Aktiebolagslagen

Före bolagets registrering

Innan ett aktiebolag har registrerats i aktiebolagsregistret kan det inte förvärva rättigheter eller åta sig skyldigheter (2 kap. 25 § ABL).

Om det uppkommer en förpliktelse genom någon åtgärd som utförs i bolagets namn före registreringen så blir de som utfört eller beslutat om åtgärden solidariskt ansvariga för förpliktelsen. Så snart bolaget har registrerats övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av stiftelseurkunden eller har kommit till efter det att bolaget bildades (2 kap. 26 § ABL).

Det är respektive borgenär som har talerätt.

Återbäringsansvar vid värdeöverföringar från bolaget

Med värdeöverföringar, enligt 17 kap. 1 § ABL, avses

• vinstutdelning
• förvärv av egna aktier (med visst undantag)
• minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna
• annan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget.

Överföring av tillgångar som sker i samband med fusion, delning och likvidation utgör inte värdeöverföringar i den mening som avses här. För sådana överföringar finns särskilda skyddsregler. Läs mer om borgenärsskyddet vid fusion och delning samt vid likvidation.

Skyddet mot värdeöverföring

En värdeöverföring får bara göras om det efter överföringen finns kvar full täckning för bolagets bundna egna kapital. Beräkningen ska grunda sig på den senast fastställda balansräkningen, med beaktande av sådana ändringar i det bundna egna kapitalet som har skett efter balansdagen. Dessutom krävs det att värdeöverföringen är försvarlig med hänsyn till vissa särskilt angivna krav (17 kap. 3 § ABL).

Ett bolag får i princip endast lämna gåvor för allmännyttiga ändamål (17 kap. 5 § ABL).

Återbäringsskyldigheten förutsätter insikt

Om en olaglig värdeöverföring har skett ska mottagaren ge tillbaka vad som har mottagits. För återbäringsskyldighet krävs det i subjektivt hänseende att mottagaren insåg eller bort inse att värdeöverföringen stod i strid med bestämmelserna i ABL. Om det är fråga om en ”annan affärshändelse” enligt 17 kap. 1 § ABL och om det inte är fråga om en tillåten gåva räcker det för återbäringsskyldighet att motparten insåg eller borde ha insett att transaktionen innebar en värdeöverföring (17 kap. 6 § ABL).

Subsidiärt ansvar

Om mottagaren inte kan fullgöra sin återbäringsskyldighet är de personer som har medverkat till beslutet om värdeöverföring objektivt sett ansvariga för bristen. Detta gäller även de som har medverkat till att verkställa beslutet eller till upprättandet eller fastställandet av en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet om värdeöverföring. I subjektivt hänseende krävs det beträffande en styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare att agerandet varit uppsåtligt eller oaktsamt. När det gäller aktieägare eller någon annan person krävs det uppsåt eller grov oaktsamhet (17 kap. 7 § ABL).

Även den som tagit emot egendom från den primärt ansvariga har ett subsidiärt ansvar. Dock krävs det i subjektivt hänseende att mottagaren hade vetskap om att egendomen härrörde från en olaglig värdeöverföring (17 kap. 7 § tredje stycket ABL).

Vem har talerätt?

Det är bolaget som kan föra talan om återbäringsskyldighet vid olaglig värdeöverföring. Är bolaget under likvidation är det likvidatorn som för talan. Har bolaget försatts i konkurs är det konkursförvaltaren som för talan för konkursboets räkning. Däremot har en borgenär ingen egen talerätt.

Skulle Skatteverkets borgenärsutredning tyda på att det finns möjlighet att föra talan om återbäringsskyldighet så måste bolaget begäras i konkurs, för att den olagliga värdeöverföringen ska kunna återbäras. Eftersom den återburna egendomen kommer att tillföras konkursboet måste Skatteverket beakta i vilken utsträckning den återburna egendomen kan leda till betalning för Skatteverket, med hänsyn till förmånsrättsordningen, innan Skatteverket ansöker om konkurs.

Bestämmelserna om värdeöverföringar (enligt tidigare terminologi vinstutdelning) har tillämpats i en rad fall, se t.ex. NJA 1951 s. 6, 1995 s. 742, 1997 s. 418 och 1999 s. 426. I samtliga dessa fall är det bolagets konkursförvaltare som, med växlande framgång, har fört talan.

Förbjudet lån från aktiebolag

Enligt huvudregeln om lån från bolaget till aktieägare m.fl. får ett bolag inte lämna penninglån till vissa närstående fysiska eller juridiska personer (21 kap. 1 § ABL). Det finns särskilda undantagsregler för kommuner m.fl. (21 kap. 2 § ABL). Bolaget får inte heller ställa säkerhet för ett penninglån som upptas av någon av de uppräknade personerna (21 kap. 3 § ABL). Inte heller får bolaget ge förskott eller ställa säkerhet för att någon av de uppräknade personerna (eller närstående till dessa) ska förvärva aktier i bolaget eller ett överordnat bolag i samma koncern, utom i vissa undantag som är angivna i lagtexten (21 kap. 5 och 6 §§ ABL). Skatteverket får medge undantag (dispens) från dessa förbud. För aktiebolag som står under Finansinspektionens tillsyn är det dock Finansinspektionen som ska ge dispens. Innan Skatteverket (eller Finansinspektionen) avgör ärendet ska bolagets kända borgenärer höras. Dispens från förbuden får bara medges om det finns synnerliga skäl för detta (21 kap. 8-9 §§ ABL).

Om ett aktiebolag har gett förskott eller lämnat lån i strid med ABL:s bestämmelser ska mottagaren betala tillbaka vad som tagits emot. Har säkerhet ställts i strid med bestämmelserna gäller inte rättshandlingen mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insåg eller bort inse att den var olaglig (21 kap. 11 § ABL).

Vem har talerätt?

Det är bolaget som har talerätt enligt bestämmelserna om olagligt lämnande av lån eller ställande av säkerhet. Har bolaget försatts i konkurs är det konkursförvaltaren som kan utöva talerätten. Däremot har inte en borgenär någon talerätt enligt dessa bestämmelser.

Om Skatteverkets borgenärsutredning skulle tyda på att det finns möjlighet att föra talan om återbäringsskyldighet så måste bolaget begäras i konkurs, för att egendomen ska kunna återbäras. Eftersom den återburna egendomen kommer att tillföras konkursboet måste Skatteverket beakta i vilken utsträckning den återburna egendomen kan leda till betalning för Skatteverket, med hänsyn till förmånsrättsordningen, innan Skatteverket ansöker om konkurs.

Bestämmelsen har tillämpats vid några tillfällen, se t.ex. NJA 1999 s. 426 och RÅ 2003 ref. 60.

Personligt ansvar vid kapitalbrist

När det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (s.k. kritisk kapitalbrist), alternativt att Kronofogden upprättat en utredningsrapport (URR) som visar att bolaget saknar tillgångar för att betala sina skulder, måste bolagets styrelse genomföra vissa åtgärder, så att antingen kapitalbristen hävs eller bolaget träder i likvidation.

Inledningsvis måste styrelsen genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (25 kap. 13 § ABL). Kravet på revisorsgranskning gäller endast om bolaget har en utsedd revisor.

Om kontrollbalansräkningen visar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen kalla till en bolagsstämma (första kontrollstämma) som ska pröva om bolaget ska gå i likvidation (25 kap. 15 § ABL).

Om en andra kontrollstämma inte hålls eller om den nya kontrollbalansräkning som läggs fram på den andra kontrollstämman alltjämt visar på kapitalbrist och bolagsstämman inte beslutar om likvidation, måste bolagets styrelse ansöka om likvidation hos domstol (25 kap. 17 § ABL).

Ansvarsgrunder

Ett personligt betalningsansvar, enligt 25 kap. 18 § första stycket ABL, uppkommer för styrelsens ledamöter när styrelsen har underlåtit att

• upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § ABL
• sammankalla en första kontrollstämma enligt 25 kap. 15 § ABL
• ansöka om att bolaget ska gå i likvidation enligt 25 kap. 17 § ABL.

Den vanligaste ansvarsgrunden är att styrelsen inte har upprättat en första kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § ABL eller att den upprättats för sent.

Ansvaret inträder vid den kritiska tidpunkten

Den tidpunkt när underlåtenheten att utföra åtgärder grundar ett ansvar brukar benämnas som den kritiska tidpunkten.

Det förhållandet att kontrollbalansräkningen enligt 25 kap. 13 § ABL ska upprättas ”genast” utesluter inte att det dröjer viss tid från det att den kritiska kapitalbristen kan misstänkas fram till dess att kontrollbalansräkningen har färdigställts (se Skatteverkets rättsfallskommentar om medansvar och fastställande av den ”kritiska tidpunkten”).

Solidariskt ansvar

Styrelseledamöternas ansvar är solidariskt och omfattar alla förpliktelser som uppkommer för bolaget efter den kritiska tidpunkten och så länge underlåtenheten att genomföra åtgärder består (ansvarsperioden). Ansvaret omfattar därmed även skatteskulder som uppkommit under ansvarsperioden, se NJA 2009 s. 221.

Dock kan en fordran på skattetillägg vara undantagen, om den felaktighet eller passivitet som grundat skattetillägget lett till att styrelseledamoten blivit föremål för åtal, strafföreläggande eller beslut om åtalsunderlåtelse. Förbudet mot att bli lagförd flera gånger för samma brott (ne bis in idem) innebär då att någon ansvarstalan inte kan föras mot styrelseledamoten i fråga om skattetillägget. Omvänt gäller att någon lagföring enligt skattebrottslagen inte kan ske när Skatteverket gjort gällande ett personligt ansvar för skattetillägget. Detta föreskrivs uttryckligen i 13 b § andra stycket SkBrL. Denna spärr för åklagaren inträder redan vid kravtidpunkten, d.v.s. spärrverkan inträder så snart Skatteverket har skickat ett kravbrev till styrelseledamoten (prop. 2014/15:131 s. 103–104).

Prövning i två led

Bedömningen av om en styrelseledamot är medansvarig görs i två led, ett objektivt och ett subjektivt.

Objektiva förutsättningar

Först ska de objektiva förutsättningarna prövas. Det innebär att en ansvarsperiod måste ha börjat löpa när bolagets förpliktelse uppkom.

Den objektiva ansvarsgrunden kvarstår så länge ansvarsperioden löper. Alla ordinarie styrelseledamöter omfattas av ansvarsgrunden, även sådana ledamöter som tillträtt eller avgått under ansvarsperioden (se NJA 2012 s. 858 och NJA 2014 s. 892).

Faktisk kritisk kapitalbrist krävs

För att ansvar ska inträda på grund av en underlåtenhet att upprätta en första kontrollbalansräkning räcker det inte med att det vid en viss tidpunkt funnits skäl att anta att det funnits en kritisk kapitalbrist. Det måste även kunna konstateras att det förelegat en faktisk kritisk kapitalbrist vid denna tidpunkt (25 kap. 18 § fjärde stycket första meningen ABL).

Bolagsborgenärerna har bevisbördan

Det är bolagsborgenären som ska visa att de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. För att fullgöra bevisbördan för att det funnits skäl att anta en kapitalbrist är det i praktiken ofta tillräckligt att borgenären visar att det förelegat en faktisk kapitalbrist (NJA 2009 s. 210).

Rättsfall: faktisk kapitalbrist

Borgenären åtnjuter en viss bevislättnad i förhållande till de krav som vanligtvis gäller i tvistemål (se NJA 1988 s. 620 och 1993 s. 484). Beroende på motpartens invändningar kan det dock vara svårt för borgenären att visa på en faktisk kapitalbrist. I ett hovrättsavgörande hade borgenären åberopat årsredovisningar, konkursförvaltarens bedömning i förvaltarberättelsen samt en rekonstruktion av momsräkenskaperna utifrån motpartens egna momsrapporter. Borgenären förlorade dock eftersom motparten lämnade motbevisning som innebar ett starkt stöd för att faktisk kapitalbrist inte förelåg (se Skatteverkets rättsfallskommentar om medansvar och frågan om faktisk kapitalbrist).

Återhämtning kan befria från betalningsansvar

Även om bolagsborgenären visar att det funnits en faktisk kapitalbrist så inträder inget ansvar om det egna kapitalet återställs så att det vid den kritiska tidpunkten (d.v.s. när kontrollbalansräkningen senast ska vara upprättad) uppgår till mer än hälften av det registrerade kapitalet (25 kap. 18 § fjärde stycket andra meningen ABL). Bevisbördan för att en sådan återhämtning skett ligger hos den som betalningsansvaret görs gällande mot.

Det ska observeras att kravet på kapitalbrist inte gäller om ansvarsperioden börjat löpa på grund av ett resultatlöst utmätningsförsök. I detta fall kan alltså styrelseledamöterna bli personligt betalningsansvariga på grund av underlåtenheten att upprätta en kontrollbalansräkning, även om det aldrig har förelegat någon kritisk kapitalbrist (25 kap. 13 § första stycket 2 ABL).

När upphör ansvarsperioden?

Ansvarsperioden upphör, enligt 25 kap. 20 § ABL, om något av följande inträffar:

• styrelsen har ansökt hos tingsrätten om likvidation, enligt vad som närmare anges i 2 kap. 17 § andra stycket ABL
• en kontrollbalansräkning, som är granskad av bolagets revisor och som visar att aktiekapitalet återställts till fullo, har lagts fram på en bolagsstämma
• bolagsstämman, Bolagsverket eller en domstol har beslutat om likvidation.

Skyldigheten att låta en revisor granska kontrollbalans­räkningen gäller endast för bolag som har revisor (prop. 2009/10:204 s. 82).

En reviderad årsredovisning som visar att aktiekapitalet återställts till fullo har i praxis likställts med en andra kontrollbalansräkning. När årsredovisningen hade fastställts på en bolagsstämma upphörde ansvarsperioden (NJA 2012 s. 858).

Ansvarsperioden kan också upphöra genom att underlåtenheten rättas, t.ex. genom att en (försenad) första kontrollbalansräkning upprättas. Skulle härefter styrelsen t.ex. underlåta att kalla till en första kontrollstämma så börjar en ny ansvarsperiod att löpa.

Om bolaget försätts i konkurs innebär detta att ansvarsperioden upphör (NJA 2018 s. 602). Att ett bolag beviljats företagsrekonstruktion innebär däremot inte att ansvarsperioden upphör (NJA 2018 s. 1038).

Subjektiva förutsättningar

Om styrelseledamoten visar att hen inte har varit försumlig blir det heller inget medansvar (25 kap. 18 § tredje stycket ABL). Det är alltså ledamoten som ska bevisa de omständigheter som åberopas till stöd för att ledamoten inte varit försumlig (ansvarsfrihetsgrunder). Beroende på omständigheterna kan en mindre eller större bevislättnad finnas.

Bedömningen av vad som är att anse som försumligt ska utgå från ledamotens agerande i det enskilda fallet och med beaktande av den speciella situationen. En helhetsbedömning av samtliga förhållanden ska göras för att bedöma om styrelseledamoten på det hela taget har agerat försvarligt i den situation som bolaget befann sig.

Rättsfall: ledamöter befriades från ansvar

Högsta domstolen ansåg att två ledamöter som tillträtt under ansvarsperioden hade genomfört de åtgärder som kunde begäras för att återställa den kritiska kapitalbrist som utlöst ansvarsperioden. De ansågs därmed inte ha varit försumliga (NJA 2012 s. 858).

I ett annat mål ansåg Högsta domstolen att en ledamot som avgått under ansvarsperioden inte var ansvarig för sådana bolagsförpliktelser som uppkommit efter att ledamoten avgått, eftersom ledamoten ansågs ha agerat försvarligt i samband med avgången (NJA 2014 s. 892).

Borgenärens kännedom kan innebära ansvarsfrihet

Vad gäller om en borgenär känner till att en ansvarsperiod löper när fordringen mot bolaget uppkommer? Högsta domstolen har förklarat att styrelseledamöterna inte är solidariskt ansvariga med bolaget om borgenären haft vetskap om den underlåtenhet som grundat ansvaret och borgenären inte har förbehållit sig rätten att göra det solidariska ansvaret gällande. I vad mån ett sådant uttryckligt eller underförstått förbehåll finns får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga principer (NJA 2014 s. 948).

Ansvar för andra än styrelseledamöter

Alla ordinarie styrelseledamöter omfattas av ansvarsgrunden, men även andra än dessa kan bli ansvariga.

Ansvar för faktiska företrädare

Även en faktisk företrädare kan komma att omfattas av ansvaret. Den som på grund av sin faktiska ställning har ett bestämmande inflytande över bolagets medelsförvaltning och drift bör regelmässigt jämställas med styrelseledamöterna (prop. 2000/01:150 s. 100). Jämför med (NJA 2017 s. 690) där Högsta domstolen i ett mål om bokföringsbrott konstaterar att det avgörande för ansvar är om den aktuella personen faktiskt utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. Det är alltså inte tillräckligt att möjligheten finns att utöva inflytande i den juridiska personen på grund av aktieägande eller annat förhållande. Det är inte heller tillräckligt att personen – på grund av firmateckningsrätt eller fullmakt – har behörighet att binda den juridiska personen mot utomstående.

Ansvar för den som rättshandlar för bolaget

Även andra som rättshandlar för bolagets räkning, t.ex. en vd eller firmatecknare, kan komma att omfattas av ansvaret. Den som med vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar på bolagets vägnar svarar nämligen solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget (25 kap. 18 § andra stycket ABL).

Aktieägares ansvar

Även bolagets aktieägare kan komma att omfattas av ansvaret. Om en aktieägare vet om att bolaget är skyldigt att gå i likvidation enligt 25 kap. 17 § ABL och trots detta deltar i ett beslut att fortsätta bolagets verksamhet så ansvarar aktieägaren solidariskt med styrelseledamöterna för de förpliktelser som uppkommer efter den andra kontrollstämman (25 kap. 19 § ABL).

Regressrätt

En styrelseledamot som har betalat ansvarsbeloppet kan göra gällande regressrätt mot övriga i styrelsen, förutsatt att styrelseledamöterna anses som medansvariga (NJA 2009 s. 221).

Talepreskription

En talan om personligt ansvar enligt 25 kap. 18 och 19 §§ ABL måste väckas inom tre år från det att bolagets förpliktelse uppkom, men får alltid väckas inom ett år från det att förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts (25 kap. 20 a § ABL). Om en skattefordran har fastställts genom ett omprövningsbeslut räknas ettårsfristen från förfallodagen enligt 62 kap. 8 § SFL, som infaller 30 dagar efter fastställelsebeslutet (prop. 2012/13:65 s. 13).

Vem har talerätt?

Respektive borgenär kan föra talan om personligt ansvar enligt 25 kap. 18 § ABL.

Högsta domstolen har uttalat att reglerna om företrädaransvar i SBL (nuvarande SFL) får anses uttömmande reglera möjligheterna att utkräva undandragen skatt av annan än den skattskyldig (NJA 2003 s. 390). Detta uttalande har på sina håll tolkats så att staten inte längre får föra talan om betalningsskyldighet för bolagets företrädare enligt 25 kap. 18 § ABL (de dåvarande reglerna återfanns i 13 kap. 17 § ABL), eller enligt andra civilrättsliga bestämmelser.

Det är Skatteverkets uppfattning att staten – trots Högsta domstolens formuleringar – även i fortsättningen som skatteborgenär på samma grunder som andra borgenärer kan åberopa civilrättsliga bestämmelser för att utkräva betalning av annan än den ursprungligen skattskyldiga. Staten kan alltså föra talan enligt 25 kap. 18 § ABL (tidigare 13 kap. 17 § ABL) mot bolagets företrädare. Se Skatteverkets ställningstagande om talan enligt 13 kap. 17 § ABL.

Lämpliga indikationer på att en styrelseledamot kan göras ansvarig är att bolaget befunnits sakna utmätningsbara tillgångar alternativt att bolaget har försatts i konkurs och förvaltaren i sin förvaltarberättelse pekat på överträdelser av bestämmelserna i 25 kap. ABL. En annan indikation kan vara att det i en oren revisionsberättelse påpekas att aktiekapitalet helt eller delvis har förbrukats. Med hänsyn till hur Högsta domstolen lagt bevisbördan bör det dock finnas ytterligare utredning som stöder en påstådd kritisk kapitalbrist.

Den som skadar bolaget kan få betala skadestånd

Det finns en särskild bestämmelse om skadeståndsskyldighet för bolagets funktionärer gentemot bolaget (29 kap. 1 § ABL). Bedömningen av uppsåt och oaktsamhet, orsaks­sambandet mellan handling eller underlåtenhet och den inträffade skadan ska dock bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer om konkursboet väcker talan om skadestånd.

Funktionärernas skadeståndsansvar mot en borgenär (tredje person) är inte lika strängt som det ansvar funktionärerna har gentemot bolaget. Ansvaret mot tredje person inträder nämligen enbart om funktionären har medverkat till att någon bestämmelse i aktiebolagslagen, årsredovisnings­lagen eller bolags­ordningen har överträtts (t.ex. reglerna om årsredovisning i ÅRL och reglerna om skyddet för det bundna egna kapitalet i ABL). Skadestånd kan således bli aktuellt om en fordringsägare på grund av en felaktig årsredovisning har förletts att lämna kredit eller har låtit bli att säkra sin fordran (NJA 1996 s. 224). Ett annat exempel är att bolaget beslutar om och genomför en värdeöver­föring, t.ex. en vinstutdelning, i strid med 17 kap. 3 § (NJA 1979 s. 157). En sådan skada drabbar primärt bolaget eftersom dess tillgångsmassa minskar mer än vad som är medgivet i lagen. Indirekt drabbas även bolagets borgenärer eftersom utbetalningen minskar bolagets kapital.

En revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare är ersättningsskyldig enligt samma grunder som en styrelseledamot. Revisorn är även ansvarig för skador som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av revisorns medhjälpare. I vissa situationer, t.ex. vid penningtvätt, krävs det att revisorn haft skälig anledning att anta att det lämnats oriktiga uppgifter för att ett skadeståndsansvar ska uppstå. Även det revisionsbolag i vilket revisorn är verksam kan göras ansvarigt (29 kap. 2 § ABL).

En aktieägare ska ersätta skadorna som aktieägaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, en annan aktieägare eller någon annan genom att medverka till en överträdelse av ABL, ÅRL eller bolagsordningen (29 kap. 3 § ABL).

Skadeståndet kan jämkas

Ett skadestånd kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt (29 kap. 5 § ABL).

Solidariskt ansvar ger regressrätt

Om flera är ansvariga för samma skada är huvudregeln att ansvaret är solidariskt. Den som betalat har i princip regressrätt mot de övriga (29 kap. 6 § ABL).

Vem har talerätt?

En skadeståndstalan kan föras såväl av bolaget som av skadelidande aktieägare och borgenärer. Om bolaget är försatt i konkurs är det konkursboet som har talerätt. Även om bolaget är försatt i konkurs kan Skatteverket väcka talan mot ett bolags styrelseledamöter och andra funktionärer under påstående att dessa av uppsåt eller oaktsamhet har skadat bolaget när de fullgjort sitt uppdrag som funktionär. Skatteverket kan då bara yrka ersättning för den skada som verket har drabbats av.

Det är alltså möjligt för Skatteverket att, i egenskap av borgenär, föra skadeståndstalan enligt 29 kap. ABL även mot sådana personer som inte är företrädare för bolaget, t.ex. en revisor. En förutsättning är givetvis att vederbörande uppsåtligen eller av oaktsamhet har skadat Skatteverket. Oaktsamheten behöver inte vara grov.

I praxis har en revisor ansetts skadeståndsskyldig gentemot en bank genom att revisorn medverkade till en vilseledande värdering av bolagets tillgångar vilket påverkade kreditgivningen (NJA 1996 s. 224). I ett annat mål tillerkändes en bank skadestånd av en revisor på grund av felaktiga uppgifter i ett bolags årsredovisning (NJA 1998 s. 734). I det sistnämnda fallet liksom i NJA 2006 s. 136 var frågan om jämkning på grund av medvållande uppe till prövning.