Vad är ränteutgifter och ränteinkomster?

Särskild definition av ränteutgifter och ränteinkomster i 24 kap. IL

I 24 kap. IL finns bl.a. bestämmelser om avdragsförbud och avdragsbegränsningar för ränteutgifter.

Vad som avses med uttrycket ränteutgifter vid tillämpning av dessa bestämmelser är särskilt definierat (24 kap. 2 § IL). Läs mer vid Vad är ränteutgifter? Det regleras även vad som avses med uttrycket ränteinkomster (24 kap. 3 § IL). Definitionerna gäller för företag vid tillämpning av bestämmelserna i 24 kap. IL.

De olika avdragsförbuds- och avdragsbegränsningsreglerna för ränteutgifter i 24 kap. IL ska tillämpas i en viss turordning. Bestämmelserna om begränsad avdragsrätt för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ IL ska tillämpas sist. Enligt dessa regler ska ett företag räkna ut ett positivt eller ett negativt räntenetto (24 kap 23 § IL).

Vid tillämpning av reglerna om begränsad avdragsrätt för negativa räntenetton finns en bestämmelse som anger att värdeförändringar, valutakursvinster och valutakursförluster på en skuld eller fordran i utländsk valuta i vissa fall ska räknas som ränteinkomst eller ränteutgift (24 kap. 4 § IL). Vidare anges att värdeförändringar, kapitalvinster och kapitalförluster på derivatinstrument som säkrar valutarisk avseende skuld eller fordran i utländsk valuta också ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster enligt reglerna om begränsad avdragsrätt för negativa räntenetton (24 kap. 4 § IL). Läs mer vid Vissa valutakursförändringar ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster.

Definitionen av ränteutgifter och ränteinkomster bygger på EU-direktiv och OECD:s rekommendationer

Definitionen av ränteutgifter och ränteinkomster i 24 kap. IL bygger på definitionen av lånekostnader i artikel 2 i rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (direktivet mot skatteundandraganden, ATAD).

För en utförligare beskrivning av bakgrunden hänvisas till samma sida i 2020 års utgåva. Se även prop. 2017/18:245 s. 65, avsnitt 4.

Vad är ränteutgifter?

Med ränteutgifter i 24 kap. IL avses (24 kap. 2 § första stycket IL)

• ränta
• andra utgifter för kredit

• utgifter som är jämförbara med ränta.

Av förarbetena framgår att denna definition av ränteutgifter ska uttrycka att det ska vara fråga om ränta i ekonomisk mening. Uttrycket ränteutgifter omfattar alltså, precis som gäller enligt OECD:s BEPS rekommendationer och ATAD, räntekostnader för alla former av skulder, andra kostnader som ekonomiskt motsvarar ränta och kostnader som uppkommer i samband med införskaffandet av kapital (prop. 2017/18:245 s. 209 s. 57 f).

Redovisningens betydelse

Räntedefinitionen anger vilka ränteutgifter och ränteinkomster som ska omfattas av ränteavdragsbegränsningsreglerna. Det som är avgörande för bedömningen av vad som utgör en ränteutgift är att det är fråga om en utgift som kan anknytas till en kostnad för kredit. Det ska således vara fråga om ränta i ekonomisk mening(jfr prop. 2017/18:245 s. 209 och 210). Av förarbetena framgår att god redovisningssed ska tillämpas som en utgångspunkt vid den skatterättsliga bedömningen av vad som ska anses utgöra en ränteinkomst eller ränteutgift i den mån inget annat framgår av bestämmelserna i 24 kap. IL eller av förarbetena till dessa bestämmelser av vad som ska beaktas vid bedömningen (prop. 2017/18:245 s. 210 och 357). Att en utgift eller inkomst har redovisats som ränta i enlighet med god redovisningssed innebär således inte med automatik att den ska anses vara ränta även enligt definitionen i 24 kap. 2 och 3 §§ IL. En prövning måste därför göras i det enskilda fallet av om den utgift eller inkomst som enligt god redovisningssed är ränta, motsvarar ränta i ekonomisk mening på sätt som avses i definitionen i 24 kap. IL (jfr. HFD 2021 ref 62 och HFD 2021 not 48).

Ränta

Innan införandet av den särskilda definitionen av ränteutgifter i 24 kap. IL fanns inte någon uttrycklig definition i IL av vad som avsågs med ränta i allmänhet eller mer specifikt med ränteinkomster eller ränteutgifter (prop. 2017/18:245 s. 201).

Utgångspunkten för vad som är ränta är att det ska vara en kostnad för kredit, d.v.s. det belopp låntagaren betalar till långivare utöver kapitalbeloppet som ersättning för att denna får låna pengar (se prop. 2017/18:245 s. 202 och 210).

Poster som enligt förarbetena (prop. 2017/18:245 s. 210) ska behandlas som ränta är bland annat

• tillskriven ränta på vissa finansiella instrument såsom konvertibla obligationer och nollkupongobligationer
• betalningar till fakturaföretag vid olika former av belåning av fakturor
• kapitaliserad ränta som ingår i anskaffningsvärdet av en därtill relaterad tillgång eller nedskrivning av kapitaliserad ränta
• finansieringsarrangemang med inbyggda ”dolda” räntekomponenter oavsett hur parterna har rubricerat betalningarna.

Exempel: avtal med dolda räntekomponenter

En tillgång har ett marknadsvärde på 200. A och B avtalar att B ska köpa tillgången av A. I stället för att B lånar beloppet 200 av en bank eller av säljaren och betalar marknadsmässig ränta för lånet, köper B tillgången för 210, d.v.s. ett pris som överstiger marknadsvärdet på tillgången med 10. Av avtalet mellan köparen och säljaren framgår det att B vid en framtida tidpunkt ska betala köpeskillingen på 210.

Avtalet bör behandlas som att B lånar 200 av A för att finansiera köpet av tillgången. Endast den del av köpeskillingen som motsvarar tillgångens marknadsvärde vid köpet, 200, ska behandlas som B:s anskaffningsutgift för tillgången. Resterande del, 10, är en form av dold räntekomponent och ska därför behandlas som en ränteutgift hos B och en ränteinkomst hos A

Exemplet är hämtat från prop. 2017/18:245 s. 210.

Dröjsmålsränta

Enligt Skatteverkets uppfattning är dröjsmålsränta, t.ex. på en leverantörsskuld, en utgift för kredit. Dröjsmålsränta är en debiterad ränta på grund av utebliven betalning vid avtalad förfallodag.

Andra utgifter för kredit

Även andra utgifter för kredit räknas som ränteutgifter (24 kap. 2 § IL). Det omfattar, enligt prop. 2017/18:245 s. 212 och 358, alla andra utgifter som har ett direkt samband med anskaffande av lånat kapital, såsom

• avgifter som en långivare kan ta ut av en låntagare, t.ex. uppläggningsavgifter, garantiavgifter vid lån och liknande avgifter
• kortavgifter för kreditkort, avbetalningstillägg och fast årlig avgift på kreditbelopp för en checkkredit
• ränteskillnadsersättning som en låntagare betalar vid uppsägning i förtid av en kredit
• utgifter för borgen såsom ersättning för borgensåtaganden.

Rena serviceavgifter är däremot inte att betrakta som utgifter för kredit (prop. 2017/18:245 s. 212).

Hur parterna har rubricerat betalningarna är normalt av underordnad betydelse. I oklara fall får man pröva om en viss utgift i det enskilda fallet har ett sådant samband med anskaffning av lånat kapital att den kan anses vara en ränteutgift.

Utgifter som är jämförbara med ränta

Även utgifter som är jämförbara med ränta räknas som ränteutgifter (24 kap. 2 § IL). Med det avses betalningar som inte är direkt kopplade till kapitalanskaffning men ändå har anknytning till ett subjekts lån.

I prop. 2017/18:245 s. 212 uttalas följande:

Med uttrycket ”utgifter som är jämförbara med ränta” avses olika slag av utgifter som till sin karaktär är sådana att de bör motsvara ränta. Ersättningar på derivatinstrument – såsom options-, termins- eller swapavtal – som går ut på att förändra eller säkra räntan på lånat kapital utan att villkoren för den underliggande krediten påverkas (räntederivat) anses jämförbara med ränta.

Det innebär att utgifter som ska dras av och inkomster som ska tas upp avseende derivat som går ut på att förändra eller säkra räntan på lånat kapital utan att villkoren för den underliggande krediten påverkas ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster. När sådana utgifter ska dras av eller inkomster ska tas upp är beroende av om derivatet ingår i ett skattemässigt lager hos företaget eller inte. Ingår derivatet i ett skattemässigt lager styrs beskattningstidpunkten av bestämmelserna om lager av finansiella instrument i 17 kap. 19-20 c §§ IL. Om derivatet inte ingår i ett skattemässigt lager styrs beskattningstidpunkten i stället av reglerna i IL om kapitalvinster och kapitalförluster. Läs mer om detta under Vissa kapitalvinster och kapitalförluster ska behandlas som ränte­inkomster och ränteutgifter.

Vissa leasingavgifter räknas som ränteutgifter

Även räntedelen (räntekomponenten) i leasingavgifter vid finansiella leasingavtal behandlas som ränteutgifter (24 kap. 2 § andra stycket IL).

Vissa valutakursförändringar ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster

I 24 kap. 4 § IL regleras när valutakursförändringar på en skuld eller lånefordran i utländsk valuta ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster och när löpande värdeförändringar, kapitalvinster och kapitalförluster avseende derivatinstrument som säkrar sådana valutarisker ska behandlas som en ränteutgift eller en ränteinkomst. Bestämmelsen gäller enbart vid tillämpningen av de generella ränteavdrags­begränsnings­reglerna (24 kap. 21–29 §§ IL, begränsad avdragsrätt för negativa räntenetton) och gäller oavsett om ett företag får ett positivt eller negativt räntenetto enligt bestämmelsen i 23 kap. 23 § IL.

Om valutarisken avseende en skuld eller en fordran i utländsk valuta har säkrats genom ett derivatinstrument, ska valutakursförändringen på skulden eller lånefordran, beräknad enligt 14 kap 8 § IL, anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst (24 kap. 4 § första stycket IL).

Om det derivatinstrument som säkrar valutarisken på fordran eller skulden är en kapitaltillgång, ska värdeförändringen på balansdagen beräknas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § IL och, på samma sätt som för den skuld eller fordran i utländsk valuta som säkras, löpande påverka företagets skattemässiga resultat. Värdeförändringen ska räknas som en ränteutgift eller en ränteinkomst (24 kap. 4 § andra stycket IL). Om derivatinstrumentet har avyttrats före balansdagen ska den kapitalvinst eller kapitalförlust som har uppkommit vid avyttringen räknas som en ränteutgift eller en ränteinkomst (24 kap. 4 § andra stycket IL). Om derivatinstrumentet vid balansdagen har värderats till ett annat värde än anskaffningsutgiften påverkar detta omkostnadsbeloppet vid kapitalvinstberäkningen (48 kap. 17 § IL).

Om derivatinstrumentet ingår i ett lager av värdepapper och det tas upp till verkligt värde enligt 17 kap. 20 § IL, räknas värdeförändringen som en ränteutgift eller ränteinkomst (24 kap. 4 § tredje stycket IL). Om derivatinstrumentet ingår i ett lager av värdepapper och det inte tas upp till verkligt värde, ska det på balansdagen värderas på motsvarande sätt som i 14 kap. 8 § IL (24 kap. 4 § tredje stycket IL).

När skulden eller fordran och derivatinstrumentet finns hos olika företag i intressegemenskapen

Bestämmelsen gäller även i de fall skulden eller fordran och derivatinstrumentet finns hos olika företag i en intressegemenskap (24 kap. 4 § fjärde stycket IL, prop. 2017/18:245 s. 360). Med intressegemenskap avses den definition av intressegemenskap i 24 kap. 22 § IL som gäller vid tillämpning av förenklingsregeln. Det innebär följande: Om ett företag har en fordran i utländsk valuta och har låtit ett annat företag i intressegemenskapen säkra kursförändringarna på fordran så ska kursförändringarna på både fordran och derivatet behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster enligt 24 kap. 4 § IL.

Definitionen av en intressegemenskap i 24 kap. 22 § IL omfattar även utländska motsvarigheter. Det innebär att om en skuld eller lånefordran i utländsk valuta som innehas av ett svenskt företag kurssäkras av ett utländskt företag i intressegemenskapen, så ska kursförändringar på skulden eller lånefordran som innehas av det svenska företaget behandlas som ränteutgifter eller ränte­inkomster. Det gäller oberoende av hur säkringsinstrumentet behandlas i den andra staten.

Vilka valutaderivat har anknytning till ett subjekts skuld eller lånefordran?

Frågan om ett valutaderivat har anknytning till ett subjekts lån eller lånefordran får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I förarbetena anges att det saknas anledning att införa särskilda bevisregler för vilka derivat som säkrar valutarisken på ett subjekts skuld eller lånefordran. Det anges att det är den skattskyldiga som yrkar avdrag för en ränteutgift som måste visa att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda (prop. 2017/18:245 s. 215).

Om ett företag, enligt redovisningsnormerna, får tillämpa och väljer att tillämpa principerna för säkringsredovisning vid säkring av valutarisken avseende en skuld eller lånefordringar i utländsk valuta, är det klart att valutaderivatet och skulden eller lånefordan omfattas av 24 kap. 4 § IL.

Företag som får tillämpa principerna för säkringsredovisning kan normalt välja att tillämpa dem eller inte. Av förarbetena framgår att en skattskyldig som tillämpar ekonomisk säkring d.v.s. som inte tillämpar säkringsredovisning, exempelvis kan visa att förutsättningarna är uppfyllda genom att vid avtalets ingående upprätta lämplig dokumentation avseende derivatinstrumentet (prop. 2017/18:245 s 215).

Vilka underlag som kommer att krävas i olika situationerna för att avgöra vilka skulder, fordringar och derivatinstrument som ska omfattas av 24 kap. 4 § IL kommer att bli en fråga för rätts­tillämpningen.

Vissa kapitalvinster och kapitalförluster ska behandlas som ränteinkomster och ränteutgifter

Den utvidgade definitionen av ränteutgifter och ränteinkomster i 24 kap. 2–4 §§ IL innebär att även poster som skattemässigt är kapitalförluster och kapitalvinster i vissa fall ska behandlas som ränteutgifter och ränteinkomster.

Bestämmelser om kapitalförluster och kapitalvinster i inkomstslaget näringsverksamhet finns i 25 kap. IL. Där anges att det finns särskilda regler i 24 kap. IL som begränsar avdragsrätten för ränteutgifter (25 kap. 2 § tredje stycket IL). I författnings­kommentaren står det att syftet är att tydliggöra att vissa kapitalvinster och kapitalförluster som i och för sig omfattas av 25 kap. 3 och 4 §§ IL kan komma att behandlas som ränteutgifter (prop. 2017/18:245 s. 382).

Derivatinstrument som säkrar ränta på lånat kapital

Det framgår av förarbetena att ersättningar på derivatinstrument – såsom options-, termins- eller swapavtal – som går ut på att förändra eller säkra räntan på lånat kapital utan att villkoren för den underliggande krediten påverkas (räntederivat) anses jämförbara med ränta och är därför ränteutgifter enligt 24 kap. 2 § IL (prop. 2017/18:245 s. 212). Sådana derivatinstrument omfattas av reglerna om kapitalvinster och kapitalförluster om inte instrumentet ingår i företagets skattemässiga lager.

Det innebär att kapitalvinster och kapitalförluster som ska räknas som ränteinkomster respektive ränteutgifter tas upp det år då kapitaltillgången avyttras eller, när derivatinstrumentet har ett negativt värde, när det (slut)regleras. De kapitalförluster som ska räknas som ränteutgifter får dras av det år då kapitalförlusten är definitiv och verklig

Ränteswapavtal som kontantregleras periodiskt

I syfte att säkra eller förändra räntan på lånat kapital kan företag ingå ränteswapavtal som kontantregleras periodiskt under avtalets löptid, t.ex. kvartalsvis. Om ränteswapavtalet inte ingår i företagets skattemässiga lager, styrs beskattningstidpunkten för swapavtalet av kapitalvinstreglerna. Skatteverkets uppfattning är att varje betalning i anledning av avtalet ska ses som en avyttring eller ett delupphörande av ett terminslikande avtal. Läs mer om detta vid CFD, FSB och swappar.

Exempel: förlust på ett ränteswapavtal som är en kapitaltillgång räknas som en ränteutgift

Ett företag har ingått ett ränteswapavtal. Vid beskattningsårets utgång värderas ränteswapavtalet till -100. Företaget tar upp 100 som en skuld i balansräkningen och kostnadsför beloppet i resultaträkningen. Swapavtalet ingår inte i ett lager av värdepapper hos företaget. Förlusten för förpliktelsen är därför en kapitalförlust enligt reglerna i 44 kap. IL (25 kap. 2 och 4 §§ IL). Beskattningstidpunkten för förlusten är det beskattningsår då terminsavtalet avyttras eller regleras. Eftersom avtalet inte slutregleras vid beskattningsårets utgång, ska det bokförda beloppet därmed återläggas i inkomstdeklarationen.

Nästföljande beskattningsår slutregleras ränteswapavtalet och företaget får betala 75. Ränteswapavtalet har ingåtts för att säkra betalningen av företagets ränteutgifter på lånat kapital. Kapitalförlusten på 75 för ränteswapavtalet ska därför räknas som en ränteutgift vid beskattningen och ingå i företagets räntenetto det år då swapavtalet slutregleras (24 kap. 2 § IL och 24 kap. 23 § IL). Den bokföringsmässiga vinst på 25 som motsvarar skillnaden mellan betalningen på 75 vid slutregleringen och bokförd förpliktelse på 100 vid beskattningsårets ingång i ska inte påverka företagets skattemässiga resultat.

Utgifter som inte är ränteutgifter

Följande är exempel på ränteutgifter som inte omfattas av den utvidgade definitionen av ränteutgifter i 24 kap. IL.

Factoring när fakturaföretaget tar över risken för betalning

När det gäller frågan om utgifter som uppkommer i samband med fakturakredit, s.k. factoring, är ränteutgifter beror det på vilken form av factoring det rör sig om. De avgifter en fakturainnehavare betalar vid försäljning av fakturorna räknas inte som ränteutgifter om fakturaföretaget tar över risken för att fakturamottagaren inte betalar. Däremot omfattas en betalning till ett fakturaföretag av räntedefinitionen vid olika former av belåning av fakturan, t.ex. om fakturan intecknas eller om det finns regressrätt mot företaget om kunden inte betalar (prop. 2017/18:245 s. 210).

Tillskriven ränta på avsättningar för framtida förpliktelser

Tillskriven ränta på olika slag av avsättningar för framtida förpliktelser räknas inte som ränteutgift. I de fallen handlar det inte om utgifter för lånat kapital. Det gäller t.ex. utfästelse av pension som tryggas genom en avsättning i balansräkningen tillsammans med en kreditförsäkring eller tillsammans med en kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti (prop. 2017/18:245 s. 211).

Tillskriven ränta på leverantörsskulder och kundfordringar

Tillskriven ränta på krediter på grund av köp av varor eller tjänster i näringsverksamheten, såsom leverantörsskulder och motsvarande kundfordringar är inte ränteutgifter. Det är fråga om en kalkylmässig kostnad som kan vara av intresse för att återspegla ett företags finansiella situation och nämnda posters bidrag till behovet av finansiering men som inte är någon ränta i den mening som definitionen tar sikte på (prop. 2017/18:245 s. 210–211).

Serviceavgifter

Utgifter som kan betraktas som rena serviceavgifter räknas inte som ränteutgifter (prop. 2017/18:245 s. 212). Vad som är en serviceavgift får bedömas från fall till fall och kommer i slutändan bli en fråga för rättstillämpningen (jfr prop. 2017/18:245 s. 212).

Enligt Skatteverkets uppfattning är det exempelvis inte en ränteutgift när ett inkassoföretag tar ut en avgift för sina kostnader att driva in en skuld. Detsamma gäller enligt Skatteverkets uppfattning påminnelseavgift vid debiterad dröjsmålsränta för t.ex. en leverantörsskuld.

Tomträttsavgäld

Tomträttsgäld räknas inte som ränteutgift eftersom tomträttsavgäld är en nyttjanderätt till en fastighet som upplåts mot årlig avgäld (prop. 2017/18:245 s. 211–212).

Utgift för pantbrev (stämpelskatt)

Skatteverkets uppfattning är att utgifter för pantbrev (stämpelskatt) vid inteckning i en fastighet inte är en ränteutgift. Ett pantbrev är ett bevis om inteckning i fastighet och beviljas av Inskrivnings­myndigheten. Pantbrev kan användas som säkerhet i fast egendom vid kreditgivning.

Kreditförluster

Den förlust en kreditgivare kan göra vid gäldenärens bristande betalning, så kallade kreditförlust, är inte en ränteutgift. Kapitalförluster på fordringsrätter är inte heller ränteutgifter (prop. 2017/18:245 s. 210–211).

Derivat som inte säkrar räntan eller valutarisken på lånefordringar eller skulder m.m.

Det är bara ersättningar på derivatinstrument som går ut på att säkra räntan på lånefordringar eller skulder eller valutarisken på lånefordringar eller skulder i utländsk valuta som ska behandlas som ränteutgifter eller ränteinkomster enligt 24 kap. 2 eller 4 § IL. Det innebär att ersättningar på derivatinstrument inte ska behandlas som ränteutgift när de säkrar något annat t.ex. kursen på råvaror som ska köpas eller säljas eller kursen på offentligrättsliga stöd som ska lämnas, eller bestämmas, i utländsk valuta (prop. 2017/28:245 s 212 och s. 214).

Royalty

I likhet med vad som följer av OECD:s BEPS-rekommendation (åtgärd 4) omfattas inte ersättning för rätten att använda intellektuella rättigheter (prop. 2017/18:245 s. 212).

Avgift för garanti av kommersiella förpliktelser

Avgift som dotterbolag betalar till sitt moderbolag för att moderbolaget ska garantera dotterbolagets kommersiella förpliktelser mot extern part, t.ex. en varuleverans, är inte ränteutgift. Det gäller under förutsättning att garantin (s.k. moderbolagsgaranti) inte har anknytning till dotterbolagets låneavtal, krediter eller andra finansiella arrangemang.

Avgift för garanti som har samband med bolagets låneavtal, krediter eller andra finansiella arrangemang och utgifter för borgen såsom ersättning för borgensåtaganden är s.k. andra utgifter för kredit enligt 24 kap 2 § IL. Sådana utgifter är ränteutgifter.

Negativ ränta (kostnad för inlåning till bank)

Utgifter för negativ ränta på banktillgodohavande är inte en utgift för anskaffande av kapital och är därmed, enligt Skatteverkets uppfattning, inte en ränteutgift.

Vad är ränteinkomster?

Som ränteinkomster räknas sådana inkomster som motsvarar ränteutgifter (24 kap. 3 § IL). Avgörande för prövningen av om en inkomst är en ränteinkomst är om den skulle vara en ränteutgift om den som har inkomsten i stället hade haft motsvarande utgift (prop. 2017/18:245 s. 217).

Räntedelen (räntekomponenten) i leasingavgifter vid finansiell leasing behandlas som ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § första stycket andra meningen IL.

Definitionen av ränteinkomster i 24 kap. IL gäller precis som definitionen av ränteutgifter i kapitlet endast vid tillämpning av bestämmelserna i 24 kap. IL.

Rättsfall: effektivräntemetod

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbesked bedömt att ett bolags inkomster som beräknas enligt en s.k. effektiv­ränte­metod och som enligt god redovisningssed var ränta, inte skulle anses vara ränteinkomster vid tillämpningen av bestämmelserna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton.

Bolaget förvärvade portföljer av förfallna fordringar till ett pris som understeg fordringarnas nominella belopp, men som utgjorde ett marknadsvärde. Bolaget hade vid fastställandet av den redovisade effektivräntan tagit hänsyn till samtliga betalningar som gäldenären förväntades erlägga, t.ex. amorteringar, upplupna räntor och avgifter. Den inkomst som beräknas enligt effektivräntemetoden bestod alltså inte enbart av ersättning för den kredit som bolaget tillhandahöll gäldenären. Om bolaget hade haft motsvarande utgift hade det inte varit fråga om enbart ränta utan även om t.ex. avbetalning av kapital­beloppet. Mot den bakgrunden drog Högsta förvaltningsdomstolen slutsatsen att den inkomst som beräknas enligt effektivräntemetoden och som enligt god redovisningssed var ränta inte var en ränteinkomst för bolaget vid tillämpningen av 24 kap. IL. Endast den del av bolagets inkomster som motsvarade avtalad ränta och som belöpte på tid efter bolagets förvärv av fordringarna var ränteinkomster hos bolaget vid beräkningen av räntenettot (HFD 2021 ref. 62).

Rättsfall: avtalad nedsättning av priset vid betalning i förtid

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbesked bedömt att en i förväg avtalad nedsättning av priset för en vara, som sker vid betalning i förtid, inte är en ränteinkomst för köparen vid tillämpningen av bestämmelserna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton.

Ett kommanditbolag köpte varor från ett säljande bolag med villkor att betalning skulle ske inom 30 dagar. Om kommanditbolaget betalade leverantörsskulden i förtid så skulle det få en i förväg avtalad nedsättning av priset.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att genom definitionen av ränteinkomst har det etablerats ett samband mellan ränteutgifter och ränteinkomster som behöver beaktas vid bedömningen av vad som är en ränteinkomst. I förarbetena beskrivs detta samband så att avgörande för prövningen av om en inkomst är en ränteinkomst är om den skulle varit en ränteutgift om den som uppbär inkomsten i stället hade haft motsvarande utgift. Domstolen kommenterade att det i förarbetena anges att s.k. tillskriven ränta på kredit på grund av köp av varor eller tjänster i en näringsverksamhet, såsom leverantörsskulder och motsvarande kundfordringar, inte omfattas av räntedefinitionen i 24 kap. IL. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade därefter att det alltså inte uppstår någon räntekostnad för kommanditbolaget vid betalning av leverantörsskulden inom stipulerad tid, dvs. kommanditbolaget har då inte någon utgift för en kredit och det säljande bolaget får inte någon ränteinkomst. Den nedsättning av priset som sker vid betalning i förtid kan därför inte ses som en räntekompensation som skulle kunna vara en ränteinkomst för kommanditbolaget (HFD 2021 ref. 63).

Beskattningstidpunkten för ränteutgifter och ränteinkomster

Resultatet i en näringsverksamhet ska beräknas enligt bokföringsmässiga grunder (14 kap. 2 § IL). När resultatet beräknas ska inkomster tas upp som intäkt och utgifter dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed, om inte något annat är särskilt föreskrivet i lag. Detta gäller även skattskyldiga som inte är bokföringsskyldiga.

Lagstiftaren har för räntedefinitionen valt termerna ränteutgift och ränteinkomst, som är de operiodiserade posterna, i stället för räntekostnad och ränteintäkt som är de periodiserade posterna. Det innebär att man först ska ta ställning till om det är fråga om en ränteutgift eller ränteinkomst, innan en viss post hänförs till rätt period såsom intäkt och kostnad (prop. 2017/18:245 s. 209).

Det betyder att utgifter som ska räknas som ränteutgifter enligt 24 kap 2 och 4 §§ IL eller ränteinkomster enligt 24 kap. 4 § och 24 kap. 3 § IL ska hänföras till den period de belöper sig på (bokförings­mässiga grunder) och dras av som ränteutgifter eller tas upp som ränteinkomster det beskattningsåret om inte annat föreskrivs i lag eller framgår av praxis.

Beskattningstidpunkten avseende exempelvis kapitalvinster och kapitalförluster är lagreglerad (se 25 kap. IL och 44 kap. IL).

Beskattningstidpunkten avseende ersättningar och utgifter på sådana derivatinstrument som går ut på att förändra eller säkra räntan på lånat kapital utan att villkoren för den underliggande krediten påverkas (räntederivat) som ingår i företagets skattemässiga lager regleras i 17 kap. 19-20 c §§ IL, se regler om värdering om finansiella instrument som är lagertillgångar.

I 24 kap. 4 och 3 §§ IL, regleras att i vissa fall ska valutakursförändringar på en skuld eller en lånefordran i utländsk valuta behandlas som ränteutgift eller ränteinkomst. Vidare regleras att kapitalvinst, kapitalförlust och värdeförändring avseende ett derivatinstrument som säkrar valutarisken ska behandlas som ränteutgift eller ränteinkomst. Förutom att 4 § reglerar vilka poster som ska anses utgöra ränteutgifter eller ränteinkomster reglerar bestämmelsen också särskilt vilket beskattningsår en sådan post ska påverka det skattemässiga resultatet. Läs mer om detta under Valutakursförändringar kan utgöra ränteutgifter eller ränteinkomster.