Egenföretagare

Rätten till fri rörlighet för egenföretagare

Den fria rörligheten för unionsmedborgare är en grundläggande princip inom unionsrätten. Genom artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet stadgas att en unionsmedborgare som är egenföretagare i en mottagande medlemsstat har rätt att uppehålla sig där under längre tid än tre månader. Rörlighetsdirektivet omfattar alla EES-medborgare. Uppehållsrätt enligt artikel 7.1 a i rörlighetsdirektivet tillkommer alltså alla EES-medborgare som är egenföretagare i en annan medlemsstat. Bestämmelsen i rörlighetsdirektivet har implementerats i svensk rätt genom 3 a kap. 3 § UtlL.

Av förarbetena till 3 a kap. 3 § 1 UtlL framgår att en medborgare i ett EES-land på samma villkor som en svensk medborgare ska kunna starta och driva verksamhet som egenföretagare i Sverige och att krav på egenföretagaren får ställas på samma vis som på en svensk egenföretagare (prop. 2005/06:77 s. 184).

Begreppet egenföretagare

Det finns ingen definition av begreppet egenföretagare i rörlighetsdirektivet och det finns inte heller någon ledning för tolkningen av begreppet i förarbetena från implementeringen av direktivet i svensk rätt. Det saknas också avgöranden från EU-domstolen gällande tolkningen av begreppet egenföretagare i rörlighetsdirektivets mening.

Fördraget om EU:s funktionssätt reglerar dels rätten att fritt etablera sig som egenföretagare i en annan medlemsstat (art. 49 EUF-fördraget), dels rätten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än där tillhandahållaren är etablerad (art. 56 EUF-fördraget). En egenföretagare från en annan medlemsstat kan komma att utöva sin verksamhet i Sverige både genom att etablera sin verksamhet i Sverige men också genom att, mer tillfälligt, tillhandahålla tjänster här. Enligt art 57.1 EUF-fördraget är ”tjänster” i fördragets mening prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Friheten att tillhandahålla tjänster ska dock enligt praxis från EU-domstolen inte anses underordnad de övriga grundläggande friheterna, däremot ryms i begreppet ”tjänster” tillhandahållande som inte regleras av de andra friheterna. Syftet med denna ordning är enligt EU-domstolen att ingen ekonomisk verksamhet ska falla utanför tillämpningsområdet för de grundläggande friheterna (C-452/04, punkten 32).

Ekonomisk aktivitet

EU-domstolen har i flera avgöranden återkommit till att den fria rörligheten enligt artikel 45, 49 och 56 EUF-fördraget endast tillkommer den som utövar, eller önskar utöva, någon slags ekonomisk aktivitet (se t.ex. C-281/06, Jundt, och C-53/81, Levin). EU-domstolen har också påpekat att en EU-medborgare förfogar över rätten att lämna sitt hemland för att bege sig till en annan medlemsstat och uppehålla sig där för att utöva ekonomisk verksamhet (C-212/06, punkten 44).

EU-domstolen har uttalat att ekonomisk aktivitet omfattar utförandet av faktiskt och verkligt arbete och att det utesluter arbete som utförs i så liten utsträckning att det framstår som ett marginellt komplement (C-53/81, Levin, punkten 17).

Det är också fastslaget i EU-praxis att begreppet ekonomisk verksamhet, när det gällde frågan om tillhandahållande av tjänster, inte får tolkas restriktivt. Det framgår vidare att verksamhet som utövas som avlönat arbete eller som tjänster mot betalning ska anses utgöra ekonomisk verksamhet (de förenade målen C-51/96 och C-191/97, punkten 52 och 53), och att tillhandahållandet av tjänster mot betalning utgör en ekonomisk verksamhet om den är faktisk och verklig och inte enbart av marginell eller underordnad betydelse (C-268/99, Jany, punkten 33).

En ekonomisk aktivitet behöver inte bedrivas i vinstsyfte, utan den bestämmande faktorn vid bedömningen av om en verksamhet omfattas av friheten att tillhandahålla tjänster är dess ekonomiska karaktär (C-281/06, Jundt, punkten 32 och 33).

Av rörlighetsdirektivet framgår inte hur en egenföretagare behöver utöva sin verksamhet för att omfattas av reglerna om uppehållsrätt. EU-domstolen har förtydligat att både arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet och en egenföretagare som utövar rätten att fritt etablera sig i en annan medlemsstat ska ha samma rättsliga skydd, nämligen att fritt kunna röra sig och etablera sig utan inskränkningar (art. 45 och 49 EUF-fördraget ). EU-domstolen har konstaterat att det saknar betydelse hur man kvalificerar den ekonomiska verksamhet som bedrivs (C-544/18, punkten 31 och 32).

Ekonomisk verksamhet under eget ansvar utan att vara i underordnad ställning

I vissa situationer är det svårt att avgöra om en EES-medborgare ska ses som en arbetstagare eller som en egenföretagare. Båda dessa kategorier har uppehållsrätt enligt artikel 7.1 a rörlighetsdirektivet.

EU-domstolen har, i ett mål som inte rörde rörlighetsdirektivet, konstaterat att en person som utövar verksamhet utan att vara i underordnad ställning avseende valet av verksamhet och arbets- och lönevillkor, på eget ansvar och som mottar ersättning för utförd prestation helt och direkt, skulle ses som egenföretagare och inte en arbetstagare (C-268/99, Jany, punkten 37 och 71).

En person som inte ska ses som egenföretagare enligt rörlighetsdirektivet kommer, enligt Skatteverkets uppfattning, många gånger istället ses som en arbetstagare enligt rörlighetsdirektivet.

Egenföretagarverksamhet som ännu inte påbörjats

Skatteverket är av uppfattningen att en person kan ses som egenföretagare enligt rörlighetsdirektivet även om hens verksamhet ännu inte påbörjats. Detta ligger i linje med formuleringen av artikel 49 i EUF-fördraget, som fastslår rätten att starta verksamhet och bilda företag. En förutsättning för att personen ska kunna ha uppehållsrätt är emellertid enligt Skatteverkets uppfattning att det föreligger någorlunda konkreta planer och förberedelser för verksamheten och att dess genomförande ligger inom en nära framtid.

När folkbokför Skatteverket en person som har uppehållsrätt som egenföretagare?

Skatteverket ska folkbokföra en EES-medborgare som har uppehållsrätt som egenföretagare om det kan antas att personen kommer att vara bosatt i Sverige under minst ett år (3 och 4 §§ FOL). Bedömningen av om personen ska folkbokföras innefattar även ett antagande om uppehållsrättens varaktighet. Skatteverket ska alltså bedöma om villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda vid tidpunkten för anmälan av flytt till Sverige och om de kan antas komma att bestå i minst ett år (prop. 2012/13:120 s. 148).

Kompletterande information

• Krav för folkbokföring.