En person kan förlora sitt efternamn genom att en domstol beslutar att hen förlorar sitt efternamn.
Om någon felaktigt har förvärvat ett efternamn, det vill säga utan att ha rätt till detta, kan en person som anser att förvärvet leder till besvär för hen begära att domstol upphäver namnförvärvet. Domstolen kan då besluta att den person som felaktigt har förvärvat efternamnet ska förlora det, om det inte finns särskilda skäl mot det (21 § PNL).
Ett namn kan ha förvärvats felaktigt exempelvis genom att Skatteverket har godkänt ett nybildat efternamn trots att det fanns hinder för bytet, t.ex. på grund av en förväxlingsrisk med ett efternamn som någon annan lagligen bär (15 § första stycket 1 PNL). Det har ingen betydelse huruvida beslutet är oriktigt på grund av att underlaget varit bristfälligt eller på grund av att det skett ett förbiseende eller annan oriktig handläggning av Skatteverket (prop. 2015/16:180 s. 114).
En talan om förlust av efternamn kan föras av den som har rätt till efternamnet eller, för det fall det görs gällande en förväxlingsrisk enligt 15 § 5–7 PNL, den som har rätt till beteckningen eller kännetecknet eller som innehar rättigheten (prop. 2015/16:180 s. 114).
Om det finns särskilda skäl får domstolen besluta att en person ändå får behålla ett efternamn trots att det har förvärvats på felaktiga grunder. Bedömningen av om det finns särskilda skäl bör i första hand utgå ifrån de konsekvenser en namnförlust kan få för personen (prop. 2015/16:180 s. 114).
Om någon annan person (biperson) har förvärvat ett efternamn från den som har förlorat det, kan även den andra personen förlora namnet genom ett domstolsbeslut. Detsamma gäller om den som felaktigt förvärvade efternamnet har avlidit men annars skulle ha förlorat namnet. Domstolen måste för var och en av bipersonerna göra en självständig prövning av om det finns särskilda skäl som talar mot att personen förlorar namnet (21 § andra stycket PNL och prop. 2015/16:180 s. 114 f.).
Ett barn som har förvärvat ett efternamn från sin far eller förälder enligt 1 kap. 9 § FB kan förlora det genom ett domstolsbeslut, om faderskapet eller föräldraskapet har blivit hävt och barnet inte längre har någon rätt till efternamnet. Hävandet av faderskapet eller föräldraskapet medför inte i sig att barnet automatiskt förlorar sitt efternamn, utan det krävs att talan väcks om detta (prop. 2015/16:180 s. 57).
Om den som födde barnet bar samma efternamn som den felaktigt förmodade fadern eller föräldern enligt 1 kap. 9 § FB vid barnets födelse har barnet rätt att behålla efternamnet.
Om ett beslut om hävt faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB har fattats före den 1 juli 2017, gäller bestämmelserna i 1982 års namnlag i fråga om eventuell förlust av barnets efternamn (punkten 5 i övergångsbestämmelserna).
Den som vill väcka talan i domstol om förlust av efternamn måste göra detta senast fem år efter det att Skatteverkets namnbeslut fick laga kraft.
Om talan grundar sig på att ett faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § FB har hävts, ska talan väckas senast ett år efter beslutet om hävande (21 § tredje stycket PNL).
Om domstolen beslutar att någon förlorar ett felaktigt förvärvat efternamn, ska domstolen fastställa vilket efternamn personen förvärvar i stället för det efternamn som har förlorats. Det ska vara något av de efternamn som personen har rätt att förvärva i familjerättslig ordning (22 § PNL).
När beslutet har vunnit laga kraft skickar domstolen en underrättelse till Skatteverket (9 § PNF).