OBS: Detta är utgåva 2022.4. Sidan är avslutad 2023.
Skatteverket ska bevilja anstånd med betalningen om det är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas. Anstånd med betalning kan också medges om det kan antas vara till fördel för det allmänna.
Om Skatteverket har beslutat om återkrav enligt 17 § LOM ska Skatteverket efter ansökan bevilja anstånd med hela eller delar av betalningen om det är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas (19 § första stycket första meningen LOM).
Skälet till tveksamheten kan vara ett överklagande. Varje initiativ som väcker frågan om hur stort belopp som ska betalas tillbaka i slutändan omfattas av bestämmelsen. Beviskravet ”tveksamt” ska tolkas så att det är minst lika sannolikt att hela eller delar av återbetalningskravet kommer att kvarstå som att det kommer att sättas ned. Det behöver dock inte väga helt jämnt för att anstånd ska beviljas, utan anstånd får även beviljas om sannolikheten för att det inte blir någon nedsättning av återkravet väger över något. Däremot bör anstånd inte beviljas om det är troligt att återkravet kommer att kvarstå. Det är upp till Skatteverket att bedöma om det är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas (prop. 2019/20:181 s. 61).
I många fall kan företag som fått återkrav inte vilja överklaga dessa, till exempel om återkraven är korrekt. Skatteverket har då fått möjlighet att träffa avtal om avbetalning av återkrav på omställningsstöd.
Anstånd får bestämmas till längst tre månader efter dagen för beslutet i den fråga som har föranlett anståndet (19 § första stycket andra meningen LOM). Det innebär att tiden vid ett överklagande räknas från dagen för förvaltningsdomstolens dom.
Om det kan antas att återkravet inte kommer att betalas i rätt tid, får anstånd beviljas bara om säkerhet ställs för återbetalningen. Säkerhet behöver dock inte ställas om det finns särskilda skäl som talar emot det (19 § tredje stycket LOM). Exempel på särskilda skäl kan vara att
Genom en hänvisning i 19 § tredje stycket LOM gäller bestämmelsen i 63 kap 9 § SFL om att en ställd säkerhet får tas i anspråk när anståndstiden har gått ut. Det krävs inte att anståndsbeloppet är överlämnat till Kronofogden för indrivning för att Skatteverket ska kunna agera. Så snart anståndstiden gått ut kan Skatteverket besluta att ta säkerheten i anspråk.
Om säkerheten ska tas i anspråk gäller 13 § IndrL (19 § tredje stycket LOM). Det innebär att om den som ställt ut säkerheten inte betalar, så är beslutet om att ta säkerheten i anspråk en exekutionstitel och 13 § IndrL tillämpas. Beslutet att ta säkerheten i anspråk torde i sig inte vara överklagbart (jfr prop. 1996/97:100 s. 612). Skatteverket måste alltså inte först få en exekutionstitel mot den som lämnat säkerheten innan Kronofogden kan verkställa indrivningsuppdraget (13 och 20 §§ IndrL, prop. 1992/93:198 s. 89 och 90 f. samt prop. 1996/97:100 s. 612).
Genom en hänvisning i 19 § tredje stycket LOM gäller bestämmelsen i 63 kap. 10 § SFL om ersättning när en säkerhet inte behöver tas i anspråk. Skatteverket ska då, efter ansökan, besluta om skälig ersättning för kostnaden för att ställa säkerheten. Den skattskyldiga kan få ersättning för kostnaderna om ändringsyrkandet har avslagits men personen har betalat skatten i sådan tid att säkerheten inte har tagits i anspråk. För att få ersättning är det tillräckligt att en del av säkerheten inte utnyttjats för att betala skatten eller avgiften. I förutsättningen att ersättningen ska vara skälig ligger dock att Skatteverket inte behöver betala ersättning varje gång en säkerhet delvis visar sig obehövlig (prop. 2010/11:165 s. 1037).
Skatteverket kan, enligt 20 § LOM,
Denna möjlighet finns om förhållandena har ändrats väsentligt sedan ett anstånd beviljats, om företaget har lämnat felaktiga uppgifter som legat till grund för anståndet eller om det finns andra särskilda skäl.
Som exempel på om förhållandena har ändrats väsentligt kan vara att det inte längre är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas, eller när den betalningsskyldigas ekonomiska situation väsentligt försämrats eller förbättrats. Det kan också röra situationer när tidigare betalningssvårigheter har lösts. Den situationen att förhållandena inte ändrats väsentligt men det visar sig att det återbetalningsskyldiga företaget har lämnat felaktiga uppgifter kan utgöra ett särskilt skäl (prop. 2019/20:181 s. 120).
Detta är samma förutsättningar som gäller inom beskattningsverksamheten när Skatteverket återkallar ett beslut om anstånd med betalning.
Skatteverket får bevilja anstånd med betalningen om det kan antas vara till fördel för det allmänna (19 § andra stycket LOM).
Skatteverket ska avgöra om det är till fördel för staten eller inte att bevilja anstånd. I en sådan situation grundar Skatteverket sitt beslut om anstånd helt utifrån vad som är till fördel för det allmänna.
Ett anstånd på denna grund antas vara till fördel för det allmänna om det främjar utsikterna för att återbetalning kommer att göras. Anstånd ska alltså framstå som ett bättre alternativ än att låta fordringen gå till indrivning. Så kan vara fallet om ett överlämnade till indrivning skulle försämra företagets möjlighet att fortsätta sin verksamhet eller att ta lån och därmed betala sin skuld.
Om företaget redan har en eller flera restförda skatte- eller avgiftsskulder hos Kronofogdemyndigheten kan ett överlämnande för indrivning avseende ytterligare en skuld normalt inte anses påverka möjligheterna negativt att få betalt (se prop. 2010/11:165 s. 1043 f.) (prop. 2019/20:181 s. 119).
Skatteverket anser att bedömningarna av när ett anstånd kan antas vara till fördel för det allmänna i tillämpliga delar ska göras på samma sätt som vid borgenärsanstånd.
Skatteverket kan även bevilja handläggningsanstånd med stöd av 19 § andra stycket LOM. Exempel på sådana situationer är att det finns en omedelbar risk för restföring och det kan antas finnas omständigheter som talar för att återkravet av omställningsstödet inom kort kommer att bortfalla helt eller delvis.
Skatteverket har inte möjlighet att ta säkerhet för betalning när det gäller anstånd som är till fördel för det allmänna.
Skatteverkets beslut om anstånd som är till fördel för det allmänna ska alltid vara skriftligt. Om ansökan avslås ska det framgå varför Skatteverket inte anser att det finns förutsättningarna för anstånd. Skatteverkets beslut om anstånd kan inte överklagas (27 § andra stycket LOM). Den betalningsskyldiga ska alltid informeras om detta.
Om ett överklagande ändå kommer in kan inte Skatteverket själv meddela ett avvisningsbeslut. Överklagandeskrivelsen måste då överlämnas till förvaltningsrätten.
Ett anstånd som är till fördel för det allmänna är inget som det återbetalningsskyldiga företaget har rätt att få. Bestämmelsen är alltså en ren befogenhetsbestämmelse till stöd för Skatteverket. Eftersom det rör sig om en ren befogenhetsbestämmelse får anstånd som kan antas vara till fördel för det allmänna beviljas även utan att företaget ansöker om det. Skatteverket bör dock normalt kontakta det återbetalningsskyldiga företaget om Skatteverket anser att ett anstånd skulle öka möjligheterna till återbetalning (prop. 2019/20:181 s. 119 f.).
Eftersom bestämmelsen är en befogenhetsbestämmelse till stöd för Skatteverket, så får verket återkalla ett anstånd som kan antas vara till fördel för det allmänna, t.ex. när Skatteverket bedömer att det inte längre är till fördel för det allmänna (prop. 2019/20:181 s. 119). Skatteverket ska alltid ange i sitt beslut att anståndet kan komma att återkallas om det skulle framkomma omständigheter som gör att anståndet inte längre kan anses vara till fördel för det allmänna (se prop. 2010/11:165 s. 1044) (prop. 2019/20:181 s. 61).
Omständigheter som kan föranleda att Skatteverket vill återkalla ett anstånd är till exempel att
Detta är samma omständigheter som framförts som exempel på skäl för att upphäva avtalet om avbetalning (prop. 2019/20:181 s. 61).