OBS: Detta är utgåva 2022.8. Sidan är avslutad 2023.
Den 1 juli 2021 infördes nya regler för beskattningsbara personer som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör viss omsättning av varor, nedan kallat plattformsföretag.
En stor del av distansförsäljning av varor, både inom EU och från ett land utanför EU, möjliggörs genom användningen av ett elektroniskt gränssnitt, såsom en marknadsplats, plattform, portal eller liknande. I syfte att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv uppbörd av mervärdesskatt samt minska den administrativa bördan för säljare, skattemyndigheter och köpare har det införts nya bestämmelser från och med den 1 juli 2021 avseende sådana distansförsäljningar (prop. 2019/20:122 s. 57).
Till hjälp för tolkningen av bestämmelserna finns, utöver prop. 2019/20:122, Europeiska kommissionens Förklarande anmärkningar till mervärdesskattereglerna för e-handel (förklarande anmärkningar om e-handel). Förklarande anmärkningar är inte bindande utan innehåller endast praktisk och informell vägledning. Skatteverkets uppfattning är att de nya bestämmelserna den 1 juli 2021 ska tolkas i enlighet med de förklarande anmärkningarna.
De nya bestämmelserna innebär att om en beskattningsbar person genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU i försändelser med ett verkligt värde på högst 150 euro, ska den beskattningsbara personen, vid bedömningen av skattskyldigheten, anses själv ha förvärvat och omsatt dessa varor (6 kap. 9 § ML). Detsamma gäller en beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör omsättning av varor inom EU från en beskattningsbar person som inte är etablerad i EU till någon som inte är en beskattningsbar person (6 kap. 10 § ML). Bestämmelserna motsvaras av artikel 14a i mervärdesskattedirektivet.
Utöver unionsintern distansförsäljning av varor till icke beskattningsbara personer omfattar bestämmelsen i 6 kap. 10 § ML även försäljning av varor till icke beskattningsbara personer där transporten av varan sker inom ett och samma EU-land, allt under förutsättning att det är fråga om möjliggörande av försäljning av varor från en beskattningsbar person som inte är etablerad inom EU.
Med elektroniskt gränssnitt avses en marknadsplats, en plattform, portal eller motsvarande (6 kap. 9 § andra stycket samt 10 § andra stycket ML). Bestämmelsen är avsedd att omfatta nuvarande och framtida tekniska lösningar som möjliggör försäljning av varor (se avsnitt 2.1.3, fotnot 4 i förklarande anmärkningar om e-handel).
En beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör en sådan försäljning av en vara som uppfyller förutsättningarna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är ett plattformsföretag. De köpare som avses i bestämmelserna kallas nedan för konsumenten.
Bestämmelserna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är utformade så att omsättningen till konsumenten delas upp i två identiska omsättningar av varor som sker efter varandra. Det blir alltså dels en omsättning från den bakomliggande säljaren till plattformsföretaget och dels en omsättning från plattformsföretaget till konsumenten. Denna fiktiva uppdelning medför att plattformsföretaget ska anses som den faktiska leverantören av varan till konsumenten. Det har ingen avgörande betydelse om plattformsföretaget fysiskt förfogar över varan (prop. 2019/20:122 s. 77, jämför även med avsnitt 2.1.4 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Bedömningen av om en beskattningsbar person möjliggör en försäljning av en vara genom användning av ett elektroniskt gränssnitt och uppfyller kraven i 6 kap. 9 eller 10 § ML ska göras transaktion för transaktion.
Samma beskattningsbara person kan alltså genom användning av ett och samma elektroniska gränssnitt möjliggöra transaktioner där denne ska anses som den faktiska leverantören av en vara och transaktioner där denne inte ska anses som den faktiska leverantören av en vara (se förklarande anmärkningar om e-handel avsnitt 2.1.3).
Skatteverket anser att bestämmelserna i 6 kap. 9 och 10 §§ ML inte omfattar sådana transaktioner som innebär att ett företag förmedlar varor i eget namn.
När någon förmedlar varor i eget namn för någon annans räkning och tar emot betalningen för varan ska båda anses ha sålt varan vid bedömningen av skattskyldigheten (6 kap. 7 § ML). Det innebär att både den bakomliggande säljaren och den som förmedlar varan i eget namn anses ha omsatt varan. Detta gäller även för förmedling av varor i eget namn som sker från en egen webbsida.
Detta innebär att ett företag som i eget namn via ett elektroniskt gränssnitt möjliggör vissa försäljningar redan, som en följd av andra bestämmelser i ML, anses ha sålt varan till konsumenten enligt 6 kap. 7 § ML. Bestämmelserna i 6 kap. 9 och 10 §§ ML, som innebär att ett företag som möjliggör en omsättning ska anses själv förvärva och omsätta varan, kan endast gälla för det fall företaget inte redan enligt andra bestämmelser i ML anses ha sålt varan till konsumenten (Skatteverkets ställningstagande Försäljning av varor genom elektroniskt gränssnitt till konsument).
När förutsättningarna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är uppfyllda och plattformsföretaget ska anses som den faktiska leverantören, ska transporten av varan hänföras till omsättningen mellan plattformsföretaget och konsumenten, vid bedömningen av beskattningsland (5 kap. 2 g § ML som motsvaras av artikel 36b i mervärdesskattedirektivet).
När förutsättningarna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är uppfyllda och plattformsföretaget därför ska anses som den faktiska leverantören av varan till konsumenten ska den bakomliggande säljarens omsättning till plattformsföretaget anses som en omsättning utan transport, vid bedömningen av beskattningsland (jfr 5 kap. 2 g § ML). Den bakomliggande säljaren är i så fall inte skyldig att betala mervärdesskatt på grund av sin omsättning till plattformsföretaget (5 kap. 1 § fjärde stycket ML, respektive 3 kap. 33 § ML som motsvaras av artikel 136a i mervärdesskattedirektivet).
Skatteverket anser att 6 kap. 10 § ML bara kan tillämpas om varorna fysiskt befinner sig inom EU och har ursprung i EU, eller har övergått i fri omsättning, vid den tidpunkt då skattskyldigheten för omsättningen inträder, d.v.s. när konsumentens betalning har godkänts. Detta innebär enligt Skatteverkets bedömning att varorna ska transporteras från en plats inom EU till en annan plats inom EU. Bestämmelsen kan inte tillämpas om varorna transporteras från en plats utanför EU eller om varorna finns i ett tullager som är beläget inom EU. Det finns däremot inget krav på att transporten måste vara gränsöverskridande. Detta innebär att omsättning av varor där transporten går mellan två platser inom ett och samma land kan omfattas av bestämmelsen (Skatteverkets ställningstagande Försäljning av varor genom elektroniskt gränssnitt till konsument).
NO importerar varor till Sverige och lägger dem i ett lager här. NO säljer därefter varorna till privatpersoner i Sverige och andra EU-länder. Försäljningen möjliggörs av US som genom sin webbsida säljer varorna i NO:s namn för NO:s räkning. Varorna transporteras i försändelser med ett verkligt värde på högst 150 euro. NO och US är beskattningsbara personer etablerade i Norge respektive USA. Varorna transporteras direkt från NO:s lager i Sverige till slutkunderna.
Eftersom varorna finns i Sverige när slutkunderna beställer dem och betalningen från dessa godkänns har US möjliggjort omsättning av varor inom EU. Att varorna dessförinnan har importerats av NO till Sverige saknar betydelse. US ska själv anses ha förvärvat och omsatt varorna enligt 6 kap. 10 § ML.
NO säljer en vara till SE2. Försäljningen till SE2 möjliggörs av SE1 som genom sin webbsida säljer varan i NO:s namn för NO:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på över 150 euro. NO och SE1 är beskattningsbara personer registrerade för mervärdesskatt i Sverige. NO är etablerad i Norge. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varorna transporteras direkt från NO till SE2. NO väljer att själv göra importen till Sverige.
Det är fråga om en distansförsäljning av importerade varor till SE2 (2 kap. 1 k § ML). Eftersom försändelsens verkliga värde överstiger 150 euro kan den inte redovisas genom importordningen. SE1 ska därmed inte anses själv ha förvärvat och omsatt varan enligt bestämmelsen i 6 kap. 9 § ML. Att värdet överstiger 150 euro innebär vidare att distansförsäljningen är gjord inom landet enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 ML. Trots det ska SE1 inte heller anses ha förvärvat och omsatt varan enligt bestämmelsen i 6 kap. 10 § ML eftersom varan fanns i Norge när betalningen från SE2 godkändes.
Bestämmelserna i 6 kap. 9 och 10 §§ ML och andra EU-länders motsvarande bestämmelser (jfr artikel 14a i mervärdesskattedirektivet) kan medföra en skyldighet för plattformsföretag att betala mervärdesskatt i många EU-länder för de transaktioner där plattformsföretaget ska anses som den faktiska leverantören av varan till konsumenten. Var försäljningen ska beskattas bestäms utifrån bestämmelser om beskattningsland, som regel ska beskattningen ske i det land där transporten av varan avslutas. Observera att det vid distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU har en direkt betydelse om plattformsföretaget använder importordningen eller inte, vid bedömningen av beskattningsland. (se 5 kap. 2 f § ML som motsvarar artikel 33c i mervärdesskattedirektivet). Är omsättningen gjord inom landet (Sverige) enligt bestämmelserna i 5 kap. ML ska svensk mervärdesskatt redovisas och betalas. Skattskyldigheten inträder när betalningen har godkänts (1 kap. 5 b § första stycket ML som motsvaras av artikel 66 a i mervärdesskattedirektivet).
När ett plattformsföretag använder Importordningen ska det redovisa och betala mervärdesskatt i respektive EU-land för den distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU som omfattas av 6 kap. 9 § ML och andra EU-länders motsvarande bestämmelser. Importordningen får dock inte användas vid omsättning av punktskattepliktiga varor.
Plattformsföretaget kan använda unionsordningen för att redovisa och betala mervärdesskatt i respektive EU-land för transaktioner som omfattas av 6 kap. 10 § och andra EU-länders motsvarande bestämmelser.
Exemplen nedan är tänkta att illustrera de svenska bestämmelsernas samband med beaktande av EU-perspektivet och avser därför i viss mån transaktioner som medför skyldighet att betala skatt i Sverige och andra EU-länder. För en utförlig genomgång av regleringen med utgångspunkt i mervärdesskattedirektivets bestämmelser, se förklarande anmärkningar om e-handel.
Ett företag som är etablerat i ett land utanför EU bedriver distansförsäljning av varor importerade till Sverige från ett land utanför EU i försändelser med ett verkligt värde på högst 150 euro, till konsumenter i Sverige. Varuförsäljningen som inte avser punktskattepliktiga varor sker endast via ett plattformsföretag som möjliggör den. Plattformsföretaget anses köpa varan från företaget och sälja den till konsumenten i Sverige och anses alltså som den faktiska leverantören av varan till konsumenten (6 kap. 9 § ML). Transporten av varan hänförs till plattformsföretagets försäljning (5 kap. 2 g § ML). Plattformsföretaget är registrerat enligt importordningen och omsättningen är följaktligen gjord inom Sverige (5 kap. 2 f § ML). Plattformsföretaget blir skattskyldigt för omsättningen och tar ut svensk mervärdesskatt från konsumenterna och redovisar och betalar denna genom importordningen. Importen är undantagen från beskattning under förutsättning att plattformsföretaget, via den som anmäler varans ankomst till Tullverket (t.ex. transportören), angett ett giltigt identifieringsnummer avseende importordningen (3 kap. 30 § sjätte stycket ML). Företagets (den bakomliggande säljarens) omsättning till plattformsföretaget är en omsättning utan transport (5 kap. 2 g § ML) som är gjord utomlands (5 kap. 1 § fjärde stycket ML) och företaget har inga skyldigheter gällande mervärdesskatt (Se avsnitt 4.2.10 exempel 5, jfr även avsnitt 5.2 i förklarande anmärkningar om e-handel, där finns också ett scenario som beskriver konsekvenserna om plattformsföretaget inte använder importordningen).
SE1 säljer i eget namn en vara till SE2 genom sin webbutik. SE1 köper i sin tur varan från CN1. Försäljningen till SE1 möjliggörs av CN2 som genom sin webbsida säljer varan i CN1:s namn för CN1:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på högst 150 euro. CN1 och CN2 är beskattningsbara personer etablerade i Kina. SE1 är en beskattningsbar person registrerade för mervärdesskatt i Sverige. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varan transporteras direkt från CN1 till SE2 (dropshipping). SE1 meddelar CN2 sitt svenska registreringsnummer för mervärdesskatt eller klargör på annat sätt att denna är en beskattningsbar person.
Eftersom CN2 möjliggör omsättning till en beskattningsbar person som gör unionsinterna förvärv är det inte fråga om distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU i ledet mellan CN1 och SE1 (jfr 2 kap. 1 k § ML). CN2 ska därmed inte anses själv ha förvärvat och omsatt varan enligt bestämmelsen i 6 kap. 9 § ML. Försäljningen ska i detta fall anses ha skett i två led, dels mellan CN1 och SE1, dels mellan SE1 och SE2. Eventuellt tillhandahållande mellan CN2 och CN1 är omsatt utomlands (5 kap. 1 § första stycket ML).
Läs mer på sidan Beskattning vid import.
CN1 säljer en vara till SE. Försäljningen till SE möjliggörs av CN2 som genom sin webbsida säljer varan i CN1:s namn för CN1:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på över 150 euro. CN1 och CN2 är beskattningsbara personer etablerade i Kina. Slutkunden SE är en privatperson i Sverige. Varan transporteras direkt från CN1 till SE (dropshipping).
CN1 gör en distansförsäljning av importerade varor till SE (2 kap. 1 k § ML). Eftersom försändelsens verkliga värde överstiger 150 euro kan den inte redovisas genom importordningen. CN2 ska därmed inte anses själv ha förvärvat och omsatt varan enligt bestämmelsen i 6 kap. 9 § ML. Eventuellt tillhandahållande mellan CN2 och CN1 är omsatt utomlands (5 kap. 5 § ML).
Läs mer om distanshandel med importerade varor.
Ett företag som saknar etablering inom EU har ett lager av varor i Sverige. Varorna transporteras från lagret till konsumenter inom hela EU, inklusive Sverige. Varuförsäljningen sker endast via ett plattformsföretag. Företaget anses sälja varan till plattformsföretaget som anses sälja dem vidare till konsumenter inom EU (6 kap. 10 § ML). Omsättningen till plattformsföretaget är en omsättning utan transport (5 kap. 2 g § ML) och är därmed gjord inom landet (5 kap. 3 § ML). Omsättningen är dock undantagen från skatt (3 kap. 33 § ML). Företaget ska registreras i Sverige för att få rätt till återbetalning av ingående skatt. Plattformsföretaget anses alltså vara den faktiska leverantören av varan till konsumenten och transporten av varan hänförs till denna försäljning (5 kap. 2 g § ML). När transporten av varan avslutas i ett annat EU-land är det fråga om en unionsintern distansförsäljning och omsättningen är gjord i destinationslandet (2 kap. 1 j § ML och 5 kap. 2 a § ML). När varan transporteras från lagret i Sverige till en konsument i Sverige är omsättningen gjord inom landet (5 kap. 2 § första stycket 1 ML). Plattformsföretaget blir skattskyldigt för omsättningen av varorna i det land där transporten av varorna avslutas.
(Exemplet utgår från att Plattformsföretaget inte kan tillämpa den så kallade omsättningströskeln vid unionsintern distansförsäljning.)
Plattformsföretaget kan använda unionsordningen för att betala och redovisa mervärdesskatten.
Jämför avsnitt 3.3 exempel 13 och avsnitt 5.1 i förklarande anmärkningar om e-handel.
SE1 förmedlar i eget namn varor mellan ES och SE2. Försäljningen möjliggörs av US som genom sin webbsida säljer varorna i SE1:s namn för SE1:s räkning. US är en beskattningsbar person etablerad i USA. ES och SE1 är beskattningsbara personer registrerade för mervärdesskatt i Spanien respektive Sverige. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varorna transporteras direkt från ES till SE2 (dropshipping). SE1 ansvarar för transporten och meddelar ES sitt svenska registreringsnummer för mervärdesskatt.
Eftersom US möjliggör omsättning från ett företag som är etablerat inom EU ska US inte anses själv ha förvärvat och omsatt dessa varor enligt bestämmelsen i 6 kap. 10 § ML. Försäljningen ska i detta fall anses ha skett i två led, dels mellan ES och SE1, dels mellan SE1 och SE2 (6 kap. 7 § ML). US har tillhandahållit en förmedlingstjänst till SE1 vilken är omsatt i Sverige (5 kap. 5 § ML). Skattskyldig för omsättningen är SE1 (1 kap. 2 § första stycket 2 ML).
Hur varuförsäljningarna ska beskattas framgår av exempel på sidan Handel med tre eller flera parter.
Med begreppet försändelser i 6 kap. 9 § ML avses varor som paketeras tillsammans och som försänds samtidigt av samma leverantör eller bakomliggande leverantör till samma mottagare och som omfattas av samma transportavtal (se avsnitt 1.4 och 4.2.10 i förklarande anmärkningar om e-handel)
Verkligt värde (realvärde) definieras i fråga om varor av kommersiell natur, som priset för själva varorna när de säljs, eller hade sålts, för export. Beloppet är exklusive transport- och försäkringskostnader om dessa inte ingår i priset och inte anges separat på fakturan. I beloppet ingår inte skatter och avgifter som kan fastställas av tullmyndigheterna. Det finns även en definition som avser varor av icke-kommersiell natur (se avsnitt 1.4, 4.2.3 och 4.2.10 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Det finns ingen bestämmelse i vare sig ML eller mervärdesskattedirektivet som anger hur motvärdet i nationell valuta till beloppet 150 euro ska räknas fram vid tillämpning av 6 kap. 9 § ML, d.v.s. vid distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU. I detta fall är 30 § lag om särskilda ordningar (som motsvaras av artikel 369zc i mervärdesskattedirektivet) inte tillämplig. I stället får de allmänna bestämmelserna om omräkning tillämpas (prop. 2019/20:122 s. 78), d.v.s. omräkningen ska göras enligt vad som sägs i 7 kap. 7 a-7 b §§ ML. Se även avsnitt 4.2.10 exempel 21 i förklarande anmärkningar om e-handel)
Med begreppet ”möjliggöra” avses användning av ett elektroniskt gränssnitt som gör det möjligt för en konsument och en säljare som erbjuder varor till försäljning via det elektroniska gränssnittet att komma i kontakt med varandra på ett sätt som leder till en leverans av varor genom det elektroniska gränssnittet (artikel 5b första stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Med andra ord genomförs eller slutförs försäljningen från säljaren till konsumenten med hjälp av ett elektroniskt gränssnitt. Det omfattar situationer där konsumenten inleder inköpsprocessen eller lämnar bud för att köpa varor som den bakomliggande säljaren accepterar via det elektroniska gränssnittet. Vid e-handel utförs normalt den faktiska beställningen och utcheckningen av eller med hjälp av det elektroniska gränssnittet. Lydelsen "genom användning av ett elektroniskt gränssnitt” vilket resulterar i en leverans av varor, innebär att en transaktion avslutas på det elektroniska gränssnittet (avsnitt 2.1.6 i förklarande anmärkningar om e-handel).
En beskattningsbar person möjliggör inte (via ett elektroniskt gränssnitt) en leverans av varor om samtliga följande villkor är uppfyllda (artikel 5b andra stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):
Samtliga tre villkor måste alltså vara uppfyllda för att den beskattningsbara personen inte ska anses möjliggöra leveransen av varan via sitt elektroniska gränssnitt. Detta kan innebära att ett företag som fastställer de allmänna villkoren för leveransen och medverkar till att varan levereras till konsumenten, men inte medverkar till godkännandet av debiteringen av konsumenten, anses möjliggöra leveransen och blir skattskyldigt för mervärdesskatt. Vad som närmare avses med indirekt medverkan får avgöras från fall till fall (prop. 2019/20:122 s. 76).
Innebörden av ”de allmänna villkoren för leveransen av varorna” ska förstås som de rättigheter och skyldigheter som den bakomliggande säljaren och konsumenten har och som är kopplade till omsättningen. Det kan t.ex. varans pris, typ av varor, betalningsarrangemang, transportsätt eller eventuella garantier. Det innefattar även villkoren för både den bakomliggande säljaren och konsumenten att använda webbplatsen eller plattformen, inklusive villkor för att ha ett konto på webbplatsen eller plattformen. Eftersom bestämmelsen hänvisar till ”något av de allmänna villkoren” som varken får fastställas direkt eller indirekt, bör begreppet tolkas vitt. Syftet är att täcka in ett stort antal olika beskattningsbara personer som driver en marknadsplats, plattform, portal eller någon liknande verksamhet som existerar nu eller kan uppstå i framtiden (se avsnitt 2.1.6.1 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).
Begreppet ”godkännandet av debiteringen” avser situationen där företaget (via ett elektroniskt gränssnitt) kan påverka vid vilken tidpunkt eller under vilka villkor konsumenten betalar. Företaget anses godkänna betalningen när det beslutar att konsumentens konto, bankkort eller liknande debiteras eller kan debiteras som betalning för leveransen. Detsamma gäller om företaget medverkar i att ta emot meddelandet om att betalningen är godkänd eller betalningsåtagandet från konsumenten. För att omfattas av begreppet krävs inte att företaget faktiskt måste samla in eller ta emot betalningen eller att det ska vara involverat i varje steg i betalningsprocessen (avsnitt 2.1.6.2 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).
Begreppet ”medverkar till beställningen eller leveransen av varorna” ska tolkas vitt. Med ”leveransen” avses transporten av varan till konsumenten. Att medverka vid beställningen eller transporten av varorna omfattar situationer där företaget via ett elektroniskt gränssnitt på något sätt kan påverka beställningen eller transporten av varor. Begreppet är således inte begränsat till att omfatta situationer där företaget är involverat i att skapa en order eller utföra den fysiska transporten (avsnitt 2.1.6.3 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).
Bestämmelserna i 6 kap. 9 § och 10 § ML ska inte gälla beskattningsbara personer som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt endast tillhandahåller något av följande (artikel 5b tredje stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):
Detta innebär att en beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt exempelvis bara hanterar betalningar inte faller under tillämpningsområdet för 6 kap. 9 § eller 10 § ML.
Ett företag omfattas inte heller av bestämmelsen om det genom användning av ett elektroniskt gränssnitt endast tillhandahåller tjänster som innebär åtkomst till ett betalningssystem eller bara upplyser om varor som kan köpas, t.ex. genom klickbar reklam som omdirigerar potentiella konsumenter till en säljares webbplats. Företaget blir då alltså inte den faktiska leverantören av varorna. Det medverkar varken direkt eller indirekt till den försäljningen som sker helt självständigt mellan säljaren och konsumenten och kommer normalt att sakna uppgift om och när en transaktion avslutas, var varorna finns eller vart varorna transporteras. Utan denna information kommer det inte att vara möjligt för plattformsföretaget att fullgöra sin skattskyldighet som en faktisk leverantör.
Även om ett företag för vissa transaktioner inte omfattas av bestämmelserna på grund av de omständigheter som beskrivs ovan, kan det anses som den faktiska leverantören av varor för andra transaktioner (avsnitt 2.1.7 i förklarande anmärkningar om e-handel).
A en beskattningsbar person som tillhandahåller ett socialt media där användare på plattformen kan skapa kontakter, dela information och kommunicera med varandra. A:s plattform växer i antal användare vilket väckt intresse från ett antal säljare av olika produkter. A lägger ut reklam för dessa säljare med länkar. Reklamen kan avse en specifik produkt med pris. Genom att användarna klickar på dessa länkar omdirigeras de till respektive säljares plattform. På denna plattform kan användaren välja att köpa produkten och det är även på säljarens plattform som användaren avslutar affären.
Genom att A endast omdirigerar konsumenter till andra plattformar där varorna säljs omfattas A inte av bestämmelsen i 6 kap. 9 § eller 10 § ML.
Endast ett företag anses möjliggöra omsättningen genom användning av ett elektroniskt gränssnitt. Det är det företag som har det elektroniska gränssnitt där konsumenten lägger sin order och där affären avslutas, d.v.s. det sista företaget som anses möjliggöra omsättningen genom användning av ett elektroniskt gränssnitt. Om det förekommer fler företag (plattformar) i leveranskedjan får en bedömning göras av om förutsättningarna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är uppfyllda och i så fall vilket företag som är skattskyldigt för omsättningen (avsnitt 2.1.8 i förklarande anmärkningar om e-handel samt prop. 2019/20:122 s. 77).
Eftersom bestämmelserna innebär en fiktiv omsättning har plattformsföretaget när det omfattas av 6 kap. 9 § eller 10 § ML vanligtvis inte rätt att förfoga över varan då äganderätten till varan överförs mellan den bakomliggande säljaren och konsumenten. Därför har plattformsföretaget inte själv den information som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter som skattskyldig, t.ex. var varan finns vid tidpunkten för transaktionen eller vilken typ av vara det är frågan om. Plattformsföretagen måste istället få denna information från den bakomliggande säljaren. Vidare måste plattformsföretaget kunna bedöma vilken skattesats som blir tillämplig etc. i samband med att konsumenten slutför sin beställning (vid utcheckningen). Detta innebär att plattformsföretaget är beroende av att få tillförlitlig information av den bakomliggande säljaren före eller senast vid utcheckningen för att kunna på ett korrekt sätt deklarera och betala mervärdesskatt på dessa leveranser.
I syfte att inte lägga en oproportionerlig börda på plattformsföretagen har det införts bestämmelser som begränsar deras skyldighet att betala mervärdesskatten (se avsnitt 2.1.9.1 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Bestämmelsen innebär att även om förutsättningarna i bestämmelserna i 6 kap. 9 § eller 10 § ML är uppfyllda och plattformsföretaget är skattskyldigt, ska det inte vara skyldigt att betala mervärdesskatt som överstiger den mervärdesskatt som det har deklarerat och betalat för dessa leveranser om samtliga följande villkor är uppfyllda (artikel 5c i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):
Det är plattformsföretaget som har bevisbördan för att villkoren i bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordningen är uppfyllda. Detta bör bedömas från fall till fall. I bedömningen kan dock hänsyn tas till om plattformsföretaget utifrån normala affärsförhållanden gjort tillräckligt för att samla in all nödvändig information från den bakomliggande säljaren för att korrekt deklarera och betala mervärdesskatt på dessa leveranser. Detta bör utformas som en del av affärsförhållandet mellan plattformsföretaget och den bakomliggande säljaren.
Plattformsföretaget bör således inom det affärsmässiga förhållandet med den bakomliggande säljaren kräva, och visa på vikten av, att få all relevant information. Om den bakomliggande säljaren inte tillhandahåller nödvändig information bör plattformsföretaget vidta lämpliga åtgärder (avsnitt 2.1.9.2 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Under alla omständigheter måste plattformsföretaget agera i god tro och göra vad som rimligen kan förväntas under normala affärsförhållanden. Vid bedömningen och nivå på bevisning av om plattformen gjort vad som krävs kan variera mellan olika plattformsföretag beroende av dess storlek.
I avsnitt 2.1.9.2 i förklarande anmärkningar om e-handel finns exempel på information som plattformsföretaget bör ta in från den bakomliggande säljaren och när ett plattformsföretag kan anses gjort vad som krävs.
En konsument beställer varor via ett plattformsföretag från en bakomliggande säljare. Enligt uppgift ska varan transporteras till medlemsstat A. Plattformsföretaget debiterar den mervärdesskatt som gäller i medlemsstat A. Efter beställningen kommer konsumenten och den bakomliggande säljaren överens om att varan istället ska transporteras till medlemsstat B som har en högre skattesats än medlemsstat A. Plattformsföretaget har inte fått information om detta. Det innebär att plattformsföretaget inte blir skyldigt att betala mellanskillnaden (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 1 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Plattformsföretaget får information från den bakomliggande säljaren att varan ska beskattas med mervärdesskatt på 1 000 kr men deklarerar av misstag endast 700 kr i mervärdesskatt. Bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordning gäller inte i denna situation och plattformsföretaget är fortfarande skyldigt att betala mellanskillnaden på 300 kr. Plattformsföretaget är även skyldigt att betala eventuella räntor och avgifter, såsom förseningsavgifter och skattetillägg (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 2 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Vid en kontroll av Skatteverket konstateras att mervärdesskatten ska vara 1 200 kr för en viss vara. Plattformsföretaget har redovisat 1 000 kr i mervärdesskatt i enlighet med den information det fått från den bakomliggande säljaren. Eftersom bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordningen är tillämplig när plattformsföretaget fått felaktig information från den bakomliggande säljaren är plattformsföretaget inte skyldigt att betala mellanskillnaden på 200 kr (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 3 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Varor finns för försäljning via en plattform av en bakomliggande säljare med etablering i ett land inom EU. Den bakomliggande säljaren har informerat plattformsföretaget att varorna finns i medlemsstat A. Plattformsföretaget redovisar därför inte mervärdesskatt för försäljning av dessa varor. Under en skatterevision visar det sig dock att varorna (helt eller delvis) skickades till konsumenter inom Sverige direkt från en plats utanför EU. Det är frågan om varor i försändelser med ett verkligt värde som är mindre än 150 euro. Plattformsföretaget har fått felaktig information och blir inte skyldigt att betala mervärdesskatten på grund av distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU till Sverige (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 4 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Plattformsföretaget får en stor administrativ börda om det ska bevisa statusen på den bakomliggande säljaren och deras köpare i varje enskilt fall. I syfte att minska den administrativa bördan har det införts bestämmelser om presumtioner, som kan motbevisas. Om plattformsföretaget inte har uppgifter som visar motsatsen ska det antas att (artikel 5d i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):
Att ett registreringsnummer till mervärdesskatt inte anges, t.ex. vid registreringen hos plattformsföretaget, innebär inte med automatik att den bakomliggande säljaren inte är en beskattningsbar person. Om den bakomliggande säljaren uppger att denna inte agerar i egenskap av beskattningsbar person bör plattformsföretaget behandla säljaren som en icke beskattningsbar person. Dock bör plattformsföretaget ha kontrollfunktioner e.d. för att kunna bedöma om den bakomliggande säljarens leveranser innebär att denna trots allt ska kvalificeras som beskattningsbar person (se avsnitt 2.1.10.1 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Även om registreringsnummer till mervärdesskatt inte är ett absolut krav för att betraktas som en beskattningsbar person, är det ett viktigt bevis för den beskattningsbara personens status. Ett plattformsföretag kan därför presumera att köparen inte är en beskattningsbar person om uppgift om registreringsnummer för mervärdesskatt inte lämnas vid t.ex. registrering på plattformen (se avsnitt 2.1.10.2 i förklarande anmärkningar om e-handel).
Ett plattformsföretag som ska anses som den faktiska leverantören av varan, ska genom räkenskaper eller annan lämplig dokumentation se till att det finns underlag avseende de omsättningar som möjliggörs via det elektroniska gränssnittet. Liknande krav finns även när annan försäljning av varor och tjänster möjliggörs av ett plattformsföretag till icke beskattningsbara personer. Läs mer om dokumentationsskyldigheten på sidan Bevarande av fakturor.