Delgivningssätt

De olika delgivningssätten

Delgivning enligt delgivningslagen görs enligt 2 § tredje stycket DelgL genom

• vanlig delgivning
• muntlig delgivning
• förenklad delgivning
• särskild delgivning med juridisk person
• stämningsmannadelgivning
• kungörelsedelgivning.

Vid all delgivning visar praxis att alla efterforskningar och övriga åtgärder måste dokumenteras väl.

Delgivningstidpunkterna behandlas i anslutning till varje delgivningssätt.

Vid tillämpning av de olika delgivningssätten för enskilda i utlandet, måste det kontrolleras om metoden är tillåten i den andra staten och om t.ex. postgången är tillräckligt pålitlig. Mer information finns under Internationell delgivning.

Vanlig delgivning

Vid vanlig delgivning skickas eller lämnas den handling som ska delges till delgivningsmottagaren (16 § DelgL).

Delgivning är tillåten både per post och t.ex. genom att en budfirma överlämnar handlingen som ska delges. JO har däremot varit kritisk till att enskilda som rutin erbjuds motta handlingar hos myndigheten (JO 2001/02 s. 272).

Regleringen är teknikneutral men endast myndigheter får skicka handlingen på elektronisk väg (17 § andra stycket DelgL).

Exempel på handlingar som kan skickas på elektronisk väg är e-post och sms samt handlingar via tjänsten Mina meddelanden för digital post till enskilda. Det bör emellertid påpekas att höga krav måste ställas på säkerhet när handlingar som omfattas av sekretess eller som annars innehåller känsliga personuppgifter skickas på elektronisk väg. Dataskyddslagstiftningen ställer högre krav på säkerhet vid behandling av personuppgifter än vad delgivningslagens allmänna bestämmelser gör. Detta innebär att t.ex. okrypterad e-post mycket sällan får användas vid delgivning av handlingar som omfattas av sekretess eller innehåller känsliga personuppgifter.

Vanlig delgivning kan användas vid all delgivning (17 § första stycket DelgL).

En myndighet ska, på begäran från en annan myndighet, medverka till att den som ska nås genom vanlig delgivning får handlingen överlämnad personligen. Detta gäller förutsatt att arbetets behöriga gång tillåter det och det inte är olämpligt (7 § DelgF).

Delgivningstidpunkt

Vanlig delgivning har gjorts när den eller de som ska delges har tagit emot handlingen (18 § första stycket DelgL). Mottagandet ska bekräftas (6 § DelgF) men det finns inget formkrav för detta. Däremot ska det, om det inte är obehövligt, finnas information om myndighetens namn och adress, handlingens delgivningsnummer samt lämpliga sätt att bekräfta mottagandet. Om det är lämpligt ska det även bl.a. anges när bekräftelsen senast bör göras samt bifogas ett kuvert för returen (5 § DelgF).

Ett vanligt sätt att bekräfta då handlingen skickas är att mottagaren undertecknar ett mottagningsbevis eller delgivningskvitto, och skickar tillbaka det.

Om den delgivningsmottagaren inte bekräftar mottagandet inom utsatt eller beräknad tid, bör myndigheten påminna hen på lämpligt vis (6 § DelgF).

Delgivningsmottagaren har bevisbördan för ett påstående om att det är någon annan som har undertecknat bekräftelsen och påståendet måste utgöra en rimlig förklaring (NJA 2008 s. 890). I fall där bekräftelsen författningsstridigt gallrats lättas bevis- och förklaringsbördan (NJA 2016 s. 189 III).

Bekräftelse per e-post eller på annat elektroniskt sätt kan godtas, om det går att säkerställa att det är korrekt avsändare.

Ett annat sätt att skriftligen bekräfta mottagandet av en handling kan vara att delgivningsmottagaren genom användande av sin Bank-ID bekräftar mottagandet på myndighetens webbplats.

Mottagandet kan även bevisas på annat sätt än genom en bekräftelse, t.ex. om mottagaren vägrat skriva under ett mottagningsbevis (prop. 2009/10:237 s. 239).

Muntlig bekräftelse kan godtas, men ska inte blandas ihop med delgivningsformen muntlig delgivning. Vid bekräftelse över telefon är det lämpligt att genom kontrollfrågor säkerställa att det är rätt person som utger sig för att vara delgivningsmottagare.

I vissa avtal med digitala brevlådeoperatörer finns villkor om att den enskilda förbinder sig att ta del av inkommen post. Det förhållandet att den enskilda civilrättsligt förbundit sig gentemot en brevlådeoperatör innebär inte i sig att mottagandet är bekräftat. Att handlingen har tagits emot ska bevisas på samma sätt som vid all annan vanlig delgivning.

Den som ska delges kan låta ett bud hämta handlingen, t.ex. när handlingen har skickats i ett rekommenderat brev. I sådana fall anses delgivningsmottagaren ha fått del av handlingen redan vid den tidpunkt då budet har hämtat försändelsen (18 § andra stycket DelgL).

Muntlig delgivning

Att delge en handling muntligt görs genom att man t.ex. per telefon läser upp innehållet i handlingen för delgivningsmottagaren. Muntlig delgivning får även avse en kallelse, ett föreläggande eller ett annat beslut som ännu inte har fått skriftlig form (19 § första stycket DelgL och prop. 2009/10:237 s. 129).

Hela innehållet i handlingen måste läsas upp. Det är inte godtagbart att läsa upp delar av handlingens innehåll. Bestämmelsen är teknik- och platsneutral. När innehållet i handlingen har lästs upp ska mottagaren upplysas om att hen är delgiven (prop. 2009/10:237 s. 130 och 240).

Den här formen av delgivning bör användas när innehållet i handlingen är någorlunda kort och enkelt samt mottagarens situation är lämplig för muntlig delgivning. Språksvårigheter och alkoholpåverkan hos mottagaren kan förhindra muntlig delgivning (prop. 2009/10:237 s. 125 f. och 241).

Handlingen eller beslutet ska, efter att det har fått skriftlig form, skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren om det går och inte bedöms vara onödigt (19 § andra stycket DelgL). Detta för att påminna mottagaren om vad som delgetts och minimera risken för missuppfattningar (prop. 2009/10:237 s. 129).

Muntlig delgivning får inte användas när en handling som inleder ett förfarande ska delges, t.ex. en stämningsansökan (20 § andra stycket DelgL).

Delgivningstidpunkt

Muntlig delgivning har gjorts när innehållet i den handling som ska delges lästs upp för mottagaren (21 § DelgL). Detta gäller även om myndigheten inte skickat handlingen eller beslutet i enlighet med huvudregeln i bestämmelsen i 19 § andra stycket delgivningslagen (prop. 2009/10:237 s. 242).

Förenklad delgivning

Förenklad delgivning bygger på tanken att den enskilda som känner till att det finns ett ärende eller mål vid en myndighet måste bevaka sin post och anmäla adressändringar m.m. till myndigheten.

Utskick i två steg till samma adress

Förenklad delgivning sker genom att den handling som ska delges skickas till delgivningsmottagaren och att ett kontrollmeddelande därefter skickas med information om att handlingen har skickats (22 § DelgL). Kontrollmeddelandet ska skickas närmast följande arbetsdag, till samma adress. En arbetsdag är varje vardag. Med dubbla försändelser minimeras risken för att handlingen försvinner på vägen till delgivningsmottagaren.

Vilken adress ska användas?

Handlingen och kontrollmeddelandet ska skickas till mottagarens senast kända adress (23 § första stycket DelgL). Om mottagarens senast kända adress inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till mottagarens folkbokföringsadress, om det finns en sådan och den inte är samma som den förstnämnda adressen (23 § andra stycket DelgL). Kan folkbokföringsadressen inte heller användas finns det möjlighet att använda kungörelsedelgivning.

Med känd adress menas den adress som delgivningsmottagaren har lämnat eller som tidigare använts i målet eller ärendet. Bestämmelsen är teknikneutral och utesluter inte att handlingarna och kontrollmeddelandet skickas med e-post. Det är däremot inte möjligt att växla mellan adresserna, t.ex. att skicka handlingen via vanlig post och kontrollmeddelandet på elektronisk väg.

Sekretesskyddet och skyddet för känsliga personuppgifter innebär att t.ex. okrypterad e-post mycket sällan får användas vid delgivning.

Mottagaren måste underrättas om att metoden ska användas

Förenklad delgivning får bara användas av en myndighet vid delgivning av handlingar i ärenden och mål till den som är part eller har liknande ställning, om hen har fått information av myndigheten om att delgivningssättet kan komma att användas i ärendet eller målet (24 § första stycket DelgL). Hänvisningen till part eller den som har liknande ställning i mål eller ärende är avsedd att täcka in alla som har partsliknande ställning i ett mål eller ärende, d.v.s. även de som uppträder i mål och ärenden som har initierats av den handläggande myndigheten. Informationen ska innehålla uppgifter om vad förenklad delgivning innebär och att myndigheten kan komma att delge handlingar i ärendet eller målet på detta sätt (prop. 2009/10:237 s. 243).

Informationen om att förenklad delgivning kan komma att användas ska delges, och då genom vanlig delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person eller genom vissa varianter av stämningsmannadelgivning (25 § första stycket DelgL). Andra former av delgivning än de som nämnts får inte användas. Det betyder att bl.a. så kallad surrogatdelgivning och delgivningssättet kungörelsedelgivning inte får tillämpas för den inledande delgivningen av informationen.

Om myndigheten skickar informationen om förenklad delgivning i nära anslutning till att den enskilda lämnat in en handling i ärendet eller målet, behöver informationen inte delges (25 § andra stycket DelgL). Med ”i nära anslutning” menas med vändande post (prop. 2009/10:237 s. 134 f.).

Huvudregeln är att information om förenklad delgivning lämnas i varje ärende.

Delgivningsmetoden får oftast inte tillämpas inledningsvis

Förenklad delgivning får inte användas när en handling som inleder ett förfarande ska delges, t.ex. en stämningsansökan (24 § andra stycket DelgL).

I vissa situationer är dock förenklad delgivning tillåten även när handlingen inleder ett förfarande. Det gäller t.ex. i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Vidare får förenklad delgivning i vissa fall användas i överinstans och vid stämning i brottmål. För Skatteverkets del gäller huvudregeln.

Andra undantag från att använda förenklad delgivning

Delgivningsformen kan i det enskilda fallet framstå som olämplig (jfr 4 § andra stycket DelgL). Om t.ex. personen som ska delges inte verkar förstå vad som förväntas av hen eller att personen på ett trovärdigt sätt uppger sig vara bortrest, ska andra delgivningssätt tillämpas. Detsamma kan gälla när det gått lång tid sedan myndigheten senast kommunicerade med personen eller det är en utländsk postadress. I det sistnämnda fallet måste beaktas den andra statens inställning till svensk delgivningsåtgärd per post och om postgången dit är tillräckligt snabb och tillförlitlig (prop. 2009/10:237 s. 133 f.).

Om det finns någon särskild anledning att befara att en handling som skickats genom förenklad delgivning inte kommer att nå den som söks, ska den delgivningsmetoden inte användas (NJA 2017 s. 252).

Delgivningstidpunkt

Förenklad delgivning har gjorts när två veckor har gått från det att handlingen skickades. Det krävs alltså inte att den sökta faktiskt ska ha fått del av handlingen. Detta gäller dock inte om det med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen har kommit fram inom denna tid. Det mest typiska exemplet på när man inte kan anse att förenklad delgivning är genomförd är att delgivningshandlingen kommer i retur med postbefordringsföretagets påskrift att adressaten är okänd på angiven adress eller har flyttat utan att begära eftersändning. Om bara kontrollmeddelandet kommer i retur så kan detta i vissa fall tala för att inte heller handlingen har kommit fram dit den skickats. En annan situation är när delgivningsmottagaren hör av sig till myndigheten och uppger att kontrollmeddelandet men inte delgivningsförsändelsen (handlingen) har kommit fram. Om det inte finns särskild anledning att betvivla riktigheten i uppgiften, så har förenklad delgivning i ett sådant fall inte gjorts (prop. 2009/10:237 s. 245). Motsatsvis har förenklad delgivning genomförts om mottagaren uppger att delgivningsförsändelsen nått hen men inte något kontrollmeddelande.

En ytterligare förutsättning för att förenklad delgivning ska ha gjorts är att kontrollmeddelandet måste ha skickats på föreskrivet sätt (26 § DelgL). Om delgivningsmottagaren t.ex. ringer och bekräftar mottagandet av delgivningsförsändelsen vid en tidigare punkt, gäller i stället det tillfället som delgivningstidpunkt. Delgivning har då skett genom delgivningsformen vanlig delgivning.

Av ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2020 not 35) följer att delgivningstidpunkten inte påverkas av att den infaller på en lördag, söndag eller på en helgdag (jfr lag [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid). I målet beviljades dock återställande av försutten tid eftersom kontrollmeddelandet felaktigt angav att delgivningstidpunkten var den första efterföljande vardagen, den 27 december, när korrekt tidpunkt var julafton, exakt två veckor efter expedierad dom till parterna den 10 december.

Särskild delgivning med juridisk person

Särskild delgivning med juridisk person görs genom att den handling som ska delges skickas till den juridiska personen och följs av ett kontrollmeddelande som upplyser om att handlingen har skickats (27 § DelgL). Kontrollmeddelandet måste alltid skickas närmast följande arbetsdag (vardag) efter det att handlingen har skickats.

Delgivningsformen liknar förenklad delgivning för fysiska personer och bygger på att de flesta juridiska personer bedriver sin verksamhet under bokföringsskyldighet och att de måste vara korrekt registrerade, med korrekt postadress anmäld hos en registermyndighet. Det kan förväntas att inkommande post bevakas regelbundet och att det finns en administrativ ordning.

Utskick i två steg till registrerad postadress

Vid särskild delgivning med juridisk person ska handlingen och kontrollmeddelandet skickas till den postadress som är registrerad för den juridiska personen i ett sådant register som anges i 29 § DelgL (28 § DelgL). Till skillnad från förenklad delgivning är regleringen inte teknikneutral här, bara postadress godtas.

Särskild delgivning med juridisk person får användas av en myndighet om ett delgivningsförsök har misslyckats. Det får även användas om ett sådant delgivningsförsök bedöms som utsiktslöst. Detta gäller, enligt 29 § DelgL, vid delgivning med

• aktiebolag som är registrerade i aktiebolagsregistret
• ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar, kooperativa hyresrättsföreningar och sambruksföreningar som är registrerade i föreningsregistret
• handelsbolag, kommanditbolag, ideella föreningar och registrerade trossamfund som är registrerade i handelsregistret
• bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker som är registrerade i bankregistret
• försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, försäkringsföreningar, tjänstepensionsaktiebolag, ömsesidiga tjänstepensionsbolag och tjänstepensionsförsäkringar som är registrerade i försäkringsregistret
• europabolag som är registrerade i europabolagsregistret
• europakooperativ som är registrerade i europakooperativregistret.

För att kunna använda särskild delgivning med juridisk person krävs att den aktuella juridiska personen rent faktiskt är registrerad hos Bolagsverket, som är den myndighet som för de register som nämns i 29 § DelgL.

Det kan poängteras att alla former av juridiska personer inte omfattas av delgivningssättet, t.ex. utesluts stiftelser och ideella föreningar. Då kan kungörelsedelgivning vara enda möjligheten.

Krav på misslyckad vanlig eller förenklad delgivning som regel

Utgångspunkten är att man, i samma delgivningsärende, ska göra ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning innan man får använda sig av särskild delgivning med juridisk person. Vilket av de två sätten man bör välja för sitt försök får bedömas med utgångspunkt i det enskilda fallet.

Delgivningsförsöket måste göras på ett ändamålsenligt sätt. Om myndigheten känner till att en ställföreträdare för den juridiska personen brukar nås på en annan adress än den registrerade, bör delgivningsförsöket göras på den adressen. Däremot behöver inte myndigheten efterforska någon annan adress än den registrerade. Inget hindrar att myndigheten också försöker med muntlig delgivning eller stämningsmannadelgivning, men ett fruktlöst försök med någon av dessa former kan inte i sig utgöra grund för en särskild delgivning med juridisk person (prop. 2009/10:237 s. 246).

Om ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning bedöms som utsiktslöst i ärendet, kan särskild delgivning med juridisk person användas utan att något delgivningsförsök har gjorts. Exempel på en sådan situation är att det inte finns någon registrerad ställföreträdare eller särskild delgivningsmottagare, eller att det saknas aktuell postadress till de personerna. Däremot är det inte tillräckligt att vanlig delgivning, i brist på bekräftelse av mottagandet, har misslyckats i ett annat ärende. Av 4 § DelgL följer att myndigheter inte ska använda denna delgivningsmetod om man känner till att registrerade adresser inte fungerar vid delgivning, utan i stället kan man använda kungörelsedelgivning, om övriga villkor för den delgivningsmetoden är uppfyllda (prop. 2009/10:237 s. 246 f.).

Delgivningstidpunkt

Särskild delgivning med juridisk person har gjorts när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades, om kontrollmeddelandet skickats i rätt tid och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen före den angivna tidens utgång har kommit fram till den juridiska personens postadress (30 § DelgL).

Om delgivningshandlingen kommer i retur och postbefordringsföretaget har antecknat ”adressat okänd” eller ”avflyttad utan eftersändning”, har delgivningen inte genomförts korrekt. Kommer kontrollmeddelandet tillbaka så kan det tala för att delgivningshandlingen inte heller nått fram till delgivningsmottagaren (prop. 2009/10:237 s. 248).

Vid beräkningen av delgivningstidpunkten ska inte hänsyn tas till att de två veckorna löper ut på annan dag än en vardag (jfr HFD 2020 not 35).

Stämningsmannadelgivning

Delgivning genom stämningsman görs genom att en person som har behörighet enligt delgivningslagen lämnar den handling som ska delges på något av de sätt som anges i 32–38 §§ DelgL och dokumenterar åtgärden (31 § DelgL).

Myndigheten ska förutom nödvändiga uppgifter om den eftersökta lämna stämningsmannen upplysningar om de efterforskningar som har gjorts samt förhållanden i övrigt av betydelse i delgivningsärendet. Om den uppdragsgivande myndigheten har vidtagit egna delgivningsåtgärder, ska dessa också redovisas (12 § DelgF).

Andra delgivningsmetoder som är snabbare, billigare och mindre ingripande ska väljas i första hand, se 4 § DelgL. Exempelvis bör inte stämningsmannadelgivning, utom vid särskilda omständigheter, användas mot en suppleant för en behörig företrädare hos en juridisk person, när särskild delgivning med juridisk person är tillämpligt. Delgivningsmetoden stämningsmannadelgivning förutsätter emellertid inte att någon annan metod för delgivning har prövats eller att andra metoder är uteslutna. Om det förekommit delgivningsproblem i ärendet eller skäl som talar för att övriga delgivningsmetoder inte kommer bli effektiva, så kan stämningsmannadelgivning bli aktuellt direkt.

Vilka får agera stämningsman?

I 40 § DelgL framgår vilka som har behörighet att utföra stämningsmannadelgivning.

Paragrafen delar in personer med delgivningsbehörighet i två kategorier: dels de som har full stämningsmannabehörighet, dels de som bara har begränsad stämningsmannabehörighet.

I första stycket i 40 § DelgL räknas de personkategorier upp som har full stämningsmannabehörighet, d.v.s. de som kan utföra all slags stämningsmannadelgivning. Bland dessa kategorier finns också anställda vid Skatteverket. Skatteverket har internt beslutat att begränsa befogenheten till särskilda förordnade tjänstemän och till dem vars arbete normalt kan inbegripa stämningsmannadelgivningar. Även anställda vid auktoriserade delgivningsföretag är behöriga att utföra sådan delgivning. Auktorisation av delgivningsföretag regleras i en separat lag: lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag.

Andra stycket i 40 § DelgL innehåller en uppräkning av personalkategorier som har begränsad stämningsmannabehörighet. Dessa har endast behörighet att utföra stämningsmannadelgivning med personer som är intagna på den anstalt eller inrättning där de tjänstgör.

I 9 § DelgF stadgas att den som anlitas som stämningsman ska uppträda hänsynsfullt och även i övrigt på ett sätt som inger förtroende när hen utför sitt uppdrag.

Varianter på stämningsmannadelgivning

Det finns även olika situationer beskrivna för hur delgivning ska göras och det är den som fått i uppdrag från myndigheten att utföra stämningsmannadelgivning som avgör vilken variant som ska användas:

• delgivning när delgivningsmottagaren påträffas (32–33 §§ DelgL)
• surrogatdelgivning, d.v.s. delgivning när handlingen lämnas till annan person än delgivningsmottagaren (34–37 §§ DelgL)
• spikning, d.v.s. delgivning när handlingen lämnas i eller nära anslutning till delgivningsmottagarens adress där hen är stadigvarande bosatt (38 § DelgL).

Handlingen överlämnas till mottagaren personligen

Handlingen ska lämnas till mottagaren när man påträffar personen. Om hen vägrar att ta emot handlingen ska den lämnas kvar på platsen om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna (32 § DelgL). Om delgivningsmottagaren vägrar öppna dörren för stämningsmannen kan denne lämna handlingen i brevinkastet eller dylikt. Även om förfarandet i det fallet liknar spikning, är det inte samma variant av stämningsmannadelgivning. För en genomförd delgivning krävs att det är klarlagt att det är delgivningsmottagaren som befinner sig på andra sidan dörren. Det är i stort sett alltid olämpligt att lämna handlingen på allmän plats.

Handlingens uppgifter överlämnas till mottagaren personligen

Om den handling som ska delges inte finns tillgänglig när en delgivningsmottagare påträffas, får vid stämningsmannadelgivning i stället delges ett skriftligt meddelande med uppgifterna i handlingen (33 § DelgL). Ett sådant meddelande måste innehålla alla uppgifter som är av betydelse för delgivningen (prop. 2009/10:237 s. 249).

Tillvägagångssättet bör främst användas i brådskande fall. Myndigheten ska skicka eller lämna handlingen till delgivningsmottagaren efter att meddelandet har lämnats om det går och inte bedöms onödigt. Bestämmelsen motsvarar i den delen vad som gäller vid muntlig delgivning

Handlingen överlämnas till annan än den eftersökte mottagaren

När handlingen lämnas till annan person än den eftersökta delgivningsmottagaren kallas det surrogatdelgivning. Detta ska inte blandas samman med att underåriga, fysiska personer ställda under förvaltning eller personer i konkurs kan behöva företrädas av vårdnadshavare, förvaltare respektive konkursförvaltare.

När man inte påträffar delgivningsmottagaren i hens hemvist (stadigvarande bostad), får handlingen lämnas till en vuxen medlem som tillhör samma hushåll som delgivningsmottagaren. En förutsättning för detta är att personen som tar emot handlingen påträffas i eller i omedelbar anslutning till bostaden (35 § DelgL). Om den som ska delges är folkbokförd på adressen saknar självständig betydelse, men det kan vara en omständighet man behöver ta hänsyn till (NJA 1988 s. 89). Den som fyllt 18 år anses vara en vuxen person.

En fastighetsägare eller liknande ska på begäran av den som utför stämningsmannadelgivningen upplysa om den eftersökta bor på fastigheten eller i lägenheten eller på något annat sätt disponerar ett utrymme där (43 § DelgL).

Om delgivningsmottagaren inte påträffas på sin arbetsplats under sin vanliga arbetstid får handlingen lämnas till hens arbetsgivare. Med arbetsgivare avses en person i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller chefen för den personaladministrativa verksamheten på delgivningsmottagarens arbetsplats (36 § DelgL).

Arbetsgivaren är skyldig att upplysa om bl.a. den eftersöktes vanliga arbetstid (44 § DelgL).

Den som tagit emot delgivningshandlingen vid surrogatdelgivning är skyldig att lämna handlingen till den eftersökta så snart det går. Den som utför delgivningen ska informera om den skyldigheten när hen lämnar över handlingen (37 § DelgL). Även om den som tagit emot handlingen inte lämnar över handlingen påverkar inte det giltigheten av delgivningen (prop. 2009/10:237 s. 251).

Surrogatdelgivning får bara göras med den som samtycker och som inte är motpart i samma ärende eller mål. En underrättelse om att surrogatdelgivning gjorts och till vem handlingen har överlämnats, skickas av den som utför stämningsmannadelgivningen till delgivningsmottagaren (34 § DelgL). Hur det görs är inte reglerat i delgivningslagen, men av 15 § DelgF framgår att det ska vara till senast kända adress, vilken kan vara elektronisk.

Handlingen lämnas vid den eftersöktas stadigvarande bostad

Stämningsmannadelgivning kan också göras genom att handlingen lämnas i eller på lämplig plats i anslutning till där mottagaren stadigvarande bor, så kallad spikning. Spikning får enligt 38 § DelgL ske om

1. Delgivningsmottagaren inte påträffas på platsen
2. handlingen inte kan lämnas enligt 34–36 §§ DelgL, d.v.s. genom surrogatdelgivning
3. det inte kan klarläggas var delgivningsmottagaren uppehåller sig
4. det som har kommit fram i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren ger anledning att anta att hen har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Samtliga fyra förutsättningar måste vara uppfyllda. Spikning förutsätter att det finns ett känt hemvist (stadigvarande bostad). För delgivning av fysiska personer som saknar känd stadigvarande bostad återstår kungörelsedelgivning. I motiven uttalas att det kan vara omöjligt att avgöra om det fortfarande finns ett känt hemvist om den eftersökta har avvikit (prop. 2009/10:237 s. 182). Därför finns möjligheten även till kungörelsedelgivning i dessa mellanfall.

Andra punkten ovan medför att om det finns möjlighet att surrogatdelge, ska det alternativet prövas innan spikning aktualiseras (RÅ 1981 1:55).

Enligt praxis ställs tämligen höga krav på utredningen som leder till att det inte kan klarläggas var delgivningsmottagaren uppehåller sig (tredje punkten) och till slutsatsen att det kan antas att hen håller sig undan (fjärde punkten). Utredningen måste vara väl dokumenterad (RH 2005:54). Spikning måste ha föregåtts av försök till vanlig delgivning eller stämningsmannadelgivning enligt första punkten av aktuell handling i samma ärende (NJA 1983 s. 544). Erfarenheter från andra delgivningstillfällen kan dock beaktas för att avgöra om det kan antas att delgivningsmottagaren håller sig undan (NJA 1984 s. 684).

Trots omfattande utredning som då motiverat en spikning, framkommer i praxis att delgivningen ändå kan underkännas om det i efterhand fastställs att det rent faktiskt saknats förutsättningar för spikning (jfr bl.a. NJA 2016 s. 189 I med hänvisning till NJA 1984 s. 684.).

Delgivningstidpunkt

Stämningsmannadelgivning har gjorts när handlingen enligt 32 § DelgL har lämnats till den person som är delgivningsmottagare. Om hen vägrat att ta emot handlingen, har delgivningen gjorts i och med överlämnandet eller försöket att lämna över handlingen. Detsamma gäller när ett meddelande med handlingens innehåll lämnas enligt 33 § DelgL.

Även vid spikning enligt 38 § DelgL har stämningsmannadelgivning gjorts när handlingen har lämnats på föreskrivet sätt.

Surrogatdelgivning har genomförts först vid den tidpunkt när både handlingen har lämnats och underrättelse har skickats till delgivningsmottagaren med information om delgivningen och om vem som har tagit emot handlingen (39 § DelgL).

Bestämmelser om intygs legala bevisverkan som fanns i gamla delgivningslagen (1970:428) i samband med stämningsmannadelgivning har tagits bort. I stället gäller fri bevisprövning av ett intyg om genomförd delgivning. Dock kan sådana intyg förväntas godtas, om inte några särskilda omständigheter talar i annan riktning (prop. 2009/10:237 s. 163).

Rätt att få tillträde

Anställda vid bl.a. Skatteverket och Kronofogden har rätt att få tillträde till enskilt område som inte utgör bostad, d.v.s. även arbetsplats och trappuppgång till ett flerfamiljshus, för att utföra stämningsmannadelgivning (46 § första stycket DelgL och prop. 2009/10:237 s. 255). Polismyndigheten ska lämna biträde om t.ex. Skatteverket vägras tillträde och verket begär biträde av Polismyndigheten (46 § andra stycket DelgL).

Kungörelsedelgivning

Kungörelsedelgivning betyder att myndigheten beslutar att den handling som ska delges hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på annan plats. Det ges spridning genom att ett meddelande om detta och att handlingens huvudsakliga innehåll kungörs inom tio dagar från beslutet om kungörelse (47 § DelgL). Det handlar sålunda om en fiktiv delgivning, som en sista utväg, där det inte är troligt att den enskilda får reda på att man är eftersökt.

Det finns tre varianter av adressater vid kungörelsedelgivning:

• Kungörelse för fysiska personer som håller sig undan m.m. (48 § DelgL)
• Kungörelse när en obestämd eller stor krets ska delges (49 § DelgL) respektive
• Kungörelse för juridiska personer som inte skött sin registreringsplikt (50 § DelgL).

När får kungörelsedelgivning ske för fysiska personer?

I tre olika situationer kan enligt 48 § första stycket DelgL kungörelsedelgivning för fysiska personer användas

1. när den person som är delgivningsmottagare saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var hen uppehåller sig
2. om förutsättningarna för stämningsmannadelgivning enligt 38 § DelgL, d.v.s. spikning, är uppfyllda, eller
3. om förutsättningarna för att använda förenklad delgivning i och för sig är uppfyllda men mottagaren har underlåtit att anmäla uppgift om aktuell adress till såväl den myndighet som handlägger ärendet eller målet som till Skatteverket för folkbokföring, d.v.s. folkbokföringsadress saknas (jfr 25 § FOL).

Mottagaren saknar känt hemvist

I den första punkten menas med hemvist stadigvarande bostad. Vilken utredning som krävs för att den sökta ska anses sakna känt hemvist och att det inte är klarlagt var hen uppehåller sig får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (prop. 2009/10:237 s. 178 och s. 190). Det ställs höga krav på utredningen av de två förutsättningarna, och de efterforskningar som gjorts ska dokumenteras (NJA 1979 s. 283, NJA 1997 s. 270 och NJA 2004 s. 826). Möjligheterna att klarlägga var den sökta uppehåller sig ska vara uttömda (se t.ex. RH 1993:37 och NJA 2011 not N 39).

Förutsättningar för stämningsmannadelgivning är uppfyllda

Andra punkten innebär att delgivningssättet kan tillämpas som ett alternativ till spikning men inte till surrogatdelgivning. Personens hemvist är känt men det är oklart var personen uppehåller sig. Det finns ingen vuxen medlem i hushållet och det finns ingen arbetsplats där delgivning kan göras. Det ska dessutom finnas samma misstanke som vid spikning om att hen har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Regelverket ger ingen direkt vägledning, mer än 4 § DelgL, i vilket delgivningssätt – kungörelse eller spikning – som ska väljas. Bedömningen ska dock göras bl.a. utifrån sannolikheten för att den sökta får kännedom om handlingen. Även hur lång tid det har gått sedan personen synts till vid bostaden påverkar bedömningen. För spikning talar att hen synts till senaste månaden. Om det var mer än en månad sedan men det är inte bevisat att hen har flyttat, tillämpas kungörelsedelgivning (prop. 2009/10:237 s. 181 f. och s. 190).

Förutsättningar för förenklad delgivning är uppfyllda

Tredje punkten blir tillämplig när delgivningsmottagaren skulle kunna bli föremål för förenklad delgivning men att aktuell adress saknas därefter och därmed förhindrar en användning av den delgivningsformen. Personen har alltså flyttat under handläggningen men har varken meddelat myndigheten eller folkbokföringen. I ett sådant läge har lagstiftaren ansett att det ligger på delgivningsmottagaren att hålla sig underrättad om vad som händer i ärendet eller målet och att det vore orimligt att i sådan situation begära att myndigheten ska göra omfattande efterforskningar för vidare försök att delge, med andra metoder än förenklad delgivning (prop. 2009/10:237 s. 191 f.).

Kungörelse av fysisk person kan även användas för delgivning av en oregistrerad juridisk person genom dess behöriga företrädare, där företrädarna saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var de uppehåller sig. Finns en registrerad postadress bör dock särskild delgivning med juridisk person tillämpas (prop. 2009/10:237 s. 257).

När får kungörelsedelgivning ske för en obestämd eller stor krets?

Kungörelsedelgivning får ske om en obestämd krets ska delges (49 § första stycket 1 DelgL).

Kungörelsedelgivning av en obestämd krets kan användas när det inte står helt klart vilka personer som kan ha intresse av innehållet i den handling som ska delges. Uttrycket obestämd krets är inte helt preciserat till sin innebörd. Av förarbetena anges exempel på situationer, såsom delgivning av nätmyndighetens beslut enligt ellagen (1997:857), kallelse av okända sakägare enligt expropriationslagen (1972:719) och tillsynsmyndighetens beslut enligt naturgaslagen (2005:403) (prop. 2009/10:237 s. 258 f.).

I HFD 2017 ref. 48 I har det godtagits att kretsen var obestämd trots vetskap om flera sakägare, jfr även prop. 1970:13 s. 149.

Även när det är en bestämd krets men en stor sådan — ett stort antal personer berörs — kan kungörelsedelgivning tillämpas (49 § första stycket 2 DelgL). I motiven anges att i sådana fall kan kostnaderna för delgivning med var och en av dem bli orimliga i förhållande till ändamålet med delgivningen. Så kan vara fallet när den fråga som målet eller ärendet gäller kan antas vara av begränsad betydelse för dem som delgivningen avser. Hur många personer som det ska vara fråga om för att kungörelsedelgivning ska bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och då särskilt med beaktande av ändamålet med delgivningen (prop. 2009/10:237 s. 193).

En stor krets som ska delges kan även avse delägare i en samfällighet eller medlemmar i en sammanslutning, om personerna är fler än tio och det saknas utsedda delgivningsmottagare (49 § första stycket 3 DelgL). Personerna har en möjlighet att utse styrelse eller förvaltare som då är delgivningsmottagare (jfr 14 § DelgL). Om de väljer att inte göra detta, anger motiven att det som orimligt att en myndighet alltid ska vara tvungen att delge var och en av dem (prop. 2009/10:237 s. 193).

När får kungörelsedelgivning ske för juridiska personer?

För juridiska personer får kungörelsedelgivning användas enligt 50 § första stycket DelgL när dessa antingen inte uppfyllt

1. skyldigheten att hos Bolagsverket ange en postadress som kan användas för särskild delgivning av juridiska personer, eller
2. skyldigheten att hos Bolagsverket eller hos en annan myndighet registrera behörig företrädare eller en särskild delgivningsmottagare eller om de registrerade uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga.

I det första fallet (punkten 1) menas med ”inte…kan användas” både situationen att det helt saknas registrerad postadress och att den registrerade postadressen inte fungerar. Ett tecken på det senare fallet är att försändelsen kommer i retur med påskrift att adressaten är okänd (prop. 2009/10:237 s. 260).

I det senare fallet (punkten 2) krävs att försök med andra tillämpliga delgivningssätt ha gjorts eller att sådana försök bedöms som utsiktslösa. Om den juridiska personen i detta fall har en registrerad postadress, ska ett meddelande om delgivningen skickas till den postadressen (50 § första stycket 2 och tredje stycket DelgL).

Inga andra delgivningsformer än kungörelse ska alltså finnas till buds.

Om det kan konstateras att det finns en viss person som är behörig företrädare för en juridisk person men att den uppgiften inte har registrerats ska i första hand försök göras med vanlig delgivning. Även om delgivningssättet särskild delgivning med juridisk person minskar behovet av kungörelsedelgivning enligt punkten 2, så fyller den en viktig funktion för juridiska personer som inte omfattas av 29 § DelgL, t.ex. stiftelser (prop. 2009/10:237 s. 194).

Delgivningstidpunkt

Kungörelsedelgivning har gjorts två veckor efter beslutet om kungörelsedelgivning, under förutsättning att kungörande och andra föreskrivna åtgärder har vidtagits i rätt tid (51 § DelgL).

Vid beräkningen av delgivningstidpunkten ska inte hänsyn tas till att de två veckorna löper ut på annan dag än en vardag (jfr HFD 2020 not 35).

Annonsering ska oftast ske i Post– och Inrikes Tidningar, som minimum

Huvudregeln är att kungörelsen ska annonseras i Post- och Inrikes Tidningar (48 § andra stycket, 49 § andra stycket respektive 50 § andra stycket DelgL).

När fysiska personer som håller sig undan eller av annan anledning är oanträffbara delges på detta sätt ska meddelandet dessutom införas i ortstidning, om det finns skäl till det (48 § andra stycket DelgL). Omständigheter som talar för annonseringen även ska göras i en ortstidning är att den eftersökta kan antas uppehålla sig på en viss ort. Om känt hemvist saknas och det inte finns tydliga indikationer på att den sökta vistas på en viss ort i landet, behövs inte sådan annonsering (prop. 2009/10:237 s. 258).

Om ytterligare en kungörelse görs i samma ärende, får myndigheten välja bort annonsering och i stället anslå meddelandet i myndighetslokalerna (48 § andra stycket DelgL), s.k. förenklat förfarande. Det är ändå lämpligt med annonsering om exempelvis lång tid gått sedan förra kungörelsedelgivningen (prop. 2009/10:237 s. 258). Förutsättningarna för kungörelsedelgivningen måste fortfarande vara uppfyllda vid förenklat förfarande (RH 1999:70).

Vid kungörelsedelgivning för en obestämd krets eller ett stort antal personer ska även då meddelande om delgivningen införas i ortstidningen, om det finns skäl för det (49 § andra stycket DelgL).

För delgivning i fallet stort antal personer, där det gäller hyresgäster och liknande, ska meddelandet dessutom anslås inom fastigheten på lämpligt sätt, d.v.s. på en anslagstavla i fastigheten eller dylikt (49 § andra stycket 2 DelgL och prop. 2009/10:237 s. 259).

Kungörelsedelgivning när en juridisk person inte har fullgjort sin registreringsplikt behöver inte meddelas i ortstidning, utan det räcker att kungörelsen annonseras i Post- och Inrikes Tidningar (50 § andra stycket DelgL).

Krav på ett meddelande vid kungörelsedelgivning mot en obestämd eller stor krets

Det finns ett krav om ytterligare en delgivningsåtgärd mot en obestämd krets eller många personer: ett meddelande om delgivningen ska skickas till någon eller några av dem som delgivningen avser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen (49 § tredje stycket DelgL). Finns uppgift om flera som berörs får det bedömas i det enskilda fallet hur många och vilka som ska meddelas (prop. 2009/10:237 s. 259). Av detta får anses följa att ett meddelande inte behöver skickas om alla är okända i kretsen.

Syftet med bestämmelsen om meddelande måste sägas vara att delgivningen ska få större spridning än om det enbart sker en kungörelse. Det har ansetts vara en rimlig ordning att vissa ytterligare åtgärder vidtas för att åtminstone en del av den krets personer som delgivningen avser med större sannolikhet får kännedom om meddelandets innehåll (prop. 2009/10:237 s. 202).

De personer som meddelandet skickas till bör upplysas om förfarandet och uppmanas att sprida innehållet i meddelandet till andra som berörs av kungörelsedelgivningen (prop. 2009/10:237 s. 259).

Av lagtexten framgår inte att den kompletterande delgivningsåtgärden att skicka ett meddelande avser en postadress men i motiven framkommer att meddelandet ska skickas ”per post” till ”vanliga adresser” (prop. 2009/10:237 s. 201 f.). Regleringen är sålunda inte teknikneutral här.

Om meddelandekrav föreligger och inte iakttas, underkänns delgivningen (HFD 2018 ref. 45).

Post- och Inrikes Tidningar finns bara på Internet

Post- och Inrikes Tidningar publiceras numera bara på internet, av Bolagsverket. Det kan antas att sannolikheten att kungörelsen verkligen når den sökta har ökat i och med detta.

Ortstidning definieras i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. Det krävs viss spridning och viss frekvens i utgivningen hos en lokal dagstidning, med i huvudsak abonnerad upplaga.