Begränsningar i rätten till ersättning

Kostnader för att deklarera och lämna uppgifter

Den sökande kan inte få ersättning för kostnader som avser skyldigheterna att lämna deklaration eller andra uppgifter eller för att bevara underlag för uppgiftslämnande och för kontroll (43 kap. 2 § SFL). Kostnader som kan anses hänförliga till skyldigheten att lämna deklaration eller annan liknande uppgift till ledning för att fastställa eller betala skatt är därmed inte ersättningsgilla.

Detsamma gäller kostnader som härrör från skyldigheten att föra räkenskaper, anteckningar eller annat material som ska finnas dels som underlag för att kunna deklarera eller lämna andra uppgifter och dels för kontroll av deklaration och uppgifter. Upplysningar som den sökande bör lämna som komplettering till en deklaration eller uppgift hör också hit.

Eget arbete

Ersättning får inte beviljas för den sökandes eget arbete eller för tidsspillan (t.ex. restid och väntetid) eller i övrigt för kostnader för sådant som den sökande själv har utfört med anledning av ärendet eller målet (43 kap. 3 § SFL).

Med sökande avses även ställföreträdare för denne eller sökandens eventuella anställda. Det innebär att ersättning får beviljas endast för kostnader som uppkommit genom insatser av någon annan än den sökande själv eller dennes ställföreträdare. Arvode till en boutredningsman för dennes arbete med att föra boets talan i en skatteprocess är således inte ersättningsgill kostnad i sammanhanget (RÅ 1992 ref. 39). Att ombud eller biträde är verksamma hos någon som är i intressegemenskap med den som är sökande är i sig inget hinder för ersättning. (RÅ 2001 not. 17).

Kostnader avseende merarbete för ett bolags ekonomiavdelning i samband med en skatteprocess är inte en kostnad som ersättning kan beviljas för (RÅ 2008 not. 25).

Ersättning från annat håll

Ersättning får inte beviljas för kostnader som har ersatts eller kan komma att ersättas med stöd av någon annan författning eller enligt avtal (43 kap. 4 § SFL). Med ersättning enligt någon annan författning avses främst rättshjälpslagen. Ersättning enligt avtal kan avse rättsskyddsförsäkringar eller liknande.

Rättshjälp

Ersättningsreglerna i SFL är subsidiära i förhållande till rättshjälpslagen, d.v.s. vid beslut om ersättning ska den beslutande myndigheten minska ersättningen med vad den ersättningsberättigade har fått eller kan komma att få för samma kostnader i form av rättshjälp. Om rättshjälpslagen är tillämplig kan ersättning ändå komma att betalas ut för den s.k. rättshjälpsavgiften (23 § rättshjälpslagen).

Rättshjälp kan under vissa förutsättningar beviljas fysiska personer och dödsbon. Det är endast i undantagsfall som en näringsidkare kan få rättshjälp (13 § rättshjälpslagen), se RÅ 2003 ref. 56.

Rättshjälp beviljas av domstol om målet redan handläggs av en domstol när sökanden söker rättshjälp. I andra fall beslutar Rättshjälpsmyndigheten om rättshjälp (39 § rättshjälpslagen).

Rättshjälp får inte beviljas för upprättande av inkomstdeklaration, i ärenden om fastighetsdeklaration och i mål eller ärenden angående fastighetstaxering (10 § rättshjälpslagen). När det gäller ärenden och mål som rör skatter, tullar och avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får rättshjälp endast beviljas om det finns särskilda skäl.

Rättshjälp får inte beviljas om den sökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar frågan (9 § rättshjälpslagen).

I vissa fall kan det, trots allt, tänkas vara aktuellt med rättshjälp i ett ersättningsärende hos Skatteverket. Då bör verket, om det inte framgår av handlingarna, begära in uppgift från den ersättningssökande om hen har ansökt om rättshjälp eller har för avsikt att ansöka om rättshjälp.

Mer information om rättshjälp finns hos Rättshjälpsmyndigheten och på www.rattshjalp.se.

Rättegångsbiträde enligt Europakonventionen

Med Europakonventionen avses den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Var och en som har blivit anklagad för brott har vissa minimirättigheter (artikel 6.3 i Europakonventionen). Således gäller enligt artikel 6.3 c att den som saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde har rätt att få ett sådant utan kostnad ”om rättvisans intresse så fordrar”.

Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 2000 ref. 66 I funnit att det svenska systemet med skattetillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen.

Rättsfall: rättshjälp beviljades inte i mål om skattetillägg

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade inte rättshjälp i ett mål om skattetillägg (RÅ 2003 ref. 56). Den enskilda, som hade påförts ett skattetillägg på drygt 230 000 kr, åberopade Europakonventionen till stöd för att skattetillägget skulle undanröjas. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att när mål rör skattetillägg bör hänsyn tas till storleken av de påförda skattetilläggen och målens art och beskaffenhet vid tillämpningen av artikel 6.3 c i Europakonventionen. Endast om det är fråga om särskilt betungande påföljder och komplicerade rättsfrågor bör fri biträdeshjälp kunna beviljas med stöd av Europakonventionen i mål om skattetillägg. Högsta förvaltningsdomstolen fann inte att de krav som uppställs för rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen och rätt till rättegångsbiträde enligt Europakonventionen var uppfyllda. Utgången blev densamma i RÅ 2003 not. 172.

Frågan om rätt till kostnadsfritt biträde i ett skattemål avseende skönsbeskattning och skattetillägg har också varit föremål för prövning i Europadomstolen (ECHR 40766/06 och 40831/06 Barsom and Varli v Sweden) efter att svenska förvaltningsdomstolarna inte ansett att de rättsliga frågorna i målet var av sådan karaktär att rättshjälp kunde beviljas vare sig enligt svensk lag eller enligt Europakonventionen. Dåvarande Länsrätten avslog först deras ansökan. Kammarrätten fastställde länsrättens beslut och Högsta förvaltningsdomstolen vägrade slutligen prövningstillstånd. Europadomstolen, som inte ansåg att de svenska domstolarnas avslagsbeslut kränkte de klagandes rättigheter enligt artikel 6.3 c, betonade bl.a. de svenska förvaltningsdomstolarnas skyldighet enligt förvaltningsprocesslagen att se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Klagomålet ansågs uppenbart ogrundat.

Av Högsta förvaltningsdomstolens och Europadomstolens avgöranden följer att rätt till biträde enligt konventionen kan föreligga under vissa förutsättningar när ett ärende eller ett mål avser skattetillägg. Frågan om rättegångsbiträde enligt Europakonventionen är en sak för domstolen och inte för Skatteverket. Om sökande riktar en sådan begäran till Skatteverket ska verket informera om att det saknar möjlighet att förordna om sådant biträde och hänvisa till domstol. Skatteverket bör också lämna upplysningar om ersättningsreglerna och om möjligheten att söka rättshjälp.

Rättsskydd

Den som söker ersättning enligt reglerna i 43 kap. SFL kan ha rättsskydd i sin hem- eller företagsförsäkring. Det rättsskydd som finns i hemförsäkringar täcker normalt privaträttsliga tvister som handläggs i allmän domstol. Företagsförsäkringar däremot innehåller ett mer eller mindre omfattande rättsskydd som vanligtvis också innefattar vissa typer av skattemål. Försäkringsgivarens ersättningsskyldighet begränsas till ett visst maximibelopp och försäkringstagaren har alltid en självrisk.

Om rättsskyddsförsäkringen träder in kan ersättning enligt ersättningsreglerna i 43 kap. SFL, om förutsättningarna för ersättning i övrigt är uppfyllda, medges för självrisken och för den del av de ersättningsgilla kostnaderna som överstiger ett eventuellt ersättningstak enligt försäkringsavtalet.

I de fall det kan vara aktuellt med rättsskydd i ett ersättningsärende hos Skatteverket bör Skatteverket begära in uppgifter om den sökandes försäkringsskydd, som t.ex. försäkringsavtalet. Kan det antas att kostnaderna till viss del omfattas av rättsskydd får ersättning alltså endast beviljas för överskjutande kostnader (prop. 1988/89:126 s. 30). Det förekommer att kostnader ersätts från rättsskyddsförsäkringar med betydande belopp (RÅ 2001 ref. 50).

Om rättshjälp och rättsskydd senare uteblir?

Det kan hända att Skatteverket gör bedömningen att den sökande kan få rättshjälp eller försäkringsersättning. Om Skatteverket reducerar ersättningen med hänsyn till detta och verket senare kommer fram till att det inte finns grund för reducering, eller i vart fall inte med så stort belopp, så kan ersättningsbeslutet omprövas till fördel på Skatteverkets initiativ eller på den sökandes initiativ om denne har begärt omprövning eller överklagat frågan. Skatteverket har också, under vissa förutsättningar, en skyldighet att ändra uppenbart oriktiga beslut. Om tiden för att begära eller överklaga beslutet gått ut när det framkommer att reduceringen var felaktig på grund av att rättshjälpen eller rättsskyddet uteblivit, kan det finnas förutsättningar för resning.

I de fall där det är aktuellt att reducera ersättning med hänsyn till rättshjälp eller försäkringsavtal, bör Skatteverket regelmässigt ge den sökande tillfälle att lämna synpunkter innan Skatteverket beslutar i ersättningsfrågan (Skatteverkets kommunikationsskyldighet enligt SFL).

Ersättningen kan minskas

Om den sökande vinner bifall till en del av sina yrkanden i ärendet eller målet får ersättningen minskas om inte övriga yrkanden är av endast ringa betydelse (43 kap. 5 § 1 SFL). Med ringa betydelse menas det beloppsmässiga förhållandet. Det gäller för den beslutande myndigheten att göra en avvägning av vad som i det enskilda fallet är rimligt (prop. 1993/94:151 s. 175).

Minskning enligt denna bestämmelse ska normalt inte göras när ersättning medges i prejudikatfallen, alltså när 43 kap. 1 § 2 SFL är tillämplig. Minskning kan dock komma ifråga om den del av ärendet eller målet som förloras inte gäller prejudikatfrågan (prop. 1993/94:151 s. 175). I de fall när det föreligger synnerliga skäl för ersättning (43 kap. 1 § 3 SFL) beslutas om ersättning enligt särskilda grunder som gör att en minskning av ersättningen enligt denna bestämmelse inte torde vara aktuell (prop.1993/94:151 s. 175).

En minskning av ersättningen kan också bli aktuell om sökanden eller dennes ombud har varit försumliga eller har orsakat att ärendet eller målet blivit mer omfattande än nödvändigt (43 kap. 5 § 2 SFL och prop.1993/94:151 s. 137). Det kan t.ex. röra sig om att sökanden under ärendets eller målets gång i onödan tillfört nya omständigheter eller utnyttjat möjligheten att komma in med nya yrkanden och på så sätt förorsakat en ökad skriftväxling eller nödvändiggjort en muntlig förhandling som annars inte hade behövts (prop.1993/94:151 s. 175).

Enskilda som själva orsakar tvist t.ex. genom att inte ha fullgjort sina skyldigheter i fråga om deklaration, bokföring eller anteckningar, bör normalt inte beviljas ersättning (prop. 1988/89:126 sid. 16 och prop. 1993/94:151 sid. 133). Den som till följd av allvarliga brister i sin deklaration eller i bokföringen påförs en skönsmässig beskattning och sedan, i en skatteprocess, får skönsbeskattningen nedsatt eller undanröjd bör normalt inte komma ifråga för ersättning (prop. 1993/94:151 s. 137).

Högsta förvaltningsdomstolen fann att ett bolag var berättigat till viss ersättning, men att en väsentlig del av kostnaderna föranletts av brister i bolagets bokföring m.m. och att bolaget först i högsta instans kommit med klarlägganden (RÅ 2004 not. 99). Bolaget yrkade ersättning med 173 810 kr i högsta instans, men med hänsyn till bristerna i bokföringen m.m. och omständigheterna i övrigt beviljades bolaget endast 25 000 kr i ersättning.