Internationell delgivning

Internationell delgivning – delgivningslagen

Internationell delgivning betyder för myndigheters del delgivning av en fysisk eller juridisk person som finns i ett annat land, och avser både situationen att delgivning behöver ske i Sverige på begäran av en annan stat och situationen att myndigheten behöver delge en person i utlandet.

Av 1 § delgivningslagen framgår att lagen gäller när delgivning ska ske i ärende hos myndigheter. Om det i lag eller annan författning finns avvikande bestämmelser gäller dock dessa.

Delgivning i utlandet

Vissa länder betraktar delgivning på det egna territoriet som utförs av andra staters myndigheter som en otillåten myndighets- eller maktutövning. Delgivningslagen säger därför att delgivning utomlands får ske om den andra staten tillåter detta (3 § första stycket DelgL). Svenska myndigheter får således inte agera på en annan stats territorium utan att veta att det är tillåtet. Lagstiftningen på den utländska orten ska tillämpas, om det inte strider mot svenska allmänna rättsprinciper (3 § andra stycket DelgL), s.k. ordre public.

Internationell delgivning i Sverige

Utgångspunkten i intern rätt vid delgivning i Sverige på utländsk myndighets begäran är att delgivningslagen ska tillämpas (2 § förordningen [2013:982] om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige) samt prop. 2012/13:182 s. 34).

Delgivningssätt ska väljas utifrån vad som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och delgivning får inte ske på ett olämpligt vis (4 § DelgL).

Delgivningssamarbetet bör präglas av att Sverige så långt det är möjligt bistår en annan stat. Den myndighet som genomför delgivningen beslutar om sättet för delgivningen. En ansökan om bistånd med delgivning i Sverige från utlandet kan emellertid innehålla en begäran om att Sverige ska tillämpa ett visst förfarande som avviker från delgivningslagen. Om den begärande staten framfört önskemål om hur delgivningen ska utföras bör man således kontrollera i den åberopade överenskommelsen eller författningen att man kan tillmötesgå önskemålet. Ett sådant avvikande förfarande får tillämpas så länge det inte strider mot svenska allmänna rättsprinciper (4 a § DelgL). Avvikelsen kan även gälla den annars uttömmande regleringen i 2 § tredje stycket delgivningslagen av vilka delgivningssätt som får förekomma. Exempel på att begärt delgivningssätt är oförenligt med svenska allmänna rättsprinciper är att det skulle anses utgöra en kränkning av en parts rätt till en rättvis rättegång (jfr artikel 6 i Europakonventionen) (prop. 2012/13:182 s. 35).

Länsstyrelsen i Stockholms län är centralmyndighet

Inom förvaltningsrättsliga området i stort kan förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige bli aktuell vid internationella delgivningar eftersom det saknas generella internationella överenskommelser om delgivningssamarbete. Sverige har inte ratificerat (godkänt) en generell europarådskonvention från 1977 om delgivning i utlandet av handlingar rörande administrativa frågor. Endast ett fåtal stater har gjort det. Samarbete kan ändå komma till stånd, om den andra staten godtar ett samarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län är centralmyndighet för internationella delgivningsfrågor och mottagande organ för vissa utländska ansökningar om bistånd med delgivning i Sverige (2 a § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

Centralmyndighetens åtagande för att assistera en svensk myndighet med att genomföra delgivning i utlandet är begränsat. En förutsättning är att den svenska myndigheten inte har rättsliga möjligheter att själv agera i delgivningsärendet, att den förgäves har försökt delge i den andra staten eller att den andra staten kräver att ansökan om delgivning görs via en centralmyndighet (3 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

Bestämmelserna i förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige innebär att centralmyndigheten vid delgivning i utlandet främst assisterar beträffande stater med vilka Sverige inte har någon överenskommelse om delgivningssamarbete.

I skatteärenden är behovet av bistånd av centralmyndighetens begränsat.

Länsstyrelsen i Stockholms län assisterar såsom mottagande organ vid delgivning inom Sverige vid ansökan om sådan hjälp från en icke-nordisk utländsk domstol eller myndighet eller från någon som är behörig att ansöka enligt bindande internationell överenskommelse (9 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

Delgivning enligt internationella överenskommelser

Att någon inte är folkbokförd i Sverige förändrar inte huvudregeln om att underrättelser normalt ska skickas i vanligt brev. Den som bor utomlands har ingen skyldighet att anmäla nya adressuppgifter till Skatteverket. I ärenden med en adressat i utlandet kan det därför finnas starkare skäl till att använda sig av delgivning, t.ex. genom rekommenderat brev, i stället för att skicka underrättelsen i ett vanligt brev. Det kan exempelvis vara fallet om personen sedan flera år bor utomlands och Skatteverket inte nyligen har haft kontakt med personen eller har fått någon ny adressuppgift. En annan situation kan vara om det är fråga om efterbeskattning med stora belopp och att personen trots detta inte har hört av sig under utredningens gång. Ett tredje exempel är att en underrättelse kommer i retur. Slutligen kan postgången vara osäker i den främmande staten, på grund av krig eller annat. I dessa fall finns det skäl att använda sig av delgivning, även om en ny adress skulle hittas, för att vara säker på att underrättelsen når rätt adressat.

För Skatteverkets del finns det specifika internationella överenskommelser på beskattningsområdet.

Sverige är på skatteområdet bundet av olika överenskommelser och andra rättsakter med andra stater och organisationer, vilka geografiskt och organisatoriskt kan delas upp så här:

• Utanför EU
• Inom EU
• Inom de nordiska länderna

Genomgående för nedan angivna rättsakter gäller att i begreppet handräckning ingår bistånd med delgivning i Sverige och i utlandet.

Utanför EU

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Utanför EU (primärt) gäller Europarådets och OECD:s konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden, i det följande kallad konventionen. Den gäller även punktskatt och mervärdesskatt. Den ursprungliga versionen är från 1988. En ny version finns enligt ett protokoll från 2010 men innebär inga skillnader i dessa delar. Konventionen har lagfästs i Sverige, genom lag (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (InförandeL) och genom en följdändring däri med anledning av det nämnda protokollet. Av de stater som ratificerat den ursprungliga versionen är det endast USA som inte ratificerat den senare versionen.

Konventionen anger att efter framställning från en stat ska den anmodade staten verkställa delgivningen enligt dess lagstiftning i fråga om handlingar av i huvudsak likartat slag och, om det är rättsligt möjligt i den anmodade staten, på det särskilda delgivningssätt som särskilt begärts (artikel 17 punkten 2).

Konventionen tillåter endast (fysisk) postdelgivning som alternativ till så kallad biträdd delgivning. Elektronisk överföring tillåts inte (artikel 17 punkten 3).

Konventionen utesluter inte att den ansökande staten med laga verkan delger på annat sätt enligt sin interna rätt (artikel 17 punkten 4). Detta har betydelse när nationella delgivningsformer förekommer som tillåter delgivning t.ex. genom en representant för den skattskyldige och som befinner sig inom det egna territoriet eller genom kungörelse (prop. 1989/90:14 s. 80).

Enligt artikel 30 i konventionen kan varje stat motsätta sig dels generellt vissa slag av skatter eller vissa former av handräckning, dels mer specifikt delgivning avseende alla eller vissa skatter eller delgivningsformen postdelgivning, för alla eller vissa skatter. Vissa stater har mycket riktigt reserverat sig avseende delgivning, helt eller delvis.

Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Samtidigt som InförandeL, stiftades lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS, en förfarandereglering som ska användas då bl.a. konventionen tillämpas. LÖHS i sig utgör med andra ord inte den rättsliga grunden för handräckning utan stöd måste finnas i konventionen eller i annan överenskommelse (4 och 14 §§ LÖHS).

För generell information kring LÖHS, läs sidan om Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

I 6 § första stycket 1 LÖHS regleras att svenskt bistånd med bl.a. delgivning inte får innefatta att svensk myndighet ska vidta åtgärd som avviker från lagstiftning eller administrativ praxis i Sverige.

LÖHS ska inte tillämpas där vissa EU-rättsakter istället kan tillämpas (21 §). Dessa rättsakter tillåter dock å sin sida att skyldigheter enligt mer långtgående konventioner används.

Till skillnad från EU-rättsakterna och LÖHS omfattar den i svensk rätt inkorporerade konventionen enligt sin ordalydelse även delgivningsåtgärder vidtagna av rättstillämpande myndigheter, om det är lämpligt (artikel 1 punkten 1). Rättsliga avgöranden nämns särskilt som handlingar som kan vara föremål för delgivning (artikel 17 punkten 1).

Konventionen, till skillnad från LÖHS, tillåter enligt dess artikel 27 att konventionsstaterna tillämpar andra överenskommelser och vice versa, d.v.s. motsvarande reglering som i de tre EU-rättsakterna.

Eftersom konventionen är gällande rätt i Sverige genom InförandeL, så kan även konventionens bestämmelser tillämpas.

Närmare om delgivningsförfarandet enligt LÖHS

Delgivning utomlands, i detta fall i en annan konventionsstat, kan ske på två sätt med stöd av LÖHS:

• genom begäran till en behörig myndighet i den andra staten (20 § första stycket LÖHS), så kallad biträdd delgivning
• med post direkt till personen, om det finns en bestämmelse om den möjligheten i en överenskommelse mellan Sverige och en främmande stat (20 § andra stycket LÖHS), så kallad postdelgivning.

Postdelgivning omfattar inte att handlingarna skickas elektroniskt. Här motsvarar regleringen i LÖHS inte vad som gäller för vanlig delgivning enligt 16- 18 §§ delgivningslagen. I andra rättsakter kan elektronisk postdelgivning godtas, se t.ex. nedan om handräckningsdirektivet.

Postdelgivning är det förfarande som ska användas i första hand.

Om postdelgivning inte är möjligt, ska handläggaren skicka en begäran till behörig myndighet (vilket är Skatteverket, enligt 3 § LÖHS, om det inte gäller indrivning) om att den aktuella handlingen ska delges i det andra landet.

En begäran till ett annat land om bistånd med delgivning ska innehålla uppgifter om ämnet för den handling som ska delges, mottagarens namn och adress, samt alla andra uppgifter som kan underlätta identifieringen av mottagaren (14 § förordningen [1990:320] om ömsesidig handräckning i skatteärenden). Det finns också möjlighet att begära att delgivningen ska ske på ett visst sätt (15 § samma förordning).

Delgivning i Sverige på begäran av annan konventionsstat

När det gäller delgivning på begäran av annan stat handlar det främst om två delgivningssätt:

• vanlig delgivning (16–18 §§ DelgL)
• stämningsmannadelgivning (31 § DelgL)

Den sökta personen ska delges handlingen i original eller en kopia som myndigheten har framställt. Om en enskild person ska delges i internationella ärenden är det viktigt att man delger den enskilda personligen. Delgivning kan då ske genom vanlig delgivning med rekommenderad post med mottagningsbevis.

Om vanlig delgivning misslyckas eller om det finns uppgifter som tyder på att vanlig delgivning inte kommer att lyckas, ska man använda sig av stämningsmannadelgivning, om inte den begärande staten framfört annat önskemål. I 40 § DelgL anges vilka som är behöriga att utföra stämningsmannadelgivning.

Känsliga delgivningsfrågor avgörs av regeringen

Om ett delgivningsärende är av särskild betydelse eller annars av sådan beskaffenhet att det bör avgöras av regeringen, ska den behöriga myndigheten överlämna ärendet dit, med ett bifogat yttrande (22 § LÖHS).

Behörig myndighets beslut i delgivningsfrågan kan inte överklagas

Behörig myndig beslutar i varje fall av utländsk begäran om delgivningsbistånd i Sverige om begäran ska bifallas. Detsamma gäller om myndigheten ska använda sig av biträdd delgivning genom annan stats behöriga myndighet. I båda fallen får inte behörig myndighets avgörande överklagas (23 § LÖHS).

Inom EU

Handräckningsdirektivet – inkomstskatt och andra direkta skatter

Inom EU gäller för direkt skatt Rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning, det så kallade handräckningsdirektivet. Det hänvisas beträffande mer generella frågor och övriga varianter av handräckning till information under EU-direktivet om handräckning i skatteärenden.

Det är enbart behörig myndighet som får begära delgivning utomlands och samarbetet gäller enbart beslut och handlingar mellan skatteförvaltningarna (artikel 13 punkten 1). Handräckningsdirektivet tillåter att EU:s medlemsstater inbördes använder sig av mer långtgående skyldigheter i andra överenskomna samarbeten (artikel 1 punkten 3).

Den begärande myndigheten ska bara begära bistånd när den inte kan delge inom landet eller där sådan delgivning skulle medföra orimliga svårigheter (artikel 13 fjärde punkten första meningen). Behörig myndighet får delge en person i den andra medlemsstaten direkt med rekommenderad post eller på elektronisk väg (artikel 13 fjärde punkten andra meningen). Delgivningsformen rekommenderad post utgör en inskränkning i förhållande till delgivningssättet vanlig delgivning i delgivningslagen (jfr 17 § DelgL).

Handräckningsdirektivet är gällande rätt i Sverige

Genom lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (LASEU) införlivades handräckningsdirektivet i svensk rätt. Skatteverket är behörig myndighet i delgivningsärenden enligt den lagen (4–6 §§ LASEU).

LASEU motsvarar i det mesta handräckningsdirektivet. Delgivning på begäran av en annan stat sker enligt delgivningslagen (18 § LASEU). Skatteverket får enligt 19 § första stycket LASEU delge en person i en annan medlemsstat i enlighet med 16-18 §§ delgivningslagen (den s.k. vanliga delgivningen, däri inkluderad via post och på elektronisk väg). I 19 § andra stycket LASEU ställs motsvarande villkor som i handräckningsdirektivet om att delgivning kan begäras i annan medlemsstat bara om det inte är möjligt eller medför orimliga svårigheter att delge personen i Sverige. Regleringen i 19 § första stycket LASEU avviker från handräckningsdirektivet då den tillåter delgivning via annan fysisk post än den som går som rekommenderad.

Av 24 § LASEU framgår att beslut av Skatteverket i ett delgivningsärende enligt den lagen inte får överklagas. Någon möjlighet att överlämna känsliga delgivningsfrågor till regeringen finns inte i LASEU, i motsats till vad som stadgas i LÖHS.

EU-samarbete beträffande andra skatter än direkt skatt

Samarbete på moms- och punktskatteområdena inom EU regleras i egna rättsakter: Rådets förordning (EU) 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (momsförordningen) respektive Rådets förordning (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av förordning (EG) nr 2073/2004 (punktskatteförordningen).

Det hänvisas beträffande mer generella frågor och övriga varianter av handräckning i EU på momsområdet till information under EU-förordningen om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt.

Delgivning enligt momsförordningen

Momsförordningen möjliggör, till skillnad från handräckningsdirektivet, inte i sig postdelgivning eller elektronisk delgivning. Endast biträdd delgivning, d.v.s. genom behöriga myndigheters försorg, är avsett. Tvärtemot handräckningsdirektivet kräver momsförordningen inte att den begärande medlemsstaten är förhindrad att delge inom det egna landet eller att det skulle medföra orimliga svårigheter att försöka delge innan biträdd delgivning tillämpas. Delgivningen inom förordningen sker enligt den tillfrågade medlemsstatens nationella rätt och omfattar alla beslut och handlingar från den begärande medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 25 momsförordningen).

Momsförordningen godtar att medlemsstater tillämpar andra rättsakter, bilaterala eller multilaterala, som ger mer omfattande skyldigheter till bistånd, se artikel 60 momsförordningen.

I 1 § i den svenska förordningen (2011:1553) om tillämpning av EU-förordning och avtal om administrativt samarbete och bedrägeribekämpning på mervärdesskatteområdet utses Skatteverket till behörig myndighet vid tillämpning av momsförordningen, jfr dess artikel 3.

Delgivning enligt punktskatteförordningen

Punktskatteförordningen tillåter inte postdelgivning eller elektronisk delgivning. Delgivning enligt förordningen sker på samma sätt som i momsförordningen enligt den tillfrågade medlemsstatens interna regelverk och avser alla beslut och åtgärder som har vidtagits av den begärande medlemsstatens administrativa myndigheter beträffande tillämpningen av punktskattelagstiftningen. Liksom handräkningsdirektivet men i motsats till momsförordningen förutsätter delgivning på punktskatteområdet att den begärande medlemsstaten är oförmögen att delge enligt den interna rätten eller att sådan delgivning skulle leda till oproportionella svårigheter (artikel 14 punkterna 1 och 5).

Även punktskatteförordningen öppnar upp för att medlemsstater får tillämpa andra internationella rättsakter med mer långtgående skyldigheter till samarbete, se artikel 1 punkten 3.

I 1 § i den svenska förordningen (2012:331) om tillämpning av punktskatteförordningen anges Skatteverket som behörig myndighet vid tillämpning av punktskatteförordningen, jfr dess artikel 3 punkten 1.

Alla svenska punktskatter omfattas inte av punktskatteförordningen, utan endast de EU-harmoniserade. För de icke EU-harmoniserade punktskatterna saknas sålunda EU-reglering av handräckning, däribland delgivning.

Inom de nordiska länderna

I Norden ingicks 1989 ett avtal om handräckning i skatteärenden (nordiska handräckningsavtalet). Handräckningsavtalet införlivades i svensk rätt genom lagen (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna.

Handräckning omfattar delgivning av handlingar (artikel 1 a). Beträffande andra handräckningsformer, se information under Det nordiska handräckningsavtalet.

Nordiska handräckningsavtalet inkluderar de danska självstyrande folksamfunden Färöarna och Grönland (artikel 3 a). Däremot omfattas inte Svalbard och Jan Mayen eller de norska besittningarna utanför Europa (artikel 23).

Nordiska handräckningsavtalet gäller för Sveriges del bl.a. inkomstskatt, och kupongskatt, samt mervärdesskatt, punktskatter och socialavgifter (artikel 2 punkterna g och h).

Delgivning enligt nordiska handräckningsavtalet ska följa den nationella rätten i den avtalsslutande stat som mottagit begäran om delgivning och den begärande avtalsslutande staten ska inte kunna delge i den egna staten utan väsentliga svårigheter (artikel 4 punkten 3 och artikel 9 punkten 1). Mottagande avtalsslutande stat kan vägra utföra delgivningen om den skulle strida mot statens allmänna intresse, en så kallad ordre public-invändning (artikel 6). Biträdd delgivning, d.v.s. delgivning genom behöriga myndigheter är den enda avsedda delgivningshjälpen som är avsedd med avtalet.

Handräckningsavtalet innehåller inte någon regel om förhållandet till andra rättsakter om handräckning. I förarbetena sägs i denna fråga endast att avtalet i viss mån kan komma att reglera vissa områden som även behandlas i Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden samt att den konventionen enligt sin artikel 27 inte begränsar eller begränsas av handräckningsmöjligheter enligt andra internationella instrument om samarbete i skattefrågor (prop. 1989/90:98 s. 13). Följaktligen kan nämnda konventionens regler om postdelgivning som ett alternativ till biträdd delgivning tillämpas med de nordiska länder m.m. som inte omfattas av EU-rättsliga akter om delgivning på skatteområdet: Island och Norge samt självstyrande Grönland och Föröarna.

Behörig myndighet i respektive avtalsslutande stat intar rollen att begära och ta emot begäran om delgivning (artikel 4 punkten 4). Vid handläggningen i Sverige av delgivningsärenden enligt nordiska handräckningsavtalet gäller LÖHS och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Skatteverket är behörig myndighet enligt LÖHS och är därmed behörigt att utföra och begära delgivning, utom om ärendet gäller indrivning (3, 4 och 14 §§ LÖHS, jämfört med avtalets artikel 3 b).