Finansiella transaktioner

Finansiella transaktioner i OECD:s riktlinjer (kapitel X)

I februari 2020 publicerade OECD ett nytt kapitel X om finansiella transaktioner. Även om det inte funnits så mycket vägledning tidigare i riktlinjerna om sådana transaktioner får kapitel X anses vara ett förtydligande av armlängdsprincipen. Vägledningen om finansiella transaktioner kan därför tillämpas även bakåt i tiden under förutsättning att det inte finns svensk rättspraxis som anger något annorlunda i en viss fråga.

Innehållet och strukturen i kapitel X

Kapitel X består av en kort inledning (avsnitt A) och av fyra större avsnitt, B–E.

• Avsnitt B beskriver sambandet mellan vägledningen om finansiella transaktioner och vägledningen i avsnitt D.1 i kapitel I om att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen.
• Avsnitt C ger vägledning för att fastställa armlängdsmässiga villkor för treasuryaktiviteter såsom koncerninterna lån, cash pooling och säkring.
• Avsnitt D tar upp finansiella garantier.
• Avsnitt E tar upp koncernintern försäkringsverksamhet (captive insurance).

Sambandet med vägledningen i kapitel I om att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen (p. 10.4–10.38)

Detta avsnitt innehåller tre underavsnitt:

• B.1 Att bestämma om något som betecknas som lån ska anses vara ett lån.
• B.2 Att identifiera de kommersiella och finansiella relationerna.
• B.3 De ekonomiskt relevanta särdragen för faktiska finansiella transaktioner.

Ska något som betecknas som lån anses vara ett lån? (p. 10.4–10.13)

Relationen mellan skulder och eget kapital kan vara annorlunda hos ett företag som är del i en multinationell koncern än hos ett fristående företag som verkar under liknande förhållanden. I avsnittet behandlas hur principen i kapitel I om att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen berör den relationen.

Principen om att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen hindrar emellertid inte att ett land tillämpar andra principer i sin interna lagstiftning för att reglera relationen mellan skulder och eget kapital och på så sätt begränsa avdragsrätten för räntor.

När man identifierar och kartlägger en finansieringstransaktion i enlighet med kapitel I kan följande ekonomiskt relevanta kännetecken vara användbara:

• Förekomsten eller avsaknaden av ett angivet datum för återbetalning.
• Skyldigheten att betala ränta.
• Rätten att kräva betalning av ränta och kapitalbelopp.
• Finansiärens ställning jämfört med vanliga kreditgivare.
• Förekomsten av finansiella kovenanter och säkerheter.
• Var medlen som används för räntebetalningar kommer från.
• Möjligheten för mottagaren av finansieringen att få lån från oberoende låneinstitut.
• I vilken omfattning medlen används för att förvärva kapitaltillgångar.
• Den som betecknas som låntagare återbetalar inte vid förfallotidpunkten och begär inte uppskov.

I punkt 10.13 ges ett exempel på identifiering och kartläggning av en finansiering som betecknas som lån.

Att identifiera de kommersiella och finansiella relationerna (p. 10.14–10.20)

När man bestämmer de armlängdsmässiga villkoren för en finansiell transaktion tillämpas principerna i kapitel I–III på samma sätt som för alla andra transaktioner.

För att korrekt kunna identifiera och kartlägga finansiella transaktioner måste man beakta de faktorer som påverkar den bransch där koncernen är verksam. Det gäller såväl konjunkturcykler och produktcykler som regulatoriska krav inom exempelvis banksektorn. Även tillgången på finansiella resurser i en viss bransch och koncernens egna policies måste beaktas.

Oberoende parter som ska genomföra en viss finansiell transaktion beaktar vilka andra realistiska alternativ som finns till hands och genomför bara transaktionen om de inte ser något annat alternativ som erbjuder större möjligheter att tillgodose deras affärsmässiga syften. När man funderar på vilka andra realistiska alternativ som finns måste båda parters perspektiv beaktas. För långivaren kan det handla om andra investeringsmöjligheter. För låntagaren kan det handla om mer än enbart möjligheten att kunna klara av betalningarna på lånet, t.ex. de medel den faktiskt behöver för att uppfylla sina operativa krav. Låntagaren kan även vilja undvika att lånet får negativ inverkan på kreditbetyg och kapitalkostnader vilket kan försvåra för företaget att få tillgång till kapitalmarknaderna.

Det kan vara svårt att hitta jämförbara finansiella transaktioner eftersom det är många variabler som påverkar. Det kan vara lättare att göra justeringar för att öka jämförbarheten om justeringen baseras på en kvantitativ faktor där det finns tillgänglig data som är av god kvalitet (t.ex. för valutakursdifferenser) än om man ska jämföra lån till låntagare med kvalitativa skillnader eller där det saknas information (t.ex. låntagare med olika affärsstrategier).

Ekonomiskt relevanta särdrag för att analysera finansiella transaktioner (p. 10.21–10.38)

För att analysera villkoren i en finansiell transaktion som en del i att identifiera och kartlägga transaktionen eller prissätta den identifierade transaktionen ska följande ekonomiskt relevanta särdrag beaktas:

• Avtalsvillkoren.
• Vilka funktioner som utförs, vilka tillgångar som används och vilka risker som bärs.
• Särdragen för finansiella instrument.
• De ekonomiska omständigheterna för parterna och på marknaden.
• Parternas affärsstrategier.

Avtalsvillkoren (p. 10.22)

Avtalsvillkoren mellan närstående företag är inte alltid lika utförliga som mellan oberoende parter. Det kan därför vara nödvändigt att beakta andra dokument, parternas faktiska agerande och de ekonomiska principer som normalt styr relationerna mellan oberoende parter för att kunna identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen.

Funktionsanalysen (p. 10.23–10.27)

Funktionsanalysen syftar till att identifiera vilka funktioner som utförs, vilka tillgångar som används och vilka risker parterna bär.

När en långivare beslutar om ett lån ska lämnas och på vilka villkor det ska ske är de viktigaste funktionerna att

• analysera och utvärdera riskerna med lånet
• analysera möjligheten att tillhandahålla kapital till investeringen
• bestämma villkoren för lånet
• dokumentera lånet
• löpande övervaka och periodvis utvärdera lånet.

En närstående långivare kommer inte nödvändigtvis att utföra alla funktionerna lika ingående som en oberoende långivare. När man bedömer om ett lån har lämnats på samma villkor som mellan oberoende parter är det emellertid samma kommersiella överväganden och ekonomiska omständigheter som är relevanta.

Om en långivare inte har kontroll över riskerna med utlåningen eller saknar finansiell kapacitet att bära riskerna ska riskerna allokeras till det företag som utövar kontroll och har finansiell kapacitet att bära risken (jfr punkt 1.98 i kapitel I). Detta illustreras med ett exempel där bolag A ger ett lån till bolag B. Kartläggningen av transaktionen visar att bolag A inte utövar kontrollfunktionerna som hör ihop med långivningen. I stället är det bolag P, moderbolaget i koncernen, som har kontroll över riskerna och den finansiella kapaciteten att bära riskerna. En analys i enlighet med kapitel I leder till att bolag P ska bära konsekvenserna om riskerna inträffar och bolag A har bara rätt till riskfri avkastning.

För låntagarens del är de relevanta funktionerna vanligtvis att

• försäkra sig om att det finns tillräckliga medel att betala ränta och amorteringar vid förfallotidpunkterna
• tillhandahålla säkerhet om det behövs
• uppfylla eventuella andra skyldigheter enligt låneavtalet.

Särdragen för finansiella instrument (p. 10.28–10.29)

Det finns en stor variation av finansiella instrument på den öppna marknaden som har olika särdrag och kännetecken som påverkar prissättningen på produkterna eller tjänsterna. Vid prissättningen av transaktioner mellan närstående företag är det därför viktigt att dokumentera deras särdrag och kännetecken.

För ett lån kan sådana särdrag innefatta

• lånebelopp
• förfallotidpunkt
• amorteringstidpunkter
• syfte med lånet (rörelsekredit, bolagsförvärv, fastighetslån etc.)
• förmånsrätt (bästa förmånsrätt eller efterställda lån)
• var låntagaren geografiskt hör hemma
• valuta
• tillhandahållen säkerhet
• förekomsten av eventuell garanti
• fast eller rörlig ränta.

De ekonomiska omständigheterna (p. 10.30–10.33)

Prissättningen av finansiella instrument kan variera betydligt p.g.a. underliggande ekonomiska omständigheter såsom olika valutor, geografiskt område, lokala regleringar, låntagarens affärsområde och tidpunkt för transaktionen.

Makroekonomiska trender som centralbankers styrräntor eller referensräntor baserade på interbankräntor och händelser på finansmarknaderna såsom kreditkriser kan påverka prissättningen. Tidpunkten för när ett finansiellt instrument har getts ut på lånemarknaden eller valet av jämförande data på andrahandsmarknaden har därför stor betydelse för jämförbarheten. Det är exempelvis inte troligt att information om utgivna lån för flera år går att använda som jämförelse. Ju närmare i tiden ett lån har getts ut i förhållande till den granskade transaktionen desto mindre är sannolikheten att de ekonomiska omständigheterna ska skilja sig åt.

Valutaskillnader är en annan faktor som kan vara viktig. Ekonomiska faktorer såsom tillväxttakt, inflationstakt och svängningar i växelkurser gör att finansiella instrument som i övrigt är likartade men som ges ut i olika valutor kan ha olika pris. Dessutom kan prissättningen för finansiella instrument i samma valuta skilja sig mellan olika marknader eller länder beroende på regleringar avseende räntenivåer, valutakurser, valutarestriktioner och andra restriktioner på den finansiella marknaden.

Affärsstrategierna (p. 10.34–10.38)

Olika affärsstrategier kan ha stor inverkan på de villkor som oberoende parter skulle komma överens om. En oberoende långivare kan exempelvis vara beredd att lämna lån på andra villkor till ett företag som ska genomföra ett företagsförvärv jämfört med om samma företag bedriver sin verksamhet under stabila förhållanden.

När man analyserar affärsstrategierna måste man beakta den multinationella koncernens globala finansieringspolicy och identifiera redan existerande relationer mellan de närstående företagen såsom tidigare lämnade lån och aktieinnehav.

I vägledningen ges ett exempel på ett tioårigt lån mellan två närstående företag som efter en korrekt identifiering och kartläggning av transaktionen ska ses som en årligen omprövad checkkredit.

Treasuryfunktioner (p. 10.39–10.153)

Skatteverket använder begreppet ”treasuryverksamhet” i beskrivningen av den hantering av koncernens finansiering och likviditet som tas upp i kapitel X. Ett företag inom koncernen som har som uppgift att sköta koncernens treasuryverksamhet kallas ofta internbank. På den här sidan används ”treasuryavdelning” för att beteckna det företag, eller den del av ett företag, som sköter treasuryverksamheten i koncernen.

Vad gör en treasuryavdelning? (p. 10.39–10.43)

Hur treasuryverksamheten är organiserad beror på strukturen i koncernen och komplexiteten i dess verksamhet. I sin mest decentraliserade form har varje enskilt företag rätt att bestämma över sina finansiella transaktioner. I en helt centraliserad tresuryverksamhet har treasuryavdelningen full kontroll över koncernens finansiella transaktioner. De enskilda företagen i koncernen ansvarar för sin operativa verksamhet men inte för finansiella frågor.

En viktig funktion för treasuryavdelningen kan exempelvis vara att optimera likvidhanteringen inom koncernen för att säkerställa att affärsverksamheten har tillräckligt med likvida medel tillgängligt på rätt plats när de behövs och i rätt valuta. En effektiv hantering av koncernens likvida medel styrs av överväganden på en övergripande nivå och syftar till att minska riskerna för flera företag.

Treasuryavdelningens likvidhantering avser den dagliga verksamheten. Finansiell styrning av företag handlar däremot om utveckling av strategier och planering för investeringsbeslut på längre sikt. Finansiell riskhantering kräver identifiering och analys av (och svar på) de finansiella risker verksamheten är utsatt för. Genom att identifiera finansiella risker och agera för att motverka dem kan treasuryavdelningen hjälpa till att optimera kapitalkostnaden för de koncernföretag som nyttjar treasurytjänsterna.

Treasuryavdelningen kan också ha ansvar för

• upplåning (exempelvis genom utgivning av obligationer eller upptagande av banklån)
• ökning av det egna kapitalet
• att sköta kontakterna med koncernens externa långivare och kreditratingföretag.

Prissättningen av treasuryverksamheten (p. 10.44–10.49)

När man granskar internprissättningsfrågor som rör treasuryverksamhet är det viktigt att korrekt identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen. Man måste avgöra exakt vilka funktioner ett företag utför i stället för att förlita sig på en allmän beskrivning av att det handlar om treasuryverksamhet.

I allmänhet är treasuryfunktionen en del i arbetet med att göra finansieringen av koncernens affärsverksamhet så effektiv som möjligt. I sådana fall är treasuryfunktionen normalt sett en stödfunktion till den huvudsakliga värdeskapande affärsverksamheten. Det är exempelvis fallet med tjänster som utförs av en cash pool-administratör. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan sådana aktiviteter vara tjänster där det finns vägledning för prissättningen i kapitel VII.

Treasuryavdelningen kan agera som kontaktpunkt för att centralisera koncernens externa upplåning. De externa medlen blir då tillgängliga inom koncernen genom koncerninterna lån från treasuryavdelningen som bör få en armlängdsmässig ersättning för sin samordnande verksamhet (jfr punkt 1.188 i kapitel I).

I andra situationer kan treasuryavdelningen utföra mer komplexa funktioner och bör då ersättas därefter.

En annan viktig sak när det gäller treasuryverksamhet är att identifiera och allokera de ekonomiskt betydelsefulla riskerna i enlighet med kapitel I.

De aktiviteter som sker i treasuryverksamheten rör frågor på koncernnivå och följer den vision, strategi och de policies som koncernledningen bestämt. Treasuryavdelningens förhållningssätt till risk kommer därför vara beroende av koncernens policy där vissa mål kan vara specificerade såsom avkastningsnivån på investeringar, reducerade kassaflödessvängningar eller vissa nyckeltal i balansräkningen.

Närmare vägledning ges för tre områden (p. 10.50)

Närmare vägledning ges för några treasuryaktiviteter som ofta sker inom multinationella koncerner såsom

• koncernintern långivning
• cash pooling
• säkringsaktiviteter.

Koncerninterna lån (p. 10.51–10.108)

En förutsättning för att tillämpa vägledningen om koncerninterna lån är att transaktionen anses vara ett lån antingen som en följd av att man gjort en korrekt identifiering och kartläggning enligt kapitel I eller p.g.a. intern lagstiftning.

Långivarens och låntagarens perspektiv ska beaktas (p. 10.51–10.61)

När en långivare beslutar om ett lån ska lämnas, till vilket belopp och till vilka villkor innefattar dennes perspektiv

• en värdering av olika faktorer hänförliga till låntagaren
• allmänna ekonomiska faktorer som påverkar både långivaren och låntagaren
• andra realistiska alternativ för långivaren att använda medlen.

En oberoende långivare gör en noggrann kreditbedömning av den potentiella låntagaren för att kunna identifiera och värdera riskerna och överväger metoder för att övervaka och hantera dessa risker. Kreditbedömningen innefattar att förstå såväl själva verksamheten hos låntagaren som syftet med lånet, hur det ska läggas upp och var medlen till återbetalning kommer ifrån. Sistnämnda kan innefatta en analys av låntagarens kassaflödesberäkningar och styrkan i balansräkningen.

När ett företag lämnar ett lån till ett närstående företag går det inte nödvändigtvis tillväga på samma sätt som en oberoende långivare. En närstående långivare behöver exempelvis inte genomföra samma informationsinhämtning av låntagarens verksamhet. För att lämna ett lån på armlängdsmässiga villkor är däremot samma affärsmässiga överväganden relevanta avseende kreditvärdighet, kreditrisk och ekonomiska omständigheter.

När ett moderbolag lämnar lån till ett dotterbolag har moderbolaget redan kontroll och ägande av dotterbolaget. När man bedömer prissättningen på lånet behöver avsaknaden av formell säkerhet inte nödvändigtvis avspegla den ekonomiska verkligheten när det gäller riskerna med lånet. Om tillgångarna i verksamheten inte redan är pantsatta för någonting annat är det lämpligt att överväga om de skulle kunna utgöra säkerhet för lånet och vilken inverkan det i så fall har på prissättningen.

Låntagare försöker optimera sina kapitalkostnader och ha rätt finansiering för att möta både sina kortfristiga behov och långfristiga syften. En oberoende låntagare försöker hitta den mest kostnadseffektiva lösningen på sin finansiering i förhållande till sin affärsstrategi. Det innebär exempelvis att företaget normalt inte tar upp ett lån utan säkerhet om det har säkerhet att erbjuda.

Låntagare beaktar också vilken inverkan eventuella förändringar i de ekonomiska villkoren kan ha på räntenivåer och valutakurser. Detsamma gäller risken för att inte kunna betala räntor och amorteringar om det uppkommer svårigheter i affärsverksamheten.

Användning av kreditvärderingar (p. 10.62–10.75)

Låntagarens kreditvärdighet är en av de viktigaste faktorerna en långivare beaktar för att bestämma räntenivån. Kreditbetyg kan vara ett användbart mått på kreditvärdighet och till hjälp för att identifiera potentiella jämförbara transaktioner eller tillämpa ekonomiska modeller på närstående transaktioner. När det gäller koncerninterna lån och andra finansiella instrument som tillhandahålls mellan närstående parter kan effekten av koncerntillhörigheten vara en ekonomiskt relevant faktor som påverkar prissättningen på instrumenten.

Kreditbetyg kan avse den totala kreditvärdigheten för ett koncernföretag eller koncernen eller avse en speciell skuldemission. Med kreditbetyg för koncernen avses här moderbolagets kreditbetyg baserat på de konsoliderade räkenskaperna.

När man bestämmer kreditbetyget måste man beakta såväl kvantitativa faktorer (t.ex. finansiell information) som kvalitativa faktorer (t.ex. vilken bransch eller vilket land företaget eller koncernen verkar i).

Kreditbetyg för koncernföretaget eller koncernen (p. 10.64–10.68)

Kreditbetyget för ett koncernföretag eller för koncernen är en bedömning av kapaciteten och viljan att fullgöra sina finansiella åtaganden i enlighet med villkoren i dessa åtaganden. I allmänhet indikerar ett lägre kreditbetyg en större risk för obestånd och en högre förväntad avkastning hos långivaren.

På många lånemarknader finns information tillgänglig om de olika räntenivåer som tas ut för företag med olika kreditbetyg och sådan information kan vara användbar när man gör jämförbarhetsanalysen. Finansiella transaktioner som låntagaren eller ett annat företag inom koncernen har med externa långivare kan också vara tillförlitliga jämförelser. Det förutsätter dock att skillnaderna mellan de oberoende och närstående transaktionerna inte påverkar räntenivån i materiellt avseende eller att det går att göra tillförlitliga justeringar.

Kreditbetyg för ett speciellt skuldinstrument (p. 10.69–10.70)

Kreditbetyget för en speciell skuldemission beaktar särdragen för det specifika skuldinstrumentet såsom garantier, säkerheter och förmånsrätt. Kreditbetyget för ett företag eller för koncernen kan avvika från kreditbetyget på ett skuldinstrument eftersom kreditrisken på det finansiella instrumentet är hänförlig till instrumentets särdrag och inte bara till riskprofilen för det låntagande företaget.

Att bestämma kreditbetyget (p. 10.71–10.75)

I många fall finns inget kreditbetyg på de enskilda bolagen i koncernen utan bara på koncernen. En metod som ofta används för ett enskilt koncernföretag är att göra kvantitativa och kvalitativa analyser med hjälp av allmänt tillgängliga finansiella verktyg eller att tillämpa den metodik oberoende kreditvärderingsföretag använder. Syftet är att kopiera tillvägagångssättet när koncernens kreditbetyg bestämdes. Då måste man också beakta de förbättringar i kreditvärdigheten som ett enskilt koncernföretag kan förväntas få p.g.a. att det tillhör en koncern. I riktlinjerna beskrivs kortfattat hur sådana finansiella verktyg fungerar och bristerna med dem.

Vilken inverkan har koncerntillhörigheten? (p. 10.76–10.80)

Den omständigheten att låntagaren tillhör en koncern kan ha betydelse i två avseenden. Den ena är att det kan finnas information i policies för extern upplåning eller praxis från koncernledningen som ger ledning om under vilka villkor låntagaren hade ingått låneavtal med en oberoende långivare. Den andra är att det låntagande företaget kan få stöd från koncernen för att fullfölja sina åtaganden om det skulle få finansiella svårigheter.

Den fördel som företaget kan ha och som är en bieffekt av koncerntillhörigheten kallas för underförstått stöd (implicit support) när det gäller koncerninterna lån. Det krävs ingen ersättning för den typen av stöd (jfr exempel 1 i punkterna 1.184-1.186 i kapitel I).

Underförstått stöd från koncernen kan påverka kreditbetyget för koncernföretaget. Ju viktigare företaget är för koncernens verksamhet desto troligare är det att det får stöd från övriga koncernföretag och därmed också har ett kreditbetyg som ligger närmare koncernens. Om det finns tecken på att ett företag inte skulle få stöd från koncernen kan det finnas skäl att bedöma kreditbetyget som om det var ett fristående företag.

Informationsasymmetri gör att det kan vara svårt för skattemyndigheter att visa sannolikheten för ett underförstått stöd. Ett annat problem är att till skillnad från formella borgensåtaganden är det först när det blir aktuellt att stötta det enskilda företaget som det visar sig om det får något stöd.

I vissa fall kan kreditbetyget för koncernen användas (p. 10.81–10.82)

Det kan vara stora problem att bedöma kreditbetyget för ett enskilt företag och sådana försök kan leda till resultat som inte är tillförlitliga. I sådana fall kan koncernens kreditbetyg användas för att prissätta ett lån särskilt om

• företaget är betydelsefullt för koncernen
• inga tecken tyder på att företagets kreditvärdighet avviker i någon nämnvärd utsträckning från koncernens.

Koncernens kreditbetyg, liksom vilket annat kreditbetyg som helst, är bara lämpligt att använda om det får anses vara den mest tillförlitliga indikatorn på företagets kreditvärdighet mot bakgrund av alla fakta och omständigheter.

Kovenanter (p. 10.83–10.86)

Syftet med kovenanter i ett låneavtal är att ge långivaren visst skydd och på så sätt minska risken. En del kovenanter förbjuder låntagaren att vidta vissa åtgärder utan långivarens medgivande, t.ex. ta upp nya lån eller sälja vissa tillgångar. Andra kovenanter innebär att vissa finansiella indikatorer måste vara uppfyllda vid regelbundna förutbestämda tillfällen under lånets löptid. De fungerar därmed som tidiga varningsklockor för finansiella problem.

Det kan finnas mindre informationsasymmetri mellan företag i en koncern jämfört med situationer som rör oberoende parter. En långivare kan därför välja att inte ha kovenanter vid lån till ett närstående företag. I sådana fall är det lämpligt att bedöma om det i praktiken finns en motsvarighet till en kovenant med finansiella indikatorer och vilken inverkan det i så fall har på prissättningen av lånet.

Att bestämma armlängdsmässig räntenivå på koncerninterna lån (p. 10.88–10.108)

I avsnitt C.1.2 beskrivs några olika sätt att prissätta koncerninterna lån. Där behandlas användningen av

• marknadsprismetoden, CUP (avsnitt C.1.2.1)
• en metod baserad på långivarens kostnader för att tillhandahålla lånet (avsnitt C.1.2.3)
• kreditswappar (credit default swaps) (avsnitt C.1.2.4)
• ekonomiska modeller (avsnitt C.1.2.5).

Oberoende långivare tar ibland ut uppläggningsavgifter och andra avgifter för att tillhandahålla ett lån. När man bedömer om det är armlängdsmässigt att ta ut liknande avgifter på koncerninterna lån ska man tänka på att för oberoende långivare avspeglar avgifterna ofta upplåningskostnader och kostnader för att uppfylla regulatoriska krav som det närstående företaget kanske inte har (p. 10.96).

Det är inte förenligt med armlängdsprincipen att basera räntenivån på ett bankutlåtande som anger vilken ränta banken skulle ha använt om den skulle lämna ett jämförbart lån till företaget. En sådan prissättning baserar sig inte på en jämförelse mellan faktiska transaktioner. Ett sådant utlåtande är inte heller ett faktiskt låneerbjudande och kan därför inte ses som bevis på armlängdsmässiga villkor (p. 10.107–10.108).

Cash pooling (p. 10.109–10.148)

Multinationella koncerner använder cash pooling för att uppnå en mer effektiv likvidhantering genom att föra samman, antingen fysiskt eller fiktivt, balanserna på ett antal separata bankkonton. Genom en cash pool kan behovet av extern upplåning minskas. Om det uppkommer ett likvidöverskott kan man få en högre avkastning på det sammanlagda överskottet. Finansieringskostnaderna kan också minska genom att skillnaderna mellan bankens inlånings- och utlåningsränta på konton med olika saldon jämnas ut och transaktionskostnaderna reduceras.

Med cash pooling avses i det här avsnittet att kontobalanser sammanförs som en del i ett kortfristigt arrangemang för likvidhantering. Ett vanligt sätt att lägga upp det är att koncernen ingår avtal med en oberoende bank som tillhandahåller cash pooling-tjänster och varje deltagande koncernföretag öppnar ett konto i den banken.

Det finns två typer av cash pooling (p. 10.112–10.114)

Det finns två grundvarianter av cash pooling nämligen fysisk pooling (physical pooling) och fiktiv pooling (notional pooling).

I ett typiskt arrangemang för fysisk pooling överförs samtliga deltagares kontobalanser dagligen till ett gemensamt centralt konto som innehas av cash pool-administratören. Beroende på om det blir ett över- eller underskott när kontona utjämnats kan cash pool-administratören behöva låna för att täcka poolens finansieringsbehov eller sätta in ett överskott på lämpligt sätt.

I ett arrangemang för fiktiv pooling sker ingen fysisk överföring av deltagarnas kontobalanser. Banken lägger fiktivt ihop deltagarnas olika kontobalanser och betalar eller tar ut ränta på nettobalansen, antingen till ett huvudkonto eller till alla deltagarna enligt en bestämd formel.

När det inte sker någon fysisk överföring av medel är transaktionskostnaderna för att administrera en fiktiv pool sannolikt lägre än för en fysisk. De funktioner banken utför beaktas i bankens räntesättning.

Att identifiera och kartlägga cash pooling-transaktioner (p. 10.115–10.127)

Det är tveksamt om cash pooling överhuvudtaget förekommer mellan oberoende parter. När man identifierar och kartlägger cash pooling-arrangemang är det viktigt att se till hela arrangemanget och inte bara till gjorda överföringar. Det handlar om att tillhandahålla likviditet som en del i en större koncernstrategi i ett arrangemang där en pool-medlem kan ha ett positivt eller negativt saldo. Det kan medföra fördelar som bara kan uppnås som en del i en kollektiv strategi som rör pool-medlemmarna och som görs till förmån för alla pool-medlemmar. Pool-medlemmarnas insättningar och uttag av likvida medel sker i poolen och inte genom transaktioner mellan vissa medlemmar.

En fördel med ett cash pool-arrangemang kan vara att minska räntebetalningarna och öka erhållen ränta genom att kvitta positiva och negativa saldon mot varandra. Den synergifördel som uppkommer delas normalt mellan pool-medlemmarna efter det att cash pool-administratören fått en skälig ersättning.

En sak att beakta är om medlemmar har positiva och negativa saldon som är mer långfristiga snarare än att vara en del i ett arrangemang för kortfristig likviditet. Det kan i så fall vara korrekt att behandla dem som långfristiga insättningar eller lån. En praktisk svårighet är hur länge ett saldo kan vara en del i cash poolen innan det eventuellt kan behandlas som någonting annat, t.ex. ett lån.

En viktig del i analysen är att identifiera och granska de ekonomiskt betydelsefulla risker som är förknippade med cash pool-arrangemanget. Dessa inkluderar likviditetsrisk och kreditrisk.

Likviditetsrisken i ett cash pool-arrangemang uppkommer p.g.a. missmatchningen mellan förfallotidpunkterna för cash pool-medlemmarnas positiva och negativa saldon. För att kunna bära den likviditetsrisk som hör ihop med en cash pool krävs att man utövar kontrollfunktioner som går utöver att bara kvitta cash pool-medlemmarnas positiva och negativa saldon.

Kreditrisken hänför sig till risken för förlust p.g.a. att en cash pool-medlem saknar möjlighet att återbetala ett uttag av likvida medel. För att cash pool-administratören ska bära kreditrisken måste det finnas en sannolikhet för att denna kommer att få bära förluster som uppkommer p.g.a. cash pool-medlemmarnas bristande betalningsförmåga. En analys måste göras av vilket företag i koncernen som utövar kontrollfunktioner och har den finansiella kapaciteten att bära kreditrisken med cash pool-arrangemanget.

Prissättning av cash pool-transaktioner (p. 10.128–10.148)

Innan man försöker prissätta en cash pool-transaktion måste man börja med att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen i enlighet med kapitel I.

Ersättning till cash pool-administratören (p. 10.129–10.142)

I allmänhet utför cash pool-administratören inte mer än en samordningsfunktion avseende överföringarna till och från huvudkontot. Ersättningen för de begränsade funktionerna kommer därför normalt också att vara begränsad.

Om cash pool-administratören utför funktioner utöver samordningen ska prissättningen av sådana transaktioner följa det synsätt som finns i andra delar av vägledningen.

Två exempel illustrerar ersättningen till cash pool-administratören när denna utför olika funktioner.

Ersättning till cash pool-medlemmarna (p. 10.143–10.146)

Ersättningen till cash pool-medlemmarna beräknas genom att man bestämmer en armlängdsmässig ränta för de positiva och negativa saldona i poolen. Då fördelas synergifördelarna som uppkommer genom arrangemanget mellan cash pool-medlemmarna och det sker vanligtvis efter det att cash pool-administratörens ersättning beräknats.

Alla cash pool-medlemmar förväntas ha en fördel av att det finns ett cash pool-arrangemang. Det skulle exempelvis kunna innebära att alla medlemmar får bättre räntor på sina positiva och negativa saldon i poolen jämfört med vad de hade fått om de hade lånat eller satt in medel utanför poolen. Det kan emellertid finnas andra fördelar också, såsom t.ex. tillgång till en permanent källa för finansiering, minskat beroende av externa banker eller tillgång till likviditet som inte varit tillgänglig annars.

Garantier inom cash poolen (p. 10.147–10.148)

Som en del i cash pool-arrangemanget kan det krävas korsvisa garantier och möjlighet till kvittningar mellan medlemmarna. Därmed uppkommer frågan om medlemmarna bör betala ersättningar för garantierna.

Sådana korsvisa garantier och kvittningar är inslag i ett arrangemang som inte förekommer mellan oberoende parter. Varje garantigivare ger garantier för alla medlemmar i poolen men har inte kontroll över medlemskapet i poolen, har inte kontroll över storleken på skulderna som garanteras och har kanske inte tillgång till information om de parter man lämnar garantier för. När andra parter lämnar garantier för samma lån är det kanske inte möjligt för en garantigivare att värdera sin reella risk i händelse av betalningssvårigheter.

Det praktiska resultatet av arrangemanget är sådant att de formella garantierna inte innebär mer än ett erkännande av att det ligger i koncernens intresse att stödja cash pool-administratören och, i förlängningen, låntagaren. Under sådana omständigheter får den garanterade låntagaren inte mer fördelar än det ökade kreditbetyg som följer av tillhörigheten till koncernen. I sådana fall finns ingen skyldighet att betala garantiavgifter.

Säkring (p. 10.149–10.153)

I en multinationell koncern centraliserar man ofta treasuryverksamheten och inför strategier för att minska risker hänförliga till räntenivåer och valutakurser i syfte att öka effektiviteten. Det medför att de enskilda koncernföretagen kanske inte ingår några säkringskontrakt även om deras risker är skyddade på koncernnivå.

Om en centraliserad treasuryavdelning arrangerar säkringskontrakt som ett rörelsedrivande företag ingår kan treasuryavdelningen anses tillhandahålla en tjänst som den ska få en armlängdsmässig ersättning för.

Det kan dock uppkomma svåra internprissättningsfrågor om säkringskontrakten ingås av andra företag eller om koncernens position är säkrad utan att man ingår några säkringskontrakt. Man måste då göra en omfattande analys för att identifiera och kartlägga de faktiska transaktionerna enligt avsnitt D.1 i kapitel I eller bedöma om transaktionerna är ekonomiskt rationella enligt avsnitt D.2 i kapitel I.

Finansiella garantier (p. 10.154–10.188)

För att bedöma vilka internprissättningsmässiga konsekvenser en finansiell garanti får är det nödvändigt att förstå vilka åtaganden som garanteras och i vilken omfattning samt hur det påverkar berörda parter.

Det finns flera olika beteckningar för de olika typer av stöd som ett koncernföretag kan ge till ett annat. I den ena ändan av skalan finns formella skriftliga garantier och i den andra ändan finns underförstått stöd som enbart hänför sig till koncerntillhörigheten. På den här sidan avser en garanti ett legalt bindande åtagande från den som lämnar garantin om att infria en viss skyldighet för den som garanteras om denna inte skulle kunna fullgöra sin skyldighet. I internprissättningssammanhang handlar det vanligtvis om att ett företag går i borgen för ett närstående företag för ett lån från en extern långivare.

Att identifiera och kartlägga finansiella garantier (p. 10.156–10.168)

När man identifierar och kartlägger finansiella garantier måste man beakta

• vilka ekonomiska fördelar som erhålls genom den finansiella garantin
• vilken effekt koncerntillhörigheten har
• den finansiella kapaciteten hos den som lämnar garantin.

Vilka ekonomiska fördelar erhålls genom en finansiell garanti? (p. 10.156–10.161)

Från låntagarens perspektiv kan ett borgensåtagande leda till bättre lånevillkor eftersom långivaren har tillgång till en större mängd tillgångar som säkerhet om låntagaren får betalningsproblem. Det kan medföra att låntagaren får låna på samma villkor som om den hade haft ett kreditbetyg motsvarande det företag som gått i borgen.

En låntagare som får lägre lånekostnader skulle kunna vara beredd att betala för ett borgensåtagande under förutsättning att låntagaren totalt sett inte kommer i en sämre finansiell position jämfört med lånekostnaderna för ett lån utan garantier.

En analys enligt kapitel I skulle emellertid också kunna visa att den finansiella garantin inte ger några ytterligare fördelar för låntagaren förutom den fördel låntagaren redan har genom att vara del av en multinationell koncern.

En garanti kan även ge möjlighet för låntagaren att låna ett större belopp än vad som annars hade varit möjligt. Då kan fråga uppkomma om en viss del av lånet från långivaren ska ses som ett lån från långivaren till garantigivaren följt av ett tillskott från garantigivaren till låntagaren.

Effekten av koncerntillhörigheten (p. 10.162–10.165)

Genom ett uttryckligt garantiåtagande utsätter sig garantigivaren för en utökad risk eftersom denna är juridiskt bunden att betala om långivaren får betalningssvårigheter. Andra typer av åtaganden som inte är juridiskt bindande såsom stödbrev och liknande medför inte att ett företag uttryckligen bär någon risk. I avsaknad av en uttrycklig garanti kommer förväntningar om att närstående företag ska stödja låntagaren enbart att grunda sig på att låntagaren är del av en koncern. Fördelen av ett stöd p.g.a. låntagarens koncerntillhörighet beror i sådana fall på passiv anknytning och inte därför att en tjänst har tillhandahållits som borde ersättas (jfr punkt 7.13 om passiv anknytning).

Inom en koncern kan legala, finansiella eller verksamhetsmässiga band medföra att det inte är möjligt att låta bli att stötta en låntagare som får finansiella svårigheter utan att koncernen riskerar ett sänkt kreditbetyg. Det kan i praktiken innebära att koncernföretagen är finansiellt beroende av varandra även utan formella garantier och den ekonomiska risken ändras inte i något väsentligt avseende om ett företag lämnar en formell garanti. En formell garanti innebär i så fall inget mer än ett erkännande av att det skulle vara till skada för koncernen att inte stödja låntagaren. I sådana fall får låntagaren ingen ytterligare förmån jämfört med det höjda kreditbetyg som följer av underförstått stöd från andra koncernföretag. Det finns i sådana fall ingen skyldighet att betala garantiavgifter.

En liknande fråga uppkommer när det gäller korsvisa garantier där två eller flera företag garanterar varandras åtaganden. Effekten av sådana garantier för en låntagare är att denna har flera garantier för de egna lånen samtidigt som denne själv garanterar ett flertal andra lån. Det kan i praktiken vara omöjligt att utvärdera sådana garantier. En analys kan leda till slutsatsen att ett sådant arrangemang inte ökar kreditbetyget för ett koncernföretag utöver vad som följer av den passiva anknytningen i form av koncerntillhörigheten. Eventuellt stöd från ett annat koncernföretag om det uppkommer betalningssvårigheter skulle då betraktas som ett kapitaltillskott.

Finansiell kapacitet hos garantigivaren (p. 10.166–10.168)

När man bedömer finansiella garantier krävs en värdering av garantigivarens och låntagarens kreditbetyg samt hur deras affärsverksamheter samspelar.

En låntagare kan få en fördel i form av lägre ränta även om garantigivaren inte har högre kreditbetyg än låntagaren eftersom långivaren får tillgång till en större krets att rikta återkrav mot. När man bedömer kreditbetyget för låntagare och garantigivare måste man beakta effekten av underförstått stöd.

Om låntagaren och garantigivaren bedriver verksamhet under samma marknadsförhållanden kan marknadshändelser som negativt påverkar låntagarens betalningsförmåga även påverka garantigivarens möjlighet att fullfölja sina åtaganden.

Att bestämma armlängdsmässig ersättning för finansiella garantier (p. 10.169–10.182)

Valet av prismetod ska alltid vara i överensstämmelse med den faktiska transaktion som har identifierats och kartlagts, framför allt genom funktionsanalysen. I kapitel X beskrivs fem tillvägagångssätt som kan användas för prissättning när det är fråga om en garanti som bör ersättas. De är

• marknadsprismetoden (CUP) (avsnitt D.2.1)
• ett avkastningsbaserat tillvägagångssätt (avsnitt D.2.2)
• ett kostnadsbaserat tillvägagångssätt (avsnitt D.2.3)
• ett tillvägagångssätt där den förväntade förlusten värderas (avsnitt D.2.4)
• en metod för att beräkna behovet av ytterligare kapital (avsnitt D.2.5).

Två exempel illustrerar garantiförbindelser (p. 10.183–10.188)

Två exempel i avsnitt D.3 illustrerar när en låntagare skulle kunna vara villig att betala ersättning för en garantiförbindelse respektive inte skulle vilja göra det.

Koncernintern försäkring (captive insurance) (p. 10.189–10.226)

I den här vägledningen avser termen captivebolag (captive insurance) ett försäkringsföretag där så gott som hela verksamheten består av att tillhandahålla försäkringar till andra företag i den egna koncernen. I Sverige används termerna captive, captivebolag och captiveförsäkring för den här typen av försäkringsverksamhet. Skatteverket använder därför dessa termer på den här sidan. Ibland används också termen direktförsäkringscaptive för den här typen av företag.

I den här vägledningen avser termen återförsäkring (reinsurance) ett försäkringsföretag vars verksamhet består av att återförsäkra risker för oberoende företag som är direktförsäkrade hos ett captivebolag i den koncern de tillhör. Det finns även återförsäkringscaptives, d.v.s. koncerninterna återförsäkringsföretag, där koncernbolagen direktförsäkrar sig hos ett oberoende s.k. frontande försäkringsbolag.

Captivebolag kan omfattas av samma reglering som andra försäkrings- och återförsäkringsföretag men det kan också vara så att de omfattas av ett enklare regelverk om de uteslutande tillhandahåller försäkringar inom koncernen.

Det finns en mängd olika skäl till varför en koncern använder captivebolag. Om skälet är att det är svårt eller omöjligt att försäkra vissa risker kan frågan uppkomma om det går att bestämma ett armlängdsmässigt pris på försäkringen eller om det är affärsmässigt rationellt med ett sådant arrangemang (jfr punkterna 1.139–1.148 i kapitel I).

Att identifiera och kartlägga captiveförsäkring och captiveåterförsäkring (p. 10.195–10.215)

När man ska identifiera och kartlägga transaktioner avseende captiveförsäkring och captiveåterförsäkring är det viktigt att beakta följande:

• Att utföra riskreducerande funktioner omfattas av det större begreppet riskhantering men inte av begreppet kontroll över risk (jfr punkterna 1.61 och 1.65 i kapitel I).
• Det är skillnad på den specifika risk som försäkras och den risk som tas av försäkringsgivaren när denna försäkrar försäkringstagaren. Den part som bestämmer sig för att försäkra en viss risk (d.v.s. reducera risken) kontrollerar den risken.

Verksamheten med captiveförsäkring kan administreras inom koncernen men administrationen kan också skötas av ett oberoende företag.

En fråga när det gäller internprissättning och captivebolag är om transaktionerna verkligen avser försäkring, d.v.s. om en risk verkligen existerar och om den i så fall ska allokeras till captivebolaget. För att det ska vara fråga om en verklig försäkringsverksamhet bör man kunna hitta samtliga eller så gott som samtliga av följande indikatorer:

• Det finns en diversifiering och sammanläggning av risk i captivebolaget.
• Kapitalpositionen för koncernföretagen har förbättrats p.g.a. diversifieringen och det finns därför en verklig ekonomisk påverkan för koncernen som helhet.
• Både captivebolaget och ett eventuellt återförsäkringsföretag är reglerade verksamheter som omfattas av liknande regelverk där det krävs bevis för att företagen bär risk och krav på lämplig kapitalnivå.
• Den försäkrade risken skulle kunna försäkras utanför koncernen.
• Captivebolaget har den kunskap och erfarenhet som krävs till sitt förfogande (inklusive investeringskunskap).
• Det finns en reell möjlighet att captivebolaget lider förluster.

När man bedömer om en transaktion avser försäkring är det viktigt att beakta om risken bärs av försäkringsgivaren och om man har åstadkommit riskdiversifiering.

Att bära risk och diversifiera risk (p. 10.201–10.208)

Ett captivebolag kan bara bära försäkringsrisken om det har en realistisk möjlighet att tillgodose kraven om risken inträffar. Det innebär att captivebolaget måste ha tillräcklig finansiering för att bära konsekvenserna av att risken inträffar. När man bedömer den finansiella kapaciteten måste man också beakta i vilken utsträckning kapitalet finns tillgängligt för captivebolaget. Det gäller särskilt om captivebolaget investerar premierna i de försäkrade företagen i koncernen.

Försäkringsverksamhet kräver riskdiversifiering. Det sker genom att lägga samman en portfölj av risker vilket medför att försäkringsgivaren kan använda kapitalet effektivt.

Stora kommersiella försäkringsgivare har ett stort antal försäkringar med liknande sannolikhet för förlust. Det möjliggör användningen av statistiska genomsnitt och en tillförlitlig beräkning av sannolikheten för försäkringskrav. Genom att kombinera risker som inte samspelar med varandra och en varierad geografisk exponering kan kapitalet användas effektivt.

Om captivebolaget bara försäkrar interna risker krävs en noggrann analys i enlighet med vägledningen i kapitel I för att avgöra om det finns en riskdiversifiering. Identifieringen och kartläggningen av den faktiska transaktionen kan peka på att captivebolaget bedriver någon annan typ av verksamhet än försäkringsverksamhet om captivebolaget antingen

• saknar tillräcklig omfattning på verksamheten för att kunna uppnå en betydande riskdiversifiering
• saknar tillräckliga reserver för att kunna bära de ökade risker som uppkommer genom att portföljen inte är tillräckligt diversifierad.

Att bära ekonomiskt betydelsefulla risker (p. 10.209–10.212)

När man identifierar och kartlägger de faktiska transaktionerna avseende ett captivebolag måste man med noggrannhet kunna identifiera de ekonomiskt betydelsefulla risker som hör ihop med att teckna försäkringar. Del IV i OECD:s rapport ”Report on the Attribution of Profits to Permanent Establishments” från 2010 innehåller en beskrivning som bl.a. innefattar försäkringsrisk, kommersiell risk och investeringsrisk. Den beskrivningen kan användas även i det här sammanhanget.

Det är även viktigt att identifiera om captivebolaget utför kontrollfunktioner avseende de ekonomiskt betydelsefulla risker som hör ihop med att teckna försäkringar. Även här kan man hämta ledning från del IV i OECD:s rapport. Om captivebolaget inte har kontroll över riskerna utan det i stället är något annat bolag i koncernen som har den kontrollen, är det detta andra bolag som har rätt till avkastningen på investeringen av premierna.

Outsourcing av funktionen att teckna försäkringar (p. 10.213)

I många fall tillåter inte de regulatoriska kraven inom försäkringsbranschen att man outsourcar vissa delar av funktionen med att teckna försäkringar. I de fall det är möjligt att outsourca några aktiviteter måste man bedöma vilken kontroll captivebolaget fortfarande utövar och om det ska bära risken. Om captivebolaget outsourcar hela funktionen med att teckna försäkringar och inte utövar några kontrollfunktioner leder analysen enligt kapitel I till att det inte ska bära försäkringsrisken.

Återförsäkringscaptive med frontande försäkringsbolag (p. 10.214–10.215)

Ett återförsäkringscaptive utfärdar inte själv några försäkringsbrev utan använder sig av ett oberoende försäkringsbolag som direkt försäkringsgivare, d.v.s. som ett frontande bolag framför återförsäkringscaptivet. Det frontande bolaget kan återförsäkra hela eller större delen av risken hos återförsäkringscaptivet. Det frontande bolaget behåller viss del av premien för att täcka sina kostnader och som ersättning för den risk bolaget behåller. Större delen av premien betalar det frontande bolaget till återförsäkringscaptivet.

Arrangemang med frontande bolag är svåra att prissätta eftersom de involverar en oberoende part som saknar intresse för priset på försäkringen och återförsäkringstransaktionen. Frågor som kan uppkomma är om det är fråga om genuina försäkringar och återförsäkringar samt om premierna (som slutligen betalas till återförsäkringscaptivet) är armlängdsmässiga.

Att bestämma armlängdsmässig ersättning för captiveförsäkring och captiveåterförsäkring (p. 10.216–10.226)

Som vid all annan internprissättning ska man välja den lämpligaste metoden i enlighet med vägledningen i kapitel II. I riktlinjerna beskrivs hur man kan gå tillväga för att prissätta premierna och hur man genom en tvåstegsmetod kan beräkna rörelseresultatet för captivebolaget.

Synergieffekter (p. 10.222–10.223)

Ett direktförsäkringscaptive kan användas för att få tillgång till återförsäkringsmarknaden samtidigt som man kan göra besparingar genom att sammanföra riskerna inom koncernen. Genom gemensam förhandling avseende återförsäkringen kan man uppnå fördelar. När captivebolaget försäkrar risken och återförsäkrar den på den öppna marknaden ska bolaget få en armlängdsmässig ersättning för de grundläggande tjänster det utför. Resten av synergifördelen bör fördelas mellan de försäkrade företagen i form av reducerade premier.

Försäkring i samband med annan försäljning (agency sales) (p. 10.224–10.226)

Om en försäkring inte säljs direkt från försäkringsgivaren till den försäkrade får normalt den part som arrangerar försäljningen ersättning. Under vissa omständigheter kan lönsamheten vara högre vid sådana försäljningar jämfört med vad man skulle kunna förvänta sig vid en jämförelse med liknande transaktioner. Om försäljningsföretaget och försäkringsgivaren är närstående måste man beakta de omständigheter som ger upphov till den höga lönsamheten.

Ett exempel ges där en återförsäljare av dyra konsumentprodukter som innehåller ny teknik samtidigt erbjuder försäkring mot stöld och oavsiktlig skada. Försäkringsgivaren är ett närstående företag och funktionsanalysen visar att lönsamheten för detta företag är högre jämfört med oberoende företag som tillhandahåller motsvarande försäkringsskydd. När man bedömer villkoren för transaktionen måste man beakta att återförsäljaren har fördelen av att kunna erbjuda försäkringen tillsammans med den produkt som försäkras. Möjligheten att kunna uppnå hög lönsamhet på försäkringarna kommer från fördelen av att ha konsumentkontakten på platsen för försäljningen, s.k. point of sale advantage. En armlängdsmässig ersättning till försäkringsgivaren ska motsvara ersättningen för oberoende försäkringsgivare som försäkrar motsvarande risker. Resten av vinsten ska fördelas till återförsäljaren.

Finansiella transaktioner i svensk rättspraxis m.m.

Det finns viss rättspraxis när det gäller

• om en finansiell transaktion är ett lån eller kapitaltillskott
• räntenivån på koncerninterna lån
• borgensprovisioner.

Är det lån eller kapitaltillskott?

Med begreppet underkapitalisering förstås normalt att ett företag har ett litet eget kapital i förhållande till dess skulder. Vissa länder har infört s.k. underkapitaliseringsregler som innebär att företagets skulder inte får vara för stora i förhållande till det egna kapitalet. På så vis begränsas bl.a. avdragsrätten för räntor. I Sverige saknas underkapitaliseringsregler.

Vid koncerninterna finansiella mellanhavanden måste man först klargöra hur en viss transaktion ska klassificeras. Av svensk rättspraxis framgår att bedömningen görs utifrån

• villkoren för transaktionen
• parternas avsikt vid avtalets tillkomst
• hur transaktionen har redovisats i bokföringen.

Skatteverket uppfattar att när domstolarna har prövat om en transaktion är ett lån eller kapitaltillskott har man gjort det utifrån principen att identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen (jfr punkterna 10.4–10.13 i riktlinjerna). De svenska domstolarna har hittills varit restriktiva med att klassificera en transaktion som betecknats som lån som ett kapitaltillskott.

Rättsfall från kammarrätterna: lån från ett svenskt företag till ett utländskt företag

I flera fall när Skatteverket beskattat ett svenskt företag som lånat ut medel räntefritt eller till låg ränta till ett utländskt koncernföretag har det svenska företaget anfört att det i själva verket varit fråga om ett kapitaltillskott. Kammarrätterna har sett finansieringen som lån och bedömningen har till stor del grundats på hur transaktionerna redovisats i bokföringen (se exempelvis KRNS 2007-12-21, mål nr 7739-05, KRNG 2000-11-30, mål nr 8634–8636-1998 och KRNS 1997-03-24, mål nr 5974-1995).

Rättsfall: RÅ 1990 ref. 34, Mobil Oil, lån från ett utländskt koncernföretag

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om ett låneavtal mellan ett underkapitaliserat svenskt dotterbolag och dess amerikanska moderföretag kan betraktas som någon form av kapitaltillskott med stöd av korrigeringsregeln (RÅ 1990 ref. 34, Mobil Oil).

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att finansiering mellan företag som är oberoende av varandra inte sker genom riskkapital utan genom lån på marknadsmässiga villkor. En jämförelse med hur finansieringen av ett oberoende företags verksamhet skulle ha skett kunde därför inte leda till att man med stöd av korrigeringsregeln skatterättsligt skulle kunna behandla det avtalade lånet som någon form av aktieägartillskott. Det gick därför inte att använda oberoende företags finansiering som jämförelse för att behandla det avtalade lånet som någon form av kapitaltillskott med stöd av korrigeringsregeln. Den omständigheten att det svenska företagets egna kapital var ovanligt litet i förhållande till dess skulder saknade självständig betydelse. Det hade heller inte gjorts gällande att den avtalade räntan var anmärkningsvärt hög. Det saknades därför skäl att på den grunden tillämpa korrigeringsregeln.

Rättsfall: när låntagaren saknar återbetalningsförmåga

I aktiebolagsrättslig praxis har i vissa fall lån från ett aktiebolag till aktieägaren behandlats som vinstutdelning när aktieägaren inte har haft förmåga att återbetala lånet (NJA 1951 s. 6 och NJA 1990 s. 343). Samma bedömning har gjorts även skattemässigt (RÅ 1998 ref. 9).

I den motsatta situationen har kammarrätten ansett att ett lån från ett moderföretag till ett dotterföretag närmast varit att jämställa med ett ovillkorat aktieägartillskott (KRNG 2010-09-16, mål nr 1104-09).

Rättsfall från kammarrätterna: ränta eller utdelning?

Ett svenskt företag hade lämnat lån till ett amerikanskt koncernföretag. Den amerikanska skattemyndigheten gjorde revision i det amerikanska företaget och vägrade avdrag för räntan eftersom man menade att en oberoende part inte skulle ha lämnat ett lån. Efter den amerikanska revisionen yrkade det svenska företaget att beskattningen av ränteintäkterna skulle tas bort eftersom det i realiteten varit fråga om ett kapitaltillskott till det amerikanska företaget. Som en följd av detta skulle mottagna betalningar från det amerikanska företaget ses som skattefria utdelningar.

Kammarrätten ansåg att den svenska ledningen aktivt hade fattat beslut om att viss del av betalningarna till det amerikanska företaget skulle utgöra tillskott och viss del skulle utgöra lån. Den del som utgjort lån hade konsekvent behandlats som sådant i redovisningen av parterna fram till den amerikanska skattemyndighetens beslut. Då skedde en ändring hos det låntagande företaget. Detta förhållande tillsammans med det faktum att låntagaren hade återbetalat delar av skuldbeloppet och löpande betalat ränta visade enligt kammarrättens bedömning att det amerikanska företaget inte kunde anses ha saknat återbetalningsförmåga eller återbetalningsvilja. Redovisning och befintliga handlingar återspeglade därför en gemensam partsavsikt. Kammarrätten ansåg inte att det svenska företaget hade visat att de erhållna betalningarna utgjort annat än skattepliktig ränta (KRNJ 2016-03-02, mål nr 498–500-15).

Ränta på koncerninterna lån

I kapitel X finns vägledning för räntesättningen av koncerninterna lån i punkterna 10.51–10.108.

Löptid och räntebindningstid

Förutom det som framgår i kapitel X kan det vara bra att tänka på att lånets löptid och räntans bindningstid kan sammanfalla men behöver inte göra det. Ett lån med tio års löptid kan ha en räntebindningstid på tre månader. Räntesättningen på marknaden styrs av olika faktorer för räntor med löptid upp till ett år och räntor med längre bindningstid.

Som basränta för räntebindningstider upp till ett år används normalt den korta marknadsräntan for motsvarande valuta och tidsperiod. Exempelvis används STIBOR för lån i svenska kronor och EURIBOR för lån i euro.

Som basränta för räntebindningstider över ett år används normalt den s.k. swapräntan för motsvarande valuta och tidsperiod. Swapräntan är en marknadsränta som beräknas utifrån den korta marknadsräntan.

Inom skatterätten används ofta statslåneräntan (SLR) som referensränta. Statslåneräntan avspeglar den riskfria långa marknadsräntan. Den består av den genomsnittliga marknadsräntan på statsobligationer med en återstående löptid på minst fem år. Den beräknas av Riksgälden och statslåneräntan per den sista november används bl.a. vid förmånsbeskattning av lån från arbetsgivare till anställda. Riksgäldens beräkningar ligger även till grund för den genomsnittliga statslåneräntan som Skatteverket fastställer årligen och som bl.a. används för att beräkna avkastningsskatt på pensionsmedel. Statslåneräntan används normalt inte på marknaden som utgångspunkt för räntesättning.

Rättsfall: RÅ 2010 ref. 67, Diligentia, moderbolags insyn kan påverka räntenivån på lån till dotterbolag

Den omständigheten att ett lån lämnats från moderbolag till ett dotterbolag har beaktats av Högsta förvaltningsdomstolen vid bedömningen av vad som kan godtas som avdragsgill ränta för lånet (RÅ 2010 ref. 67, Diligentia). Genom utköp från Stockholmsbörsen år 2000 blev Diligentia AB (bolaget) via ett annat bolag ett i princip helägt dotterbolag till Skandia Liv. Bolagets fastighetsinvesteringar var finansierade genom tre externa lån med räntesatser om ca 4,5 procent. I samband med övertagandet sades externlånen upp och ersattes med två internlån från Skandia Liv. De nya lånen löpte på tio år utan amorteringskrav med en fast ränta på 9,5 procent. Lånen lämnades utan säkerhet.

Både förvaltningsrätten och kammarrätten medgav avdrag för räntekostnader med ett belopp som motsvarade en ränta på 6,5 procent. I Högsta förvaltningsdomstolen ifrågasattes inte denna räntenivå. Prövningen gällde om avdrag skulle medges med högre belopp.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog bolagets överklagande och anförde att vid prissättning av lån är risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina betalningar samt behovet av säkerhet för lånet av central betydelse. För ett moderbolag som lämnar ett lån till ett dotterbolag gäller delvis andra förutsättningar än för en extern långivare. Medan moderbolaget har kontroll över dotterbolaget har den externe långivaren typiskt sett bara viss insyn. Den externe långivaren kan också vara osäker på moderbolagets intentioner, t.ex. när det gäller viljan att vid behov stötta dotterbolaget finansiellt och på annat sätt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan den ränta som godtas vid beskattningen därför inte utan vidare bestämmas till den ränta som hade avtalats mellan oberoende parter. Högsta förvaltningsdomstolen fann att kreditrisken i detta fall varit lägre än om låneavtalen hade ingåtts mellan oberoende parter och att det saknades skäl att medge bolaget avdrag för ett belopp motsvarande en högre ränta än 6,5 procent.

Skatteverkets kommentar till RÅ 2010 ref. 67: förhållandet till korrigeringsregeln

I Diligentiamålet var det fråga om lån från ett svenskt moderbolag till ett svenskt dotterbolag varför korrigeringsregeln inte aktualiserades. Samma frågeställning uppkommer emellertid när ett svenskt dotterföretag gör avdrag för ränta till ett utländskt moderbolag. Skatteverket anser att Högsta förvaltningsdomstolens synsätt i RÅ 2010 ref. 67 ska tillämpas även när det gäller ränteavdrag i situationer där korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL gäller. Skatteverket anser också att detta synsätt är i linje med armlängdsprincipen i OECD:s riktlinjer (Skatteverkets ställningstagande Diligentiamålet och korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL).

Enligt Skatteverket är ett lån utan säkerhet från ett moderbolag till ett dotterbolag inte jämförbart med ett lån utan säkerhet mellan två oberoende parter (jfr punkt 10.56 i riktlinjerna). Den insyn och kontroll som moderbolaget har över dotterbolaget medför i normalfallet en lägre kreditrisk för moderbolaget jämfört med en extern långivare under likartade omständigheter och bör därmed också medföra en lägre riskpremie. Det finns således brister i jämförbarheten mellan det externa lånet och de koncerninterna lånen. Moderbolagets lägre kreditrisk måste därför beaktas när man ska försöka utröna vad som är en marknadsmässig ränta på det koncerninterna lånet. Enligt Skatteverket gäller detta oavsett om lånet lämnats av ett utländskt moderbolag till ett svenskt dotterbolag eller från ett svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag.

Den omständigheten att moderbolagets kontroll över dotterbolaget medför en lägre kreditrisk innebär givetvis inte att alla dotterbolag är lika kreditvärdiga eller att det går att ge några schablonmässiga riktlinjer för hur moderbolagets kontroll påverkar riskpremien och därmed även räntenivån. En bedömning måste göras i varje enskilt fall av vad som är en godtagbar marknadsmässig ränta på ett koncerninternt lån.

Rättsfall från kammarrätterna: utlåningsränta till icke finansiella företag

Vid jämförbarhetsanalysen måste man beakta om det finns externa lån som kan anses jämförbara och som kan ge vägledning för vad som kan vara en armlängdsmässig ränta på det koncerninterna lånet. Kammarrätten i Jönköping har ansett att bankernas utlåningsränta till icke finansiella företag varit den ränta som närmast motsvarade en armlängdsmässig ränta (KRNJ 2007-02-15, mål nr 2938–2943-05). En sådan ränta är ett genomsnitt av räntor på de lån med viss räntebindningstid som lämnats under en viss tidsperiod. Statistiska Centralbyrån publicerar sådan statistik.

Kammarrättens dom nämns också på sidan Jämförbarhetsanalys. Där ges en kommentar om användningen av statistiskt material i jämförbarhetsanalysen.

Rättsfall från kammarrätterna: för hög räntenivå?

Kammarrätten i Stockholm har meddelat sju domar där man prövat frågan om räntenivån på koncerninterna lån varit armlängdsmässig (2012-11-13 i mål nr 6953–6957-11, 2012-12-06 i mål nr 4252–4253-11, 2013-02-22 i mål nr 3684–3686-11, 2013-04-04 i mål nr 7063–7066-11, 2013-04-11 i mål nr 2457–2459-11 och 2460–2463-11 samt 2013-10-04 i mål nr 9053–9054-12).

De avtalade räntenivåerna har i de flesta fall legat på 12–15 procent. I målen har Skatteverket ansett att de avtalade räntenivåerna inte motsvarat långivarens risk vid utlåningen på grund av långivarnas insyn och kontroll över låntagarna. Skatteverket har medgett avdrag utifrån en lägre procentsats efter en jämförelse med bolagens externa banklån. Enligt kammarrätten har Skatteverket inte visat att de externa lånen varit jämförbara. Domstolen anser inte heller att Skatteverket har kommit med någon konkret utredning om hur man har beräknat och värderat långivarnas insyn och kontroll. Kammarrätten har därför inte i något av målen funnit att Skatteverket visat eller gjort sannolikt att räntorna inte varit marknadsmässiga. Skatteverket överklagade fem av domarna till Högsta förvaltningsdomstolen men prövningstillstånd meddelades inte för något av målen. Därefter har kammarrätterna meddelat ytterligare ett par domar med samma utgång om räntenivån på koncerninterna lån, se bl.a. KRNG 2014-04-02, mål nr 1262–1264-13.

Kammarrätterna har emellertid i två fall funnit att de avtalade räntenivåerna inte varit armlängdsmässiga. Avdrag har medgetts i enlighet med Skatteverkets beräkning av vad som varit en armlängdsmässig räntenivå (KRNS 2016-03-22, mål nr 9297–9314-14 och KRNG 2016-04-07, mål nr 2292–2294-15 och 2296-15).

Skatteverkets kommentar till domarna från kammarrätterna om hög räntenivå

Vid internprissättning är det Skatteverket som har bevisbördan för att det är fråga om en felaktig prissättning. Kammarrätterna ansåg inte att Skatteverket har visat eller gjort sannolikt att prissättningen varit felaktig i flertalet av de ovan nämnda målen. Det faktum att Högsta förvaltningsdomstolen inte meddelat prövningstillstånd i de överklagade målen innebär emellertid inte, enligt Skatteverkets uppfattning, att domstolen har bekräftat att en ränta på omkring 15 procent är armlängdsmässig. En bedömning av vad som är en armlängdsmässig ränta måste göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och Skatteverket har i ett par fall kunnat visa att det varit fråga om en felaktig prissättning.

Rättsfall från kammarrätterna: låg räntenivå

Kammarrätten i Sundsvall har i en dom hänvisat till RÅ 2010 ref. 67 (Diligentia) och ansett att man vid bedömningen av vad som är en marknadsmässig ränta måste beakta att kreditrisken är lägre om lånet avtalats mellan moder- och dotterbolag än mellan oberoende parter (KRSU 2012-12-19, mål nr 1523–1527-11). Skatteverkets förstahandsyrkande att ränteberäkning skulle ske utifrån den räntesats som avtalats med en extern part avslogs därför och domstolen tillämpade en räntesats på 5 procent. Målet gällde räntefri utlåning från ett svenskt bolag till ett utländskt företag i en oäkta koncern.

Finns det affärsmässiga skäl för att underlåta att ta ut ränta?

Frågan om det kan finnas affärsmässiga skäl för långivaren att inte ta ut ränta på ett koncerninternt lån eller om långivaren kompenserats på annat sätt har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen vid några tillfällen. Du kan läsa mer om detta på sidan Affärsmässiga skäl och kompenserande transaktioner.

Borgen och stödbrev

I kapitel X finns ett särskilt avsnitt som handlar om finansiella garantier (avsnitt D). Skatteverket anser att man ska hämta ledning där när man avgör om korrigeringsregeln är tillämplig på borgensåtaganden och andra finansiella garantier som lämnas till stöd för en låntagare inom en intressegemenskap. Det gäller när frågan är om ett svenskt företag ska ta ut ersättning för borgensåtaganden och andra finansiella garantier till förmån för ett utländskt företag. Det gäller även när frågan är om när ett svenskt företag ska medges avdrag därför att det betalar ersättning till ett utländskt företag som gått i borgen eller utfärdat någon annan typ av garantiförbindelse (Skatteverkets ställningstagande Internprissättning och borgensprovisioner).