OBS: Detta är utgåva 2022.1. Sidan är avslutad 2022.
Visst avfall är undantaget från skatteplikt enligt LSAF.
När skatt på avfall som förbränns ska tas ut beskrivs på sidan Skatteplikt.
Visst avfall undantas enligt LSAF från skatteplikt. Den skattskyldiga behöver då inte redovisa det avfallet i sin punktskattedeklaration (jfr prop. 2019/20:32 s. 45).
Skatt ska enligt 6 § LSAF inte betalas för
Med farligt avfall menas avfall med minst en av de farliga egenskaper som förtecknas i bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG i lydelsen enligt kommissionens förordning (EU) nr 1357/2014 (7 § LSAF).
Genom att hänvisningen görs till direktivet i en viss angiven lydelse är hänvisningen statisk, vilket innebär att eventuella senare ändringar av direktivet inte ska beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen (jfr prop. 2019/20:32 s. 46).
Med biobränsle enligt 8 § LSAF menas material av biologiskt ursprung som används som bränsle. Med biobränsle menas dock inte
Bestämmelsen motsvarar 2 § förordningen (2011:1480) om elcertifikat med den justeringen att torv tagits bort ur definitionen. Det beror på att torv inte är att anse som avfall och därmed inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Den praxis som finns gällande tolkningen av begreppet biobränsle enligt förordningen om elcertifikat kan tjäna som vägledning vid tillämpningen av LSAF (prop. 2019/20:32 s. 46).
Eftersom skattskyldigheten inträder när avfallet förs in på en avfallsförbränningsanläggning eller en samförbränningsanläggning ska bedömningen av om avfallet är undantaget från skatteplikt göras när avfallet förs in på anläggningen (jfr prop. 2019/20:32 s. 23 och 28).
Flisat träavfall som används som bränsle kan anses vara ett biobränsle om material av biologiskt ursprung är utsorterat från övrigt avfall. Energimyndighetens tillämpning av förordningen om elcertifikat innebär att utsorterat flisat träavfall kan anses vara ett biobränsle även om det innehåller små mängder av färg, lim, plast eller metallrester. Motsvarande bör gälla vid tillämpningen av LSAF.
Slam från kommunala avloppsreningsverk, som efter att ha behandlats genom rötning används som bränsle, kan i de flesta fall anses vara ett biobränsle. Rötslam består till största delen av blandat material av biologiskt ursprung.
Energimyndighetens tillämpning av förordningen om elcertifikat innebär att den sortering som sker i samband med att avloppsvattnet renas anses tillräcklig för att det rötade slammet inte ska anses vara osorterat avfall. Rötslammet kan därmed anses vara ett biobränsle. Det gäller även om slammet innehåller små mängder av t.ex. plast eller andra föroreningar. Motsvarande bör gälla vid tillämpningen av LSAF.
Med animaliska biprodukter avses de produkter som definieras som kategori 1-material och kategori 2-material i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU (9 § LSAF).
Genom att hänvisningen görs till förordningen i en viss angiven lydelse är hänvisningen statisk. Det innebär att eventuella senare ändringar av förordningen inte ska beaktas vid tillämpning av 9 § LSAF (jfr prop. 2019/20:32 s. 46).
Animaliska biprodukter är material från djurriket som inte är livsmedel och som ännu inte har bearbetats eller behandlats för att ingå i begreppet framställda produkter. Exempel på animaliska biprodukter är döda djur och biprodukter från slaktade djur. De animaliska biprodukterna delas in i olika riskkategorier som sedan kan användas för olika ändamål (prop. 2019/20:32 s. 25).
I författningskommentarerna uttalas följande om 6 § 4 LSAF:
I fjärde punkten undantas viss produktion av material. För att undantag från skatteplikt enligt denna punkt ska föreligga krävs att avfallet förs in till en samförbränningsanläggning som huvudsakligen producerar material och där avfallsförbränningen ingår i produktionen av materialet, under förutsättning att materialet innehåller en del av avfallet eller dess restprodukter. Den huvudsakliga verksamheten ska alltså vara att producera material och inte t.ex. el eller värme. Det räcker inte att en samförbränningsanläggning som huvudsakligen producerar el eller värme även producerar en mindre mängd material, t.ex. när metall kan återvinnas ur askorna i ett kraftvärmeverk. Det är nödvändigt att förbränningen av avfallet faktiskt ingår i produktionen av materialet och inte bara bidrar med värme eller energi. Vidare måste avfallet eller dess restprodukter ingå i det slutliga material som produceras. Det kan alltså vara frågan om att avfallet på grund av värmebehandlingen ändrar form till t.ex. aska som sedan används i slutprodukten. Det finns inget krav på hur stor andel av det producerade materialet som ska bestå av avfallet eller dess restprodukter (prop. 2019/20:32 s. 46).