Prismetoder i svensk rättspraxis

Rättsfall: RÅ 1991 ref. 107, Shell-målen

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i de så kallade Shell-målen att den rättspraxis som fanns fram till då inte gav någon vägledning i prissättningsfrågor (RÅ 1991 ref. 107). De mål som Högsta förvaltningsdomstolen avgjort efter Shell-målen innehåller inte heller någon närmare redogörelse för valet av prismetod eller prismetodernas tillämpning.

I Shell-målen prövade Högsta förvaltningsdomstolen prissättningen på svenska Shells inköp och frakt av råolja från ett närstående utländskt bolag, SIPC. I målet behandlas dels frågan om val av mer än en prismetod, dels frågan om marknadsprismetoden är den mest lämpliga metoden.

En utförlig beskrivning av Shell-målen finns på sidan Den svenska korrigeringsregeln.

I Shell-målen användes bara en prismetod

Högsta förvaltningsdomstolen fann i Shell-målen att marknadsprismetoden var den enda prismetod som kunde tillämpas. Skälet till det var framför allt att det inte hade presenterats något material som skulle kunna ligga till grund för någon annan prismetod. Domstolen uttalade att även om det hade varit av värde att också tillämpa någon av de andra prismetoderna, var marknadsprismetoden den enda metoden som stod till buds, och då fick prövningen göras mot bakgrund av de uppgifter som fanns tillgängliga om prisförhållandena på råolje- och fraktmarknaderna (jfr punkterna 2.11–2.12 i riktlinjerna).

Marknadsprismetoden tillämpades trots att det inte fanns någon motsvarighet på marknaden

Marknadsprismetoden kan vara svår att tillämpa eftersom det inte alltid är möjligt att hitta jämförbara oberoende transaktioner. När det gällde frakttjänsterna i Shell-målen fann Högsta förvaltningsdomstolen att de saknade motsvarighet på marknaden. Domstolen fann därför att enda utvägen var att göra en hypotetisk bedömning av vad en oberoende råoljeimportör hade varit beredd att betala för de tjänster som SIPC hade tillhandahållit (jfr punkterna 2.14–2.17 och 2.23–2.26 i riktlinjerna).

Rättsfall från kammarrätterna: val av prismetod

Kammarrätten i Sundsvall har prövat prissättningen på varor i ett fall där försäljningen redovisades hos ett svenskt bolag till följd av ett kommissionärsförhållande (KRSU 2010-07-06, mål nr 1975–1979-07). Varorna såldes till ett schweiziskt dotterbolag som i sin tur sålde varorna vidare till koncernens försäljningsbolag i flera länder. Dotterbolaget ansvarade också för lagerhantering och distribution i koncernen.

I målet fanns en internprissättningsstudie där man hade tillämpat nettomarginalmetoden. Kammarrätten ansåg att när man i en tvist ska bestämma ett armlängdspris kan man varken utesluta en viss metod eller slå fast att den tillämpade metoden är den enda rättvisande. Varje metods styrkor och svagheter måste tas med i bedömningen av vilket värde den valda metoden ska anses ha. Det faktum att bolaget hade valt en viss metod (nettomarginalmetoden) för att komma fram till ett armlängdspris hindrade alltså inte att Skatteverket använde en eller flera andra metoder för att pröva om det aktuella priset var armlängdsmässigt. Kammarrätten fann att prissättningsstudien kunde läggas till grund för bedömningen eftersom den åberopats av både bolaget och Skatteverket. Nettomarginalmetoden kunde därför användas.

I studien jämfördes det schweiziska bolagets rörelsemarginal med rörelsemarginalen hos ett antal jämförelseobjekt. Skatteverket ansåg att samtliga valda jämförelseobjekt kunde godtas, men menade att en vinstindikator baserad på rörelsekostnader borde ha använts i stället.

Kammarrätten framhöll att avgörande för vilken som var den mest rättvisande vinstindikatorn främst var vad som utgjorde de värdeskapande faktorerna i den bedrivna verksamheten. Efter en genomgång av olika funktioner och risker bedömde kammarrätten att det schweiziska bolagets värdeskapande verksamhet bestod av en snabb och säker distribution av varorna och därför i första hand var en funktion av de rörelsebaserade kostnaderna.

Skatteverkets kommentar: kammarrättsdomar om val av prismetod

I OECD:s riktlinjer benämns den vinstindikator som tillämpades i målet för Berry ratio. OECD skriver att Berry ratio kan vara användbart just för mellanhänder, d.v.s. företag som köper varor från vissa närstående företag och säljer vidare till andra närstående företag (jfr punkterna 2.106–2.108 i riktlinjerna). Läs mer om vinstpåslaget i denna kammarrättsdom på sidan Jämförbarhetsanalys.

Rättsfall från kammarrätterna: CUP som utgångspunkt för värdering av tillgångar i samband med efterföljande verksamhetsöverlåtelse

Kammarrätterna har ett flertal gånger ansett att marknadsprismetoden, eller CUP, kan användas för att värdera verksamhet när ett externt aktieförvärv efterföljs av en koncernintern verksamhetsöverlåtelse. I en dom från Kammarrätten i Göteborg ansåg domstolen att de värden som användes i den förvärvsanalys som bolaget hade upprättat i samband med det föregående externa aktieförvärvet kunde användas för att bestämma internpriset på den verksamhet som sedan överläts till ett koncernföretag (KRNG 2020-02-03, mål nr 1172-1173-18). Även i ett mål från Kammarrätten i Stockholm ansågs köpeskillingen för aktierna vara en rimlig utgångspunkt för beräkningen av det armlängdsmässiga priset på överförd verksamhet (KRNS 2020-03-24, mål nr 4775—4777-19).

Rättsfall från kammarrätterna: tillämpningen av nettomarginalmetoden

Kammarrätten i Stockholm har prövat om prissättningen på varor kan korrigeras med tillämpning av nettomarginalmetoden när någon varutransaktion inte skett det aktuella beskattningsåret (KRNS 2022-02-24, mål nr 3890–3893-20). I målet fanns ett pågående avtalsförhållande mellan ett svenskt bolag och ett kinesiskt koncernbolag om distribution och marknadsföring av bolagets produkter på den kinesiska marknaden. Det förekom dock inga varutransaktioner mellan det svenska bolaget och det kinesiska bolaget under det aktuella beskattningsåret. Det kinesiska bolaget sålde i stället de produkter det hade i sitt lager och som det tidigare köpt från det svenska bolaget.

Nettomarginalmetoden ansågs vara den mest lämpliga prismetoden för att testa om prissättningen mellan det svenska bolaget och det kinesiska bolaget var armlängdsmässig. Det kinesiska bolagets rörelsemarginal uppgick för det aktuella beskattningsåret till drygt 30 procent. Av den jämförbarhetsstudie som fanns framgick att jämförbara oberoende företag redovisade rörelsemarginaler i interkvartilsspannet 1,73-4,37 procent.

Kammarrätten fann att det inte av praxis framgår att det skulle gå att bestämma ett armlängdsmässigt pris på försäljningar som över huvud taget inte gjorts och sedan lägga detta pris till grund för en beskattning. I målet var klarlagt att det inte gjordes några försäljningar eller andra transaktioner som skulle kunna karakteriseras som försäljningar mellan det svenska bolaget och det kinesiska bolaget under det aktuella beskattningsåret. De försäljningar som enligt kammarrätten kunde ha gjorts till ett för lågt pris gjordes i stället under det föregående beskattningsåret. Kammarrätten ansåg att en korrigering av det svenska bolagets resultat på grund av de försäljningarna därför skulle ha gjorts det året.

Skatteverkets kommentar till kammarrättsdomen om tillämpningen av nettomarginalmetoden

En följd av tillämpningen av nettomarginalmetoden är att en utvärdering av om prissättningen mellan de närstående företagen är armlängdsmässig kan ske först när det uppstår ett resulat hos det köpande företaget. Det innebär att priset på varorna bestäms slutligt först i samband med att varorna säljs externt av det kinesiska bolaget. Det är först då som det svenska bolaget skulle ha redovisat en intäkt motsvarande mellanskillnaden mellan det preliminära priset som sattes vid varuleveransen till det kinesiska bolaget det föregående beskattningsåret och det slutliga priset som bestäms det aktuella beskattningsåret när ett pristest med tillämpning av nettomarginalmetoden kan ske.

Nettomarginalmetoden kan inte användas till stöd för att korrigera en konstaterad felprissättning det aktuella beskattningsåret genom att höja det svenska bolagets resultat för det föregående beskattningsåret på det sätt kammarrätten anser.

Skatteverket delar inte kammarrättens bedömning av tillämpningen av nettomarginalmetoden och har kommentarat domen.

Rättsfall från kammarrätterna: tillämpning av vinstdelningmetoden

Kammarrätten i Stockholm har i två domar funnit att vinstdelningsmetoden är en lämplig metod för vinstallokering till fast driftställe (KRNS 2022-12-23, mål nr 9099–9102-21 och KRNS 2022-12-23, mål nr 9106–9114-21). I båda fallen var det fråga om schweiziska bolag som bedrev verksamhet från fasta driftställen i Sverige och Singapore. I respektive bolag fanns det två nyckelpersoner som tillsammans bidrog till bolagets verksamhet och vinst. Den ena nyckelpersonen utförde betydelsefulla funktioner från det fasta driftstället i Sverige och den andra nyckelpersonen utförde betydelsefulla funktioner i Singapore. Kammarrätten fann att respektive bolags resultat skulle fördelas jämnt mellan de båda nyckelpersonerna vilket innebar att 50 procent allokerades till det fasta driftstället i Sverige.

Skatteverkets kommentar till kammarrättsdomarna om tillämpning av vinstdelningsmetoden

De schweiziska bolagens verksamheter var helt beroende av de två nyckelpersonernas bidrag. I sådana situationer kan vinstdelningsmetoden vara en lämplig metod för bedömningen av armlängdsmässiga villkor och pris. En fördelning av vinsten utifrån respektive parts bidrag (bidragsmetoden) utgör en av de två tillvägagångssätt som beskrivs i riktlinjerna. Bidragsmetoden syftar till att fördela den totala vinsten på ett sätt som överensstämmer med hur oberoende parter skulle ha gjort i en jämförbar transaktion.