Vid tillfälliga betalningsproblem

Syfte med bestämmelsen

Om det finns synnerliga skäl ska Skatteverket bevilja anstånd med inbetalning av skatt, avgift och ränta (63 kap. 15 § SFL).

Huvudsyftet med bestämmelsen är att vid tillfälliga betalningsproblem bevilja den betalningsskyldiga ett skäligt rådrum att skaffa fram pengar för att betala skatt som inte ska ändras. Som exempel nämns i förarbetena skäligt rådrum för att kräva kunder på betalning eller för att sälja tillgångar. Anstånd får bara beviljas om det finns synnerliga skäl (se nedan). Begreppet synnerliga skäl innebär att det ställs höga krav för att beviljas anstånd. Bestämmelsen har ett snävt tillämpningsområde (prop. 2019/20:132 s. 30). Det är den betalningsskyldiga som ska visa att det finns synnerliga skäl.

Anstånd får i princip bara beviljas om det är till fördel för det allmänna. Avgörande för att bevilja anstånd är därför att en viss tids betalningsanstånd är till fördel inte bara för den betalningsskyldiga, utan också för det allmänna. Det bör därför klart framgå av utredningen att ett anstånd inte leder till kreditförluster för det allmänna. Om den betalningskyldiga inte bedöms kunna betala skulden efter anståndstiden ska anstånd inte beviljas. Särskild restriktivitet gäller om den betalningsskyldiga är näringsidkare (se nedan) eller om ansökan avser ett betydande belopp (prop. 1996/97:100 s. 421–423 och prop. 2010/11:165 s. 1041).

Vad är synnerliga skäl?

Bland dem som söker anstånd på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga finns det betalningsskyldiga som vid något enstaka tillfälle oförvållat hamnat i tillfälliga betalningssproblem, och som har goda möjligheter att efter en kortare tids anstånd betala skatteskulden. Lagstiftaren anser att det i dessa fall skulle vara mindre tilltalande med en omedelbar restföring av skatteskulden (prop. 1996/97:100 s. 421–422).

Flera samverkande omständigheter ska vara uppfyllda för att rekvisitet synnerliga skäl ska vara uppfyllt:

• Betalningsproblemen ska bero på någon oförvållad händelse.
• Den betalningsskyldiga ska visa tillfälliga betalningsproblem.
• Den betalningsskyldiga ska kunna visa betalningsförmåga vid anståndstidens utgång.

Alla de här förutsättningarna ska vara uppfyllda för att synnerliga skäl för anstånd ska anses vara uppfyllt. En helhetsbedömning måste alltid göras i varje enskilt ärende.

Oförvållad händelse

Det krävs att den betalningsskyldiga har hamnat i tillfälliga betalningsproblem på grund av någon oförvållad händelse, d.v.s. en händelse som personen inte kunnat råda över. Detta gäller både för löntagare och näringsidkare. Exempel på sådana händelser kan vara sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet. För en näringsidkare kan en oförvållad händelse vara att en av få uppdragsgivare ställer in betalningarna eller försätts i konkurs.

Följdeffekter av svår torka, bränder eller av en pandemi kan också enligt bestämmelsen anses vara oförvållade händelser. Det kan t.ex. handla om uteblivna leveranser på grund av stängda hamnar eller gränser som en följd av en pandemi eller begränsningar i näringsverksamhet på grund av myndigheters restriktioner för att begränsa smittspridning.

För att uppfylla kravet på synnerliga skäl ska sökanden, utöver att visa att det finns en oförvållad händelse som har orsakat betalningssvårigheterna även visa att betalningssvårigheterna är tillfälliga och att betalning kan ske vid anståndstidens utgång.

Tillfälliga betalningsproblem

För att kunna beviljas ett anstånd ska betalningsproblemen vara tillfälliga.

Om den betalningsskyldiga har skatte- eller avgiftsskulder för indrivning hos Kronofogden talar det mot att betalningsproblemen är tillfälliga och att hen skulle kunna betala vid anståndstidens utgång. Normalt får det även anses som uteslutet med anstånd om andra fordringar än skattefordringar ligger för indrivning hos Kronofogden. Även det förhållandet att personen varit aktuell hos Kronofogden under senare år talar mot att betalningsproblemen är tillfälliga och därmed mot att ge anstånd (se prop. 1996/97:100 s. 422).

För att betalningsproblemen ska anses vara tillfälliga ska det finnas ett samband mellan den oförvållade händelsen och betalningssvårigheterna. Det går inte att ange någon tidsgräns för hur lång tid innan skattens eller avgiftens förfallodag som den oförvållade händelsen ska ha inträffat. En bedömning måste göras i varje enskilt ärende.

Vid en bedömning av hur lång tid innan skattens eller avgiftens förfallodag den oförvållade händelsen kan ha inträffat för att betalningssvårigheterna ska anses som tillfälliga behöver man ta hänsyn till vad det är som har hänt, t.ex. att sökanden blivit arbetslös eller sjuk. Man behöver också ta hänsyn till hur lång tid det är rimligt att hen behöver för att lösa de betalningsproblem som har uppstått på grund av detta. Det kan t.ex. vara att man som arbetslös eller sjukskriven behöver viss tid på sig för att ordna sin inkomst på annat sätt och att även få tid för att anpassa sina utgifter efter den nya ekonomiska situationen. När den tid som kan anses rimlig i det enskilda fallet har passerat blir detta den nya ekonomiska verklighet som den betalningsskyldiga måste inrätta sig efter, och betalningssvårigheter med anledning av den oförvållade händelsen såsom t.ex. sjukdom, arbetslöshet, olycksfall eller effekter av en pandemi anses därefter inte som tillfälliga.

Visa betalningsförmåga vid anståndstidens utgång

Ett anstånd får inte leda till kreditförluster för det allmänna. Det bör därför klart framgå av utredningen att ett anstånd inte leder till kreditförluster för det allmänna. Om den betalningsskyldiga inte bedöms kunna betala skulden efter anståndstiden ska anstånd inte beviljas (prop. 2010/11:165 s. 1041).

Den som ansöker om anstånd ska alltså kunna visa att betalning kommer att kunna ske vid anståndstidens utgång. Om det redan vid ansökningstillfället står klart att de ekonomiska förhållanden den betalningsskyldiga kommer att leva under inte ger ekonomiskt utrymme att betala anståndsbeloppet vid anståndstidens utgång ska denna inte beviljas anstånd. Den betalningsskyldiga kan då inte anses ha visat att denna är hjälpt av ett kortare tids rådrum.

Helhetsbedömning

I förarbetena till lagstiftningen anges att huvudsyftet med ett anstånd kan sägas vara att ge den betalningsskyldiga ett skäligt rådrum att skaffa fram pengar till betalningen, t.ex. genom att kräva kunder på betalning eller att sälja tillgångar (prop. 1996/97:100 s. 422).

Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger är det viktigt att göra en helhetsbedömning som innefattar

• den oförvållade händelsen
• de tillfälliga betalningsproblemen
• betalningsförmågan vid anståndstidens utgång.

Men även annat som framkommer i ärendet kan tas med i bedömningen, såsom om det är en skatt vars förfallodag den betalningsskyldiga har varit medveten om en längre tid eller inte.

Kan ett dödsbo beviljas anstånd?

Det bör vara möjligt för ett dödsbo att beviljas anstånd när det finns tillgångar i boet men dessa inte är omedelbart tillgängliga.

Näringsidkare ska bedömas särskilt restriktivt

Särskild restriktivitet gäller om den betalningsskyldiga är näringsidkare. Att driva näringsverksamhet innebär normalt ett risktagande som bl.a. innebär att tillfälliga betalningsproblem kan uppkomma. Skatteverket bör därför vara särskilt restriktiv med att bevilja anstånd bl.a. av det skälet att konkurrensneutraliteten i en viss bransch inte ska påverkas. Det kan finnas större fog att beviljas anstånd med betalning av ett belopp som motsvarar den betalningsskyldigas egen inkomstskatt än ett belopp som motsvarar avdragen skatt eller mervärdesskatt (prop. 1996/97:100 s. 423). Anståndet bör normalt inte omfatta de sistnämnda skatterna. Anledningen till det är att pengar motsvarande avdragen skatt och mervärdesskatt förutsätts finnas tillgängliga för inbetalning eftersom den betalningsskyldiga endast fungerar som ”statens uppbördsman” för dessa skatter.

Som nämnts ovan är huvudsyftet med anstånd att ge den betalningsskyldiga ett skäligt rådrum att skaffa fram medel till betalningen. Anstånd skulle därför kunna komma i fråga när en näringsidkare behöver extra tid för att kräva kunder på betalning (prop. 1996/97:100 s. 422).

Delanstånd

Skatteverket får, om det är ändamålsenligt, besluta att betalningen ska delas upp i flera poster med skilda anståndstider. Om betalning ska ske med delbelopp bör betalningarna normalt inte spridas ut över en längre tidsperiod än tre månader. För att minska risken för det allmänna att drabbas av kreditförluster bör Skatteverket, om anståndsbeloppet är större, i normalfallet besluta om delanstånd (prop. 1996/97:100 s. 614).

Säkerhet

Utgångspunkten vid prövning av anstånd enligt 63 kap. 15 § SFL är att den betalningsskyldiga endast ska få en kortare tids rådrum med betalning av skatt. I lagtexten uttalas ingenting om möjligheten att förena sådant anstånd med en säkerhet. I förarbetena nämns endast i en mening att Skatteverket, när det gäller mervärdesskatt och avdragen skatt, kan ha en något mindre restriktiv inställning om verket får in en säkerhet (prop. 1996/97:100 s. 423). En säkerhet kan undanröja risken för att det allmänna drabbas av kreditförluster. Om den betalningsskyldiga erbjuder sig att ställa säkerhet bör Skatteverket ta hänsyn till säkerheten som en omständighet vid bedömningen av anståndsfrågan.

Anståndsbelopp

Anstånd ska beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (63 kap. 16 § SFL). Anstånd bör normalt inte beviljas med högre belopp än underskottet på den betalningsskyldigas skattekonto. Ibland yrkas och beviljas anstånd med en skatt som ännu inte förfallit till betalning. Det kan gälla beslutad men ännu inte förfallen F-skatt, särskild A-skatt eller ett höjningsbelopp. Anstånd bör då kunna beviljas med belopp motsvarande det underskott som förväntas uppkomma på skattekontot när den ännu inte förfallna skatten debiteras kontot. Skatteverket kan bevilja ”delanstånd” genom att kräva att en del av beloppet ska betalas i rätt tid. Skatteverket bör bevilja anstånd endast med belopp som den betalningsskyldiga visat att hen kommer att kunna betala efter anståndstiden.

Anståndstid

Lagtexten anger inte för hur lång tid anstånd kan beviljas. En genomgående strävan vid prövningen av en ansökan om anstånd bör vara att så långt som möjligt begränsa anståndstiden. Särskild restriktivitet bör iakttas om anstånd söks av näringsidkare eller för betydande belopp. I dessa fall bör i den betalningsskyldiga, genom korta anståndstider, förmås att i annan ordning få till stånd en lösning på sina betalningsproblem. Som regel bör anståndstiden som längst vara en till två månader (prop. 1996/97:100 s. 423).

Enligt förarbetena finns det dock ett visst utrymme att motivera både längre och kortare anståndstider. Anståndstiden får bestämmas av Skatteverket i varje enskilt fall men ett anstånd får inte beviljas under längre tid än vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

En fysisk person, som inte är näringsidkare, bör normalt inte beviljas anstånd under längre tid än tre månader.

Förlänga anståndstiden

Om den nedsatta betalningsförmågan finns kvar vid anståndstidens utgång bör det finnas möjligheter att i vissa speciella fall förlänga anståndstiden. Det förhållandet att den betalningsskyldiga exempelvis inte lyckats skaffa kredit hos någon annan än staten talar emellertid mot förlängd anståndstid (prop. 1996/97:100 s. 423). Skatteverket ska vid ansökan om förlängning göra en ny prövning av omständigheterna i ärendet och bedöma vad som talar för ett förlängt anstånd. För fysiska personer bör dock möjligheten till en förlängning begränsas till högst tre månader. Sammanlagt bör således anståndstiden för en fysisk person inte uppgå till längre tid än sex månader.

När ska ansökan vara inlämnad?

Lagen anger inte inom vilken tid en anståndsansökan ska ha kommit in till Skatteverket. Skatteverket måste dock ges en skälig tid att handlägga en ansökan. Med hänsyn till de konsekvenser som kan uppstå om skulden lämnas för indrivning (restförs) är det mycket viktigt att anståndsansökan lämnas i god tid före förfallodagen.