EU-avgift samt ekonomiska påföljder av fördragsbrott

EU-avgiften

Medlemsländerna betalar en avgift till EU. Avgifterna är EU:s viktigaste inkomst och kallas för EU:s egna medel. EU-avgiften bestäms utifrån respektive medlemslands bruttonationalinkomst (BNI), mervärdesskatteinkomster, tullar och avgifter vid handel med länder utanför EU samt en avgiftskomponent baserad på icke materialåtervunnen plast.

Sverige är nettobetalare till EU

Skatteverket administrerar den mervärdesskattebaserade delen av den svenska EU-avgiften (6§ Förordning [2004:1333] om administration av den svenska avgiften till Europeiska unionens budget). Skatteverket ansvarar för beräkningsunderlagen m.m. för denna avgift, i enlighet med rådets förordning (EU, Euratom) 2021/769.

Den mervärdesskattebaserade avgiften beräknas som en andel av medlemsstatens mervärdesskattebas. Sveriges mervärdesskattebaserade avgift beräknas 2023 uppgå till 7 357 miljoner kronor (prop. 2022/23:1 Utgiftsområde 27).

Sverige betalar mer än vad landet får tillbaka från EU i form av stöd och bidrag. Detta kallas ibland för att ”Sverige är nettobetalare till EU”.

Mer om Sverige i EU och EU-avgiften kan du läsa på webbplatsen för Sveriges riksdags EU-information.

Ekonomiska påföljder av fördragsbrott

Ett EU-land som inte följer EU:s regler kan dömas för fördragsbrott av EU-domstolen. Det räcker med att inte följa EU-reglerna på rätt sätt för att ett EU-land ska anses bryta mot EU:s regler. Det kan även handla om att ett land stiftat en lag som strider mot EU:s regler eller att landet inte har genomfört ett direktiv i tid. Fördragsbrottstalan får väckas av kommissionen eller av en medlemsstat (artiklarna 258 och 259 i EUF-fördraget).

Den 21 april 2015 fälldes Sverige av EU-domstolen för fördragsbrott (C-114/14, kommissionen mot Sverige). EU-domstolen fann att Sverige bröt mot EU-rätten när vi inte undantog omsättning av vissa posttjänster och frimärken från skatteplikt.

Med anledning av domen har det skett en lagändring avseende vissa posttjänster och frimärken. Lagändringen trädde i kraft den 1 april 2016.

Förfarande i flera steg efter en överträdelse

Överträdelseförfarandet sker i flera steg:

1. Informellt förfarande. Kommissionen skickar en skrivelse till landets regering där de meddelar att de misstänker att EU:s regler tillämpats felaktigt. Regeringen skickar ett skriftligt svar.
2. Formell underrättelse. Om kommissionens misstanke om felaktig tillämpning kvarstår skickar kommissionen en formell underrättelse. Kommission anger på vilket sätt EU-landet har brutit mot reglerna och ger landet cirka två månader på sig att besvara den formella underrättelsen.
3. Motiverat yttrande. Kommissionen kräver att landet rättar sina regler till att överensstämma med EU:s regler. Landet har cirka två månader på sig att göra det.
4. EU-domstolen. Ärendet överlämnas till EU-domstolen för avgörande.

Fördragsbrottsdom

Om EU-domstolen fastställer att ett fördragsbrott föreligger, en fördragsbrottsdom, ska det berörda medlemslandet utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. Om medlemslandet inte följer fördragsbrottsdomen får kommissionen inleda ett nytt fördragsbrottsförfarande. EU-domstolen kan i en andra fördragsbrottsdom förelägga medlemslandet att betala ett standardbelopp (schablonbelopp) eller ett vite (artikel 260.2 i EUF-fördraget). Sverige har i ett mål om fördragsbrott och vite förelagts att till kommissionen, på kontot för EU:s egna medel, betala ett schablonbelopp (C-270/11, kommissionen mot Sverige).

Om ett medlemsland inte har uppfyllt sin skyldighet att underrätta kommissionen om åtgärder för införlivande av ett direktiv, kan domstolen i den första fördragsbrottsdomen fastställa att fördragsbrott föreligger och samtidigt direkt ålägga det berörda medlemslandet att betala ett standardbelopp (schablonbelopp) eller ett vite, som inte är högre än det belopp som kommissionen angett. Skyldigheten att betala får verkan den dag som anges i domstolens dom (artikel 260.3 i EUF-fördraget).