Avräkningslagen innehåller vissa bestämmelser som är gemensamma för hela lagen. Det gäller bland annat vem som har bevisbördan vid avräkning av utländsk skatt, i vilken ordning avräkning ska göras och om skatteavtals inverkan vid avräkning.
I avräkningslagens första kapitel tas de bestämmelser upp som är gemensamma för hela avräkningslagen. Bestämmelserna gäller såväl vid nedsättning av statlig och kommunal inkomstskatt som vid nedsättning av avkastningsskatt på pensionsmedel, nedsättning av inkomstskatt på lågbeskattad inkomst, s.k. CFC-beskattning och nedsättning av riskskatt för kreditinstitut.
De termer och uttryck som används i avräkningslagen har samma betydelse och tillämpningsområde som i IL om det inte anges något annat (1 kap. 2 § AvrL). Detta innebär t.ex. att expansionsfondsskatten är en statlig inkomstskatt även i avräkningssammanhang eftersom det framgår av 1 kap. 3 § första stycket 3 IL att det är en statlig inkomstskatt.
Det är den skattskyldiga som ska lämna de uppgifter som behövs för att Skatteverket ska kunna bedöma om avräkning kan medges (1 kap. 6 § AvrL).
Den skattskyldiga ska därför bl.a. visa att den utländska skatten är slutlig och betald vilket kan göras t.ex. med ett kvitto på betald slutlig utländsk skatt, en kontrolluppgift eller en utbetalningsavi med ett meddelande om innehållen skatt. Skatteverket anser att kravet på bevisning får anpassas utifrån det underlag som den skattskyldiga kan få, men det finns inget krav på att hen ska uppvisa något slutskattebesked.
Den skattskyldiga ska även lämna en redogörelse för de kostnader som går att hänföra till den utländska intäkten, eftersom det är intäktsposter efter avdrag för kostnadsposter som utgör den utländska inkomsten (täljaren) vid spärrbeloppsberäkningen.
När det gäller individuellt pensionssparande är det pensionssparinstitutet som ska lämna den utredning som är nödvändig.
Skatteverket får medge avräkning med ett skäligt belopp om den skattskyldiga har visat att det finns förutsättningar för avräkning, men inte kan lämna samtliga uppgifter som krävs för tillämpning av bestämmelserna i avräkningslagen (1 kap. 6 § andra stycket AvrL).
När carry forward-bestämmelserna tillämpas får Skatteverket dock bara medge avräkning för ett sådant avräkningsbart överskjutande belopp vars storlek den skattskyldiga kan visa.
Kammarrätten har i en dom bl.a. redogjort för vad som behöver visas för att få rätt till avräkning och när det går att få avräkning med skäligt belopp. Kammarrätten ansåg att regeln i 1 kap. 6 § AvrL om att avräkning kan medges med skäligt belopp inte syftar till att lindra beviskraven när det finns svårigheter att avgöra vad en betalning i realiteten har avsett (se Skatteverkets rättsfallskommentar KRNG – Avräkning för utländsk skatt). I domen prövade kammarrätten också om betalningar för vissa tjänster omfattades av royaltydefinitionen i de aktuella skatteavtalen eller om skatt tagits ut i strid med skatteavtalen.
Vanligtvis är det statlig och kommunal inkomstskatt som sätts ned genom avräkning av utländsk skatt enligt bestämmelserna i avräkningslagen. Dessutom kan avkastningsskatt på pensionsmedel i vissa fall sättas ned enligt bestämmelserna i 3 kap. AvrL och riskskatt för kreditinstitut enligt bestämmelserna i 5 kap. AvrL. Däremot kan inte statlig fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift, särskild löneskatt på pensionskostnader etc. sättas ned genom avräkning.
Om den statliga och kommunala inkomstskatten, den utländska skatten samt den utländska inkomsten omfattas av skatteavtal, och om dubbelbeskattning ska undanröjas genom avräkning, medges avräkning med stöd av skatteavtalet och inte med stöd av avräkningslagen. Vid avräkning med stöd av skatteavtal tillämpas dock bestämmelserna i avräkningslagen bortsett från 2 kap. 1 § första stycket AvrL (2 kap. 2 § AvrL).
Avräkning är numera huvudmetoden i de svenska skatteavtalen. I skatteavtalen föreskrivs ofta en per item-princip när man avräknar. Ett skatteavtals beskattningsregler ska endast tillämpas i den mån de medför en inskränkning av skattskyldigheten i Sverige. Detta innebär att om skatteavtalets regler är mindre förmånliga än bestämmelserna i avräkningslagen, ska 2 kap. AvrL tillämpas även när avräkning sker med stöd av ett skatteavtal. En följd av detta är t.ex. att overall-principen ska tillämpas även när skatteavtal föreskriver per item-principen. I nyare avtal hänvisar man direkt till avräkningslagens bestämmelser.
Avräkning med stöd av skatteavtal kan endast ske för sådana utländska skatter som omfattas av avtalet. När avräkning görs med stöd av skatteavtal är det dessutom bara sådana svenska skatter som omfattas av avtalet som kan sättas ned. Skatter som inte omfattas av avtalet kan dock avräknas enligt avräkningslagen om förutsättningarna för en sådan avräkning i övrigt är uppfyllda. Som exempel kan nämnas att skatteavtalet med USA bara omfattar den federala inkomstskatten och inte några delstatsskatter. Skatteverket kan medge avräkning för båda skatterna, men för den förstnämnda med stöd av skatteavtal och för den andra med stöd av avräkningslagen.
Sverige har ett avtal om skatter på inkomst med Taipeis delegation i Sverige som gäller från och med 2005. Avtalet är mellan Sveriges exportråd och Taipeis delegation i Sverige och är inte ett skatteavtal enligt definitionen i 2 kap. 35 § IL. Avtalet ska dock tillämpas vid avräkning av utländsk skatt i samma utsträckning som ett skatteavtal (1 kap. 4 § AvrL).
Utländsk skatt kan inte heller avräknas med högre belopp än den andra staten har rätt att ta ut enligt skatteavtalet. Läs mer om hur skatteavtal kan påverka avräkningen.
Alternativ exempt innebär att viss inkomst enligt bestämmelser i skatteavtalen ska undantas från beskattning men tas med i beskattningsunderlaget.
Vid spärrbeloppsberäkningen ska varken den svenska skatten på den undantagna utländska inkomsten eller den utländska inkomsten tas med (2 kap. 14 § AvrL). Det betyder att nedsättning av svensk inkomstskatt med alternativ exempt sker före avräkning. Skulle dessutom exempt med progressionsuppräkning tillämpas, ska en sådan beräkning göras allra först.