Ränteinkomsten ska beskattas när den kan disponeras enligt kontantprincipen. Speciella regler gäller för räntor från utlandet bl.a. genom skatteavtal.
Se även hur ränta på olika fordringar ska beskattas i inkomstslaget kapital.
Det finns ingen legal definition över begreppet ränta. Normalt menar man den avgift som en låntagare betalar till en långivare som är beräknad utifrån storleken på lånet och lånets löptid. Både räntor på lånefordringar (reverser, banktillgodohavanden, obligationer m.m.) och räntor på andra slag av fordringar t.ex. skadestånd hänförs hit (41 kap. 1 § andra stycket IL och RÅ 1994 ref. 21). Skillnaden mellan emissionspriset och inlösenbeloppet på diskonteringspapper och nollkupongare utgör ränta.
Högsta förvaltningsdomstolen har kommit fram till att när ersättningen som låntagaren får betala till långivaren har bestämts till att motsvara den säkerhetsmarginal, bestämd i procent, som parterna kommit överens om vid avtalstillfället kan den anses utgöra en avdragsgill ränteutgift för låntagaren (HFD 2021 ref. 30). Det är Skatteverkets uppfattning att motsvarande del ska tas upp som en ränteintäkt av långivaren (Skatteverkets rättsfallskommenter HFD, mål nr 6072-20 – Återbetalning av lån med ett högre/lägre belopp än det ursprungliga lånebeloppet).
Det finns vissa andra betalningar som jämställs med ränta fast de går under andra benämningar. Exempel på detta är
Ränta på skogskonto, skogsskadekonto och upphovsmannakonto beskattas med en definitiv källskatt på 15 procent och ska inte tas upp till beskattning i inkomstslaget kapital.
Det är den som får ränteinkomsten som ersättning för en utlåning som är skattskyldig för ränteinkomsten. Vanligtvis är det långivaren (borgenären) som är skattskyldig. Skulle långivaren ha överlåtit sin fordran till någon annan är det till den nya borgenären som låntagaren betalar räntan när den förfaller. Försäljning av rätt till ränta beskattas också som inkomst av kapital.
För den löpande kapitalavkastningen tillämpas kontantprincipen (41 kap. 8–9 §§ IL). Den innebär att skattskyldigheten inträder det år som avkastningen kan disponeras. Utgångspunkten är att en ränta som förfaller till betalning en viss dag är disponibel den dagen. Räntor som t.ex. en bank tillgodoför en kontoinnehavare per den 31 december, anses vara disponibla den dagen (41 kap. 8 § första stycket IL). Det förekommer att en långivare (borgenär) träffar en överenskommelse med låntagaren (gäldenären) om att låntagaren inte behöver betala räntan. Istället ökas lånebeloppet med den förfallna räntan (räntan läggs till skulden). Om de kommer överens om detta efter det att räntan har förfallit till betalning har normalt sett långivaren kunnat förfoga över räntan. Räntan har då varit disponibel för långivaren och hen ska ta upp räntan till beskattning.
Det är vanligt att delägare i ett fåmansföretag lånar ut pengar till bolaget. Om parterna har avtalat att bolaget ska betala ränta i pengar för lånet, bör bolaget bokföra räntebelopp som löpande affärshändelser i enlighet med avtalet.
Om det i låneavtalet har avtalats om att räntan förfaller till betalning vid ett visst datum anser Skatteverket att räntan är disponibel den dagen och att delägaren ska ta upp räntan till beskattning. Detta gäller oavsett om räntan har betalats ut eller inte. I de fall det inte finns någon bestämd förfallodag, anser Skatteverket att räntan är disponibel vid den tidpunkt då låntagaren i sin redovisning bokför upplupen räntekostnad, dvs. vid utgången av räkenskapsåret (Skatteverkets ställningstagande Skatteavdrag vid utbetalning av ränta från fåmansföretag till delägare).
Ett fasträntekonto är ett konto där pengarna på kontot är bundna till en fast ränta under en viss bindningstid. Räntan tillgodoförs vanligtvis kontot första när bindningstiden löper ut och det är först då som den ska tas upp till beskattning. Det förekommer att en kund vill göra förtida uttag från fasträntekontot eller avsluta det i förtid. Banken eller inlåningsföretaget tar då ut en avgift av kunden, ibland kallad för ränteskillnadsersättning. Hur avgiften ska behandlas skattemässigt beror på hur den beräknas och tas ut:
Tillägg enligt 37 kap. 15 § första stycket och 98 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken (SFB) är skattefria (8 kap. 6 § IL). Dessa tillägg tas ut vid avstämning mellan preliminär och slutlig sjukersättning respektive bostadsbidrag. Regeln ändrades i samband med att socialförsäkringsbalken infördes, då ordet ränta ersattes med tillägg.
Räntor på återbetald skatt, tull eller avgift enligt följande bestämmelser är också skattefria (enligt 8 kap. 7 § IL):
räntor på vissa återbetalda skatter (65 kap. 2 §, 4 § tredje stycket SFL och 65 kap. 16, 17, och 20 §§ SFL).
Räntor som inte redovisas i kontrolluppgifter enligt 17 kap. 4 § 1 och 2 SFL eftersom de understiger 100 kr, är skattefria för skattebetalaren. Detta gäller bara om dessa småräntor inte sammanlagt uppgår till 500 kr under beskattningsåret (8 kap. 8 § IL). Räntor på tillgångar som förvaras på ett investeringssparkonto ska som huvudregel inte beskattas (42 kap. 42 § IL).
Om en långivare låter bli att ta ut ränta leder det i allmänhet inte till någon inkomstbeskattning av vare sig långivare eller låntagare. Undantag gäller dock för förmån av räntefria eller lågförräntade lån från arbetsgivare. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en mamma som lämnat ett räntefritt lån till sin hemmavarande son inte skulle beskattas för någon beräknad ränta på lånet (RÅ 1960 Fi 152). Inte heller har Högsta förvaltningsdomstolen ansett att en förälder som lämnat ett räntefritt lån till sitt hemmavarande, minderåriga barn, skulle ha fått någon skatteförmån av detta. Domstolen ansåg därför inte att lagen (1980:865) mot skatteflykt var tillämplig (RÅ 1985 1:68).
Om däremot den uteblivna räntan egentligen är en kompensation för något annat, kan långivaren bli beskattad för en beräknad ränta. Högsta förvaltningsdomstolen har t.ex. beskattat en församlingsmedlem för en beräknad ränta. Församlings-medlemmen hade tagit ett banklån på vanliga villkor och sedan överlämnat pengarna till församlingen utan att själv ta ut någon ränta. Församlingen förband sig att fullgöra amorteringarna på lånet. Mot bakgrund av att en gåva till församlingen inte hade varit avdragsgill för medlemmen ansåg domstolen att han skulle beskattas för en beräknad ränteinkomst (RÅ 1989 ref. 44). Skatteverket anser att motsvarande ska gälla om en medlem i en bostadsrättsförening räntefritt lånar ut pengar till föreningen samtidigt som årsavgiften minskar. Minskningen av årsavgiften ska beskattas som en ränteinkomst hos medlemmen (se Skatteverkets rättsfallskommentar Räntefritt lån till bostadsrättsförening)
Vid depositionsleasing av en personbil för privat bruk har Högsta förvaltningsdomstolen ansett att hyresmannen skulle beskattas för ränta på det deponerade beloppet trots att parterna hade avtalat att det inte skulle utgå någon ränta. Eftersom leasingföretaget hade fått ett räntefritt lån antog domstolen att det hade lett till att hyran för bilen blivit lägre. Räntan hade så att säga bytts mot del av hyran (RÅ 1990 ref. 73 jämför även SN 1988 s. 570).
Om en person får ränta från utlandet, kan utbetalarstaten ofta beskatta räntan enligt sin interna rätt. Men om Sverige har ett skatteavtal med det andra landet, och personen har hemvist i Sverige enligt detta, är räntan i många fall bara skattepliktig i Sverige eller så är källstatens beskattningsrätt begränsad till viss procent av räntans bruttobelopp. Om utländsk skatt har betalats kan avdrag ges för skatten från den utländska inkomsten (42 kap. 2 § IL som hänvisar till 16 kap. 18–19 §§ IL). Personen kan också ha rätt till avräkning av den utländska skatten mot den svenska skatten på den utländska inkomsten.
Om en person är obegränsat skattskyldig i Sverige, men har hemvist i annat land som Sverige har skatteavtal med, kan Sveriges beskattningsrätt begränsas av skatteavtalet. Det gör att det i inkomstslaget kapital kan finnas både inkomster där Sveriges skatteuttag begränsas av skatteavtal, samt andra inkomster, utgifter och kapitalförluster. För att skatteuttaget ska bli rätt måste då bestämmas hur stor del av skatten på inkomst av kapital som belöper på den inkomst där skatteavtalet begränsar Sveriges beskattningsrätt. Information om hur detta går till finns på sidan Begränsa skatteuttaget i källstaten.
En begränsat skattskyldig fysisk person är inte skattskyldig för ränta i inkomstslaget kapital. Om en ränteinkomst är skattepliktig i Sverige enligt intern rätt beror därför på om mottagaren är obegränsat eller begränsat skattskyldig när räntan kan disponeras. Om mottagaren är obegränsat skattskyldig när räntan kan disponeras är hela räntan skattepliktig enligt IL (RÅ 1971 Fi 113). Om mottagaren istället är begränsat skattskyldig vid den tidpunkten, ska ingen del av räntan beskattas här (RÅ 1974 ref. 51). Ränta ska därför inte proportioneras mellan tid för bosättning i Sverige respektive tid för bosättning utomlands.