Rättsakter om informationsutbyte

Informationsutbytet måste ha stöd i en rättsakt

När Skatteverket vill ha information från ett annat land är det viktigt att först klargöra vilken typ av information som verket önskar få och vad den ska användas till. Därefter bedöms vilka rättsakter som är tillämpliga och om det land som Skatteverket vill ha informationen från omfattas av rättsakten. Om en rättsakt inte medger det önskade informationsutbytet kan den inte åberopas.

Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (LÖHS) utgör inte någon rättslig grund för själva informationsutbytet, utan det krävs en överenskommelse mellan Sverige och det aktuella landet. LÖHS reglerar förfarandet i Sverige när en utländsk myndighet begär handräckning i Sverige eller när Skatteverket begär handräckning från en utländsk myndighet.

LÖHS omfattar bara handräckning på begäran. Skatteverket är behörig myndighet att besluta om en begäran om informationsutbyte från ett annat land ska bifallas eller om en begäran till ett annat land ska framställas (4, 8 och 14 §§ LÖHS).

Du kan läsa mer om LÖHS på sidan om lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

EU:s handräckningsdirektiv

Informationsutbyte med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning, även kallat EU:s handräckningsdirektiv, kan ske om alla typer av skatter som tas ut på de territorier där EU-fördraget och EUF-fördraget är tillämpliga enligt artikel 52 i EU-fördraget. Handräckningsdirektivet ger alltså stöd för utbyte med andra EU-medlemsstater av information som kan ha betydelse för de icke-harmoniserade punktskatterna. Till skillnad från de harmoniserade punktskatterna omfattas inte dessa punktskatter av någon annan unionslagstiftning om administrativt samarbete (jfr 2 § lagen [2012:843] om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning).

Handräckningsdirektivet har förts in i svensk rätt genom lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning samt förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Du kan läsa mer på sidan om EU-direktivet om handräckning i skatteärenden.

Det nordiska handräckningsavtalet

Det nordiska handräckningsavtalet innehåller regler om informationsutbyte om skatter och offentligrättsliga avgifter mellan Sverige, Danmark (inklusive Färöarna och Grönland), Finland, Island och Norge. Däremot omfattas inte Svalbard och Jan Mayen eller de norska besittningarna utanför Europa av handräckningsavtalet. Avtalet har förts in i svensk rätt genom lagen (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna samt förordningen (1997:1157) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna. Du kan läsa mer på sidan om det nordiska handräckningsavtalet.

Handräckningsavtalet omfattar de svenska punktskatter som räknas upp i bilaga 1, punkterna 3.C. g) och 3.D.g) till förordningen (1997:1157) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna. Alla nu gällande svenska punktskatter finns dock inte med i uppräkningen. Bland de punktskatter som räknas upp finns även sådana som numera har upphört att gälla. De nu gällande svenska icke-harmoniserade punktskatter som räknas upp i bilagan och för vilka Skatteverket är beskattningsmyndighet är

• reklamskatt
• skatt på bekämpningsmedel
• tobaksskatt på snus och tuggtobak
• energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på icke-harmoniserade energiprodukter
• naturgrusskatt
• särskild premieskatt på grupplivförsäkringar
• skatt enligt 2 § första stycket 5 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Handräckningsavtalet kan dock tillämpas även på skatter av samma eller i huvudsak likartad slag som de som nämns i uppräkningen och som efter undertecknandet av avtalet kan komma att påföras vid sidan av eller i stället för de uppräknade skatterna (jfr bilaga 1, punkten 3.E. till förordningen [1997:1157] om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna).

Rimligen innebär detta att det nordiska handräckningsavtalet kan tillämpas för informationsutbyte om spelskatt enligt lagen (2018:1139) om skatt på spel, som har ersatt lagen (1972:820) om skatt på spel och lagen (1991:1482) om lotteriskatt. Handräckningsavtalet kan dock knappast tillämpas för informationsutbyte om avfallsskatt, skatt på trafikförsäkringspremier m.m., kemikalieskatt på viss elektronik, flygskatt, nikotinskatt, avfallsförbränningsskatt eller skatt på plastbärkassar, eftersom dessa punktskatter inte tas ut vid sidan av eller i stället för någon av de skatter som räknas upp i handräckningsavtalet.

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärende

Europaråds- och OECD-konventionen omfattar alla typer av skatter, alltså även punktskatter. Varje konventionsstat ska ange vilka skatter och avgifter i den staten som omfattas av konventionen i en särskild förteckning. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Du kan läsa mer på sidan om Europaråds- och OECD-konventionen.

De svenska skatter och avgifter som omfattas av konventionen framgår av bilaga 2 till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Alla nu gällande svenska punktskatter finns dock inte med i förteckningen. Bland de punktskatter som räknas upp finns även sådana som numera har upphört att gälla. De nu gällande svenska icke-harmoniserade punktskatter som räknas upp i bilagan och för vilka Skatteverket är beskattningsmyndighet är

• reklamskatt
• skatt på bekämpningsmedel
• tobaksskatt på snus och tuggtobak
• energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på icke-harmoniserade energiprodukter
• naturgrusskatt
• avfallsskatt
• särskild premieskatt på grupplivförsäkringar
• skatt enligt 2 § första stycket 5 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Även den skatt som Tullverket kan ta ut enligt LPK finns med i uppräkningen.

Konventionen kan dock även tillämpas på skatter av samma eller i huvudsak likartat slag som en part har infört vid sidan av eller i stället för de skatter som räknas upp i förteckningen (jfr artikel 2.4 i bilaga 1 till lagen [1990:313] om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden).

Rimligen innebär detta att Europaråds- och OECD-konventionen kan tillämpas för informationsutbyte om spelskatt enligt lagen (2018:1139) om skatt på spel, som har ersatt lagen (1972:820) om skatt på spel och lagen (1991:1482) om lotteriskatt. Konventionen kan dock knappast tillämpas för informationsutbyte om skatt på trafikförsäkringspremier m.m., kemikalieskatt på viss elektronik, flygskatt, nikotinskatt, avfallsförbränningsskatt eller skatt på plastbärkassar, eftersom dessa punktskatter inte tas ut vid sidan av eller i stället för någon av de skatter som räknas upp i förteckningen till konventionen.

Skatteavtal och informationsutbytesavtal

Stöd för informationsutbyte om icke-harmoniserade punktskatter kan även finnas i skatteavtal och i bilaterala informationsutbytesavtal, s.k. TIEA (Tax Information Exchange Agreement). Du kan läsa mer på sidorna om skatteavtal och i bilaterala informationsutbytesavtal.

De flesta skatteavtal som Sverige har ingått innehåller en artikel om informationsutbyte. Avtalen kan vara begränsade till vissa skatter eller omfatta alla typer av skatter. Om ett skatteavtal kan åberopas till stöd för informationsutbyte om icke-harmoniserade punktskatter beror alltså på innehållet i det aktuella avtalet. Skatteverket måste alltid göra en bedömning av det enskilda avtalet innan verket begär information med stöd av ett skatteavtal i syfte att få uppgifter som ska användas i en utredning om svenska icke-harmoniserade punktskatter.

De flesta bilaterala informationsutbytesavtal som Sverige har ingått omfattar alla typer av skatter som tas ut i de avtalsslutande parterna. På samma sätt som med skatteavtal måste Skatteverket dock alltid göra en bedömning av det enskilda informationsutbytesavtalet innan verket begär information i syfte att få uppgifter som ska användas i en utredning om svenska icke-harmoniserade punktskatter.

En förteckning över de aktuella skatteavtal och informationsutbytesavtal som Sverige har med andra länder finns under fliken Regler & ställningstaganden/Skatteavtal.

Val av rättsakt

Ofta kan flera rättsakter åberopas till stöd för ett önskat informationsutbyte. I så fall måste det klargöras om någon av dessa har företräde framför en annan. Vissa rättsakter innehåller bestämmelser om hur de förhåller sig till andra överenskommelser om informationsutbyte. Andra rättsakter saknar sådana bestämmelser.

Om det inte finns några bestämmelser om att en viss rättsakt ska tillämpas framför en annan, finns det inga formella hinder för att åberopa vilken som helst av de tillämpliga rättsakterna. Skatteverkets uppfattning är dock att verket ska främja en enhetlig tillämpning och så långt som möjligt behandla lika fall lika, se Skatteverkets ställningstagande Vilken rättsakt ska Skatteverket åberopa vid begäran om informationsutbyte?.

Enligt ställningstagandet bör Skatteverket i första hand åberopa EU:s handräckningsdirektiv om information begärs från en annan EU-medlemsstat. Detta gäller även för information som Skatteverket önskar få i syfte att utreda de svenska icke-harmoniserade punktskatterna.

Det nordiska handräckningsavtalet ska åberopas i första hand om information begärs från ett annat nordiskt land som inte är medlem i EU. Informationsutbytet kan dock bara ske i syfte att utreda de svenska icke-harmoniserade punktskatter som omfattas av avtalet.

För information från länder utanför Norden som inte är medlemmar i EU bör Europaråds- och OECD-konventionen åberopas för att få uppgifter som kan användas i syfte att utreda de svenska icke-harmoniserade punktskatterna. Informationsutbytet kan dock bara ske i syfte att utreda de svenska icke-harmoniserade punktskatter som omfattas av konventionen.

Stöd för informationsutbyte med länder som vare sig omfattas av det nordiska handräckningsavtalet, av Europaråds- och OECD-konventionen eller som är medlemmar i EU får sökas i enskilda skatteavtal eller bilaterala informationsutbytesavtal. Stöd för informationsutbyte med länder som inte är med i EU i syfte att utreda de svenska icke-harmoniserade punktskatter som inte omfattas av det nordiska handräckningsavtalet eller av Europaråds- och OECD-konventionen får också sökas i skatteavtal eller bilaterala informationsutbytesavtal.