Kommunikation är ett uttryck för den viktiga rättsprincipen att ingen får dömas ohörd. Skatteverket har i ärenden som handläggs enligt skatteförfarandelagen en kommunikationsskyldighet i två situationer. Kommunikation ska då ske innan Skatteverket fattar sitt beslut.
Det förvaltningsrättsliga begreppet kommunikation innebär att den som ett ärende gäller får tillfälle att yttra sig i ärendet. Det är en grundläggande rättsprincip att ingen ska dömas ohörd.
Kommunikation i ärenden som handläggs enligt bestämmelserna i skatteförfarandelagen innebär praktiskt att den enskilda kontaktas för att få tillfälle att yttra sig men också att den enskilda får del av myndighetens avsikter, argumentation och av de uppgifter Skatteverket lägger till grund för beslutet.
Kommunikation är ett viktigt rättssäkerhetsinslag i handläggningen av ett ärende. När kommunikationsskyldigheten aktualiseras är det mycket viktigt att den inte förbigås. Samtidigt ska det sägas att kommunikation inte ska ske av slentrian eller för säkerhets skull. Ett ärende ska enligt förvaltningslagen handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att säkerheten eftersätts (9 § FL).
Skatteverkets kommunikationsskyldighet enligt skatteförfarandelagen regleras i 40 kap. 2 § SFL och 40 kap. 3 § SFL. Bestämmelserna tar upp två situationer där kommunikation ska ske innan ett ärende avgörs.
För det första ska Skatteverket inhämta yttrande över tilltänkta nackdelsbeslut (40 kap. 2 § SFL). Bestämmelsen innebär att kommunikation ska ske av Skatteverkets argumentation inför det kommande beslutet. Enkelt uttryckt ska den som ärendet gäller få tillfälle att yttra sig över ett tilltänkt beslut och de skäl som Skatteverket tänker lägga till grund för beslutet.
För det andra ska Skatteverket inhämta yttrande över uppgifter tillförda av annan (40 kap. 3 § SFL). Detta innebär en skyldighet för Skatteverket att kommunicera uppgifter som tillförts ärendet av någon annan än den som ärendet gäller.
I båda fallen ska en skälig tid ges den enskilda att kunna bemöta vad Skatteverket presenterat.
Se också sidan om kommunikationsskyldighet enligt 25 § FL.
Frågan om hur en myndighet ska fullgöra sin kommunikationsskyldighet regleras inte i skatteförfarandelagen, utan i 25 § andra stycket FL.
Kommunikationsskyldigheten ska fullgöras på det sätt som Skatteverket anser lämpligt i det enskilda fallet. Läs mer på sidan om kommunikationsskyldighet enligt förvaltningslagen.
Observera att ett förslag till beslut om skattetillägg alltid ska vara skriftligt.
Inget hindrar att den som beslutet gäller på en och samma gång får tillfälle att yttra sig över en uppgift som tillförts ärendet och över den rättsliga argumentationen i det tilltänkta beslutet (prop. 2010/11:165 s. 867).
Kommunikation ska vid behov ske genom delgivning i vissa fall enligt 17 kap. 6 § SFF och får ske genom delgivning enligt 25 § andra stycket FL.
När Skatteverket har tillfört ärendet en uppgift från en handling som har hämtats från annan, behöver Skatteverket vanligtvis inte skicka en kopia på själva handlingen. Det räcker normalt med att i ett förslag till beslut ange vilken uppgift det gäller och från vilket material, exempelvis en handling eller ett register, Skatteverket har hämtat uppgiften samt vilka slutsatser Skatteverket drar av den. Ibland kan det dock vara nödvändigt att skicka kopior av de inhämtade handlingarna, t.ex. som bilagor till förslaget till beslut. Exempelvis om det handlar om uppgifter som för att kunna förstås och bemötas lämpligast presenteras i sitt rätta sammanhang (jämför KRNS dom den 30 april 2015, mål nummer 7613-7618-13). I dessa fall kan det bli en orättvisande bild om enstaka uppgifter plockas ut ur sitt sammanhang. Om beslutet är beroende av bedömningen av innebörden av en viss inhämtad handling såsom avtal, kontrakt, intyg eller liknande kan det också vara nödvändigt att skicka en kopia av handlingen till den enskilda för synpunkter.
Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ställning till vad verkan är av att Skatteverket inte iakttagit sin kommunikationsskyldighet (se RÅ 1995 ref. 27 som rör omprövning till nackdel av inkomstbeskattning och RÅ 2008 ref. 37 som rör omprövning på grund av ändrad kontrolluppgift). Domstolen undanröjer regelmässigt myndighetens beslut i dessa fall.
Skatteverkets beslut har alltså inte tillkommit i laga ordning om Skatteverket felaktigt har underlåtit att kommunicera verkets förslag till beslut enligt 40 kap. 2 § SFL eller underlåtit att kommunicera en eller flera uppgifter som inverkat på Skatteverkets bedömning (HFD 2019 ref. 51 punkten 24).
Det har inte ansetts möjligt att läka en sådan brist under en efterföljande domstolsprocess. Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att denna stränga syn på konsekvensen av brister i kommunikationen är en följd av de högt ställda kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet vid handläggningen av skatteärenden (HFD 2019 ref. 51 punkten 24).
Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser en bristande kommunikation kan få är det viktigt för Skatteverket att dokumentera hur kommunikationen skett.
Utöver rätten att bli underrättad om och få chans att yttra sig över uppgifter som tillförts ett ärende så har den enskilda även rätt att på eget initiativ ta del av uppgifter i ärendet, s.k. partsinsyn.
Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet (10 § FL).
En part kan få ut handlingar med stöd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar. Det finns även en möjlighet att få ut uppgifter ur en allmän handling enligt offentlighets- och sekretesslagen.
Att parten på eget initiativ fått del av uppgifter i ärendet innebär inte att Skatteverket har fullgjort sin kommunikationsskyldighet.