Skatteverket får, med vissa begränsningar, enligt förvaltningslagen ändra ett beslut om det är felaktigt. En ändring ska göras om beslutet är uppenbart felaktigt och det kan göras snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.
För omprövning av beslut som är fattade enligt skatteförfarandelagen gäller bestämmelserna i 66 kap. SFL.
Skatteverket får ändra ett beslut som verket har meddelat som första instans om beslutet är felaktigt (37 § första stycket FL). Det finns inte något krav på att det ska ha kommit till nya omständigheter för att en ändring ska kunna göras. Även ursprungliga felaktigheter av saklig eller processuell natur som upptäcks av Skatteverket kan ligga till grund för att ändra ett beslut (prop. 2016/17:180 s. 328). Det innebär att ett beslut som regel bör kunna ändras så snart det av något skäl finns anledning att dra slutsatsen att beslutet är oriktigt (prop. 2016/17:180 s. 230).
Skatteverket kan ändra såväl överklagbara som inte överklagbara beslut, men bara beslut där Skatteverket har varit första instans.
Beslut som har fått laga kraft, d.v.s. inte längre kan överklagas, omfattas i princip också av bestämmelserna.
Beslut som har ändrats med stöd av 37 § FL kan överklagas i vanlig ordning.
Det finns vissa begränsningar i Skatteverkets befogenhet att ändra beslut som till sin karaktär gynnar någon enskild part. Ett gynnande beslut får bara ändras till den enskildas nackdel i de fall som framgår av 37 § andra stycket FL:
Beslut som till sin karaktär gynnar någon är beslut som i grunden ger enskilda rätt till en förmån av något slag, typiskt sett något som hen inte hade innan beslutet fattades. Det kan t.ex. handla om ett tillstånd att bebygga en fastighet eller en rätt till ett ekonomiskt stöd från det allmänna. Det kan också handla om att den enskilda beviljas en registrering som hen har begärt, t.ex. en lagfart på en fastighet eller ett sökt varumärkesskydd (prop. 2016/17:180 s. 328).
Ett gynnande beslut får ändras till den enskildas nackdel om det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas (37 § andra stycket 1 FL). Undantagsregeln omfattar de fall då det finns ett tydligt återkallelseförbehåll knutet till beslutet. Sådana förbehåll är vanligen angivna i de materiella föreskrifter som beslutet grundar sig på.
Återkallelseförbehåll kan emellertid i vissa fall också följa av villkor som anges i beslutet. Det förutsätts i så fall att förbehållen utformas så att de går att förutse och är förenliga med kraven på legalitet, objektivitet och proportionalitet (prop. 2016/17:180 s. 329).
Ett gynnande beslut får ändras om tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart (37 § andra stycket 2 FL). Exempel på situationer när denna undantagsregel kan tillämpas är när hänsynen till människors eller djurs liv och hälsa motiverar att en myndighet ändrar sitt tidigare beslut. Omsorgen om egendom är ett ytterligare exempel på omständigheter som kan motivera en tillämpning av detta undantag. En tänkbar situation är att allvarliga störningar i form av bränder eller explosioner skulle kunna uppkomma om beslutet inte ändras (prop. 2016/17:180 s. 329). Mot bakgrund av de beslut som fattas inom Skatteverkets verksamhetsområden, har detta undantag en ytterst begränsad betydelse.
Ett gynnande beslut får ändras om felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter (37 andra stycket 3 FL). Ett vilseledande kan bestå i att den enskilda har lämnat felaktiga uppgifter om ett relevant sakförhållande. En tillämpning av undantagsregeln kan också aktualiseras om den enskilda har undanhållit relevanta fakta. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att det finns ett orsakssamband mellan felaktigheten i beslutet och det oriktiga uppgiftslämnandet. Det är dock inte relevant om vilseledandet har skett uppsåtligen eller inte. Om oriktigheten eller vilseledandet gäller fakta som inte har någon betydelse för beslutet är undantagsregeln alltså inte tillämplig (prop. 2016/17:180 s. 233 och 329).
Bestämmelsen kan inte tillämpas på beslut som i grunden är betungande för den enskilda. Med betungande beslut menar man vanligen beslut som innefattar någon form av skyldighet för den enskilda, exempelvis att tåla ett intrång eller att avhålla sig från en viss aktivitet eller liknande. Däremot är Skatteverket inte begränsat när det gäller att ändra betungande beslut så att det blir mer förmånligt för den enskilda (prop. 2016/17:180 s. 329). Även om ändringen av beslutet kan ses som positivt i dess effekt för den enskilda förändrar det dock inte beslutets i grunden ingripande karaktär (prop. 2016/17:180 s. 231 och 328 f.).
Förbud, förelägganden och liknande betungande beslut kan ändras även i skärpande riktning om det inte för visst fall finns föreskrifter som begränsar eller utesluter ändringsmöjligheten. Som exempel på en sådan begränsande bestämmelse, kan nämnas 2 § tredje stycket viteslagen. Ett nytt beslut om föreläggande med vite får inte fattas förrän det första beslutet har vunnit laga kraft.
Specialregleringen i 37 § andra stycket FL omfattar enbart sådana beslut som innebär en ändring i ett beslut som är i grunden gynnande för någon enskild part, om ändringen är till nackdel för den enskilda. Om ett gynnande beslut ändras till den enskildas fördel gäller alltså huvudregeln i första stycket.
Skatteverket ska ändra ett beslut som verket har meddelat som första instans om beslutet är uppenbart felaktigt och felet är väsentligt. Beslutet måste också gå att ändra snabbt och enkelt, utan att det blir till nackdel för någon enskild part (38 § FL).
Ett uppenbart felaktigt beslut ska ändras oavsett varför det har blivit fel. Det kan i ett enskilt fall vara tillkommande omständigheter som påverkar beslutet men det kan också finnas andra skäl att ändra ett beslut, t.ex. felaktigheter av saklig eller processuell natur.
Med uttrycket "uppenbart felaktigt" markeras att det ska vara fråga om ett fel som är enkelt för Skatteverket att konstatera. Det bör innebära att Skatteverket vid en genomläsning av den enskildas skrivelse och beslutet direkt kan konstatera att det är ett ”uppenbart felaktigt” beslut. Kravet är däremot sällan uppfyllt om det krävs omfattande kompletterande utredningsåtgärder för att klarlägga om sakförhållandena som beslutet grundar sig på är felaktiga.
Beslutet måste också vara felaktigt i ett väsentligt hänseende. Det innebär bl.a. att Skatteverket normalt inte måste ändra fel som i praktiken saknar betydelse för utgången i ärendet eller som av andra skäl kan bedömas som mindre väsentliga. Däremot bör Skatteverket som regel inte avstå från att korrigera ett fel om den enskilda själv påtalar felet och begär att beslutet ska justeras. I sådana fall kan man normalt utgå från att en uppenbar felaktighet är tillräckligt betydelsefull för att det ska finnas skäl att ändra beslutet i aktuellt hänseende (prop. 2016/17:180 s. 236).
Eftersom det bara är väsentliga felaktigheter som behöver beaktas innebär det att Skatteverket kan avstå från att besluta om en ändring t.ex. om ett överklagat beslut är felaktigt bara på en av flera punkter och den punkten är mindre betydelsefull i sammanhanget.
En förutsättning för att Skatteverket ska vara skyldigt att ändra ett uppenbart felaktigt beslut är att det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Skatteverket är därför aldrig skyldigt att ändra ett beslut som är gynnande för någon enskild om ändringen skulle vara till nackdel för den enskilda. Verket kan däremot ha en befogenhet enligt 37 § FL att ändra beslutet i en för den enskilda negativ riktning (prop. 2016/17:180 s. 330).
Skyldigheten att ändra ett beslut enligt 38 § FL är mer begränsad än befogenheten att ändra beslutet enligt 37 § FL, eftersom skyldigheten att ändra ett beslut förutsätter att ändringen inte är till den enskildas nackdel.
Bestämmelserna om att ett beslut kan eller ska ändras är inte ett regelrätt omprövningsförfarande. Om förutsättningarna för ändring inte är uppfyllda behöver inte något formligt beslut fattas (JO 2002/03 s. 359).
Om en part uttryckligen har begärt att ett beslut ska ändras, måste Skatteverket med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga principer pröva en sådan begäran.
Om ett nekande svar har lämnats på en uttrycklig begäran om ändring av ett beslut, bör det komma till uttryck i ett särskilt beslut (prop. 2016/17:180 s. 237). Till ett sådant beslut måste också i vissa fall information lämnas om hur man överklagar beslutet (33 § FL).
Befogenheten respektive skyldigheten att ändra beslut gäller när Skatteverket har ”meddelat” beslutet (37 och 38 §§ FL). Med det menas att beslutet har fått sin slutliga form och, i förekommande fall, har undertecknats och expedierats eller på annat sätt offentliggjorts (prop. 1985/86:80 s. 39). Ett beslut kan alltid korrigeras innan det har expedierats eller på annat sätt gjorts tillgängligt för utomstående (prop. 2016/17:180 s. 225 f.).
Skatteverket får, enligt 39 § FL, ändra ett överklagat beslut om verket har meddelat beslutet som första instans och följande förutsättningar är uppfyllda:
Bestämmelsen är en regel om litis pendens vid överklagande. Det innebär att om ett förvaltningsbeslut överklagas, förlorar Skatteverket omedelbart befogenheten enligt 37 § FL att ändra felaktiga beslut. När överklagandet har överlämnats till överinstansen förlorar verket även möjligheten att ändra uppenbara felaktiga beslut med stöd av 38 § FL.
Bestämmelsen är undantagslös. Det innebär att när överklagandet och handlingarna i ett ärende har överlämnats till den högre instans som ska pröva överklagandet, så får Skatteverket varken ändra beslutet eller fatta ett nytt beslut i samma sak under den tid som förfarandet i den högre instansen pågår.
Innan Skatteverket har lämnat över överklagandet och övriga handlingar till den högre instansen finns dock skyldigheten enligt 38 § FL att ändra uppenbart felaktiga beslut, om ändringen kan ske snabbt och enkelt och utan att den blir till nackdel för någon enskild part. I övriga fall ligger det exklusivt på den högre instansen att pröva om beslutet ska ändras.
Bestämmelsen i 39 § förvaltningslagen hindrar inte att Skatteverket senare ändrar sitt avslagsbeslut till fördel för sökanden trots att beslutet stått sig i domstol.
Det finns inte någon bestämmelse om res judicata i förvaltningslagen. Det är istället en förvaltningsrättslig princip att ett beslut där en ansökan avslås, inte får negativ rättskraft i den meningen att det hindrar en ny prövning genom en ny ansökan av samma sak (HFD 2019 ref. 61 punkten 13). Det betyder att det normalt sett inte finns något hinder mot att pröva t.ex. en ansökan om anstånd med att lämna en deklaration, även om den som ansökt om anståndet har fått ett avslagsbeslut, och därefter ansöker ännu en gång för samma deklaration. Detsamma gäller ett avslagsbeslut som har vunnit laga kraft efter domstolsprövning (HFD 2019 ref. 61 punkten 15). Det finns heller inte några begränsningar i hur många gånger samma sak kan prövas (HFD 2019 ref. 61 punkten 14).
Det kan finnas särskilda regler i en specialförfattning som begränsar rätten till ny prövning (RÅ 2002 ref. 61). Som exempel på sådana särskilda bestämmelser kan nämnas 66 kap. 3 § SFL och 20 kap. 8 § FTL .