Svenska fordringsrätter

Tillgångar som beskattas som svenska fordringsrätter

Med svenska fordringsrätter avses fordringar i svenska kronor (48 kap. 3 § IL, prop. 1999/2000:2, del 2 s. 557).

Dit hör t.ex.

• obligationer
• förlagsbevis
• premieobligationer
• optionsskuldebrev
• andra skuldebrev
• fordringar som inte hänför sig till något skuldebrev.

Bestämmelserna om svenska fordringsrätter tillämpas också på

• terminer, optioner och liknande avtal vars underliggande tillgång är en fordran i svenska kronor
• terminer, optioner och liknande avtal som avser ränteindex.

Undantagna är de fordringar som beskattas enligt reglerna för delägarrätter. Dit hör

• vinstandelsbevis och kapitalandelsbevis i svenska kronor
• konvertibler i svenska kronor
• konvertibla vinstandelsbevis i svenska kronor
• andra finansiella instrument som till konstruktion eller verkningssätt liknar dessa.

Löpande beskattning

Ränta och annan avkastning på obligationer ska vanligen beskattas löpande.

Obligationsränta beskattas den dag när en räntekupong förfaller till betalning eller räntan kan disponeras. På samma sätt beskattas ränta på statsobligationer, kapitalmarknadsreverser, konvertibla skuldebrev, vinstandelsbevis och lån med kontinuerliga räntebetalningar.

Speciella regler gäller för räntekompensation.

Beräkning av kapitalvinst och kapitalförlust

Vid beräkning av vinst respektive förlust vid avyttring av en fordran tar säljaren upp den ersättning hen får som intäkt och gör avdrag för omkostnadsbeloppet.

Om säljaren förvärvat fordringen genom ett benefikt fång övertar hen den tidigare ägarens anskaffningsutgift genom kontinuitetsprincipen (44 kap. 21 § IL).

Omkostnadsbelopp

Den som säljer en del av ett antal skuldebrev av samma slag och sort ska använda genomsnittsmetoden för att beräkna anskaffningsutgiften (48 kap. 7 § IL). Det finns ingen möjlighet att använda schablonmetoden (jfr 48 kap. 15 § IL).

Anskaffningsutgiften är normalt köpeskillingen. Det gäller även anskaffningsutgiften på den regressfordran som en borgensman får vid infriande av borgen. Det finns speciella regler för anskaffningsutgiften för skuldebrev utgivet i optionslån.

En räntekompensation räknas inte med vid vinstberäkningen, utan behandlas som andra räntor.

När ska kapitalvinstbeskattning ske?

Avyttring utlöser kapitalvinstbeskattning. Beträffande vad som utlöser beskattning gäller samma regler som för delägarrätter. För fordringar gäller dessutom att som avyttring räknas att innehavaren av en fordran får betalt för denna (44 kap 4 § första stycket 1 IL).

Försäljning och inlösen av en fordran anses vara en avyttring av fordran som ska kapitalvinstbeskattas hos innehavaren. Varje amortering av en skuld anses också som en avyttring av den amorterade delen av fordran.

Amortering

I RÅ 1977 ref. 39 hade ett skuldebrev förvärvats för en köpeskilling som understeg skuldebrevets nominella belopp på grund av att den var osäker. Varje amortering på skuldebrevet ansågs utgöra avyttring till gäldenären av en fordringsrätt. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att en kapitalvinst uppkom först när de avyttrade fordringsrätternas sammanlagda belopp översteg köpeskillingen för skuldebrevet.

Skatteverket anser att när man har köpt en fordran under dess nominella belopp uppkommer det ingen skattepliktig vinst förrän de sammanlagda amorteringarna överstiger fordrans omkostnadsbelopp (Skatteverkets ställningstagande Amortering av fordran). Det synsätt som fastslogs i RÅ 1977 ref. 39 gäller fortfarande.

Omvandling

Vissa omvandlingar innebär att ett värdepapper har bytts ut mot något annat och därför är avyttrat. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en fordran som saknat marknadsvärde var skattemässigt avyttrad, när den omvandlades till ett ovillkorat aktieägartillskott (RÅ 2009 ref. 41). Skatteverket anser att detta gäller även när ett villkorat aktieägartillskott omvandlas till ett ovillkorat och när en fordran omvandlas till ett villkorat aktieägartillskott.

Ackord

Högsta förvaltningsdomstolen har även ansett att ett ovillkorligt ackord i ett visst fall innebar en avyttring av en del av en fordran. Ackordet innebar ett definitivt och villkorslöst avstående av äganderätten till den delen av en fordran som definitivt hade upphört att gälla. Avdrag för förlusten kunde därför medges (RÅ 2010 ref. 34).

Det är emellertid vanligt att ackord är förenade med sådana villkor att fordringen åter kan aktualiseras. Skatteverket anser att fordringshavaren i dessa fall inte definitivt har avhänt sig äganderätten till ackordsbeloppet och att någon avyttring inte föreligger. För att avdrag ska medges får eftergiften inte heller vara en gåva, någon annan benefik handling eller en personlig levnadskostnad (Skatteverkets ställningstagande Avdrag för förlust på fordran vid definitivt avstående). Det är fordringsägaren som ska visa att eftergiften (ackordet) sker av affärsmässiga skäl.

Konkurs och likvidation

Om det företag som gett ut ett värdepapper försätts i konkurs eller träder i likvidation anses värdepapper avyttrat och avdrag för förlust kan komma ifråga (44 kap. 7-8 §§ IL).

Bestämmelsen omfattar alla värdepapper som företaget har gett ut, t.ex. aktier i bolaget, konvertibla skuldebrev, obligationer, optionsskuldebrev, optionsrätter. Beträffande andra fordringar är det mer tveksamt om avyttring föreligger vid konkursinträdet (prop. 1999/2000:2, del 1 s. 503). För dem gäller i så fall vanliga regler, d.v.s. att de måste avyttras t.ex. genom en försäljning för att förlusten ska kunna dras av.

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att innehavaren av en regressfordran kan få avdrag för en förlust även om försäljningen sker efter det att konkursen är avslutad och bolaget har upphört att existera (RÅ 2008 ref. 46).

Utgivet värdepapper

Högsta förvaltningsdomstolen har inte ansett att ett villkorat aktieägartillskott var ett sådant värdepapper utgivet av bolaget som avsågs i 24 § 2 mom. SIL, nu 44 kap. 8 § IL (RÅ 2002 ref. 106). Tillskottet ansågs därför inte vara avyttrat vid konkursen och innehavaren fick inte avdrag för förlusten. Domstolen har inte heller ansett att en fordran som inte har dokumenterats och konkretiserats genom en utfärdad handling, kan anses vara ett sådant utgivet värdepapper (RÅ 2002 ref. 105).

Skatteverkets uppfattning är att ett avräkningskonto som bara framgår av bolagets bokföring inte uppfyller kraven på att vara ett värdepapper. Detta beror på att bolaget inte har dokumenterat aktieägarens fordran genom en utfärdad handling. Däremot har Högsta förvaltningsdomstolen ansett att en fordran som har dokumenterats genom bolagets (gäldenärens) aktiva medverkan i form av en revers uppfyller kraven på att vara ett värdepapper (RÅ 2004 ref. 142). Fordran ansågs därför vara avyttrad när bolaget försattes i konkurs (RÅ 2005 not. 166).

Räntebärande obligation

En räntebärande obligation är en fordran som löper med en fast ränta som betalas ut en eller flera gånger per år.

Räntekompensation

Vid överlåtelse av räntebärande skuldebrev lämnas – förutom köpeskillingen – även ersättning för upplupen men inte förfallen ränta enligt 81 § Köplagen. Sådan ersättning kallas ränte­kompensation och ska behandlas som ränteintäkt respektive ränteutgift (42 kap. 8 § IL). Denna bestämmelse kan bli tillämplig på fordringar i svensk eller utländsk valuta och på fordringar som beskattas som delägarrätter.

Avdrag för lämnad räntekompensation får göras det beskattningsår då räntan enligt skuldebrevet förfaller till betalning (41 kap. 11 § IL). Har förvärvaren i sin tur, innan räntan förfallit till betalning, avyttrat skuldebrevet tillsammans med rätten till ränta, är utgiven räntekompensation avdragsgill redan det beskattningsår under vilket den avtalade ersättningen ska tas upp till beskattning. Samma regler gäller för räntekompensation då endast rätt till ränta förvärvas. Mottagen räntekompensation behandlas som ränteintäkt för säljaren. Speciella regler gäller för en förvärvare som för över en kupongobligation till ett investeringssparkonto (42 kap 24 a § IL).

Bestämmelserna om räntekompensation gäller även vid förvärv av andel i räntefond om räntan är särnoterad.

Exempel: räntekompensation

Therese köper ett skuldebrev av Louise i oktober år 1 för 550 000 kr. I detta belopp ingår räntekompensation till Louise med 18 000 kr. Kupongräntan på skuldebrevet på 27 000 kr betalas ut i februari år 2. Therese får avdrag för den betalda räntan först år 2 och hon redovisar 9 000 kr (27 000 kr – 18 000 kr) som ränteintäkt i deklarationen. Skulle hon däremot sälja skuldebrevet under år 1 får hon göra avdrag för räntekompensationen redan det året.

Försäljning av rätt till ränta

Försäljning av rätt till ränta beskattas som inkomst av kapital. Den som köpt rätten till ränta beskattas för den del av erhållen ränta som överstiger vad hen gav för rättigheten (42 kap. 13 § IL). Beskattning ska ske när den som köpt rätten till ränta får den utbetald.

Om köparen i sin tur överlåtit rätten till ränta, beskattas hen för den del av försäljningspriset som överstiger vad hen gav för rättigheten. Beskattning sker vid försäljningstillfället. Om köparen förvärvat rätt till flera ränteutbetalningar samtidigt, måste anskaffningsutgiften delas upp proportionellt på de olika utbetalningstillfällena med lika belopp. Om ett sådant belopp inte kunnat utnyttjas fullt ut, får det dras av vid ett senare betalningstillfälle. Om rätten till ränta avser obestämd tid, fördelas anskaffningsutgiften på tio år om inte särskilda skäl föranleder annat. Om dessa ränterätter överlåts i sin helhet, ska skillnaden mellan försäljningspriset och den återstående delen av anskaffningsutgiften beskattas. Bestämmelserna gäller även för rätt till ränta på en utländsk fordran.

När räntan sedan kan disponeras uppkommer frågan om överlåtaren eller innehavaren av ränterätten ska inkomstbeskattas. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att innehavaren var skattskyldig för hela obligationsräntan som utfallit efter det att rätten till räntan överlåtits utan underliggande obligation (RÅ 1992 ref. 76).

Försäljning av obligation utan tillhörande kupong

Om innehavaren av en räntebärande obligation avskiljer och säljer rätten till kapitalfordran men själv behåller rätten att få räntan (behåller räntekupongerna), kommer försäljningspriset för obligationen att bli lägre än om obligationen säljs tillsammans med rätten till ränta. Anskaffningsutgiften för obligationen får i sådana fall proportioneras mellan kapitalfordran och rätten till ränta. Den del av anskaffningsutgiften som är hänförlig till rätten till ränta får anses fördela sig med lika delar på var och en av de avskilda kupongerna och dras av som en kostnad för ränteinkomsten i takt med att räntan betalas ut (RÅ 1986 ref. 59 I).

Försäljning av obligation till överkurs

Vid inlösen av en obligation till överkurs har det belopp, som betalats ut utöver obligationens nominella belopp, beskattats som ränta (RÅ 1969 Fi 1396).

Diskonteringspapper

Med diskonteringspapper avses i allmänhet värdepapper på penningmarknaden med kort löptid (högst ett år). Är löptiden längre brukar man tala om nollkupongare. Låntagaren betalar inte formell ränta mot räntekupong, utan i stället emitteras värdepappret till ett lägre belopp än det nominella beloppet. Skillnaden mellan emissionspriset och inlösenbeloppet utgör ränta.

Bankcertifikat och statsskuldväxlar är exempel på diskonterings­papper. Andra diskonterings­papper är depositionsbevis, olika slags privatcertifikat och företagscertifikat samt finansbolagens marknadsbevis och finansbevis.

Om innehavaren av ett diskonteringspapper behåller det fram till inlösen ska skillnaden mellan inköpspriset och det nominella beloppet beskattas som ränta. Även om en överlåtelse har skett under löptiden ska värdeförändringar beskattas som ränta (RÅ 1995 ref. 71 III och RÅ 1972:51).

Exempel: diskonteringspapper

Erika köper ett skuldebrev som nominellt lyder på 100 000 kr för 98 000 kr. Skuldebrevet löper på tre månader och vid inlösen får hon 100 000 kr. Låntagaren har då lånat 98 000 kr under tre månader och betalar tillbaka 98 000 kr plus avkastning på 2 000 kr. Skillnaden mellan förvärvspris och inlösenpriset utgör ränta.

Nollkupongare

På marknaden finns också diskonteringspapper med en löptid upp till tio år. Sådana diskonteringspapper benämns nollkupongare. En nollkupongare fungerar skattemässigt som övriga diskonterings­papper.

I RÅ 1997 ref. 44 prövades frågan om skatteavdrag ska göras vid inlösen respektive avyttring under innehavstiden av en nollkupongs­­obligation. Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att banken i fråga var skyldig att göra skatteavdrag vid inlösen vid löptidens slut, men inte annars.

I RÅ 1988 ref. 2 har frågan om reverser prövats. En person (E) förvärvade på reversmarknaden ett skuldebrev på nominellt ca 300 000 kr för en köpeskilling om ca 100 000 kr. Den ursprungliga låntagaren hade betalat förskottsränta för hela lånetiden, varför reversen löpte utan ränta. Återstående löptid var drygt fem år. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg, att om E behöll reversen fram till förfallodagen, så skulle hela skillnaden mellan inlösenbeloppet (ca 300 000 kr) och anskaffningsutgiften (ca 100 000 kr) beskattas som ränta i inkomstslaget kapital.

I RÅ 1995 ref. 71 III prövades frågan om hur beskattningen skulle ske om en person som köpt en revers i sin tur avyttrade reversen under dess löptid. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att räntebeskattning borde ske även vid avyttring under löptiden.

Premieobligationer

Dragningsvinster på premieobligationer som ställts ut i en stat inom EES är skattefria (8 kap. 3 § IL). Uppkommer en vinst vid försäljning av premieobligationer ska den däremot beskattas som en kapitalvinst.

Indexobligationer

Indexobligationer är obligationer där avkastningen vanligen styrs av ett aktieindex men även ränte-, valuta- eller råvaruindex kan avgöra avkastningen.

I ett mål var avkastningen på en aktieindexobligation knuten till kursutvecklingen på ett aktieindex. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg inte att avkastningen utgjorde ränta. Aktieindexobligationen skulle behandlas som ett aktierelaterat värdepapper d.v.s. en delägarrätt. Om avkastningen betalades ut vid löptidens slut skulle värdeökningen beskattas som kapitalvinst (RÅ 1994 ref. 26). Om däremot någon del av avkastningen på en aktieindexobligation är garanterad ska den delen beskattas som en vanlig ränta (RÅ 2003 ref. 48).

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en indexobligation med nominellt belopp fastställd i svenska kronor där värdeförändringen berodde på ett valutaindex skulle beskattas som en svensk fordringsrätt (RÅ 1999 ref. 69). Av domstolens resonemang kan man dra slutsatsen att en indexobligation med nominellt belopp fastställd i svenska kronor, men där värdeutvecklingen är knuten till ett råvaruindex, också ska beskattas som en svensk fordringsrätt.

Avkastningen på vissa obligationer (t.ex. marknadsobligationer) kan ibland vara beroende av både delägarrätter, fordringsrätter och andra tillgångar i en kombination. En sådan obligation ska behandlas som en enhet vid beskattningen och dess skatterättsliga karaktär bör bestämmas med hänsyn till förhållandena vid emissionstidpunkten (RÅ 2008 ref. 3). I det fall då annat index än aktieindex väger tyngre ska obligationen beskattas som en svensk fordringsrätt och inte som en delägarrätt enligt 48 kap. 2 § IL.

Vinstandelslån

Ett vinstandelslån är ett lån där räntan, helt eller delvis beror på utdelningen till aktieägarna, kursutvecklingen på bolagets aktier, bolagets resultat eller bolagets finansiella ställning (prop. 2004/05:85 s. 664 (s. 159 i den pdf som länken går till)). Vinstandelslånens ränta delas i allmänhet upp i en fast och en rörlig del. Den rörliga räntan brukar relateras till företagets utdelning eller till dess vinst. Vinstandelsbevisens ägare beskattas för såväl den rörliga som den fasta räntan.

Realränteobligationer

Realränteobligationer ges ut av Riksgäldskontoret till underkurs och är därmed delvis att anse som ett diskonteringspapper. Avkastningen, d.v.s. skillnaden mellan emissionspris och nominellt belopp, är satt med hänsyn till marknadsräntan den dag obligationen tecknades. Det utgår alltså ingen formell ränta under löptiden. På lånets slutdag återbetalas det nominella beloppet och ett belopp som motsvarar inflationen under löptiden (indextillägg). Enligt RÅ 1995 ref. 71 ska både realränta och indextillägg behandlas som ränta. Detta gäller både vid inlösen och vid avyttring före ordinarie inlösentidpunkt.

För att inte räntedelen vid överlåtelse ska bli beskattad även som en vinst, gör man på följande sätt vid vinstberäkningen:

Ett belopp som motsvarar det beskattade räntebeloppet läggs till omkostnadsbeloppet för den avyttrade obligationen. Skillnaden mellan ersättningen för obligationen och omkostnadsbeloppet blir vinst eller förlust vid försäljningen. Om beräknat räntebelopp skulle bli negativt, ska omkostnadsbeloppet minskas med motsvarande belopp vid kapitalvinstberäkningen.

Vid köp från någon annan än Riksgälden ska man göra en beräkning av hur mycket realränta och indextillägg som belöper på obligationen vid förvärvet. Vid avyttring gör man en ny beräkning. Skillnadsbeloppet beskattas som ränta (ränteintäkt, i undantagsfall ränteutgift).

Fordringar på eget bolag

En förlust på en ekonomisk satsning i ett eget affärsdrivande företag är normalt avdragsgill vid avyttring som en kapitalförlust. Förlusten måste vara verklig och definitiv.

När det gäller ekonomiska satsningar i en närståendes företag är däremot utgångspunkten att en förlust är en personlig levnadskostnad.

Det är vanligt att en delägare får gå i borgen för bolagets skulder. Borgensmannen har en regressrätt mot bolaget om hen tvingas infria borgen.

Anskaffningsutgift

Huvudprincipen är att det som köparen betalar vid förvärvet blir anskaffningsutgift på fordran. Om aktieägaren betalar genom att t.ex. sätta in pengar på bolagets konto är det beloppet anskaffningsutgift för fordran. Betalar däremot aktieägaren med en annan egendom är det värdet på den egendomen som blir anskaffningsutgift.

Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ställning till hur stor anskaffningsutgiften är vid infriande av borgen och förvärv av regressrätt på den ursprunglige låntagaren (RÅ 2001 ref. 57). Omkostnadsbeloppet är det belopp borgensmannen betalat till långivaren, d.v.s. köpeskillingen. Det gäller även om marknadsvärdet på regressfordringen skulle vara lägre än köpeskillingen.

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en fordran som omvandlats till ett ovillkorat aktieägartillskott var avyttrad (RÅ 2009 ref. 41). Värdet på fordran vid tidpunkten för omvandlingen läggs till omkostnadsbeloppet för aktierna i bolaget. Eftersom hela fordran anses vara avyttrad kan avdrag medges för resterande del av fordran såsom en kapitalförlust. Skatteverket anser att även en omvandling av en fordran till ett villkorat tillskott är ett slags byte, d.v.s. en avyttring (Skatteverkets ställningstagande Förluster på fordringar på eget bolag). Värdet på fordran vid tidpunkten för omvandlingen blir då anskaffningsutgift för det villkorade aktieägartillskottet.

Exempel: omvandling av fordran till ovillkorat aktieägartillskott

Klara har en fordran på 100 000 kr på sitt bolag. Hon har själv lånat ut och betalat in pengarna till bolaget under år 1. Under år 5 har bolaget börjat få ekonomiska problem och Klara bestämmer sig för att omvandla fordran till ett ovillkorat aktieägartillskott. Om värdet på fordran var 40 000 kr vid omvandlingen har Klara gjort ett ovillkorat aktieägartillskott med 40 000 kr. Detta belopp ökar omkostnadsbeloppet på aktierna som hon får avdrag för när hon säljer aktierna i framtiden. Resterande del av fordran, 60 000 kr, anses vara avyttrad vid omvandlingen. Eftersom fordran inte var marknadsnoterad är bara 70 procent, av förlusten, eller 42 000 kr, avdragsgill i deklarationen.

Konkurs

För att en fordran ska vara avyttrad vid en konkurs måste den också uppfylla kravet på att vara ett värdepapper utgivet av bolaget. Om t.ex. en fordran uppkommer eller borgen infrias efter det att bolaget har försatts i konkurs, kan inte fordran vara avyttrad när bolaget försätts i konkurs. I så fall anser Skatteverket att en annan form av avyttring (t.ex. en försäljning) måste ske för att avdrag för en förlust ska kunna medges. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att man kan få avdrag även om försäljningen sker efter det att bolaget är upplöst (RÅ 2008 ref. 46).

Villkorat aktieägartillskott

Ett villkorat aktieägartillskott är ett tillskott som aktieägarna ofta lämnar för att förbättra bolagets finansiella ställning, med krav om att återbetalning ska ske i framtiden. Om bolaget betalar en löpande ersättning för att få disponera ett villkorat aktieägartillskott betraktas det som en utdelning, så länge bolaget inte beslutat om återbetalning. Efter beslut om återbetalning ska ersättningen beskattas som ränta (RÅ 1987 ref. 145).

Anskaffningsutgiften för ett villkorat aktieägartillskott ska beräknas på samma sätt som för fordringar på eget bolag. Skatteverket anser att en omvandling av ett villkorat aktieägartillskott till ett ovillkorat aktieägartillskott normalt är ett byte som innebär att det villkorade tillskottet är avyttrat (Skatteverkets ställningstagande Förluster på fordringar på eget bolag). Värdet på det villkorade aktieägartillskottet vid tidpunkten för omvandlingen läggs till omkostnadsbeloppet för aktierna i bolaget. Om värdet vid omvandlingen är lägre än omkostnadsbeloppet på tillskottet, anses resterande del av tillskottet vara avyttrad med förlust.

Vid återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott ska en kapitalvinstbeskattning ske efter samma regler som gäller vid återbetalning av fordringar (RÅ 1988 ref. 65 respektive RÅ 1985 1:10). Skatteverket anser att ett villkorat aktieägartillskott inte kan ses som en delägarrätt (Skatteverkets ställningstagande Förluster på fordringar på eget bolag).

Ett villkorat aktieägartillskott kan aldrig vara avyttrat vid en konkurs, eftersom Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att ett sådant tillskott inte är ett värdepapper utgivet av företaget (RÅ 2002 ref. 106).

Skatteverket anser att det inte spelar någon roll om ett villkorat aktieägartillskott säljs separat eller tillsammans med aktierna i ett bolag. Köparen behöver inte vara aktieägare i bolaget. Säljaren får avdrag för en förlust på aktieägartillskottet vid försäljningen om förlusten är verklig och definitiv (Skatteverkets ställningstagande Förluster på fordringar på eget bolag). Detta gäller även om tillskottet säljs efter det att konkursen är avslutad och bolaget upplösts (RÅ 2008 ref. 46).

Fordran där försäljningsintäkten är kopplad till värdeutvecklingen för en viss tillgång

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om en låntagare kan få avdrag om hen får betala tillbaka ett högre belopp än det ursprungliga lånebeloppet till följd av att en tillgång, t.ex. en bostad, har ökat i värde (HFD 2021 ref. 30). HFD har inte ansett att låntagaren kan få avdrag för en kapitalförlust på en skuld och inte heller att skillnaden kan anses vara en ränteutgift. Om enbart den i procent avtalade säkerhetsmarginalen betalas tillbaka kan den ses som en ränteutgift.

Domen behandlar bara låntagarens beskattning. Långivaren har en fordran som ska beskattas enligt 48 kap. IL när den avyttras. Det är Skatteverkets uppfattning att om låntagaren får betala tillbaka ett högre belopp än det utlånade (utöver eventuell ränta) uppkommer en skattepliktig kapitalvinst för långivaren. Sker betalning med ett lägre belopp får långivaren avdrag för en kapitalförlust om den inte anses vara en personlig levnadskostnad. Skatteverkets uppfattning är att det för långivarens del, saknar betydelse att låntagarens vinst eller förlust vid återbetalningen av lånet inte är skattepliktig respektive avdragsgill (Skatteverkets rättsfallskommenter HFD, mål nr 6072-20 – Återbetalning av lån med ett högre/lägre belopp än det ursprungliga lånebeloppet).

Skattepliktig och avdragsgill del

Enligt huvudregeln är kapitalvinst skattepliktig till 100 procent och kapitalförlust avdragsgill till 70 procent (48 kap. 24 § IL).

Fiktiva förluster får inte dras av, utan ett krav är att förlusten är verklig (44 kap. 23 § IL).

Marknadsnoterade fordringar, utom premieobligationer

Kapitalförlust på marknadsnoterade fordringar i svenska kronor, utom premieobligationer, ska dras av i sin helhet (48 kap. 23 § IL).

Även kapitalförluster vid avyttring av marknadsnoterade andelar i räntefonder ska dras av i sin helhet (48 kap. 21 § IL).

Man behöver därför i dessa fall normalt inte skilja på vad som är ränta och vad som är kapitalvinst.

Personlig levnadskostnad

Förluster som är att betrakta som personliga levnadskostnader är inte avdragsgilla. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det finns en presumtion att förlust vid utlåning till en god vän, till närstående eller till bolag som den närstående äger, är en personlig levnadskostnad (RÅ 1985 Aa 204, RÅ 2003 ref. 12 och RÅ 2003 not. 56).

Kompletterande information

• Kapitalvinstbeskattning.
• Löpande beskattning av kapitalinkomster.
• Vad beskattas som delägarrätter.
• Aktieägartillskott ur det mottagande bolagets perspektiv.
• Begränsad avdragsrätt för ränteutgifter på vinstandelslån för utgivande bolag.
• Beskattning av tillgång mot ersättning i utländsk valuta t.ex. fordringar i utländsk valuta.