett utökat elektroniskt informationsutbyte om uppskovsflyttningar.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Obligatoriskt informationsutbyte sker alltid med stöd av de rättsakter och bestämmelser som föreskriver ett sådant informationsutbyte. Det obligatoriska informationsutbyte som regleras i punktskattedirektivet, i de svenska bestämmelser som genomför punktskattedirektivets bestämmelser i svensk rätt samt i kommissionens förordning (EG) nr 684/2009 ska alltid ske med stöd av dessa bestämmelser. Andra rättsakter ska inte åberopas för detta informationsutbyte. Detsamma gäller för det obligatoriska informationsutbytet som regleras i artikel 15 och 19 i rådets förordning (EU) nr 389/2012 samt kommissionens genomförandeförordningar (EU) nr 612/2013 och 2016/323.

Stöd för informationsutbyte på begäran och frivilligt (spontant) informationsutbyte om harmoniserade punktskattepliktiga varor finns både i rådets förordning (EU) nr 389/2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och i andra rättsakter. Bestämmelserna i rättsakterna ser olika ut och beroende på vilken rättsakt som tillämpas gäller bland annat olika regler om sekretess och användningsbegränsningar.

När Skatteverket begär information från ett annat land är det viktigt att först klargöra vilken typ av information som verket önskar få och vad den ska användas till. Därefter bedöms vilka rättsakter som är tillämpliga och om det land som Skatteverket vill ha informationen från omfattas av rättsakten. Om en rättsakt inte medger det önskade informationsutbytet kan den inte åberopas.

Kan flera rättsakter åberopas till stöd för det önskade informationsutbytet, måste det klargöras om någon av dessa har företräde framför en annan. Vissa rättsakter innehåller bestämmelser om hur de förhåller sig till andra överenskommelser om informationsutbyte. Ett exempel på detta är artikel 1.3 i rådets förordning (EU) nr 389/2012, som klargör att den förordningen inte hindrar att andra rättsakter tillämpas om dessa ger mer omfattande skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om informationsutbyte och ömsesidigt bistånd. Andra rättsakter saknar sådana bestämmelser.

Om det inte finns några bestämmelser om att en viss rättsakt ska tillämpas framför en annan, finns det inga formella hinder för att åberopa vilken som helst av de tillämpliga rättsakterna. Skatteverkets uppfattning är dock att myndigheten bara ska åberopa en av rättsakterna när information begärs från en annan stat samt att verket ska främja en enhetlig tillämpning och så långt som möjligt behandla lika fall lika, se Skatteverkets ställningstagande Vilken rättsakt ska Skatteverket åberopa vid begäran om informationsutbyte?.

Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (LÖHS) utgör inte någon rättslig grund för själva informationsutbytet, utan det krävs en överenskommelse mellan Sverige och det aktuella landet. LÖHS reglerar förfarandet i Sverige då en utländsk myndighet begär handräckning i Sverige eller då Skatteverket begär handräckning från en utländsk myndighet.

LÖHS gäller inte när informationsutbytet sker med stöd av rådets förordning (EU) nr 389/2012 (21 § LÖHS). Eftersom LÖHS endast omfattar handräckning på begäran, gäller lagen inte heller det obligatoriska automatiserade informationsutbytet som sker med stöd av punktskattedirektivet och bestämmelserna i LAS, LTS och LSE samt i FAS, FTS och FSE.

Punktskattedirektivet och rådets förordning (EU) nr 389/2012 reglerar bara informationsutbyte inom EU:s punktskatteområde. LÖHS blir därmed tillämplig vid informationsutbyte med tredjeland som rör harmoniserade punktskattepliktiga varor.

Skatteverket är behörig myndighet att besluta om en begäran från annat land om informationsutbyte ska bifallas eller om en begäran till annat land ska framställas (4, 8 och 14 §§ LÖHS).

Du kan läsa mer om LÖHS på sidan om lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Det nordiska handräckningsavtalet

Det nordiska handräckningsavtalet innehåller regler om informationsutbyte om skatter och offentligrättsliga avgifter mellan Sverige, Danmark (inklusive Färöarna och Grönland), Finland, Island och Norge. Däremot omfattas inte Svalbard och Jan Mayen eller de norska besittningarna utanför Europa av handräckningsavtalet.

Handräckningsavtalet omfattar punktskatter som tas ut i Sverige enligt bland annat LAS, LTS och LSE (artikel 2.1 h) 4 och artikel 20 i bilagan till lagen [1990:226] om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna jft med punkt 3 C. g) i bilaga 1 till förordningen [1997:1157] om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna).

Det nordiska handräckningsavtalet innehåller inte någon regel om förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte.

Handräckningsavtalet i förhållande till Island, Norge, Färöarna, Grönland och Åland

En begäran om information om harmoniserade punktskattepliktiga varor som riktar sig till de nordiska länder eller territorier som inte är med i EU:s punktskatteområde kan ske med stöd av handräckningsavtalet. Du kan läsa mer på sidan om det nordiska handräckningsavtalet.

Handräckningsavtalet i förhållande till Danmark och Finland

Obligatoriskt informationsutbyte sker alltid med stöd av de rättsakter och bestämmelser som föreskriver sådant informationsutbyte. Utbyte av obligatorisk information om harmoniserade punktskattepliktiga varor med Danmark och Finland, d.v.s. de nordiska länder som omfattas av EU:s punktskatteområde men som även omfattas av det nordiska handräckningsavtalet, ska därmed alltid ske enligt punktskattedirektivet och bestämmelserna i LAS, LTS, LSE, FAS, FTS och FSE eller bestämmelserna om obligatoriskt utbyte enligt artikel 15 och 19 i rådets förordning (EU) nr 389/2012.

Vad gäller informationsutbyte på begäran samt frivilligt (spontant) informationsutbyte så hindrar förordning (EU) nr 389/2012 inte att andra rättsakter eller bilaterala/multilaterala avtal tillämpas, om dessa ger mer omfattande skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om informationsutbyte och ömsesidigt bistånd (artikel 1.3 i förordning [EU] nr 389/2012).

I den utsträckning den aktuella informationen är möjlig att utbyta via ett elektroniskt förfarande i EMCS ska Skatteverket alltid begära informationen via detta elektroniska förfarande med stöd av förordning (EU) nr 389/2012. I sådana fall kan det nordiska handräckningsavtalet inte anses medföra mer omfattande skyldigheter för berörda medlemsstater.

I den utsträckning informationen inte är möjlig att utbyta via ett elektroniskt förfarande i EMCS kan den begäras antingen med stöd av förordningen (EU) nr 389/2012 eller med stöd av det nordiska handräckningsavtalet. Så långt möjligt ska Skatteverket i sådana fall utbyta informationen med stöd av förordning (EU) nr 389/2012. Endast i de fall det nordiska handräckningsavtalet bedöms innebära mera omfattande skyldigheter i fråga om ömsesidigt bistånd, ska Skatteverket begära informationen med stöd av det nordiska handräckningsavtalet.

Rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning

Eftersom informationsutbytet om de harmoniserade punktskattepliktiga varorna omfattas av annan unionslagstiftning kan rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning inte tillämpas för informationsutbyte som rör dessa varor (2 § lagen [2012:843] om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning).

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden är införlivad i svensk rätt genom lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Hela konventionens text är intagen som bilaga till lagen.

Konventionen omfattar alla typer av skatter, således även de EU–harmoniserade punktskatterna (jfr artikel 2 punkt 1 b iii) D. i bilaga 1 samt bilaga 2 till lagen [1990:313] om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden). Europaråds- och OECD-konventionen kan alltså åberopas som stöd för en begäran om informationsutbyte om skatt på alkoholvaror, tobaksvaror eller energiprodukter.

Du kan läsa mer om konventionen på sidan om Europaråds- och OECD-konventionen.

Konventionen i förhållande till andra EU-medlemsstater

Utbytet med andra EU-medlemsstater av den obligatoriska och automatiska informationen som ska ske elektroniskt enligt punktskattedirektivet och bestämmelserna i LAS, LTS, LSE, FAS, FTS och FSE samt den obligatoriska och automatiska information som ska utbytas elektroniskt enligt artikel 15 i rådets förordning (EU) nr 389/2012 ska alltid ske med stöd av dessa bestämmelser. Detta gäller även i förhållande till de länder som omfattas av EU:s punktskatteområde, men som även omfattas av Europaråds- och OECD-konventionen.

Vad gäller informationsutbyte på begäran samt frivilligt (spontant) informationsutbyte så hindrar förordning (EU) nr 389/2012 inte att andra rättsakter eller bilaterala/multilaterala avtal tillämpas, om dessa ger mer omfattande skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om informationsutbyte och ömsesidigt bistånd (artikel 1.3 i förordning (EU) nr 389/2012).

I den utsträckning den aktuella informationen är möjlig att utbyta via ett elektroniskt förfarande i EMCS ska Skatteverket alltid begära informationen via detta elektroniska förfarande med stöd av förordning (EU) nr 389/2012. I sådana fall kan Europaråds- och OECD-konventionen inte anses medföra mer omfattande skyldigheter för berörda medlemsstater.

I den utsträckning informationen inte är möjlig att utbyta via ett elektroniskt förfarande i EMCS kan den begäras antingen med stöd av förordning (EU) nr 389/2012 eller med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen. Så långt möjligt ska Skatteverket i sådana fall utbyta informationen med stöd av förordning (EU) nr 389/2012. Endast i de fall Europaråds- och OECD-konventionen bedöms innebära mera omfattande skyldigheter i fråga om ömsesidigt bistånd, ska Skatteverket begära informationen med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen.

Konventionen i förhållande till tredjeland

Europaråds- och OECD-konventionen kan åberopas som stöd för en begäran om informationsutbyte om skattepliktiga alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter som riktar sig till länder eller territorier som inte omfattas av EU:s punktskatteområde, men som har undertecknat konventionen och dess tilläggsprotokoll.

Skatteavtal och informationsutbytesavtal

Möjlighet till informationsutbyte om punktskatter kan även finnas i olika skatteavtal och i bilaterala informationsutbytesavtal, s.k. TIEA (Tax Information Exchange Agreement).

De flesta skatteavtal som Sverige har ingått innehåller en artikel om informationsutbyte. Avtalen kan vara begränsade till vissa skatter eller omfatta alla typer av skatter. Om ett skatteavtal kan åberopas till stöd för informationsutbyte om skatt på alkoholvaror, tobaksvaror eller energiprodukter beror alltså på innehållet i det aktuella avtalet, om det aktuella landet är med i EU:s punktskatteområde samt om landet omfattas av andra rättsakter om informationsutbyte.

De flesta bilaterala informationsutbytesavtal som Sverige ingått omfattar alla typer av skatter som tas ut i de avtalsslutande parterna. Det måste dock göras en bedömning av varje enskilt informationsutbytesavtal innan Skatteverket begär information med stöd av avtalet i syfte att få uppgifter som ska ligga till grund för tillämpningen av punktskattebestämmelserna.

Du kan läsa mer på sidorna om skatteavtal respektive bilaterala informationsutbytesavtal. En förteckning över de aktuella överenskommelser som Sverige har med andra länder finns under fliken Regler & ställningstaganden/Skatteavtal.

Kompletterande information

• Uppskovsförfarandet, alkoholskatt
• Uppskovsförfarandet, energiskatt m.m.
• Uppskovsförfarandet, tobaksskatt