Egenföretagare

Rätten till fri rörlighet för egenföretagare

Rätten till fri rörlighet för egenföretagare följer av Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) genom den så kallade etableringsrätten (Avdelning IV, kapitel 2, artikel 49–55). Begreppet etablering är mycket vittomfattande och betyder en möjlighet för EES-medborgare att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten. Etableringsrätten innebär en rätt för EES-medborgare att inom samtliga andra medlemsstaters territorier starta och utöva all slags verksamhet som egenföretagare samt en rätt att bilda och driva företag, upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Både juridiska och fysiska personer omfattas av etableringsrätten. En person kan, i fördragets mening, vara etablerad i mer än en medlemsstat. Detta kan ske genom upprättande av kontor, filialer, dotterbolag eller ett andra näringsställe (C-55/94, Gebhard, punkterna 23–25).

Begreppet etablering innebär ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom en fast inrättning i en annan medlemsstat under obestämd tid (C-221/89, Factortame, punkten 20).

Genom artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet stadgas att en unionsmedborgare som är egenföretagare i en annan medlemsstat har rätt att uppehålla sig i den andra medlemsstaten under längre tid än tre månader. Bestämmelsen i rörlighetsdirektivet har implementerats i svensk rätt genom 3 a kap. 3 § 1 UtlL.

Rättsfall: advokat med fast och stadigvarande bosättning i två medlemsstater

Bestämmelserna om etableringsrätt ansågs enligt EU-domstolen vara tillämpliga, eftersom unionsmedborgaren som arbetade som egenföretagare i egenskap av advokat, förfogade över en fast och stadigvarande bosättning i båda de berörda medlemsstaterna Belgien och Tyskland (C-53/95, Kemmler, punkten 8).

När har en EES-medborgare uppehållsrätt som egenföretagare?

En EES-medborgare kan ha uppehållsrätt om hen är egenföretagare i Sverige (3 a kap. 3 § 1 UtlL). En medborgare i ett EES-land ska på samma villkor som en svensk medborgare kunna starta och driva verksamhet som egenföretagare. Om verksamheten kräver någon form av auktorisation eller legitimation för en person som redan bor i Sverige, får samma villkor ställas på EES-medborgaren. En person kan visa sin uppehållsrätt som egenföretagare genom att visa till exempel en F-skattsedel eller registreringsbevis från länsstyrelsen eller Patent- och registreringsverket. I vissa fall kan det dock förekomma behov av ytterligare dokumentation (prop. 2005/06:77 s. 184).

Bolagsformen påverkar om en person anses vara egenföretagare

Begreppet egenföretagare i EU-rätten motsvarar i svensk rätt en fysisk person som bedriver enskild näringsverksamhet eller som är delägare (bolagsman) i ett handelsbolag (artikel 1 a förordning 883/2004).

Ett kommanditbolag är en särskild form av handelsbolag där vissa bolagsmäns ansvar är begränsat till vad de har satsat i bolaget (kommanditdelägare). En kommanditdelägare har inte uppehållsrätt som egen företagare eftersom delägaren inte personligen ansvarar för bolaget. Ett kommanditbolag företräds alltid av komplementären, en delägare som är obegränsat ansvarig för bolagets avtal och skulder. En komplementär kan anses vara egenföretagare.

Ett aktiebolag är ett eget skattesubjekt och den som driver ett aktiebolag anses normalt ha uppehållsrätt som arbetstagare. Om en person är ensam aktieägare i företaget så kan personen dock i vissa fall anses ha uppehållsrätt som egenföretagare.

Rättsfall: kommanditdelägare ansågs inte som egenföretagare

Kammarrätten har prövat frågan om en kommanditdelägare är egenföretagare i utlänningslagens mening. Kommanditdelägaren hade en ställning i bolaget som inte kunde jämställas med komplementärens ställning när det gällde bolagets skulder, affärsmässiga risker och delaktighet i förvaltningen. Enligt kammarrätten kunde kommanditdelägaren inte anses som en egenföretagare i utlänningslagens mening eftersom personen inte utövade verksamheten självständigt och på eget ansvar (KRNS 2017-01-10, mål nr 8886-15).

Krav på verksamheten för att EES-medborgare ska ha uppehållsrätt

Det finns ingen definition av begreppet egenföretagare i rörlighetsdirektivet och det finns inte heller någon ledning för tolkningen av begreppet i förarbetena i samband med implementeringen av direktivet i svensk rätt. I ett yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén konstaterar kommittén att det inte finns någon enhetlig referens till egenföretagare i några lagar eller andra bestämmelser, utan att det finns olika uppfattningar och definitioner av termen egenföretagare i de olika medlemsstaterna ("Missbruk av status som egenföretagare", 2013/C 161/03, punkt 3.1 och fotnot 7). Det saknas också avgöranden från EU-domstolen som gäller tolkningen av begreppet egenföretagare i rörlighetsdirektivet. EU-domstolen har dock i ett annat sammanhang uttalat sig om vilka omständigheter som krävs för att en verksamhet ska anses utövas som "egenföretagarverksamhet". Domen kan ge viss ledning även för tolkningen av begreppet egenföretagare i rörlighetsdirektivet. EU-domstolen konstaterar att en person som uppger att hen är egenföretagare ska kunna visa att hen verkligen har för avsikt att påbörja förvärvsverksamhet som egenföretagare utan att samtidigt inneha en avlönad anställning eller utnyttja offentliga medel, att hen från början har tillräckliga medel för att kunna utöva den aktuella verksamheten och har rimliga framgångsutsikter. För att en verksamhet ska anses utgöra ”egenföretagarverksamhet” måste den bedrivas som en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet. Verksamheten får inte vara sådan att den enbart framstår som marginell eller underordnad. Det krävs vidare att personen driver en verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning och att personen inte är i underordnad ställning (beroendeställning) när det gäller valet av verksamhet samt arbets- och lönevillkor. Verksamheten ska utövas på eget ansvar (C-268/99 Jany m.fl., punkterna 31, 33–34, 37, 70–71).

Mot bakgrund av EU- domstolens uttalanden i C-268/99 Jany m.fl. bedömer Skatteverket att en EES-medborgare kan ha uppehållsrätt som egenföretagare om hen bedriver en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning. Verksamheten ska utövas på eget ansvar och personen får inte vara i beroendeställning. Verksamheten behöver inte nödvändigtvis ha startat eller ha gett resultat. Däremot måste personen kunna visa någon form av konkret planering och förberedelser för verksamheten i företaget.

Exempel: EES-medborgare med verksamhet som ännu inte har startat

En EES-medborgare anmäler flytt till Sverige och uppger att hen ska bosätta sig i Sverige permanent och starta en kiropraktikmottagning. Av handlingarna framgår att personen har examen inom yrkesområdet och ett bevis om legitimation från Socialstyrelsen. Hen har också hyrt ett rum på en kiropraktikmottagning och visar godkännande för F-skatt och momsregistrering. Skatteverket bedömer att EES-medborgaren kan folkbokföras med uppehållsrätt som egenföretagare eftersom personen har relevant utbildning och svensk legitimation. Dessutom har hen visat att konkreta förberedelser för verksamheten har gjorts.

När folkbokför Skatteverket en person som har uppehållsrätt som egenföretagare?

En person som har uppehållsrätt som egenföretagare ska folkbokföras i Sverige om hen uppfyller de allmänna kraven för folkbokföring, d.v.s. att personen anses bosatt i Sverige. En person anses bosatt i Sverige om hen regelmässigt tillbringar sin dygnsvila i landet (dygnsviloregeln) och detta förhållande kan antas komma att bestå under minst ett år (3 § första stycket FOL). Personen ska också visa att hen har rätt att vistas i Sverige i minst ett år (4 § FOL). För att kunna folkbokföra en person som har uppehållsrätt ska Skatteverket därför bedöma om villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda vid tidpunkten för anmälan av flytt till Sverige och om de kan antas komma att bestå i minst ett år (prop. 2012/13:120 s. 148).

En förutsättning för att en person ska ha uppehållsrätt som egenföretagare med tillräcklig varaktighet för att bli folkbokförd är normalt att hen uppfyller de regler som ställs på en egenföretagare enligt svensk rätt, t.ex. genom att ha nödvändiga företagsregistreringar som exempelvis F-skatt och momsregistrering och att ha en giltig yrkeslegitimation. Detta gäller oavsett om verksamheten är aktiv eller i ett uppstartsskede. Om personen redan har ett aktivt företag måste hen kunna visa att företaget är verksamt med sådan omfattning och varaktighet som krävs för folkbokföring. Läs mer under Krav på verksamheten för att EES-medborgare ska ha uppehållsrätt.

En person har uppehållsrätt så länge villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda (3 a kap. 5 § UtlL). Grunden för uppehållsrätt får variera, en person kan t.ex. anlända till Sverige med uppehållsrätt som egenföretagare och senare ha uppehållsrätt som arbetstagare.

Kompletterande information

• Krav för folkbokföring
• Allmänna rättsprinciper inom EU-rätten