Vid värderingen ska all egendom inom en taxeringsenhet vara indelad i värderingsenheter. Här får du veta vad täktmark är och hur man indelar täktmark i taxeringsenheter och värderingsenheter.
En värderingsenhet är den egendom som ska värderas för sig. En värderingsenhet ska endast omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet (6 kap. 1 § FTL).
All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet ska utgöra en värderingsenhet (6 kap. 9 § FTL). Med fyndighet avses även strö-/växttorv samt energitorv.
Varje slag av fyndighet inom en taxeringsenhet ska alltså utgöra en värderingsenhet. Anledningen till det är att olika typer av fyndigheter ofta har väldigt olika marknadsvärden. Av riktvärdekartan framgår de slag av brytvärda fyndigheter som Skatteverket har rekommenderat värden per kubikmeter för. Om täktmarken alltså består av både grus och morän, och det på riktvärdekartan rekommenderats olika värden per kubikmeter för dessa två materialslag, ska två värderingsenheter bildas. Om täktmarken består av både strö-/växttorv och energitorv, ska två värderingsenheter bildas på motsvarande sätt.
Det är taxeringsenheten som utgör den yttre ramen för vad som kan utgöra en värderingsenhet, d.v.s. avgränsar den omfattning som en värderingsenhet för täktmark får ha. En fyndighet av ett och samma slag, som sträcker sig över en kommungräns, kommer att tillhöra mer än en taxeringsenhet (4 kap. 3 § FTL). Fyndigheten kommer i ett sådant fall att indelas i mer än en värderingsenhet.
Med täktmark avses mark där ett täkttillstånd gäller (d.v.s. är giltigt) enligt 9 kap. miljöbalken, enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, eller enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (2 kap. 4 § FTL). Ett täkttillstånd jämställs med pågående täkt vid indelningen. Om det finns en byggnad på täktområdet som används för att kunna utnyttja täkten, är det inget hinder för att marken indelas som täktmark (2 kap. 4 § FTL).
För en industrienhet, som omfattar täktmark, ska enhetens totala, enskilt innehavda landareal redovisas.
Med pågående täkt bör man avse täkt från vilken man har fört bort material ett flertal gånger under den femårsperiod som närmast föregått taxeringsåret, om det inte är uppenbart att täkten har lagts ned (SKV A 2020:14).
På en täktmark kan det finnas byggnader av alla byggnadstyper. Om byggnaden inte ska användas för att utnyttja täkten ska man avskilja tomtmark som en särskild värderingsenhet. Byggnader som inte används i täktverksamheten (och tillhörande tomtmark) ska inte ingå i samma taxeringsenhet som täktmarken.
Exempel på byggnader som används för att utnyttja täkten är
Kontor och liknande byggnader samt bostadsbyggnader för ägare eller anställda anses inte vara byggnader som används för att utnyttja täkten.
En industribyggnad som inte till övervägande del utnyttjas i täktverksamheten bör inte ingå i samma taxeringsenhet som täktmarken (SKV A 2018:13).
Reglerna om husbehovstäkt kan tillämpas på varje slag av fastighet. Med täkt för markinnehavarens husbehov menas att det utbrutna eller skördade materialet använts inom fastigheten för dess eget behov för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet och inte sålts eller på annat sätt utnyttjats kommersiellt. Däremot så anses exempelvis ett cementgjuteris grustag från en egen fastighet inte som en täkt för husbehov.
Om man har en grustäkt som används för byggande eller underhåll av en samfälld väg, och man tar ut en sådan grusmängd som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen anses detta tillgodose fastighetens husbehov. Om uttaget är större så att de övriga fastigheterna betalar ersättning krävs däremot tillstånd (RÅ 1993 ref. 4).
En husbehovstäkt ska inte åsättas något taxeringsvärde.
Koncessionsprövning infördes för energitorv 1985 genom lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (torvlagen). Koncession är ett av staten meddelat tillstånd att bedriva en verksamhet eller näring. Energitorvtäkter som löper med koncession (rätt till torvtäkt som tillkommer den som fått koncession) ska inte taxeras då koncessionen är en rättighet som är att hänföra till lös egendom. Sådan rättighet utgör inte tillbehör till den fastighet där täktverksamheten bedrivs och marken anses då inte utgöra täktmark enligt 2 kap. 2 § FTL.
Eventuella byggnader för täktens nyttjande som koncessionsinnehavaren har uppfört taxeras dock som byggnader på ofri grund.
Den 1 januari 2017 upphörde torvlagen att gälla. Prövning av torvtäkter görs nu endast utifrån miljöbalken. Enligt miljöbalken krävs alltid markägarens medgivande för att få tillstånd för en torvtäkt. Efter att torvlagen upphävdes är nu energitorv likställd med odlingstorv i tillståndshänseende. Ett tillstånd enligt miljöbalken är alltså inte att jämställa med en koncession. Energitorvtäkter vilka meddelas tillstånd med stöd av miljöbalken ska taxeras eftersom sådan mark utgör täktmark enligt 2 kap. 2 § FTL.
Förutom de generella reglerna i 4 kap. FTL om vilken egendom som ska ingå i en taxeringsenhet, t.ex. att den ska ha samma ägare och ligga i samma kommun, finns det särskilda regler för när man ska dela in täktmark i flera taxeringsenheter även om fyndigheten är av samma slag.
Om täktmarken består av skilda markområden ska varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Områden som omfattas av samma täktplan, enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, ska dock utgöra en taxeringsenhet (4 kap. 7 § FTL). Om ett täkttillstånd t.ex. omfattar två täktområden inom en och samma täktplan ska alltså endast en taxeringsenhet bildas.
Anledningen till att två täktområden omfattas av samma tillstånd kan vara att de ligger inom samma täktplan, men åtskiljs av en väg eller av ett område med jordarter som inte är brytbara. Om fyndigheterna i ett sådant fall består av samma slags material ska de värderas tillsammans som en värderingsenhet. I annat fall ska de värderas var och en för sig inom samma taxeringsenhet.
När täktverksamheten har upphört ska taxeringsenheten avregistreras och markarealen återföras till ursprungsfastigheten. När man har efterbehandlat marken har den i regel tagits i anspråk som produktiv skogsmark, betesmark eller dylikt. Man måste i regel inhämta uppgifter från markägaren för att få kännedom om vilket ägoslag som marken ska hänföras till.