Syfte och uppbyggnad

Samordningsnumrens syfte och funktion

Samordningsnummer syftar, liksom personnummer, huvudsakligen till att undvika personförväxling och underlätta utbyte av information om personer. Numren kan exempelvis fungera som ett hjälpmedel för att kunna identifiera en person eller som sökbegrepp i olika it-system som gör det enklare att utbyta information mellan myndigheter och andra organisationer. Samordningsnummer har således en praktisk funktion och används både av offentliga och privata aktörer, men även av enskilda själva. På motsvarande sätt som ett personnummer är samordningsnumret bestående och unikt på så sätt att det är kopplat till en viss person, även om personen exempelvis har lämnat landet eller avlidit. Två identiska samordningsnummer kan inte förekomma (prop. 2020/21:160 s. 41 f. och s. 61).

Uppgifter om personer med samordningsnummer i SPAR

Det statliga personadressregistret (SPAR) får innehålla uppgifter om personer som har tilldelats samordningsnummer, om det inte råder osäkerhet om personernas identitet (4 § SparL). Därmed blir uppgifterna tillgängliga även för andra än myndigheter. Se Tillåtna uppgifter i SPAR.

En identitetsbeteckning för en person som inte är eller varit folkbokförd

Skatteverket får tilldela en person som inte är eller har varit folkbokförd ett samordningsnummer som identitetsbeteckning. Ett samordningsnummer får tilldelas efter (18 a § FOL och 5 § FOF)

• begäran av en statlig myndighet
• begäran av en enskild utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda vissa examina enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda examina
• ansökan av en enskild som har en sådan anknytning till Sverige att hen kan antas behöva en identitetsbeteckning.

Samordningsnummer för en person som omfattas av lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall får endast tilldelas på begäran av Regeringskansliet (5 § andra stycket FOF).

Skatteverket får på eget initiativ tilldela samordningsnummer för registrering i beskattningsdatabasen (5 § tredje stycket FOF).

Numrets uppbyggnad

Ett samordningsnummer består av tio siffror och ska utgå från den enskildas födelsetid. De inledande sex sifforna utgår från personens födelsetid med ordningen år, månad och dag. Siffran för dag ökas med talet 60 så att den som exempelvis är född den tredje i månaden får siffran 63 för dag. Därefter följer ett tresiffrigt individnummer, som är udda för män och jämnt för kvinnor. Den sista siffran är en kontrollsiffra (18 a § tredje stycket FOL).

Exempel på samordningsnummer

Så här ser ett samordningsnummer ut för en man som är född den 3 oktober 1970 och har individnummer 239: 701063-2391.

Samordningsnumret kan i undantagsfall konstrueras utifrån en annan dag än personens födelsedag

Uppbyggnaden av samordningsnumret med ett tresiffrigt individnummer innebär, på motsvarande sätt som för personnummer, att antalet individnummer för varje födelsetid är begränsat. Om det för en viss födelsetid inte finns fler individnummer att tilldela, får en närliggande födelsedag i samma månad användas för att konstruera samordningsnumret (18 § tredje stycket FOL, 18 a § fjärde stycket FOL och prop. 2020/21:160 s. 76). Personens födelsetid framgår som en egen uppgift i folkbokföringsdatabasen.

TP-nummer före år 2000

Samordningsnummer infördes den 1 januari 2000. Tidigare kunde Skatteverket tilldela personnummer, så kallade TP-nummer, för personkategorier som inte skulle folkbokföras (se prop. 1997/98:9 s. 74 ff. och prop. 2020/21:160 s. 41 f.). Det finns inget rättsligt hinder mot att den som tidigare har tilldelats ett TP-nummer tilldelas ett samordningsnummer, eftersom den som har tilldelats ett TP-nummer inte är eller har varit folkbokförd (jfr 18 a § FOL). Om kraven för tilldelning är uppfyllda får samordningsnummer tilldelas en person med TP-nummer efter begäran från en statlig myndighet eller en enskild utbildningsanordnare eller efter ansökan av den enskilda.