Arbetstagare

Rätten till fri rörlighet för arbetstagare

Den fria rörligheten för unionsmedborgare är en grundläggande princip inom unionsrätten och följer av primärrätten. I artikel 45.1 EUF-fördraget stadgas att fri rörlighet för arbetstagare ska säkerställas inom unionen. Den fria rörligheten ska enligt artikel 45.3 EUF-fördraget innefatta en rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning, förflytta sig fritt inom en medlemsstat för det ändamålet, uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning där samt på vissa villkor stanna kvar inom en medlemsstat efter att ha varit anställd där. Begränsningar i denna rätt får bland annat ske om det grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.

När har en EES-medborgare uppehållsrätt som arbetstagare?

Genom artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet stadgas att en unionsmedborgare som är anställd i en annan medlemsstat har rätt att uppehålla sig i den andra medlemsstaten under längre tid än tre månader. Rörlighetsdirektivet omfattar alla EES-medborgare. Uppehållsrätt enligt artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet tillkommer alltså alla EES-medborgare som arbetar i en annan medlemsstat. Bestämmelsen i rörlighetsdirektivet har implementerats i svensk rätt genom 3 a kap. 3 § utlänningslagen.

Arbetstagarbegreppet är centralt när rörlighetsdirektivets räckvidd ska bestämmas. EU-domstolen har slagit fast att arbetstagarbegreppet har en unionsrättslig innebörd och att det inte får tolkas nationellt (75/63, Hoekstra). Eftersom den fria rörligheten är en grundläggande princip inom unionsrätten och en fundamental rättighet för EU-medborgare, måste arbetstagarbegreppet ges en extensiv tolkning (66/85, Lawrie-Blum, punkten 16 och artikel 15.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna).

Med arbetstagare avses samtliga personer som utövar faktiskt och verkligt arbete som inte är så begränsat att det framstår som rent marginellt och accessoriskt (53/81, Levin, punkten 16).

Det måste finnas ett anställningsförhållande

För att en person ska ses som arbetstagare måste det finnas ett anställningsförhållande. Det kännetecknande för ett anställningsförhållande är att en person, under en viss tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt värde åt någon annan under dennes ledning (66/85, Lawrie-Blum, punkten 17). EU-domstolens slutsats i rättsfallet Lawrie-Blum utgör de grundläggande kriterier som ska bedömas för att konstatera om ett det finns ett anställningsförhållande eller inte. Ytterligare villkor än dessa får inte uppställas (197/86, Brown, punkten 22). Ett anställningsförhållande kännetecknas alltså av följande kriterier:

1. En person utför arbete under viss tid.
2. Arbetet utförs åt någon annan under dennes ledning.
3. Arbetet utförs mot ersättning.

De tre kriterierna beskrivs närmare under respektive rubrik nedan.

Första kriteriet – utförande av arbete

För att ett anställningsförhållande ska anses föreligga måste personen utföra något slags arbete. Arbetet ska också ha ett ekonomiskt värde (53/81, Levin, punkten 18). Även arbete som utförs inom ramen för en praktiktjänst eller arbete som utförs inom ramen för studier kan ha ekonomiskt värde. Det spelar ingen roll hur ett arbete benämns, det måste bedömas utifrån objektiva kriterier. Det innebär att praktikanter, personer som både arbetar och studerar, au-pairer och många andra kan ses som arbetstagare, om det arbete som utförs är av ekonomiskt värde och övriga kriterier är uppfyllda (se till exempel 66/85 Lawrie-Blum, C-94-07 Raccanelli och C-294/06 Payir).

Rättsfall: en person som utför praktik kan omfattas av arbetstagarbegreppet om verksamheten utförs på de villkor som gäller för avlönad verksamhet

En lärarstuderande utförde praktik på en skola. Personen stod under ledning och övervakning av skolan där praktiken utfördes. Skolan fastställde arbetstider och arbetsuppgifter och personen skulle iaktta skolans anvisningar. Under en betydande del av praktiken skulle personen undervisa elever. Personen fick ersättning för sitt arbete. EU-domstolen ansåg att det arbete som personen utförde hade ett visst ekonomiskt värde för skolan. EU-domstolen uttalade att så länge en lärarkandidat, som står under ledning och övervakning av skolan, genomför förberedande praktik under vilken personen utför arbete genom att undervisa och får lön för detta, ska hen ses som arbetstagare oberoende av anställningsförhållandes rättsliga karaktär (66/85, Lawrie-Blum).

Rättsfall: en forskare som förbereder en doktorsavhandling kan betraktas som arbetstagare om hen under en viss tid utför arbete under ledning av forskningsinstitutet och i utbyte mot detta arbete får lön

EU-domstolen har påpekat att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om kriterierna för ett anställningsförhållande är uppfyllda och om en person ska ses som arbetstagare. I ett fall med en forskare som förberedde en doktorsavhandling menade domstolen att kontrollen bland annat borde omfatta innehållet i aktuella doktorandavtal och det sätt dessa avtal genomförs. EU-domstolen tog inte ställning till frågan i det aktuella fallet men konstaterade att en forskare som förbereder en doktorsavhandling på grundval av ett stipendieavtal endast ska betraktas som en arbetstagare om hen, under en viss tid, utfört arbete under ledning av sitt institut och om hen, i utbyte mot detta arbete, får lön (C-94-07, Raccanelli).

Skatteverkets bedömning angående forskare och doktorander

Enligt Skatteverkets bedömning anses en doktorand eller forskare som håller i undervisning, gör vissa forskningsinsatser, skriver en avhandling eller sköter viss administration hos lärosätet utföra arbete, om det utgör en motprestation för lön. Vidare kan, förutom lön, också ett stipendium eller ett utbildningsbidrag betraktas som ersättning för utfört arbete om doktoranden eller forskaren får stipendiet eller utbildningsbidraget med ett krav på motprestation.

Andra kriteriet – arbete för någon annan under dennes ledning

En av förutsättningarna för ett anställningsförhållande är att en person arbetar för någon annan under dennes ledning.

Det kan finnas situationer då en person utför ett faktiskt och verkligt arbete av ekonomiskt värde åt någon annan, men det är oklart om det sker under dennes ledning. Under sådana förhållanden är det inte säkert att det är ett anställningsförhållande och personen ses då inte som arbetstagare. Om det går att konstatera att det inte är ett anställningsförhållande kan det många gånger i stället vara fråga om utövande av etableringsrätten, vilket också kan grunda uppehållsrätt.

Rättsfall: en person i ett enmansbolag ansågs inte vara arbetstagare

EU-domstolen konstaterade att en person som var direktör för ett bolag där han ägde samtliga aktier inte utövade verksamhet i en beroende ställning. Han kunde därmed inte anses vara arbetstagare utan sågs i stället som en person som utövade verksamhet som egenföretagare genom etableringsrätt (C-107/94, Asscher).

Tredje kriteriet – arbete mot ersättning

För att det ska vara ett anställningsförhållande måste personen som utför ett arbete ha rätt till någon slags ersättning för sitt arbete. Ersättningen behöver inte överstiga en viss nivå och det behöver inte vara pengar, även kost och logi kan utgöra ersättning för arbete. Det är heller inte nödvändigt att ersättningen står i direkt relation till den utförda arbetsprestationen.

Rättsfall: personer som arbetar deltid omfattas av rätten till fri rörlighet för arbetstagare

En person arbetade deltid och ersättningen hen fick för arbetet understeg existensminimum i den aktuella medlemsstaten. EU-domstolen påtalade att arbetstagarbegreppet inte kan underställas kriterier om minimilön som fastställs av medlemsstaten, eftersom tillämpningen då skulle kunna skilja sig från medlemsstat till medlemsstat. EU-domstolen uttalade vidare att arbetstagarbegreppet ska tolkas på så vis att den fria rörligheten för arbetstagare också gäller personer som arbetar eller önskar arbeta deltid, oavsett om personen har sidoinkomster eller blir försörjd på annat sätt. om fri rörlighet för arbetstagare omfattar enligt EU-domstolen emellertid endast personer som utför faktiskt och verkligt arbete och utesluter arbete som utförs i så pass liten omfattning att det framstår som ett marginellt komplement (53/81, Levin).

Rättsfall: indirekt ersättning kan utgöra ersättning för arbete

En person som var medlem i ett samfund utförde arbete för samfundets räkning och fick sina materiella behov tillgodosedda och fickpengar av samfundet. Arbetet utfördes för samfundets räkning som ett led i dess affärsverksamhet och alla samfundets medlemmar fick lika mycket ersättning från samfundet, oavsett vilket arbete respektive medlem hade utfört. Enligt EU-domstolen ska verksamhet som medlemmar i ett samfund, grundat på religion eller annan andlig eller filosofisk livsåskådning, utför inom ramen för den affärsmässiga verksamheten som samfundet utövar utgöra ekonomisk verksamhet i den mån samfundets tjänster till sina medlemmar kan anses som en indirekt motprestation för faktiskt och verkligt arbete (196/87, Steymann).

Rättsfall: lön i form av andel av försäljning kan utgöra ersättning i ett anställningsförhållande

En person arbetade på ett fartyg och fick ersättning i form av en andel av försäljningen av fartygets fångst. EU-domstolen anförde att samtliga omständigheter måste beaktas när man bedömer om det finns ett anställningsförhållande mellan två parter, exempelvis om de delar kommersiella risker och om den som utför arbetet kan välja när hen vill arbeta. Enbart omständigheten att ersättning betalades ut i form av en andel medförde i sig, i det aktuella fallet, inte att ett anställningsförhållande saknades (3/87, Ex p. Agegate Ltd.).

Arbetet som utförs måste vara faktiskt och verkligt

När det är konstaterat att det finns ett anställningsförhållande återstår att bedöma om arbetet som utförs är faktiskt och verkligt (se 53/81, Levin, punkten 17). Först därefter går det att slå fast om personen i fråga ska ses som en arbetstagare i rörelsedirektivets mening.

För att bedöma om arbetet är faktiskt och verkligt kan man titta på arbetets omfattning och arbetsuppgifternas innehåll.

Arbetets omfattning

Arbetets omfattning kan påverka bedömningen av om det rör sig om ett faktiskt och verkligt arbete, eller om arbetet endast utförs i så liten omfattning att det framstår som ett marginellt komplement. Det kan finnas situationer där det i och för sig finns ett anställningsförhållande men där arbetet som utförs är av så marginell och accessorisk betydelse att personen av den anledningen inte ska ses som en arbetstagare.

Det finns inte någon uttalad gräns för vilken omfattning ett arbete måste ha för att inte ses som marginellt och accessoriskt. För att komma fram till om arbetet är faktiskt och verkligt eller inte måste en helhetsbedömning av anställningsförhållandet göras. Arbetstiden är då en omständighet bland flera som spelar in. Omständigheten att en person endast utför ett mycket begränsat antal arbetstimmar inom ramen för ett anställningsförhållande kan vara ett tecken på att verksamheten endast är marginell och accessorisk, men även andra faktorer än arbetets omfattning har betydelse för om personen i fråga ska ses som arbetstagare eller inte (C-14/09, Genc, punkterna 26–28).

Rättsfall: vid en bedömning av om det rör sig om ett faktiskt och verkligt arbete måste en helhetsbedömning av anställningsförhållandet göras

En person arbetade deltid och arbetstiden uppgick till 14 procent av en heltidstjänst. EU-domstolen framhöll att även andra omständigheter än arbetstiden måste beaktas vid bedömningen av om det rör sig om ett verkligt och faktiskt arbete. EU-domstolen ansåg att omständigheterna att personen i fråga hade rätt till betald semester under 28 dagar och bibehållen lön vid sjukfrånvaro, att anställningen omfattades av kollektivavtal och att anställningen hade förlängts under nästan fyra år utgjorde tecken på att det rörde sig om ett faktiskt och verkligt arbete. EU-domstolen påpekade att det ankom på nationell domstol att göra den slutliga bedömningen av om det var fråga om ett faktiskt och verkligt arbete och om personen därmed skulle anses vara en arbetstagare (C-14/09, Genc).

Rättsfall: anställningsformen har inte någon självständig betydelse vid bedömningen av om en person ska ses som arbetstagare

En person hade en behovsanställning, som innebar att hen inte var garanterad något arbete och att hen kunde tacka nej till arbete som erbjöds. EU-domstolen konstaterade att formen på anställningen inte kan medföra att en person inte kan ses som en arbetstagare, men anförde samtidigt att omständigheterna att det arbete som utförs är oregelbundet och begränsat i tid spelar roll för bedömningen av om det utförda arbetet är faktiskt och verkligen eller endast marginellt och accessoriskt (C-357/89, Raulin).

Arbetsuppgifternas innehåll

Arbetsuppgifternas innehåll kan spela roll för bedömningen av om ett arbete ska anses vara faktiskt och verkligt eller inte. EU-domstolen har i sin prövning jämfört det arbete som utförs med vad som är normalt förekommande på arbetsmarknaden (se till exempel C-456/02, Trojani, punkten 24).

Rättsfall: så länge det rör sig om ett faktiskt och verkligt arbete spelar varken produktionsnivån eller varifrån ersättningen kommer någon avgörande roll vid bedömningen av om någon ska ses som arbetstagare

En person med drogmissbruk arbetade i en verksamhet anordnad av en myndighet. Verksamheten riktade sig mot personer som inte kunde utföra arbetet på den normala arbetsmarknaden och finansierades av statliga bidrag. De juridiska förhållandena mellan personen som arbetade och den som tillhandahöll arbetet var inte jämförbart med normala anställningsförhållanden. EU-domstolen uttalade att vare sig omständigheterna att arbetet utförs med låg produktivitet eller att ersättningen för arbetet är finansierat med statliga medel är något som medförde att personen inte ska ses som arbetstagare. Det hade heller inte någon avgörande betydelse hur relationen mellan den som arbetar och den som tillhandahåller arbetet regleras. I det aktuella fallet var emellertid arbetet som utfördes enbart av rehabiliterande karaktär, anpassat för personer som inte kunde utföra arbete på den normala arbetsmarknaden, och kunde därför inte sägas vara faktiskt och verkligt (344/87, Bettray).

Rättsfall: frågan om ett arbete är normalt förekommande på arbetsmarknaden måste beaktas vid bedömningen av om arbetet är faktiskt och verkligt

En person arbetade åt Frälsningsarmén mot husrum och fickpengar. Arbetstiden uppgick till cirka 30 timmar per vecka och arbetet bedrevs inom ramen för ett individuellt program för social och yrkesmässig återanpassning. EU-domstolen konstaterade att det var fråga om ett anställningsförhållande, eftersom personen utförde arbete för Frälsningsarmén under dess ledning, mot ersättning. EU-domstolen anförde därefter att nationell domstol måste göra bedömningen av om arbetet är faktiskt och verkligt, och då särskilt kontrollera om de sysslor personen faktiskt utför kunde anses vara sådant som normalt sett tillhör arbetsmarknaden. En sådan bedömning ska göras med beaktande av den mottagande institutionens ställning och arbetsmetoder, det aktuella sociala programmets innehåll, vilka slags sysslor det rör sig och under vilka villkor de utförs (C-456/02, Trojani).

Föräldralediga personer

När folkbokför Skatteverket en person som har uppehållsrätt som arbetstagare?

En EES-medborgare har rätt att vistas i landet i tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än krav på att inneha giltigt identitetskort eller pass (artikel 6.1 i rörlighetsdirektivet). Vid vistelser under längre tid än tre månader krävs att EES-medborgaren har uppehållsrätt.

Skatteverket ska folkbokföra en EES-medborgare med uppehållsrätt om det kan antas att personen kommer att vara bosatt i Sverige under minst ett år (3 och 4 §§ FOL). EES-medborgaren ska visa att hen har uppehållsrätt under den period detta är ett krav (HFD 2016 ref. 39). Personen ska också göra det antagligt att uppehållsrätten kommer att bestå under minst ett år (prop. 2012/13:120 s. 148).

En arbetstagare som har en anställning som varar under kortare tid än ett år kan folkbokföras om hen också åberopar någon annan grund för uppehållsrätt (prop. 2012/13:120 s. 148).