Ett företag kan använda olika värderingsgrunder när det ska fastställa till vilket belopp tillgångar, skulder, intäkter och kostnader ska värderas i den finansiella rapporten.
Du får här veta de viktigaste principerna i regelverket och du behöver läsa regelverket för en fullständig bild.
Värdering innebär enligt Bokföringsnämndens allmänna råd om årsredovisning och koncernredovisning (K3) att företaget ska fastställa det belopp till vilket ett företag ska redovisa tillgångar, skulder, intäkter och kostnader i en finansiell rapport. Vid värderingen ska företaget utgå från en värderingsgrund, t.ex. anskaffningsvärde, återanskaffningsvärde, försäljningsvärde, nuvärde, verkligt värde eller upplupet anskaffningsvärde (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20). Dessa värderingsgrunder finns normalt inte lagfästa utan utvecklas genom normgivning och god redovisningssed. I 4 kap. 3 § ÅRL anges dock vad som är anskaffningsvärde för anläggningstillgångar och vad som ska ingå i anskaffningsvärdet. Motsvarande regel för omsättningstillgångar finns i 4 kap. 9 § ÅRL.
Värderingsgrunderna används när en tillgång eller skuld ska värderas under normala förhållanden i en pågående verksamhet. Normgivningen på redovisningsområdet kan innehålla regler som anger vilken värderingsgrund som ska tillämpas i olika situationer och kombinationer.
Att något ska värderas till diskonterade belopp innebär att man vid värderingstillfället beräknar ett nuvärde med hänsyn tagen till en given räntesats. Vid värdering till odiskonterade belopp tas inte någon hänsyn till framtida förändringar av penningvärde eller ränta.
Tillgångar kan värderas till anskaffningsvärdet enligt BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20 på följande två olika sätt:
Skulder kan värderas till anskaffningsvärdet enligt BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20 på följande två olika sätt:
I ÅRL anges att anskaffningsvärdet för en tillgång är utgiften för tillgångens förvärv eller tillverkning (4 kap. 3 § ÅRL respektive 4 kap. 9 § ÅRL).
En värdering till återanskaffningsvärdet innebär att en tillgång värderas till det belopp som motsvarar den utgift som företaget skulle ha för att vid värderingstillfället anskaffa en identisk eller likvärdig tillgång (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
För skulder innebär återanskaffningsvärdet att de värderas till det odiskonterade belopp som skulle krävas för att reglera förpliktelsen vid värderingstillfället, det vill säga hänsyn ska inte tas till framtida förändringar av penningvärde eller ränta (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
Med återanskaffningsvärde för omsättningstillgångar avses i ÅRL det belopp som motsvarar den utgift som företaget skulle ha haft för anskaffandet om tillgången anskaffats på balansdagen (4 kap. 9 § fjärde stycket ÅRL).
En värdering till försäljningsvärdet innebär att tillgångar värderas till ett belopp som motsvarar vad man vid värderingstillfället skulle få vid en normal försäljning (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
För skulder innebär en värdering till försäljningsvärdet att de värderas till det beräknade odiskonterade belopp som man vid normal verksamhet skulle behöva betala ut för att reglera skulden (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
Ibland används även begreppet nettoförsäljningsvärde vilket motsvarar försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad (4 kap. 9 § ÅRL).
Verkligt värde är det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas, eller en skuld skulle kunna regleras, mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs (BFNAR 2012:1 punkt 2.20).
För finansiella instrument utgörs verkligt värde av marknadsvärdet enligt 4 kap. 14 a § ÅRL. Det innebär att avdrag inte ska göras för beräknade försäljningskostnader.
En värdering till nuvärdet innebär att en tillgång värderas till det diskonterade värdet av de framtida nettoinbetalningar som tillgången vid normal verksamhet förväntas ge upphov till (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
Skulder som värderas till nuvärdet värderas till det diskonterade värdet av de framtida nettoutbetalningar som man bedömer kommer att krävas för att skulden ska regleras, vid normal verksamhet (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 2.20).
Tillgångar och skulder värderas till sina förväntade kassaflöden, diskonterade med den effektivränta som beräknas vid anskaffningstillfället. Effektivränta är den räntesats som diskonterar de uppskattade framtida in- och utbetalningarna till det redovisade värdet. En annan benämning på upplupet anskaffningsvärde är diskonterat nuvärde.