OBS: Detta är utgåva 2023.9. Sidan är avslutad 2023.
En persons vistelse vid en institution för sjukvård, vård av unga, kriminalvård eller vård av missbrukare leder inte till ändrad bosättning om anledningen till vistelsen enbart är vård.
Nytt: 2023-02-01
I årsutgåva 2023 har information rörande folkbokföring när en person får vård på annan plats än den institution där personen är inskriven flyttats från avsnittet Vård vid en institution till avsnittet Sjukvård.
En persons vistelse leder inte till ändrad bosättning om den enbart beror på vård vid en institution för sjukvård, vård av unga, kriminalvård eller vård av missbrukare (9 § första stycket 3 FOL).
Anledningen till att en sådan vistelse inte ska leda till ändrad bosättning är att en person normalt inte ska anses bosatt där hen har placerats med tvång. Detsamma gäller en vistelse av mer frivilligt slag eftersom personen som är i behov av vård normalt inte har någon möjlighet att välja var hen ska få vården (prop. 2012/13:120 s.78).
En person som regelmässigt tillbringar sin dygnsvila endast på en fastighet där vården bedrivs anses bosatt på den fastighet som hen med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses ha sin starkaste anknytning till (9 § andra stycket FOL). Om det saknas anknytning till en viss fastighet så anses personen bosatt i den kommun dit hen kan hänföras (13 § FOL).
En institution för sjukvård bedriver vård genom att ge stöd- och behandlingsinsatser på exempelvis ett sjukhus. Vården som bedrivs kan vara både öppen och sluten.
Med vård på en institution för sjukvård menas även vård som ges på någon annan plats än institutionen så länge personen är inskriven där (prop. 1990/91:153 s. 136). En person som är inskriven vid en institution för sjukvård, men får vården i en inrättning utanför institutionen ska därmed inte vara folkbokförd på inrättningen.
Särskilda boendeformer enligt LSS (Lagen [1993:387] om stöd och service till vissa funktionshindrade) är i regel inte institutioner för sjukvård. Personer som har fått en bostad med stöd av LSS omfattas därför inte av undantagsbestämmelsen i 9 § FOL utan de ska normalt folkbokföras enligt huvudregeln med stöd av 7 § FOL.
Frågan om vad som ska anses vara en institution har främst betydelse i fall av vård av unga som kan ske i
HVB-hem eller LVU-hem får normalt anses vara institutioner. Ett barn ska därför som regel inte vara folkbokfört på ett HVB-hem eller LVU-hem. Ett familjehem är däremot ett vanligt hem och inte en institution. Vid ett barns vistelse i ett familjehem ska Skatteverket bedöma bosättningen enligt huvudreglerna i folkbokföringslagen, oavsett på vilken laglig grund placeringen har skett. Att socialnämnden gör en prövning av omhändertagandet var sjätte månad förändrar normalt inte detta förhållande.
Endast i de fall behandlingen eller vården i HVB-hem är av underordnad betydelse i förhållande till behovet av ett boende ska barnet vara folkbokfört där enligt huvudregeln i FOL. Med anledning av detta anser Skatteverket att ensamkommande barn och unga som bor i ett stödboende normalt ska vara folkbokförda där.
Det kan i det enskilda fallet finnas skäl för Skatteverket att inte folkbokföra ett barn i ett familjehem eller ett stödboende. Om t.ex. placeringen i ett familjehem är avsedd att vara kortare än ett år och avsikten är att barnet därefter ska återgå till sin tidigare bostad. Barnet ska då fortsatt vara folkbokfört i sin tidigare bostad (8 § FOL).
Med begreppet vård av missbrukare menas främst vård för personer som missbrukar alkohol eller andra droger. Tillämpningen av begreppet bör inte vara begränsad till sådan vård som ges med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Även vård vid ett HVB-hem som bedriver missbrukarvård anses omfattas.
Kommuner kan tillhandahålla vanliga lägenheter till personer med ett tidigare missbruk eller sociala problem av olika slag. Ett sådant boende är enligt Skatteverket att anse som ett boende i en vanlig bostad och huvudregeln i 7 § FOL ska tillämpas.