Utlandshandräckning

Handräckning krävs i utlandet

Svenska myndigheter kan bara ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige. På motsvarande sätt kan en utländsk myndighet inte agera i Sverige. Däremot kan stater få hjälp av varandra genom att myndigheten i en stat ansöker om bistånd med myndighetsutövning i den andra staten, s.k. handräckning. Sådant samarbete kan vara reglerat antingen genom multinationella konventioner, EU-förordning, EU-direktiv eller genom multi- eller bilaterala avtal och överenskommelser.

I beskattningssammanhang kan handräckningen t.ex. handla om

• utbyte av upplysningar
• deltagande i skatteutredningar
• bistånd vid indrivning
• delgivning av handlingar.

Uppgiften att begära handräckning i en annan stat och att ta emot motsvarande ansökningar från andra stater görs genom en särskild behörig myndighet.

Indrivningsbistånd

När handräckningen gäller indrivningsbistånd så inkluderar det även åtgärder för att säkra betalning, s.k. säkerhetsåtgärder. I ett indrivningsärende kan det även förekomma bistånd med utbyte av upplysningar och delgivning.

Möjligheten till handräckning gäller ömsesidigt mellan staterna. Sveriges möjligheter att begära indrivning i andra stater motsvaras alltså av att svenska myndigheter är skyldiga att bistå dessa staters myndigheter med indrivning av utländska skatter och andra offentligrättsliga fordringar i Sverige.

De avtal, konventioner och direktiv som reglerar möjligheten till indrivningsbistånd omfattar olika slags skatter och avgifter. Det är viktigt att vara uppmärksam på detta så att man från svensk sida inte begär biträde med att driva in en fordran som inte omfattas av en viss överenskommelse. På samma sätt är det lika viktigt att inte svenska myndigheter hjälper andra stater med indrivning och andra åtgärder som ligger utanför överenskommelsen.

Kronofogden är behörig myndighet vid indrivningsbistånd

När det gäller bistånd med indrivning är Kronofogden behörig myndighet. Uppgiften som behörig myndighet utförs av ett team vid Kronofogden, benämnt BMT (behöriga myndighetsteamet). De granskar alla utgående framställningar om handräckning och kontrollerar att de är formellt riktiga. BMT granskar på motsvarande sätt alla handräckningsansökningar som kommer in från andra stater, innan de lämnas vidare för registrering och verkställighet. BMT är även kontaktyta mot behöriga myndigheter (Competent Authority) i andra stater. Skriftväxling mellan Sverige och andra stater under pågående handläggning ska också gå via BMT. Det gäller handräckningsärenden både till och från Sverige. På så sätt behöver de behöriga myndigheterna bara ha en kontaktyta i varje stat.

BMT har dock inga verkställande uppgifter. Verkställigheten av utländska fordringar hanteras av Kronofogden på samma sätt som motsvarande svenska fordringar.

Allmänna förutsättningar för handräckning

Gemensamma bestämmelser för olika slags handräckningsåtgärder mellan Sverige och en annan stat finns i den övergripande lagen LÖHS. Indrivning är en av de åtgärderna.

Lagen kompletteras av en motsvarande förordning, FÖHS.

När det gäller bistånd med indrivning finns det även särskilda författningar som knyter an till EU:s indrivningsdirektiv. Läs om det under Svenska biståndsförfattningar (nedan).

Handräckning i Sverige för utländska fordringar

Handräckning i Sverige åt en myndighet i en annan stat ska genomföras på samma sätt som för den svenska skatt som är närmast jämförlig med den utländska skatten (5 § LÖHS). Det betyder att man kan behöva vidta åtgärder för att försätta den betalningsskyldiga i konkurs eller inleda rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol (prop. 1989/90:14 s. 108–109). Likställigheten med svensk skatt borde även innebära att Kronofogden har möjlighet att avräkna den utländska skatten mot sådana återbetalningar från svenska myndigheter som omfattas av AvrL (prop. 2011/12:15 s. 41).

Vid verkställigheten handlägger Kronofogden de utländska skatterna som allmänna utsökningsmål. I regel kommer preskriptionsbestämmelserna i den utländska staten att vara tillämpliga (10 § LÖHS och 18 § biståndslagen).

Bistånd med indrivning får, enligt 6 § första stycket LÖHS, inte innefatta att en svensk myndighet:

• vidtar en åtgärd som avviker från svensk lagstiftning eller administrativ praxis
• vidtar en åtgärd som strider mot allmänna hänsyn eller intressen som är väsentliga för Sverige
• lämnar handräckning, om och i den mån beskattningen i den stat som begär handräckningen strider mot allmänt gällande beskattningsprinciper eller mot bestämmelserna i en överenskommelse för undvikande av dubbelbeskattning eller i annan överenskommelse med den främmande staten.

Vid informationsutbyte i samband med ett indrivningsärende får en svensk myndighet enligt 6 § andra stycket LÖHS inte lämna en upplysning

• som inte är tillgänglig enligt svensk lagstiftning eller svensk administrativ praxis
• som skulle röja handels-, affärs-, industri- eller yrkeshemligheter eller kommersiella hemligheter eller arbetsmetoder i näringsverksamhet, om detta skulle kunna få allvarliga konsekvenser för näringsidkaren i hens näringsverksamhet
• om det skulle strida mot allmän hänsyn eller intressen som är väsentliga för Sverige.

Om ett bistånd med indrivning innebär att talan behöver föras inför svensk domstol eller myndighet får Kronofogden ta emot stämning samt själv eller genom ombud föra talan (7 § LÖHS). Enligt 2 kap. 30 § UB är det emellertid Skatteverket som är part i domstolen vid överklagande av Kronofogdens beslut i allmänna utsökningsmål. Eftersom en lag som reglerar ett visst område (lex specialis) har företräde framför en lag som reglerar allmänna frågor (lex generalis) får bestämmelsen i UB anses ta över bestämmelsen i 7 § LÖHS. Det innebär att om Kronofogden har utmätt egendom för betalning av en utländsk skattefordran och gäldenären överklagar beslutet är det Skatteverket som träder in som part i domstolen och företräder den utländska fordringen.

Tullverket är behörig myndighet för tullsamarbetsavtalen, inklusive de med indrivningsbestämmelser (2 § LÖHS).

Skatteverkets borgenärsuppgifter vid indrivningsbistånd

Vid indrivning i Sverige är det särskilt föreskrivet att bestämmelserna i IndrL och IndrF gäller (5 § FÖHS). Däremot hänvisas det i LÖHS inte till bestämmelserna i BorgL eller BorgF (som i sig endast omfattar svenska statens fordringar samt vissa andra svenska fordringar enligt 2 § BorgF). Omfattningen av Skatteverkets deltagande i samband med indrivning av utländska fordringar i Sverige kan därför verka något otydlig. Det är dock särskilt föreskrivet att den behöriga myndigheten ska uppdra åt vederbörande svenska myndighet att ombesörja handräckningen om den behöriga myndigheten inte kan utföra handräckningen själv (4 § LÖHS). Det innebär att när indrivningen inte begränsar sig till ren verkställighet och borgenärsuppgifter aktualiseras så kan Skatteverket komma att företräda även utländska fordringar. Men detta förutsätter ett förordnande från Kronofogden i varje enskilt ärende.

Att ansöka om konkurs eller vidta åtgärder i en pågående konkurs eller skuldsanering anser inte Kronofogden kan betecknas som verkställighetsåtgärder i Sverige. Därför anser Kronofogden inte att det går att förordna Skatteverket att bevaka en annan stats intressen vid dessa förfaranden (se Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 6.1.4.3). Men inom ramen för det nordiska skattehandräckningsavtalet (nedan) har de nordiska länderna träffat en överenskommelse om att det ska vara möjligt att förordna Skatteverket även i dessa fall.

Indrivningsbistånd i utlandet för svenska fordringar

En begäran om indrivning i en annan stat får bara göras om beslutet i skatteärendet är verkställbart och fordringen inte kan drivas in i Sverige utan väsentliga svårigheter (18 § LÖHS).

När det gäller skattebeslut så är de alltid verkställbara, om inte anstånd med betalningen har beviljats. Däremot måste den behöriga myndigheten först utreda om fordringen kan drivas in i Sverige innan handräckning begärs.

En begäran om indrivning får avse inte bara den skattskyldiga utan även den skattskyldigas arbetsgivare eller någon annan som är betalningsskyldig enligt svensk lagstiftning (18 § andra meningen LÖHS). Handräckning för indrivning av ett fastställt företrädaransvar kan alltså begäras med stöd av LÖHS. Även andra typer av solidariskt betalningsansvar borde omfattas, såsom borgensansvar för en juridisk eller fysisk persons skatteskulder enligt 63 kap. 8–9 §§ SFL eller 11 § IndrL (se Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.3.4), liksom personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL.

Om det uppkommit en restfordran genom en kursförlust vid växling till svenska kronor så faller den bort (13 § FÖHS). Om det i stället uppstår ett överskott i motsvarande situation efter det att staten fått full betalning för sin fordran ska Kronofogden betala ut beloppet till gäldenären (NJA 2011 s. 751).

Se vidare om LÖHS i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.3.4.

Indrivningsbistånd inom EU

Inom EU gäller direktivet 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet).

EU:s indrivningsdirektiv

Med stöd av indrivningsdirektivet är det möjligt att begära handräckning inom hela EU.

Indrivningsdirektivet började tillämpas från och med den 1 januari 2012. EU-domstolen har slagit fast att indrivningsdirektivet utgör en del av processrätten och därför kan tillämpas retroaktivt för fordringar som uppkommit i en medlemsstat där verkställigheten ska äga rum (C-361/02, Nikolaos Tsapalos och C-362/02 Konstantinos Diamantalas).

EU:s genomförandeförordning

Indrivningsdirektivet kompletteras av närmare föreskrifter i Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011 av den 18 november 2011 (genomförandeförordningen).

Svenska biståndsförfattningar

I anslutning till indrivningsdirektivet och genomförandeförordningen finns biståndslagen samt biståndsförordningen. De författningarna omfattar bara bistånd enligt indrivningsdirektivet.

EU-direktivets tillämpningsområde

Indrivningsdirektivet omfattar alla nationella skatter och avgifter, oavsett om de har någon motsvarighet i andra medlemsstater. Ett exempel på en fordran som formellt inte betecknas som skatt, men som ändå är att betrakta som skatt och som därför omfattas av indrivningsdirektivet, är den allmänna löneavgiften. Den allmänna löneavgiften tillfaller staten (3 § lagen [1994:1920] om allmän löneavgift).

Vad som menas med avgifter

Med avgifter menas både huvudfordringar som hör till skatteområdet men som inte benämns som skatter, t.ex. tull, och avgifter som är knutna till huvudfordringarna, t.ex. förseningsavgifter (prop. 2011/12:15 s. 61). Även skattetillägg omfattas av indrivningsdirektivet (artikel 2.2 a).

Indrivningsdirektivet omfattar inte avgifter av avtalsmässig karaktär. Det omfattar t.ex. inte betalning för allmännyttiga tjänster och straffrättsliga påföljder som utdömts efter allmänt åtal eller övriga straffrättsliga påföljder (artikel 2.3 c-d).

Även ansvar för annans skatt kan drivas in

Direktivet medger även handräckning för indrivning av fastställt företrädaransvar. Detsamma gäller borgensåtaganden och bankgarantier som Skatteverket eller Kronofogden har tagit emot enligt bestämmelserna i 63 kap. 8-9 §§ SFL eller 11 § IndrL. Även dödsbodelägares betalningsansvar efter skiftat dödsbo samt bolagsföreträdares personliga betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL borde kunna drivas in (se Svensk Skattetidning 2012:3 s. 212).

Kronofogden ska som regel först försöka driva in i Sverige

Innan Kronofogden begär bistånd med indrivning i en annan medlemsstat ska de åtgärder som är lämpliga i Sverige ha vidtagits utom i dessa fall:

• om det är uppenbart att det inte finns några tillgångar här som kan tas i anspråk för indrivning eller att indrivningen inte kommer att leda till full betalning, och Kronofogden har upplysningar som visar att den berörda personen har tillgångar i den andra medlemsstaten
• om indrivningen i Sverige skulle medföra orimliga svårigheter (artikel 11.2 indrivningsdirektivet och 12 § andra stycket biståndslagen).

Det är även i vissa fall möjligt att begära indrivning av tvistiga fordringar. Men det förutsätter att fordran är verkställbar både i Sverige och i den andra medlemsstaten trots en eventuell om- eller överprövning (artikel 11.1 jämfört med artikel 14.4 tredje stycket och 12 § biståndslagen).

Att en indrivning verkligen har begärts när det varit möjligt kan få betydelse för möjligheten att begära preskriptionsförlängning.

Arbetsgivaravgifter, socialavgifter och egenavgifter

Arbetsgivaravgifter, socialavgifter och egenavgifter omfattas inte av indrivningsdirektivet (artikel 2.3 a–b). Men med stöd av särskilda EU-förordningar går det sedan den 1 maj 2010 att begära bistånd för indrivning även av sådana fordringar (EG 988/2009 och EG 987/2009). Se vidare om detta i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet avsnitt 3.4 och 6.3)

Konkursansökan

Om det vid en indrivning i utlandet blir aktuellt att ansöka om konkurs eller vidta någon annan åtgärd som avses i BorgL, ska Kronofogden inhämta Skatteverkets synpunkter och vidarebefordra dem till den utländska behöriga myndigheten (10 § biståndsförordningen och 6 a § BorgF). Det är Skatteverket som har kostnadsansvaret för sådana borgenärsåtgärder.

Utöver att konkursansökan kan ingå som ett led i en indrivningshandräckning har Skatteverket formellt sett även egen möjlighet att ansöka om konkurs med stöd av insolvensförordningen.

Det varierar hur andra stater ställer sig till att bevaka svenska fordringar i konkurser och andra insolvensförfaranden i samband med indrivningshandräckningar.

Betalningssäkring är möjligt

Med stöd av indrivningsdirektivet är det även möjligt att verkställa domar och beslut om betalningssäkring.

Kronofogden har möjlighet att själv initiera bistånd med indrivning i Sverige

Om någon som är etablerad eller har hemvist i en annan medlemsstat har rätt till återbetalning i Sverige av annan skatt eller avgift än mervärdesskatt får Kronofogden på eget initiativ underrätta den andra statens behöriga myndighet om detta (8 § biståndslagen jämfört med artikel 6 indrivningsdirektivet). Den andra medlemsstaten kan sedan välja att ansöka om indrivning i Sverige. På motsvarande sätt kan Kronofogden begära indrivning i en annan stat efter att ha fått sådan underrättelse från den staten.

Underrättelsemöjligheten omfattar inte mervärdesskatt, vilket beror på att det redan finns en underrättelseskyldighet för Skatteverket beträffande återbetalning av mervärdesskatt (Rådets direktiv 2010/66/EU av den 14 oktober 2010 om ändringar av direktiv 2008/9/EG om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 2006/112/EG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten men i en annan medlemsstat).

Enhetligt dokument ska utfärdas

När en medlemsstat begär bistånd med indrivning i en annan stat ska det utfärdas ett s.k. enhetligt dokument, som medger verkställighet i den andra staten. Det enhetliga dokumentet ska motsvara huvudinnehållet i den ursprungliga exekutionstiteln och utfärdas av den sökande medlemsstaten (för Sveriges del av Kronofogden). Det enhetliga dokumentet ersätter den ursprungliga exekutionstiteln som enda rättslig grund för indrivningen och eventuella säkerhetsåtgärder (artikel 12.1 i indrivningsdirektivet, artikel 16 i genomförandeförordningen och 14 § biståndslagen). När det gäller betalningssäkring så ska begäran om säkerhetsåtgärder följas av beslutet om betalningssäkring (3 § biståndsförordningen).

Beloppsgräns finns, men kan frångås i vissa fall

Som huvudregel gäller att fordringsbeloppet ska uppgå till minst 1 500 euro. Men bistånd kan lämnas även för lägre belopp om indrivning kan göras genom avräkning mot återbetalning av skatt eller avgift, eller indrivning i övrigt kan göras med en liten arbetsinsats (artikel 18.3 och 12 § första stycket biståndslagen).

Avräkning är möjligt

Indrivning i en annan medlemsstat ska göras på samma sätt som för en motsvarande skatte- eller avgiftsfordran som har uppkommit i den staten (artikel 13.1). Vid indrivning i Sverige kan Kronofogden alltså besluta om avräkning enligt avräkningslagen. Att den lagen gäller har uttryckligen föreskrivits i 14 § biståndslagen.

Avtal med några stater inom EU

I och med att indrivningsdirektivet fått en ökad betydelse mellan medlemsstaterna i EU, tillämpar medlemsländerna alltmer sällan dubbelbeskattningsavtal med indrivningsbestämmelser. Ibland kan det dock finnas anledning att tillämpa dessa avtal som ett alternativ till indrivningsdirektivet. Se vidare i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 3.2.1.

Storbritannien och Nordirland (brexit)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland lämnade EU den 31 januari 2020 och är därmed inte längre ett EU-land.

Utträdesavtal

I samband med utträdet ingicks ett utträdesavtal med en övergångsperiod som löpte till och med 31 december 2020. Av avtalet framgår att för vissa fordringar så ska indrivningsdirektivet tillämpas till och med fem år efter övergångsperiodens utgång (artikel 100 avtal [2019/C 3841/01] om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen). Det gäller:

• fordringar på belopp som förföll till betalning före övergångsperiodens utgång
• fordringar som rör transaktioner som ägde rum före övergångsperiodens utgång men där beloppen förföll till betalning efter den perioden
• fordringar rörande transaktioner som omfattas av mervärdesskattedirektivet eller förflyttningar av punktskattepliktiga varor som omfattas av punktskattedirektivet.

Handels- och samarbetsavtalet

EU och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har under år 2020 tagit fram ett handels- och samarbetsavtal.

EU och Storbritannien har under år 2020 tagit fram ett handels- och samarbetsavtal. Ett initialt avtal började tillämpas provisoriskt från och med den 1 januari 2021. Avtalstexterna har därefter granskats och fastställts som giltiga och slutgiltiga och ska anses ha från början ersatt den initiala versionen av avtalet. Avtalets slutliga version trädde i kraft den 1 maj 2021 och finns publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10).

Till avtalet finns flera bilagor vilka ska anses utgöra en integrerad del av avtalet. En av dessa bilagor är ett protokoll om administrativt samarbete och bedrägeribekämpning inom området mervärdesskatt och om ömsesidigt bistånd för indrivning av vissa fordringar.

Det nordiska skattehandräckningsavtalet

De nordiska staterna undertecknade den 7 december 1989 ett avtal om handräckning i skatteärenden. Avtalet gäller för Sverige, Danmark (inklusive Färöarna och Grönland), Finland, Island och Norge (utom Svalbard och Jan Mayen).

Avtalet gäller som lag i Sverige (lag [1990:226] om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna). Avtalet finns som bilaga till lagen. Med stöd av artikel 20 i avtalet finns en överenskommelse med kompletterande bestämmelser. Överenskommelsen finns som bilaga 1 till förordningen (1997:1157) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna (överenskommelsen).

Avtalet omfattar i stort sett alla skatter och avgifter inklusive skattetillägg. Men det finns ingen bestämmelse i avtalet om att indrivning kan göras för fordran som avser ansvar för annans skatt. I sådana fall kan Kronofogden i stället begära indrivning i det andra nordiska landet med stöd av indrivningsdirektivet (se ovan) eller Europaråds- och OECD-konventionen (se nedan).

Domar och beslut om betalningssäkring är verkställbara. För att handräckning ska få begäras krävs att fordringsbeloppet uppgår till minst 2 500 kr (överenskommelsen bilaga 1 punkt 6).

En begäran om indrivning får göras endast om den begärda åtgärden inte kan vidtas i den egna staten utan väsentliga svårigheter. Det krävs också att Kronofogden kan verkställa motsvarande handräckning i Sverige (avtalet artikel 4 punkt 3).

Konkursansökan

För att kunna inleda ett konkursförfarande eller en rättegång vid en annan domstol än en förvaltningsdomstol i den stat där indrivning begärts krävs ett godkännande från behörig myndighet i den staten (avtalet artikel 16). Dansk domstol har avvisat en konkursansökan som gjorts av svenska Skatteverket med anledning av att samtycke saknades från behörig myndighet i Danmark (Højesteret [Danmark] avgörande 9 mars 2020, sag 100/2019).

Om en utländsk skatt föranleder en konkursansökan i Sverige får Skatteverket lämna in ansökan först efter förordnande i det enskilda fallet av behörig myndighet (4 § LÖHS). Innan ett sådant förordnande utfärdas har behörig myndighet som regel inhämtat ett yttrande från den ansökande staten. Ansökarstaten har ansvar för de kostnader som uppkommer på grund av ansökan (avtalet artikel 22).

Skuldsanering

Ett beslut om skuldsanering eller F-skuldsanering gäller i princip bara i den stat där beslutet har meddelats. Ett undantag är om en skuldsanering eller F-skuldsanering har beslutats i ett insolvensförfarande som omfattas av EU:s insolvensförordning. Då får beslutet rättsverkan inom hela EU, med undantag för Danmark. Om Kronofogden eller en svensk domstol har beslutat om skuldsanering och det i skuldsaneringen ingår t.ex. norska skatter, kan de skatterna inte drivas in i Sverige. Däremot kan de drivas in i Norge av myndigheterna där, om gäldenären skulle återvända dit eller ha tillgångar där. Om en norsk myndighet har beslutat om skuldsanering och det i beslutet ingår svenska skatter, kan de skatterna på motsvarande sätt inte drivas in i Norge. De kan däremot drivas in i Sverige om gäldenären skulle återvända hit eller ha tillgångar här.

Om skuldsaneringsbeslutet innehåller en avbetalningsplan ska gäldenären betala i det land där hen bor och där skuldsaneringen har beslutats. Företrädare för respektive behöriga myndigheter har tolkat det nordiska handräckningsavtalet på så sätt att om det pågår en avtalshandräckning så ska en myndighet i ”skuldsaneringsstaten” bevaka att gäldenären betalar enligt planen. Om skuldsanering har beviljats i Sverige ska därför Skatteverket, efter förordnande av behörig myndighet, även bevaka att sådana nordiska skatter och allmänna avgifter betalas som ligger i Sverige för handräckning. Om det är fråga om utländska fordringar som inte ligger i Sverige för handräckning får vederbörande myndighet själv bevaka att betalning sker. I gengäld kommer andra nordiska myndigheter i motsvarande situation att bevaka att svenska skatter och allmänna avgifter betalas.

Läs mer om det nordiska handräckningsavtalet i Kronofogdens Handbok Internationell verkställighet, avsnitt 3.2.2.

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Konventionen undertecknades av Sverige den 20 april 1989 och ratificerades den 4 juli 1990. Konventionstexten finns intagen som bilaga till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Mer information om tillämpning av konventionen hittar du under Parter och ikraftträdande.

Möjliga handräckningsformer

Konventionens syfte är att staterna ska biträda varandra med handräckning i skatteärenden. Handräckning kan, enligt artikel 1, avse följande:

• utbyte av upplysningar, inklusive samtidiga skatteutredningar och deltagande i skatteutredning i utlandet
• bistånd vid indrivning, inklusive säkringsåtgärder
• delgivning av handlingar.

Konventionen omfattar de flesta skatter och avgifter, se artikel 2.

Indrivningsbistånd med stöd av konventionen

Vid biträde med indrivning är huvudregeln att skattefordran inte får vara tvistig, om inte staterna kommit överens om något annat (artikel 11.2 första stycket). Om skattefordringarna avser en person som inte har hemvist i den sökande staten gäller ytterligare en begränsning vid indrivning. Fordringarna ska då inte längre kunna överklagas, om inte konventionsstaterna kommit överens om något annat (artikel 11.2 andra stycket). Eftersom de flesta gäldenärer där utlandshandräckning kan bli aktuell har hemvist i en annan stat, så innebär denna inskränkning att konventionen för svensk del får liten betydelse på indrivningsområdet.

Konventionen innehåller inte någon särskild bestämmelse om konkurs. Den anmodade staten förutsätts dock ”vidta nödvändiga åtgärder för att driva in den förstnämnda statens skattefordringar som om de vore dess egna” (artikel 11). Om den anmodade staten använder konkursinstitutet för indrivning av de egna skattefordringarna bör därför konkursinstitutet användas även vid indrivning av andra staters skattefordringar.

Konventionen medger även indrivning mot en person med solidariskt betalningsansvar, till skillnad från det nordiska skattehandräckningsavtalet (prop. 1989/90:14 s. 73).

I förhållande till de andra nordiska staterna och till de andra medlemsstaterna inom EU gäller dessutom det nordiska handräckningsavtalet och indrivningsdirektivet. Konventionen begränsar inte möjligheten till handräckning enligt andra internationella överenskommelser (artikel 27.1)

Läs mer om Europaråds- och OECD-konventionen i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 3.2.3.

Särskilda handräckningsavtal med andra länder

Sverige har även ingått särskilda avtal som möjliggör indrivningshandräckning med USA, Indien och Japan. Dessa avtal tillämpas sällan. Se vidare i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 3.2.4.

Samarbetsavtal med skatteparadis

Det finns ett 40-tal länder som OECD betecknar som ”skatteparadis” (Offshore financial Centre). OECD har i samarbete med dessa länder tagit fram ett modellavtal för samarbete. Avtalet ska användas av enskilda stater som underlag för förhandlingar om samarbetsavtal. De samarbetsavtal som träffats innehåller klausuler om informationsutbyte men ingen indrivningsklausul. Det är därför inte möjligt att begära handräckning för indrivning av skatter och avgifter i något av dessa länder.

Andra offentligrättsliga fordringar som omfattas av avtal eller konventioner

Vid sidan om skatte- och avgiftsområdet finns det ett antal avtal och konventioner som behandlar internationellt samarbete med indrivning av andra typer av offentligrättsliga fordringar.

Nordiska verkställighetslagen

Ett indrivningsbistånd som är vanligt förekommande är det nordiska samarbetet med bötesindrivning. Bestämmelser om detta finns i nordiska verkställighetslagen. Där regleras ömsesidigt bistånd med indrivning av utdömda böter, viten, förverkande av egendom och rättegångskostnader i brottmål. Godkänt strafföreläggande och godkänd ordningsbot gäller som lagakraftvunnen dom (34 § NVL). När det gäller utdömda viten så omfattas både viten utdömda av allmän domstol och förvaltningsdomstol (se vidare 4 § 1–3 NVL).

Lagen innehåller även bestämmelser om verkställighet av frihetsstraff.

Någon motsvarighet till 4 § LÖHS finns inte i nordiska verkställighetslagen. Det innebär att i ärenden om verkställighet av straff m.m. kommer Skatteverket endast att beröras i samband med ett överklagande av en verkställd utmätning (2 kap. 30 § andra stycket UB). Som exempel kan nämnas att Skatteverket inte ska bevaka nordiska böter i en konkurs eller skuldsanering. I stället bör Kronofogden underrätta den sökande staten så att denna själv har möjlighet att bevaka sin bötesfordran i förfarandet.

Läs mer om nordiska verkställighetslagen i Kronofogdens Handbok Internationell verkställighet, avsnitt 4.5.

Verkställighet av bötesbeslut inom EU

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Läs mer om detta i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 6.2.2.

Verkställighet av förverkandebeslut inom EU

I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Läs mer om detta i Kronofogdens handbok Internationell verkställighet, avsnitt 6.2.3.

Övriga konventioner och avtal som möjliggör indrivning i annan stat

Här kan nämnas

• Europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) av den 28 maj 1970
• FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) av den 20 december 1988
• Överenskommelse med Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott (brittiska förverkandeöverenskommelsen) av den 14 december 1989
• Avtalet mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål av den 18 december 1998
• FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) av den 15 november 2000
• Avtalet mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål av den 15 februari 2000.

Se om dessa i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. I förordningen anges bl.a. i förhållande till vilka stater de olika konventionerna och avtalen gäller.

De uppräknade konventionerna och avtalen reglerar internationellt samarbete i samband med brottsbekämpande verksamhet. Skatteverket som borgenär kan komma att beröras t.ex. i samband med ett överklagande av en utmätning.

Offentligrättsliga fordringar som inte omfattas av något handräckningsavtal

Det finns offentligrättsliga fordringar som faller utanför gällande avtal, konventioner och direktiv. Det kan vara vissa typer av skatter och avgifter samt sådana fordringar som betraktas som offentligrättsliga fordringar i Sverige men inte i andra stater. Som exempel kan nämnas regressfordringar på grund av utbetald lönegaranti. För lönegaranti finns internationellt olika lösningar, bl.a. en modell med försäkringar. Den modellen kan i sin tur medföra att regressfordringarna närmast anses ha privaträttslig karaktär.

Om en fordran inte omfattas av något handräckningsavtal kan Sverige inte begära att en myndighet i en annan stat ska biträda med att driva in eller bevaka dem i t.ex. en konkurs. I gengäld har inte svenska myndigheter – varken Skatteverket eller Kronofogden – någon skyldighet att biträda en utländsk myndighet i motsvarande situation.

Det är Sverige som ska betala lönegarantiersättning till arbetstagare bosatta och verksamma i Sverige även om deras arbetsgivare försätts i konkurs i en annan stat inom EU eller Norden. Det innebär att Skatteverket själv får bevaka regressfordringarna i konkursen i den stat konkursen handläggs. Men Skatteverket har heller inte någon skyldighet eller behörighet att bevaka utländska regressfordringar vid en konkurs i Sverige.