Den som i Sverige yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor utanför ett skatteupplag är skattskyldig (9 § första stycket 6 LTS).
Att såga upp tobaksblock bestående av sammanpressad grovstrimlad tobak i mindre kakor utgör tillverkning av en skattepliktig vara. Detta har bekräftats av kammarrätten i ett mål där de mindre kakorna därefter förpackades och såldes till detaljhandlare och i vissa fall till privatpersoner. Kammarrätten uttalade att NN genom sin hantering av tobaken yrkesmässigt hade tillverkat skattepliktig röktobak och att NN därmed var skattskyldig enligt 9 § första stycket 6 LTS (KRSU 2016-03-08, mål nr 2246-15).
LTS innehåller bestämmelser om skattefria inköp av tobaksvaror att använda för vissa angivna skattebefriade ändamål.
Den som använder varor som förvärvats skattefritt för något annat ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten är skattskyldig (9 § första stycket 7 LTS). Att varorna används för annat än det avsedda ändamålet ska likställas med att de går förlorade (9 § andra stycket LTS).
Den som har fått tillstånd från Tullverket enligt lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg kan ta emot varor skattefritt från en upplagshavare för förbrukning ombord på en resa till utländsk ort eller för försäljning ombord på en resa till tredje land (31 e § LTS). I såväl LTS som lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg görs alltså uttrycklig skillnad mellan ändamålen förbrukning ombord respektive försäljning ombord. Den som har tillstånd att proviantera obeskattade tobaksvaror för förbrukning ombord kan därför inte sälja varorna utan att skattskyldighet inträder.
Det är inte fråga om förbrukning ombord om varorna säljs i en butik ombord på en EU-intern resa eller stjäls från tillståndsinnehavarens lager. Skattskyldighet uppkommer vid varje situation som inte täcks av det skattebefriade ändamålet och omfattar även svinn, stöld eller att varorna förstörs av annan anledning än oförutsedda händelser eller force majeure (jfr prop. 1998/99:86 s. 61 och 9 b § LTS).
Att det inte kan vara fråga om förbrukning ombord om en vara tillhandahålls genom sedvanlig butiksförsäljning har bekräftats av kammarrätten i ett mål där ett rederi med stöd av ett provianteringstillstånd och bestämmelserna i 31 e § LTS köpt in cigaretter utan skatt från en upplagshavare i Sverige för förbrukning ombord på rederiets färjor. Rederiet hade sålt obeskattade cigaretter i en butik ombord på en färja som trafikerade en kortare färjelinje mellan Sverige och Danmark. I butiken såldes även bl.a. alkoholvaror, godis och parfym. Entré till butikslokalen skedde genom en grindingång, där utgång endast var möjlig genom att passera någon av de sex kassorna. Rökning var inte tillåten i butikslokalen. Förutom försäljning av cigaretter till passagerare ombord hade rederiet också tillhandahållit obeskattade cigaretter till sin personal. De anställda ombord på rederiets färjor kunde kvittera ut tio paket obeskattade cigaretter var tionde dag. Beträffande de färjor som trafikerade färjelinjer mellan Sverige och Tyskland kunde personalen gå iland åtta dagar efter utkvitterandet av cigaretterna.
Kammarrätten uttalade att det i såväl LTS som lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg görs uttrycklig skillnad mellan ändamålen förbrukning ombord respektive försäljning ombord. Av lagtextens ordalydelse följer att den som har tillstånd att proviantera obeskattade tobaksvaror för förbrukning ombord inte kan sälja dessa varor utan att skattskyldighet inträder. Kammarrätten uttalade vidare att gränsdragningen mellan förbrukning och försäljning behandlas kortfattat i lagförarbetenas allmänmotivering (prop. 1998/99:86 s. 58-62). I förarbetena finns uttalanden (s. 61) vilka tyder på att lagstiftaren tänkt sig att det aldrig kan vara fråga om förbrukning om varorna tillhandahålls i en butik. Å andra sidan uttalas (s. 62) att det vid bedömningen av om det är fråga om förbrukning eller försäljning är av underordnad betydelse var och hur varorna tillhandahålls. Enligt kammarrättens mening måste lagtexten tillsammans med förarbetsuttalandena ges innebörden att det inte kan vara fråga om förbrukning om en vara tillhandahålls genom sedvanlig butiksförsäljning. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning att tillhandahållandet i de aktuella målen inte skiljde sig från sedvanlig butiksförsäljning. Kammarrätten fann att det aktuella tillhandahållandet från butiken inte kunde utgöra förbrukning, utan att det i stället måste anses utgöra försäljning ombord och att rederiet därmed hade använt varor som förvärvats skattefritt för annat ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten.
I fråga om cigarettförsäljningen till personalen gjorde kammarrätten bedömningen att personalen borde haft möjlighet att ta iland åtminstone två av tio utkvitterade cigarettpaket. Rederiets tillhandahållande av cigaretter kunde därför inte i sin helhet anses ha skett för förbrukning ombord. Mot denna bakgrund fann kammarrätten att rederiet även i den delen hade använt varor som förvärvats skattefritt för annat ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten (KRSU 2005-05-02, mål nr 1000-1002-04).
I några fall föreligger inte skattskyldighet trots att varor som köpts in skattefritt har använts till ett annat ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten. Från skattskyldighet i 9 § första stycket 7 LTS undantas nämligen varor som förvärvats skattefritt enligt 31 e § LTS och som blivit fullständigt förstörda genom oförutsedda händelser eller force majeure (9 b § LTS).
Den som i annat fall än som avses i 9 § första stycket 1–7 LTS, innehar skattepliktiga varor utanför ett uppskovsförfarande utan att skatten för varorna har redovisats i Sverige, är skattskyldig (9 § första stycket 8 LTS). Bestämmelserna grundar sig på artikel 8.1.b i punktskattedirektivet.
Bestämmelsen om innehavsbeskattning är uttryckligen underordnad övriga skattskyldighetsbestämmelser. I de fall det kan konstateras vem som är skattskyldig enligt någon av punkterna 1-7 i 9 § LTS kan skattskyldighet enligt punkten 8 inte uppkomma.
Skattskyldig i egenskap av att inneha varor kan den bli som t.ex. påträffas med varorna i Sverige och det inte går att utreda vem som fört in eller tagit emot varorna här (jfr prop. 2009/10:40 s. 141).
I förarbetena uttalas följande (prop. 2009/10:40 s. 163):
Skattskyldigheten enligt punkten förutsätter att varorna innehas utanför ramen för ett uppskovsförfarande. Begreppet ”innehar” omfattar verbet i samtliga tempusformer, dvs. även ”innehaft” och ”innehade”. Beskattade varor som, efter införsel till Sverige, åter förs in under uppskovsordningen omfattas inte av bestämmelsen. Däremot omfattar bestämmelsen varor som överhuvudtaget inte har beskattats tidigare. Exempel på när bestämmelsen kan bli tillämplig är att varor, som tidigare har hanterats inom ett uppskovsförfarande av något skäl, legalt eller illegalt, kommit att hanteras utanför uppskovsförfarandet. Det kan t.ex. vara varor som aldrig har hanterats inom uppskovsförfarandet, t.ex. vara varor som smugglats in från tredje land. Det kan också vara beskattade varor, som har beskattats i ett annat EG-land, och som här påträffas hos någon annan än den som fört in eller tagit emot varorna under sådana förhållanden att skatt avseende varorna ska betalas här.
Det saknar betydelse om varorna har konsumerats innan beskattning skett (jfr prop. 2009/10:40 s. 173).
Beskattning vid innehav omfattar endast fall där varorna innehas i kommersiellt syfte. Det innebär att varor som innehas i Sverige av enskild person som själv har förvärvat varorna i ett annat EU-land för sitt personliga bruk och som själv transporterar dem hit undantas från skattskyldighet (jfr prop. 2009/10:40 s. 140).
Om den som är skattskyldig enligt någon av punkterna 1–7 i 9 § LTS, i en deklaration till Skatteverket redovisar skatten för de aktuella varorna efter det att innehavaren beskattats med stöd av punkten 8, ska den som är skattskyldig enligt någon av punkterna 1–7 i 9 § LTS beskattas i stället. Eftersom varorna bara ska beskattas en gång är det Skatteverkets ansvar att ompröva och undanröja beskattningen för den som blivit beskattad enligt punkten 8 (jfr prop. 2009/10:40 s. 163).
Bestämmelserna om skattskyldighet enligt 9 § första stycket 8 LTS, d.v.s. skattskyldighet då tobaksvaror innehas utanför ett uppskovsförfarande, gäller inte i alla situationer.
Bestämmelserna gäller inte den som förvarar tobaksvaror för yrkesmässig försäljning ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som går mellan Sverige och ett annat EU-land, för de varor som inte är till försäljning på svenskt territorium (9 § tredje stycket LTS).
Av kompletterande bestämmelser följer dessutom att från skattskyldighet enligt 9 § första stycket 8 LTS undantas även tobaksvaror som förs in till Sverige i följande fall:
Regler om beskattning i vissa fall av införsel enligt 9 a § första stycket 2 LTS finns i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter. Skatt enligt den lagen tas dock inte ut för cigaretter som förs in till Sverige efter utgången av 2017 (jfr punkten 5 i övergångsbestämmelserna).
I LTS finns bestämmelser om skattskyldighet när en upplagshavare, registrerad varumottagare eller tillfälligt registrerad varumottagare försätts i konkurs.
Om en upplagshavare försätts i konkurs, övergår godkännandet som upplagshavare till konkursboet. Konkursboet blir skattskyldigt för varor för vilka skattskyldighet enligt 20 § första stycket 1 LTS eller 20 a § LTS inträder efter konkursbeslutet. Om varorna ägs av någon annan än konkursgäldenären och varorna inte ingår i konkursen, är ägaren skattskyldig för varorna i stället för konkursboet (12 a § LTS).
I ett skatteupplag kan det finnas varor som civilrättsligt tillhör någon annan än upplagshavaren. Ur ett punktskattemässigt perspektiv har det civilrättsliga ägandet inte någon betydelse. Ur ett konkursrättsligt perspektiv kan det civilrättsliga ägandet däremot ha en avgörande betydelse. Enligt 3 kap. 3 § första stycket konkurslagen räknas normalt till ett konkursbo all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. Egendom som tillhörde någon annan räknas därmed normalt inte till konkursboet. Om varor som befinner sig i skatteupplaget ägs av någon annan än upplagshavaren kommer varorna i många fall alltså inte att ingå i konkursboet. Om varorna har funnits inte ingå i konkursen och ägaren därför har rätt att hämta sina varor, har konkursförvaltaren inte någon möjlighet att påverka om skattskyldighet inträder för varorna eller inte. I en sådan situation är det rimligt att den som är ägare till varorna i stället själv ansvarar för skatten på varorna. Skattskyldigheten för ägaren ersätter skattskyldighet för konkursboet och är aktuell i de situationer där konkursboet annars skulle ha blivit skattskyldigt (jfr prop. 2013/14:10 s. 120 ff.). Om varorna flyttas vidare under ett uppskovsförfarande kommer därmed inte någon skattskyldighet för ägaren att uppkomma (jfr prop. 2013/14:10 s. 148).
Om en registrerad varumottagare eller en tillfälligt registrerad varumottagare försätts i konkurs, övergår godkännandet som varumottagare till konkursboet. Konkursboet blir skattskyldigt för varor för vilka skattskyldighet enligt 20 § första stycket 2 LTS inträder efter konkursbeslutet. Om varorna ägs av någon annan än konkursgäldenären och varorna inte ingår i konkursen, är ägaren skattskyldig för varorna i stället för konkursboet (14 a § LTS).
För import av varor är någon av följande skattskyldig:
Bestämmelsen har ändrats på så sätt att en tredje punkt införts den 1 januari 2022. Den nya punkten anger vem som är skattskyldig i de fall en tulldeklaration lämnas in i ett annat EU-land med stöd av ett tillstånd för centraliserad klarering. Tullskulden uppkommer då i det EU-land där deklarationen lämnas in, medan skattskyldighet för punktskatt uppkommer i Sverige. Bestämmelsen innebär att den som är skyldig att betala tullen i det andra EU-landet, eller skulle ha varit skyldig att betala tullen om varan hade varit belagd med tull, även är skattskyldig för punktskatten för importen. Med uttrycket ”skulle ha varit skyldig att betala tullen” avses både situationer där varan är tullfri och situationer där varan importeras från ett territorium som ingår i EU:s tullområde men som inte ingår Europeiska unionens punktskatteområde (t.ex. Åland), och varan därför inte är belagd med tull (jfr prop. 2021/22:23 s. 70 ).
Nytt: 2022-06-16
EU-domstolen har bedömt att tullskulden upphör när varor beslagtas och förverkas efter det att de olagligen redan förts in i EU:s tullområde. EU-domstolen har vidare bedömt att detta inte medför att skyldigheten att betala punktskatt upphör för de varor som olagligen förts in i EU:s tullområde (C-489/20, Kauno teritorinė muitinė).
Med import menas vid tillämpningen av LTS att en tobaksvara förs in till Sverige från tredje land under förutsättning att varan inte omfattas av ett sådant suspensivt tullförfarande eller suspensivt tullarrangemang som avses i artikel 4.6 i punktskattedirektivet. Med import menas även att varan frisläpps från ett sådant förfarande eller arrangemang (1 § fjärde stycket LTS). Det är alltså först när tobaken inte längre omfattas av tullförfarandet eller tullarrangemanget som varan har importerats i den mening som avses i LTS.
En tullskuld kan uppkomma utan att varan har frisläppts från tullförfarandet eller tullarrangemanget. Så är fallet när man inte uppfyller vissa villkor eller förpliktelser, t.ex. när man inte har lämnat avräkningsnota. Observera att omständigheten att en tullskuld har uppkommit inte i sig innebär att varan ska anses ha importerats i den mening som avses i LTS.
Med tullskuld och unionsvara menas detsamma som i artikel 5 i Europaparlamentet och rådets förordning (EU) nr 952/2013 (9 c § andra stycket LTS).
Tullverket beslutar om tobaksskatt för den som är skattskyldig vid import. Skatten ska betalas till Tullverket (19 § LTS).
Varor undantas från skattskyldighet vid import från tredje land om varorna vid övergången till fri omsättning enligt artikel 201 i förordning (EU) 952/2013, avsänds av en registrerad avsändare och flyttas enligt ett uppskovsförfarande, d.v.s. enligt 8 b och 8 c §§ LTS (9 c § tredje stycket LTS).
Om någon hävdar att undantaget från skattskyldighet är tillämpligt vid import, så är det dennes ansvar att visa att så är fallet. Om Tullverket anser att det är tveksamt om kriterierna för undantag är uppfyllda kan de begära att den registrerade avsändaren ger in underlag som visar detta (jfr prop. 2011/12:155 s.101).
Att varorna avsänds av en registrerad avsändare och flyttas under uppskovsförfarande behöver inte alltid innebära att varorna fysiskt förflyttas. I vissa fall förekommer det exempelvis att tullager och skatteupplag finns på samma plats och avsändandet får då förstås i en mer administrativ bemärkelse (jfr prop. 2011/12:155 s.101).
Bestämmelserna i 27 och 27 a §§ LTS om beskattning när varor avviker från en uppskovsflyttning genom en oegentlighet bygger på artikel 10 i punktskattedirektivet.
Av förarbetsuttalanden framgår att begreppet ”oegentlighet” i 27 § och 27 a § LTS ska ha samma betydelse som i artikel 10.6 i punktskattedirektivet (jfr prop. 2009/10:40 s. 182).
Begreppet ”oegentlighet” i den mening som avses i artikel 10 i punktskattedirektivet definieras i artikel 10.6. Av definitionen framgår att en oegentlighet är en händelse som inträffar under en flyttning av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande, genom vilken flyttningen eller en del av flyttningen inte avslutas i enlighet med artikel 20.2. I artikel 20.2 föreskrivs att en flyttning avslutas när varorna tas emot på en destination där de får tas emot enligt ett uppskovsförfarande. Det är dock inte alla händelser som inträffar under en flyttning som innebär att en oegentlighet ska anses ha inträffat. Av artikel 10.6 framgår att sådana händelser som avses i artikel 7.4 inte ska omfattas av begreppet oegentlighet. Hänvisningen till artikel 7.4 innebär att sådana händelser där varorna blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade på grund av varornas egen beskaffenhet, oförutsebara omständigheter eller force majeure inte ska omfattas av begreppet oegentlighet. Hänvisningen till artikel 7.4 innebär också att varor som under flyttningen förstörts under tillsyn av behörig myndighet inte ska omfattas av begreppet oegentlighet.
Om varor som flyttas under ett uppskovsförfarande inte når den angivna destinationen på grund av en oegentlighet som innebär att varorna släpps för konsumtion, ska varorna enligt 27 § första stycket LTS beskattas i Sverige om:
I dessa fall ska skatten enligt 27 § andra stycket LTS betalas av:
Skatten ska i dessa fall tas ut enligt den skattesats som gällde vid den tidpunkt då varorna släpptes för konsumtion (27 § tredje stycket LTS).
Enligt punktskattedirektivet ska säkerhet för skatten i första hand ställas av den avsändande upplagshavaren eller registrerade avsändaren (artikel 18.1). Dock kan avsändarmedlemsstaten även medge att säkerhet ställs av transportören eller fraktföraren, varornas ägare eller mottagaren (artikel 18.2). Det följer också av direktivet att medlemsstater kan medge att två eller flera av de aktörer som nämnts i artikel 18.1 och 18.2 gemensamt ställer säkerhet för flyttningen (artikel 18.2). Hur bestämmelserna om ställande av flyttningssäkerhet har tillämpats i det enskilda fallet i avsändarlandet avgör alltså vem eller vilka av dessa aktörer som kan bli skattskyldiga när varor avvikit från en uppskovsflyttning på grund av en oegentlighet.
När det gäller vem som ska ställa säkerhet för flyttningar under ett uppskovsförfarande som påbörjas i Sverige har möjligheten i artikel 18.2 att utöka kretsen av personer som kan ställa säkerhet inte utnyttjats av den svenske lagstiftaren. Säkerhet för uppskovsflyttningar som påbörjas i Sverige kan enligt bestämmelserna i LTS alltså endast ställas av avsändande upplagshavare eller registrerade avsändare (11 § LTS respektive 15 § LTS).
Om flera aktörer ställt säkerhet för skatten, eller annars kommer ifråga som skattskyldiga, ska de vara solidariskt betalningsansvariga (jfr prop. 2009/10:40 s. 183).
Skatteverket ska underrätta den behöriga myndigheten i avsändarlandet när skatt påförts enligt 27 § LTS (3 § FTS).
Återbetalning kan under vissa förutsättningar medges för varor som har beskattats enligt 27 § LTS.
Skatteverket beslutar om skatten och skatten ska betalas inom den tid Skatteverket bestämmer (34 a § LTS). Endast vissa utpekade bestämmelser i SFL är tillämpliga vid beskattning av varor som avviker från en uppskovsflyttning. Dessa bestämmelser framgår av 34 a § LTS.
Om tobaksvarorna inte når den destination som angetts i det elektroniska administrativa dokumentet eller i ersättningsdokumentet (om reservsystemet tillämpats) och ingen oegentlighet som innebär att varorna släppts för konsumtion har konstaterats under flyttningen, ska en oegentlighet anses ha begåtts i Sverige och varorna beskattas här om (27 a § första stycket LTS)
Ett exempel på denna situation är att varorna helt enkelt aldrig kommer fram till sin destination och det inte finns någon information om vad som kan ha inträffat (prop. 2017/18:1 s. 563).
Skatten för varorna ska betalas av den som ställt säkerhet för skatten under uppskovsflyttningen och tas ut enligt den skattesats som gällde då flyttningen inleddes (27 a § andra stycket LTS).
Enligt punktskattedirektivet ska säkerhet för skatten i första hand ställas av den avsändande upplagshavaren eller registrerade avsändaren (artikel 18.1). Dock kan avsändarmedlemsstaten även medge att säkerhet ställs av transportören eller fraktföraren, varornas ägare eller mottagaren (artikel 18.2). Det följer också av direktivet att medlemsstater kan medge att två eller flera av de aktörer som nämnts i artikel 18.1 och 18.2 gemensamt ställer säkerhet för flyttningen (artikel 18.2).
När det gäller vem som ska ställa säkerhet för flyttningar under ett uppskovsförfarande som påbörjas i Sverige har möjligheten i artikel 18.2 att utöka kretsen av personer som kan ställa säkerhet inte utnyttjats av den svenske lagstiftaren. Säkerhet för uppskovsflyttningar som påbörjas i Sverige kan enligt bestämmelserna i LTS alltså endast ställas av avsändande upplagshavare eller registrerade avsändare (11 § LTS respektive 15 § LTS).
Återbetalning kan under vissa förutsättningar medges för varor som har beskattats enligt 27 a § LTS.
Skatteverket beslutar om skatten och skatten ska betalas inom den tid Skatteverket bestämmer (34 a § LTS). Endast vissa utpekade bestämmelser i SFL är tillämpliga vid beskattning av varor som avviker från en uppskovsflyttning. Dessa bestämmelser framgår av 34 a § LTS.
Om beskattade varor som flyttas till eller via Sverige inte når angiven mottagare, ska varorna beskattas i Sverige om (28 § första stycket LTS):
Bestämmelserna omfattar inte beskattade varor som flyttas från Sverige och där flyttningen påbörjas här. I dessa fall har varorna redan beskattats i Sverige en gång (jfr prop. 2009/10:40 s. 184).
Vad som menas med ”oegentlighet” när beskattade varor inte når mottagaren framgår av artikel 38.4 i punktskattedirektivet.
Skatten ska betalas av den som ställt säkerhet för skatten eller av varje annan person som medverkat i oegentligheten (28 § andra stycket LTS).
Om det finns flera personer inblandade är de solidariskt ansvariga för betalning av skatten (jfr prop. 2009/10:40 s. 184).
Skatten ska tas ut enligt den skattesats som gällde vid den tidpunkt då oegentligheten begicks respektive upptäcktes (28 § andra stycket LTS).
Återbetalning kan under vissa förutsättningar medges för varor som har beskattats enligt 28 § LTS.
Skatteverket beslutar om skatten och skatten ska betalas inom den tid Skatteverket bestämmer (34 a § LTS). Endast vissa utpekade bestämmelser i SFL är tillämpliga vid beskattning av beskattade varor som flyttas till eller via Sverige och som inte når mottagaren. Dessa bestämmelser framgår av 34 a § LTS.