Derivat

Derivat i näringsverksamhet

Företag använder sig ofta av olika former av derivat för att säkra sig mot olika slag av risker. De risker som företag främst garderar sig mot är riskerna för ränteförändringar och valutakursförändringar, samt risker för prisförändringar på råvaror och aktier och dylikt.

En säkring innebär inte att det säkrande värdepappret (derivatet) ska beskattas enligt bokföringsmässiga grunder. Om derivatet i sig är ett värdepapper ska det i likhet med andra värdepapper beskattas enligt kapitalreglerna, jämför RÅ 1997 ref. 5. Detta gäller även om derivatet har en stark anknytning till den bedrivna verksamheten, se RÅ 2010 not. 107, mål nr 3718-10.

De derivat som används är främst terminer och optioner, men även andra former förekommer.

Terminer

Det är bara terminer som är lämpliga för allmän omsättning som omfattas av den skattemässiga definitionen på termin (44 kap. 11 § IL).

I allmänhet används inte standardiserade terminer för säkring, utan skräddarsydda kontrakt, s.k. OTC-kontrakt eller TM-kontrakt. Dessa är ofta inte lämpade för allmän omsättning och de regler som finns i IL om beskattning av terminer är därför inte tillämpliga på dem. I stället får allmänna regler tillämpas. De är emellertid jämförbara med terminer både som tillgångar och som förpliktelser (25 kap. 3 och 4 §§ IL) och vinster respektive förluster på kontraktet får anses som kapitalvinst respektive kapitalförlust.

Läs om definitionen och beskattning av terminer.

Optioner

För optioner är den skattemässiga definitionen vidare än för terminer, och även sådana avtal som inte är lämpade för allmän omsättning omfattas (prop. 1999/2000:2, del 2, s. 519). För att det ska vara fråga om en option bör det finnas ett avtal som ger ena parten en klar och tydlig rättighet som i princip är möjlig att överlåta, om än inte lämpad för allmän omsättning, jämför RÅ 1997 ref. 63.

Från optioner måste man alltså skilja

• rättsförhållanden som t.ex. anbud att förvärva egendom till ett visst pris som gäller under en viss tid, men som bara avser den person som anbudet getts till och som inte går att överlåta
• rättsförhållanden som inte är fristående utan förstadium till ett annat avtal och som enbart gäller mellan parterna och inte är avsett för partsbyte.

För sådana kontrakt som omfattas av definitionen på option är bestämmelserna i 25 kap. 3 och 4 §§ IL tillämpliga, och vinster och förluster beskattas som kapitalvinster respektive kapitalförluster. Läs definitionen av optioner och om hur optioner beskattas.

Rättsfall: är en rättighet en fristående option?

En köpt rättighet att teckna lån till ett visst belopp och med en viss högsta räntesats ansågs inte som en fristående option eller ett fristående avtal i RÅ 1997 ref. 63.

Högsta förvaltningsdomstolen fann i RÅ 1999 ref. 14 angående ett capavtal, att om avtalet var knutet till en underliggande kredit så skulle det inte beskattas som en option utan ingå som en del i ränteavtalet och premien anses som förskottsränta. Ersättning som erhölls på grund av garantin sågs som en nedsättning av räntan på krediten. Se även nedan under rubriken Swappar, cap- och flooravtal.

Swappar, cap- och flooravtal

För swappar samt cap- och flooravtal finns ingen särskild skattelagstiftning utan allmänna principer får tillämpas. Beskattningen beror alltså på i vad mån dessa avtal passar in under någon av de definitioner som finns i skattelagstiftningen, t.ex. de som avser terminer och optioner.

Även swappar, cap- och flooravtal måste vara fristående för att beskattas beskattas som ett självständigt värdepapper. Om de utgör en del av ett annat avtal, t.ex. ett löneavtal eller ett låneavtal, är det innebörden i detta andra avtal som blir avgörande för beskattningen.

Läs om beskattning av swappar på sidan CFD, swappar och andra terminsliknande värdepapper.

Läs om beskattning av cap- och flooravtal på sidan Beskattning av optioner.

Rättsfall: ska capavtal beskattas för sig?

Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ställning till frågor som berör den skattemässiga behandlingen av ett capavtal. Räntegarantin utgjordes av ett avtal mellan en kund och en bank. I avtalet garanterade banken att kunden inte skulle betala en högre ränta än en garantiränta som angavs i avtalet, under en viss löptid, som också angavs i avtalet. För räntegarantin betalade kunden en avgift när avtalet ingicks. Räntegarantin kunde komma att ges ut antingen som ett fristående instrument eller knytas till en kredit med rörlig ränta som kunden tagit upp. Räntegarantin fungerade då som ett skydd mot att räntan på den krediten översteg den garanterade räntan. En fristående garanti kunde när som helst under löptiden avyttras till banken (”stängning”) eller till tredje man. Om garantin var knuten till en kredit kunde stängning bara ske om den anknutna krediten sas upp.

När det gäller den fristående garantin fann Högsta förvaltningsdomstolen att den premie eller avgift som kunden betalade inte var en kostnad för ett lån som tagits upp och som den skattskyldige personligen var betalningsansvarig för. Premien för garantin kunde därför inte jämställas med en räntekostnad, och inte heller det utfallande beloppet borde bedömas som ränta.

Såväl Skatterättsnämnden som Högsta förvaltningsdomstolen fann att räntegarantin skulle behandlas enligt kapitalvinstreglerna för optioner.

Om räntegarantin var knuten till ett underliggande låneavtal ansåg Högsta förvaltningsdomstolen däremot att låneavtalet och capavtalet vid beskattningen borde ses som en enhet. Premien borde därför ses som en förskottsränta och de belopp som utbetalas på grund av capavtalet borde ses som en nedsättning av låneräntan. De erlagda och erhållna beloppen ska alltså i detta fall beskattas enligt bokföringsmässiga grunder hos aktiebolag (RÅ 1999 ref. 14).

Rättsfall: ska swapavtal beskattas som ett fristående instrument?

Ett s.k. swapavtal har varit uppe till bedömning i Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2001 not. 160, mål nr 197-2000. Ett bolag hade ingått ett avtal med en bank som innebar att om bolagets aktier steg i värde så skulle bolaget få betalning från banken med ett belopp som motsvarade summan av värdeökningen plus lämnad utdelning. Om de däremot sjönk i värde skulle bolaget betala till banken. Något formellt lån fanns inte. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att avtalet var ett finansiellt instrument. Den s.k. räntan ansågs i det fallet utgöra en del av avtalet och inte löpande avkastning.

I Högsta förvaltningsdomstolens dom RÅ 2007 ref. 3 bedömdes ett liknande swapavtal i egna aktier som ingåtts för att säkra ett personaloptionsprogram. På samma sätt som i RÅ 2001 not. 160 fann Högsta förvaltningsdomstolen att det var fråga om ett odelbart instrument och att avdrag därför inte löpande medgavs för de belopp som benämnts som ränta. Eftersom swapavtalet ansågs utgöra ett derivat i egna aktier (48 kap. 6 a § IL) medgavs inte avdrag för den kapitalförlust som uppkom när bolaget stängde avtalet. Att swapavtalet ingicks för att säkra eventuella framtida personalkostnader i ett personaloptionsprogram innebar inte att förlusten skulle bedömas som en avdragsgill personalkostnad.