Förvaltning av ett konkursbo

Domstolen utser förvaltare

När ett beslut om konkurs meddelas ska tingsrätten snarast utse en eller flera förvaltare att ta hand om skötseln av konkursboet (1 kap. 3 § KonkL samt 2 kap. 24 § KonkL). Tillsynsmyndigheten i konkurser ska höras innan en förvaltare utses (7 kap. 3 § första stycket KonkL) och normalt utser tingsrätten endast en förvaltare. Men domstolen får utse flera förvaltare om den anser det nödvändigt med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet. Om flera förvaltare utses kan förvaltningen antingen delas mellan dessa eller överlämnas till dem för gemensam förvaltning (7 kap. 2 § andra stycket KonkL).

Tillsynsmyndigheten i konkurs ska höras om den tilltänkta konkursförvaltarens lämplighet för uppdraget (läs mer om detta i Kronofogdens ställningstagande nr 2/19/TSM – Förslag på konkursförvaltare).

Beslutet kan överklagas

Tingsrättens beslut att utse förvaltare kan överklagas av gäldenären, borgenärerna och tillsynsmyndigheten (16 kap. 5 och 8 §§ KonkL). Däremot är inte en person som saknar anknytning till konkursboet behörig att klaga, t.ex. en advokat som vill bli förordnad som förvaltare.

Vem kan utses till förvaltare?

En förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget (7 kap. 1 § KonkL).

Vad innebär särskild insikt och erfarenhet?

För kravet på särskild insikt och erfarenhet anges i förarbetena att förvaltaren bör väljas bland sådana personer som i sin verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor (NJA II 1979 s. 25 f.). Tillsynsmyndigheten i konkurs har i en promemoria uttalat hur myndigheten ser på de kvalifikationskrav som ställs på konkursförvaltare och deras kontorsorganisationer (Kronofogdens ställningstagande nr 2/18/TSM – Konkursförvaltarkretsen). En borgenär, t.ex. Skatteverket, kan i sin konkursansökan lämna förslag på förvaltare, NJA 2007 s 471. Skatteverket kan även avråda domstolen från att utse en viss förvaltare exempelvis när det kan finnas risk för jäv.

Vad innebär lämplighet?

För att vara lämplig som förvaltare krävs opartiskhet, vilket till exempel innebär att en förvaltare inte får vara jävig i förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan i konkursen (7 kap. 1 § tredje stycket KonkL).

En borgenär eller ett borgenärsombud bör i princip inte komma ifråga som förvaltare (jfr prop. 1988/89:31 s. 5).

Den som är eller har varit företrädare för en konkurrent till gäldenären bör inte heller komma ifråga som förvaltare. Även den som är föremål för indrivning av skatter får i de flesta fall anses diskvalificerad (jfr RH 16:81).

Den som fungerat som rådgivare till gäldenären är också diskvalificerad. Det får dessutom anses olämpligt att en advokat förordnas till förvaltare, om en kollega till denna på samma byrå tidigare biträtt eller biträder gäldenären.

Det är vanligt att gäldenären anlitar en advokat redan före konkursutbrottet för att få hjälp med att klara upp en insolvenssituation. Om advokaten då endast under en kortare tid analyserar situationen och undersöker olika utvägar utan att vidta några transaktioner som kan tänkas komma under prövning i en eventuell konkurs, finns normalt ingen anledning att ifrågasätta advokatens objektivitet (jfr NJA 1981 s. 764).

Rättsfall: jäv för tidigare rekonstruktör?

Frågan om gränsdragning för vad som är jäv, när en utsedd förvaltare tidigare varit rekonstruktör i bolaget, har varit föremål för prövning i Högsta domstolen (NJA 2014 s. 788 och NJA 2014 s. 922).

I dessa fall har Högsta domstolen slagit fast att det ska göras en individuell bedömning i varje enskilt fall. Ett flertal faktorer måste beaktas. Bl.a. har det betydelse hur lång tid rekonstruktionen pågått och de åtgärder som vidtagits, hur lång tid som förflutit från det att rekonstruktionen avslutades fram till konkursutbrottet och resultatet av rekonstruktionen. Domstolen konstaterar att det främst är två förhållanden som kan inverka i jävsfrågan. Det ena är om det under rekonstruktionen utvecklats sådana personliga relationer mellan rekonstruktören och gäldenärens företrädare eller någon annan att oberoendet kan anses hotat. Det andra är om konkursförvaltaren kan komma i situationen att granska sin egen insats som rekonstruktör. Högsta domstolen slår fast att självgranskning inte är förenlig med kravet på opartiskhet och oberoende. Det konstateras även att sedvanliga rutinåtgärder i en rekonstruktion inte diskvalificerar rekonstruktören från att kunna utses till förvaltare.

Rätt för förvaltaren att sätta annan i sitt ställe

En särskild fråga är om förvaltaren får sätta någon annan i sitt ställe. I förarbetena sägs att en förvaltare vid behov på eget ansvar kan befullmäktiga en annan person att utföra vissa uppgifter, t.ex. sluta avtal eller föra talan i rättegång på boets vägnar. Men förvaltaren bör alltid själv ta ställning till mera betydelsefulla frågor. Vidare får förvaltaren inte delegera frågor som innefattar myndighetsutövning, t.ex. betalning av lönegarantiersättning (RH 1993:27). I praktiken biträds förvaltaren ofta av medhjälpare på sitt kontor men förvaltaren måste själv hela tiden ha kontrollen över konkursärendet.

Domstolen avsätter förvaltare

Bestämmelser om att avsätta (entlediga) förvaltare finns i 7 kap. 5 och 6 §§ KonkL. Det är domstolen som avsätter förvaltare.

En förvaltare kan avsättas på egen begäran men någon självklar rätt att bli befriad från uppdraget föreligger inte med hänsyn till de ökade förvaltarkostnader som ett förvaltarbyte kan medföra. Begäran ska alltså prövas i sak av domstolen. Men det ligger i sakens natur att det i de flesta fall inte är meningsfullt att tvinga en förvaltare att vara kvar mot sin vilja.

Även tillsynsmyndigheten i konkurs, granskningsmän, borgenärer och gäldenären är behöriga att ansöka om att förvaltaren ska avsättas. En förvaltare ska avsättas om hen inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget. Tillsynsmyndighetens yttrande ska alltid inhämtas innan en förvaltare avsätts.

Om en förvaltare avsätts ska rätten genast utse en ny förvaltare.

Konkursförvaltarens skadeståndsansvar

En försumlig förvaltare riskerar, förutom att bli avsatt, att bli skadeståndsskyldig för skador som uppstår för konkursboet, borgenärerna eller gäldenären. För att förvaltaren ska bli skadeståndsskyldig krävs att en skada har uppkommit genom att förvaltaren agerat uppsåtligt eller oaktsamt (17 kap. 1 § KonkL). Man för talan om skadestånd mot en konkursförvaltare genom att klandra förvaltarens slutredovisning (17 kap. 2 § KonkL).

Konkurslagen reglerar bara skador som förvaltaren orsakar genom sitt uppdrag som förvaltare. Om förvaltaren orsakat någon skada vid sidan om förvaltaruppdraget får man bedöma ett eventuellt skadeståndsansvar enligt reglerna i skadeståndslagen.

Förvaltarens arvode

Domstolen beslutar även om förvaltarens arvode. Detta sker efter förvaltarens begäran. Arvodet får inte bestämmas till högre belopp än vad som är skäligt med hänsyn till det arbete som förvaltaren utfört. Vid bedömningen av arvodet ska domstolen ta hänsyn till den omsorg och skicklighet som arbetet utförts med samt boets omfattning (14 kap. 4 § KonkL).

Rättsfall: arvode

Högsta domstolen satte i ett fall ned en förvaltares arvode sedan denne åsidosatt plikten att höra TSM i frågor som bedömdes som viktiga, d.v.s. sådana frågor som förvaltaren enligt 7 kap. 10 § KonkL är skyldig att höra med TSM, om inte hinder mot det föreligger (NJA 2003 s. 99). Även om det i lagen eller förarbetena inte sägs något om att förvaltarens efterlevnad av bestämmelsen om samråd ska inverka på arvodet, så kan en möjlighet till avdrag på arvodet antas leda till att samrådsskyldigheten följs. Domstolen ansåg därför att viss nedsättning av arvodet skulle ske.

I NJA 2014 s. 788 var det fråga om en konkursförvaltare som ett par år tidigare varit rekonstruktör för samma bolag, något förvaltaren inte hade upplyst TSM om. En förvaltare är skyldig att omgående underrätta TSM om sådana omständigheter som kan medföra jäv (7 kap. 1 § fjärde stycket KonkL). TSM ansåg att arvodet i detta fall borde sättas ned kraftigt. Högsta domstolen konstaterade att brister i det utförda arbetet kan inverka på vad som är skäligt arvode. Ett åsidosättande av skyldigheten att underrätta om jäv låter sig inte hänföras till något visst arbetsmoment. Högsta domstolen resonerade kring att om en förvaltare inte informerat TSM om en eventuell jävssituation men jäv inte förelegat måste en nedsättning av arvodet uppfattas som en sanktion av underlåtenheten. Domstolen ifrågasatte om inte en sådan sanktion kan jämställas med ett straff och ansåg att det i så fall krävs lagstöd. Något sådant lagstöd finns inte idag. Högsta domstolen kom därför, till skillnad från underinstanserna, fram till att någon nedsättning av arvodet inte kunde ske och det oavsett om jäv förelegat eller inte. Detta rättsfall innebär ett förtydligande i frågan om möjlighet till nedsättning av förvaltares arvode på så vis att om förvaltarens bristande omsorg är hänförlig till en viss förvaltningsåtgärd så påverkas ersättningen för den åtgärden, medan arvodet för övriga åtgärder inte berörs.

I NJA 2016 s. 1186 hade konkursförvaltaren brustit i omsorg genom att inte underrätta TSM om att boet anlitat en revisor för att granska konkursgäldenärens räkenskapsmaterial. Högsta domstolen konstaterade att om en konkursförvaltare för egen räkning har anlitat ett sakkunnigt biträde, ska det arbete som biträdet har utfört bedömas och arvoderas som en del av förvaltarens arbete. Om det däremot är konkursboet som är uppdragsgivare och ersättningen till biträdet betalats ur boet, så ska frågan om förvaltaren är ansvarig för boets skada i form av en alltför hög ersättning till biträdet prövas genom klander av slutredovisningen och inte inom ramen för prövningen av förvaltarens arvode. Enligt vad som tidigare fastslagits i NJA 2014 s. 788 har en eventuell bristande omsorg från förvaltarens sida vid anlitandet av biträdet betydelse för att bestämma förvaltarens arvode endast till den del det begärda arvodet hänför sig till de arbetsmoment som de köpta tjänsterna avser. I det aktuella fallet hade förvaltaren begärt 20 000 kr i arvode för den del av konkursförvaltningen som var kopplad till biträdets arbete. Utifrån att förvaltaren hade rätt till skälig betalning för det arbete som faktiskt utförts i denna del så sattes arvodet ned med 10 000 kr.

I en konkurs hade en förvaltare vidtagit åtgärder för försäljning av en fastighet trots att förvaltarens utredning visade att fastigheten saknade värde. Förvaltaren gjorde gällande att det nedlagda arbetet var angeläget då fastigheten annars hade inneburit en miljöfara. Men Högsta domstolen konstaterade att även om de åtgärder som förvaltaren vidtagit för försäljning av fast egendom från allmän synpunkt är nyttiga gäller inget undantag från kravet på förmånlig och snabb avveckling av boet (NJA 2015 s. 132)

Arvodesanspråk ska prövas av domstolen, även om TSM inte har invänt mot anspråket. Skälet till detta är att TSM inte kan anses företräda de konkursborgenärer, vars rätt till utdelning kan påverkas av hur arvodet bestäms. I samma beslut framförs även att det är upp till förvaltaren själv att visa att det begärda arvodet är skäligt (Göta HovR beslut den 27 okt 2014 i mål Ö 2163-14).

Om en förvaltare inför en viss åtgärd har gjort noggranna överväganden på grund av ett adekvat beslutsunderlag, som kan granskas i efterhand, bör förvaltaren i regel anses ha handlat med tillräcklig omsorg även om det senare visar sig att åtgärden var ofördelaktig. En eventuell nedsättning av förvaltarens arvode ska relateras till den aktuella åtgärden och inte till den totala förvaltningen (NJA 2014 s 798).

Förvaltarens uppgifter

Förvaltaren ska arbeta på ett sätt som leder till en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren ska ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa (7 kap. 8 § första stycket KonkL). Lagtexten utgår här ifrån att borgenärernas intressen sammanfaller men lämnar ingen ledning för det fallet att det bland borgenärerna finns konkurrerande intressen. Denna situation är inte ovanlig.

I lagtexten talas om avveckling av konkursboet. En konkurs används även ofta för rekonstruktion och vidareöverlåtelse av en näringsverksamhet. När förvaltaren tar över och fortsätter en sådan verksamhet uppkommer frågor om – och i så fall hur – viktiga samhällsintressen ska beaktas.

Förvaltaren ska vid avvecklingen av boet ta ställning till vad som långsiktigt är bäst för sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt sätts åt sidan (7 kap. 8 § andra stycket KonkL). Vid avvecklingen av boet finns alltså visst utrymme för att ta hänsyn även till annat än borgenärsintresset, nämligen till vad som är ägnat att långsiktigt vara till nytta för sysselsättningen. Det ligger i sakens natur att det endast bör vara situationer vid fortsatt drift eller försäljning av gäldenärens rörelse som träffas av denna bestämmelse, där skälig hänsyn ska tas till att sysselsättningen främjas långsiktigt. Detta tar sikte på såväl anställdas som det allmännas intressen (Isaksson, Konkurslagen [Lexino 26 september 2021, Juno], kommentaren till 7 kap. 8 § andra stycket).

I viktigare frågor är förvaltaren skyldig att höra tillsynsmyndigheten i konkurs (7 kap. 10 § KonkL). Hörandeskyldigheten kan t.ex. avse fortsatt drift av gäldenärens rörelse, försäljning av viss egendom, väckande av talan eller övertagande av talan vid domstol, fördjupad brottsefterforskning eller anlitande av sakkunnig (se även NJA 2003 s. 99, NJA 2014 s. 788 och NJA 2016 s. 1186).

Förhållandet till borgenärerna

Borgenärerna har rätt till information från förvaltaren i flera avseenden. Förvaltaren ska på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till en borgenär (7 kap. 9 § KonkL). En borgenär har också rätt att på förfrågan få ett kostnadsfritt exemplar av förvaltarberättelsen (7 kap. 15 § andra stycket KonkL).

Samråd med särskilt berörda borgenärer

Förvaltaren är skyldig att höra särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor (7 kap. 10 § KonkL). Exempel på sådana frågor är fortsatt drift av gäldenärens rörelse, försäljning av värdefull egendom och inledande av rättegång för konkursboets räkning.

Med "särskilt berörd" borgenär avses som utgångspunkt en borgenär vars ekonomiska ställning påverkas av den aktuella frågan. Syftet med regeln om hörande är att borgenär ska ges möjlighet att påverka vilka åtgärder som ska göras eller underlåtas i den utsträckning borgenärens utdelning kan påverkas i någon omfattning. Det är därför i första hand borgenärer med förmånsrätt som avses, t.ex. panthavare, pantbrevsinnehavare eller innehavare av företagshypotek. Givetvis kan även oprioriterade borgenärer betraktas som "särskilt berörda" i frågor som rör egendom som inte omfattas av förmånsrätt, t.ex. i fråga om återvinning av viss betalning. Vilka borgenärer som anses "särskilt berörda" av utgången av en viss fråga varierar naturligen från fall till fall. Förvaltaren måste ta hänsyn till att förhållandena kan ändras under en konkurs, t.ex. på så sätt att det tillförs medel till boet i konkursens slutskede och att även oprioriterade borgenär, som tidigare inte ansetts kunna påräkna utdelning, då kan räkna med utdelning av betydelse (Isaksson, Konkurslagen [Lexino 26 september 2021, Juno], kommentaren till 7 kap. 10 §). Om utdelning till oprioriterade borgenärer påverkas bör samråd i regel ske med Skatteverket eftersom skatte- och avgiftsfordringar många gånger utgör en stor del av de oprioriterade fordringarna vid en konkurs.

Undantag från samrådsplikten

Det finns undantag från samrådsplikten. Förvaltaren får låta bli att samråda om det finns hinder mot detta. Det kan även vara fråga om situationer när förvaltningen avsevärt skulle fördröjas eller fördyras. Typexemplet är här svårigheter att få kontakt med utländska borgenärer.

Samrådet är formlöst

Förvaltaren bestämmer själv hur samrådet ska gå till. Det kan ske informellt och muntligt om det är lämpligt. Borgenären kan vid samrådet ansluta sig till förvaltarens bedömningar men det kan också tänkas att borgenärernas synpunkter leder till att förvaltaren måste ta fram ytterligare beslutsunderlag.

Åtgärder är giltiga även utan samråd

En åtgärd som förvaltaren vidtar utan att samråda, är ändå giltig. Däremot riskerar förvaltaren att få sitt arvode nedsatt eller att dra på sig skadestånd om någon borgenär visar sig ha lidit skada genom det uteblivna samrådet (NJA 2001 s. 99 och NJA 2005 s. 443).

Förhållandet till gäldenären

Förvaltaren är skyldig att samråda även med gäldenären i viktigare frågor (7 kap. 10 § KonkL). Det är förvaltaren som bedömer vilka dessa frågor är. Frågor som är viktiga för en borgenär behöver inte vara det för gäldenären och vice versa.

Men samråd behöver bara äga rum när det lämpligen kan ske och förvaltaren kan avstå om det skulle medföra en fördröjning som inte är obetydlig eller kostnader som inte är oväsentliga. Om gäldenären är en juridisk person ska samrådet ske med den som är legal företrädare för gäldenären i konkursen.

Ofta ger samrådet förvaltaren värdefull information men förvaltaren får inte i sin önskan att ha bra kontakt med gäldenären försumma sin skyldighet att t.ex. utreda och anmäla misstankar om brott.

Särskild rådgivare respektive sakkunnigt biträde

Om det finns särskilda skäl kan domstolen förordna en särskild rådgivare åt förvaltaren (7 kap. 7 § KonkL). Rätten kan också förordna en särskild förlikningsman i konkursen. Men det behov av särskild sakkunskap som kan uppstå i vissa konkurser tillgodoses normalt genom att förvaltaren under eget ansvar anlitar en expert eller en konsult som sakkunnigt biträde, exempelvis en revisor för granskning av konkursgäldenärens bokföring (7 kap. 11 § KonkL).

Ta hand om egendomen

Förvaltaren ska snarast ta hand om gäldenärens egendom och vidta effektiva åtgärder för att säkerställa denna. En betydelsefull åtgärd är att försäkra egendomen om det inte finns någon försäkring. I omhändertagandet ligger givetvis att förvaltaren ska ta hand om kassabehållning m.m. Konkursboets medel ska omedelbart avskiljas genom insättning på bank i konkursboets namn. Förvaltaren ska ta hand om nycklar.

Beträffande konkurser där det finns egendom i utlandet gäller det att iaktta förvaltarens behörighet att agera i olika avseenden. Läs mer om gränsöverskridande konkurser i Kronofogdens handbok Konkurstillsyn avsnitt 2.6.

Ta över ledningen för eventuell rörelse

Har gäldenären drivit en rörelse är det mycket viktigt att förvaltaren snarast tar över ledningen för denna. Som regel bör det ske senast dagen efter konkursutbrottet.

Förvaltaren måste snabbt ta ställning till frågor som

• om rörelsen ska drivas vidare
• om personalen ska sägas upp samt
• hur ingångna avtal ska hanteras.

Det senare kan exempelvis gälla avtal om leveranser till och från boet och om boet ska nyttja sin rätt att gå in i avtal eller om förvaltaren ska säga upp dem. Rättsliga frågeställningar som t.ex. hur förvaltaren ska ställa sig till varor som levererats nära inpå konkursen eller strax därefter är vanliga.

Ta hand om bokföringen

Förvaltaren ska snarast ta hand om den räkenskapsinformation och annat material som rör boet (7 kap. 12 § KonkL). En komplett bokföring är av stor betydelse när det gäller utredning av brotts- och återvinningsfrågorna.

Bokföringsbyråer måste lämna ut räkenskapsinformation

Det är inte alltid som gäldenären själv har hand om sin räkenskapsinformation. Tvärtom är det ganska vanligt att den finns hos någon annan, t.ex. en bokföringsbyrå, som tagit på sig att sköta gäldenärens bokföring. Förvaltaren har i ett sådant fall rätt att få räkenskapsinformationen utlämnad till sig. En uppdragstagare som har till uppgift att svara för en klients bokföring kan inte åberopa retentionsrätt (rätten för en borgenär att hålla kvar gäldenärens egendom som påtryckning för att få betalt) för sin arvodesfordran (NJA 1981 s. 1050).

Balans- och resultaträkningar ska också lämnas till förvaltaren

I bokföringsuppdrag ingår också ofta att uppdragstagaren utifrån den överlämnade räkenskapsinformationen ska upprätta vissa nya handlingar, t.ex. balans- och resultaträkningar. Uppdragstagaren är skyldig att lämna ut också sådana handlingar till förvaltaren (7 kap. 12 § andra stycket KonkL). Uppdragstagaren har allmän förmånsrätt för sin fordran om bokföringsarbetet har utförts de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten (10 a § FRL).

Revision hos Skatteverket

En gäldenär kan vara föremål för revision hos Skatteverket när gäldenären försätts i konkurs. I dessa fall bör förvaltaren underrättas om att Skatteverket har räkenskapsinformation som tillhör konkursgäldenären. När revisionen avslutats ska handlingarna överlämnas till förvaltaren (41 kap. 14 § SFL).

Gäldenären måste kunna deklarera

Konkursgäldenären är skyldig att lämna inkomstdeklaration för alla inkomster som uppkommit i näringsverksamheten fram till bolaget har avregistrerats. Konkursgäldenären behöver då tillgång till bokföringen. Förvaltaren får anses ha en skyldighet att låta konkursgäldenären ta del av det räkenskapsinformation som behövs för detta ändamål.

Vad ska bouppteckningen innehålla?

Förvaltaren ska upprätta en bouppteckning med följande uppgifter (7 kap. 13 § första till tredje styckena KonkL):

• boets tillgångar, upptagna till noggrant uppskattade värden
• boets skulder och uppgift om borgenärernas namn och adress
• en bedömning av om någon utdelning kan förväntas i konkursen
• uppgifter om eventuell egendom som inte omfattas av konkursen eftersom den finns i utlandet eller uppgifter från gäldenären om att sådan egendom inte finns
• i den utsträckning det behövs, förteckning över räkenskapsinformation och annat material som rör boet.

Hur omfattande förteckningen över handlingar bör vara får förvaltaren bedöma.

Bouppteckningen ska lämnas in till domstolen och tillsynsmyndigheten i konkurs så snart som möjligt och senast en vecka före bouppteckningssammanträdet (7 kap. 13 § fjärde stycket KonkL).

Bouppteckningssammanträde

Gäldenären ska skriftligen på heder och samvete bekräfta att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation är riktiga. Innan bekräftelsen sker får gäldenären möjlighet att göra de tillägg till och ändringar i bouppteckningen som gäldenären anser behövs (6 kap. 2 a § KonkL).

Bekräftelsen ska göras vid ett bouppteckningssammanträde inför konkursförvaltaren. Bekräftelsen ska lämnas så snart som möjligt och senast två månader efter konkursbeslutet, om det inte är nödvändigt att det hålls senare (6 kap. 2 b § KonkL). Ett skäl som typiskt sett kan medföra behov av att hålla sammanträdet senare är att det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning eller beskaffenhet. Ett annat skäl är att gäldenären håller sig undan eller av andra skäl inte kan eller vill inställa sig till ett planerat sammanträde (prop. 2020/21:148 s. 97).

Om konkursförvaltaren begär det, ska gäldenären avlägga bouppteckningsed inför tingsrätten i stället för att bekräfta bouppteckningen hos förvaltaren (6 kap. 3 § KonkL). Ett skäl för förvaltaren att begära edgång inför tingsrätten kan vara att gäldenären inte går att nå eller inte vill inställa sig till sammanträde (prop. 2020/21:148 s. 99).

Förvaltarberättelse

Förvaltaren ska snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd, om orsakerna till gäldenärens obestånd och, om möjligt, den tidpunkt vid vilken obeståndet kan antas ha inträtt, en s.k. förvaltarberättelse (7 kap. 15 § KonkL). Berättelsen ska vidare innehålla följande uppgifter:

• En översikt över tillgångar och skulder.
• Förhållanden som kan föranleda återvinning (har sådana förhållanden inte förekommit bör det framgå).
• Om det finns anledning att anta att medel kan återföras till konkursboet med tillämpning av vissa associationsrättsliga regler om återbärings- och skadeståndsskyldighet.
• Om gäldenären är ett aktiebolag: vid vilken tidpunkt skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § ABL kan antas ha inträtt.
• Om gäldenären är bokföringsskyldig: det bokföringssystem som vederbörande har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten fullgjorts.

Förvaltarberättelsen ska snarast skickas till domstolen, tillsynsmyndigheten i konkurs och varje borgenär som begär det. En förvaltarberättelse ska vara klar senast sex månader från konkursbeslutet. Anstånd får medges om det finns särskilda skäl för det.

Handräckning

Förvaltaren får inte på egen hand genom tvång skaffa sig tillgång till gäldenärens bo med dess räkenskapsinformation och annat material som rör boet när gäldenären vägrar att överlämna egendomen. I stället måste förvaltaren vända sig till Kronofogden och begära handräckning (7 kap. 14 § KonkL).

En begäran om handräckning kan avse också sådan räkenskapsinformation som upprättats av en uppdragstagare och som tillhör uppdragstagaren så länge denna inte får betalt. Kronofogden beslutar i ärendet och verkställer ett eventuellt handräckningsbeslut. Om förvaltaren begär det, ska Kronofogden dock inte i förväg underrätta den som åtgärden riktas mot (7 kap. 14 § andra stycket andra meningen).

Syftet med handräckning

Möjligheten till handräckning är i första hand avsedd för att förvaltaren ska få tillgång till boets egendom för att upprätta bouppteckningen. Men handräckning kan även beslutas i andra fall, t.ex. om det framkommer att det finns ytterligare tillgångar. Förvaltaren får dessutom begära handräckning när hen annars vill få tillgång till egendom som ingår i boet, t.ex. för att värdera egendom eller för att visa den för spekulanter.

När får förvaltaren begära handräckning?

Det är förvaltaren själv som bedömer om det finns behov av att få tillgång till egendomen och den bedömningen ska inte överprövas av Kronofogden. Myndigheten ska däremot pröva om den begärda handräckningen behövs på grund av tredska eller liknande.

Förvaltaren måste först ha prövat alla möjligheter att på annan väg komma åt egendomen. Detta innebär att handräckning blir aktuellt främst i de fall när gäldenären inte medverkat, t.ex. genom att vägra tillträde till lokal där boets egendom finns eller genom att hålla sig undan.

Egendom hos tredje man

Handräckning kan beslutas även mot någon annan än gäldenären, t.ex. i de fall bokföringshandlingar eller annan egendom finns hos tredje man.

Straffansvar

En gäldenär eller någon annan som vägrar Kronofogden tillträde i samband med en handräckning kan dömas till böter för hindrande av förrättning (17 kap. 13 § andra stycket BrB).

Brottsefterforskning

Förvaltaren är skyldig att utreda och omedelbart informera åklagaren om en gäldenär kan misstänkas för borgenärsbrott enligt 11 kap. BrB eller något annat brott som har samband med verksamheten (7 kap. 16 § KonkL). I underrättelsen till åklagaren ska förvaltaren ange grunden för misstanken och den bevisning som kan anföras till stöd för misstanken. När det gäller misstankar om att ett näringsförbud kan komma i fråga ska förvaltaren noggrant redovisa grunderna för detta. Förvaltaren ska ange vilka brottsefterforskande åtgärder som har vidtagits och det görs i den redogörelse som ska bifogas slutredovisningen (7 kap. 17 § KonkL).

Fortsatt drift av rörelse

Om gäldenären har drivit en rörelse och förvaltaren vill driva rörelsen vidare så krävs att detta är ändamålsenligt (8 kap. 2 § KonkL).

Förvaltaren måste i ett tidigt skede ta ställning till om rörelsen ska fortsätta drivas. Förvaltaren ska göra en noggrann undersökning av de ekonomiska konsekvenserna för boet, risker för förlust och ansvar med anledning av nya åtaganden.

I vissa fall kan det vara motiverat att fortsätta driften så länge som det behövs för att färdigställa produkter som är under tillverkning vid konkursutbrottet eller för att sälja ett befintligt varulager. Ofta är syftet att använda konkursen som en form av rekonstruktion. I sådana fall är det fråga om att hålla rörelsen igång till dess den – helt eller delvis – kan överlåtas.

Frågan om fortsatt drift är som regel en sådan viktigare angelägenhet som förvaltaren bör höra såväl tillsynsmyndigheten i konkurs som särskilt berörda borgenärer och gäldenären om (7 kap. 10 § KonkL).

Utrymmet för fortsatt drift är till viss del begränsat eftersom fortsatt arbete åt konkursboet inte ersätts från lönegarantin för längre tid än under högst en månad från konkursutbrottet (se Arbetstagarens roll).

Företagshypotek

Företagshypoteket ger en särskild förmånsrätt som gäller i näringsidkarens lösa egendom. Förmånsrätt med anledning av företagshypotek går före förmånsrätter som grundar sig i löne- och pensionsfordringar.

Exempel: När ett tillverkningsföretag går i konkurs finns bland tillgångarna bl.a. färdiga produkter, halvfärdiga produkter och råvaror. Dessa tillgångar ingår i säkerhetsunderlaget för företagshypoteket. Tillgångarna har ett visst värde vid konkursutbrottet.

Om konkursförvaltaren driver gäldenärens rörelse vidare förädlas åtminstone en del av råvarorna och de halvfärdiga produkterna till färdiga produkter. De färdiga produkterna kan säljas till ett högre pris än värdet av de förädlade råvarorna och halvfabrikaten vid konkursutbrottet.

För förädlingen har förvaltaren använt gäldenärens personal. De anställda har allmän förmånsrätt för sina lönefordringar. Får de anställda betalt enligt lönegarantin övertar staten arbetstagarens fordran men den blir då oprioriterad i konkursen.

I vissa fall har rörelsen bedrivits på en fastighet ägd av gäldenären. Under driften kan maskinparken, som utgör fastighetstillbehör, ha orsakat en värdeminskning av fastigheten. Fastighetspanten kanske innehas av en annan borgenär än den som har företagshypoteket. Sannolikt har konkursförvaltaren även köpt in ytterligare varor och material som använts vid produktionen.

Frågan gäller hur ett överskott av fortsatt drift ska fördelas mellan den eller de borgenärer som har förmånsrätt med anledning av företagshypotek och övriga borgenärer.

Rättsfall: företagshypotek

Frågeställningen har prövats av Högsta domstolen i det s.k. Minitube-målet (NJA 1982 s. 900). I denna konkurs hade förvaltaren fortsatt gäldenärsbolagets tillverkning och försäljning av plastprodukter. Försäljningen omfattade dels färdiga produkter som fanns i lager vid konkursutbrottet, dels produkter som helt eller delvis framställts av råvaror som fanns tillgängliga vid, konkursutbrottet, dels produkter som tillverkats uteslutande av råvaror som inköpts under konkursen. Vid utdelningen uppkom en tvist mellan banken som hade förmånsrätt på grund av en företagsinteckning (dåvarande terminologi) och Skatteverket (som då hade allmän förmånsrätt för bl.a. skattefordringar) hur överskottet skulle fördelas.

Högsta domstolen fann att inteckningshavaren skulle tillgodoräknas försäljningsintäkterna för alla produkter som var färdiga vid konkursutbrottet. Inteckningshavaren skulle däremot inte få tillgodoräkna sig någon del av intäkterna för försäljning av de produkter som tillverkats uteslutande av råvaror som inköpts under konkursen. Vad gällde de produkter som helt eller delvis framställts av råvaror och halvfabrikat som fanns vid konkursutbrottet skulle inteckningshavaren tillgodoräknas ett belopp som motsvarade värdet av dessa råvaror och halvfabrikat. Detta värde beräknas med hjälp av en försäljningsvärdesmetod.

Försäljningsvärdesmetoden gäller enbart för tillverkningsföretag

Principen om fördelning av överskott som uppkommit vid fortsatt drift gäller enbart när gäldenärsföretaget är ett tillverkningsföretag. Överskottet ska fördelas enligt försäljningsvärdesmetoden (Lambertz, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1981 s. 221 ff.)

Försäljningsvärdemetoden brukar ställas upp som en matematisk formel: K1 multiplicerat med FV dividerat med summan av K1 och K2.

Med K1 avses kostnader nedlagda före konkursutbrottet (d.v.s. de råvaror och halvfabrikat som fanns vid konkursutbrottet och som har använts vid den fortsatta driften). Med FV avses försäljningen under den fortsatta driften. Med K2 avses kostnader nedlagda efter konkursutbrottet. Som exempel kan nämnas nyinköpta råvaror, förbrukningsvaror, energikostnader, lönekostnader innefattande lönegarantikostnader. K2 omfattar praktiskt taget samtliga kostnader som uppkommit efter konkursen och som hör till den fortsatta driften. Men förvaltarens arvode utgör ett undantag (om arvodesfrågan se NJA 1991 s. 755).

Rättsfall: Panträtt i fastighet

I ett rättsfall ansåg den borgenär som hade panträtt i gäldenärens fastighet (tomträtt) att hen genom utdelning skulle kompenseras för att konkursförvaltaren utnyttjat fastigheten när hen fortsatte att driva gäldenärens rörelse. Högsta domstolen hänvisade till att det finns särskilda regler för exekution i fast egendom. Med hänsyn till dessa saknar det betydelse om ändringar i fastighetens eller tomträttens värde sker efter konkursdagen. Enligt Högsta domstolen fanns det därför inte skäl att kompensera panthavaren för en eventuell värdeminskning (NJA 1993 s. 120).

Läs mer om olika principer för fördelning av överskott efter fortsatt drift i Kronofogdens handbok Konkurstillsyn avsnitt 2.9.5.

Försäljning av egendom

Även i frågor om försäljning gäller principen att förvaltaren arbetar självständigt. Någon rätt att bestämma i dessa frågor finns inte för borgenärerna eller gäldenären. Men borgenärer med annan särskild förmånsrätt än handpanträtt har ett inflytande på vissa försäljningsfrågor.

Förutom att förvaltaren kan sälja hela gäldenärens rörelse, kan förvaltaren också sälja maskiner och andra tillgångar var för sig. En försäljning av rörelsen, helt eller delvis, är ofta till fördel för de anställda. Även borgenärerna kan ha mest att vinna på en sådan försäljning eftersom en försäljning av en rörelse som är igång ofta innebär ett bättre pris än om enstaka tillgångar säljs var för sig.

Förvaltaren kan dröja med försäljning i vissa fall

Förvaltaren ska sälja boets egendom så snart det är lämpligt (8 kap. 1 § KonkL). Längre uppskov med försäljningen kan vara godtagbart, om det finns goda skäl att tro att detta leder till ett bättre försäljningsresultat.

Från principen att försäljning ska ske så snart som möjligt finns undantag. Om en rörelse drivs vidare får försäljning ske när det är lämpligt från rörelsens synpunkt. Men rörelsen får bara fortsätta längre tid än ett år från konkursbeslutet om det finns särskilda skäl för det (8 kap. 2 § KonkL). Andra undantag gäller då gäldenären överklagat konkursbeslutet eller när gäldenären har lämnat in ett ackordsförslag (8 kap. 3 och 4 §§ KonkL). Vidare finns undantag för svårsåld fast egendom och för registrerat skepp m.m. (8 kap. 6 § andra stycket KonkL och 8 kap. 8 § KonkL). Rätten kan förordna att en försäljning av boets egendom inte ska ske innan gäldenärens ansökan om frivillig uppgörelse har prövats (12 kap. 1 § tredje stycket KonkL).

En innehavare av särskild förmånsrätt i viss egendom har rätt att under vissa förutsättningar yrka att förvaltaren säljer egendomen (8 kap. 5 § KonkL). En handpanthavare har rätt att själv sälja lös egendom på auktion eller när det gäller finansiella instrument på särskilt angivet sätt (8 kap. 10 § KonkL). Men förvaltaren ska ges tillfälle att lösa ut handpanthavaren. Retentionsrätt i lös egendom jämställs med handpanträtt (1 kap. 5 § andra stycket KonkL).

Olika regler för att sälja lös och fast egendom

När boets egendom ska säljas måste man skilja mellan fast och lös egendom.

Fast egendom

Utmätning och exekutiv försäljning av fast egendom får ske för en fordran som är förenad med panträtt trots att gäldenären är försatt i konkurs. (3 kap. 7 och 8 §§ KonkL).

Den kan även säljas i exekutiv ordning på begäran av förvaltaren (8 kap. 6 § första stycket KonkL). Förvaltaren ska då senast vid bevakningssammanträdet anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen och som man bör ta hänsyn till vid försäljningen (8 kap. 6 § fjärde stycket KonkL).

Ett tredje sätt är att fastigheten säljs genom förvaltarens försorg (8 kap. 6 § första stycket KonkL). Förvaltaren får emellertid inte sälja fast egendom till gäldenären eller någon närstående utan att försäljningen föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande. Denna regel syftar till att förhindra missbruk. Det offentliga anbudsförfarandet behövs inte om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att egendomens värde är obetydligt i förhållande till boets omfattning eller att en försäljning är brådskande (Isaksson, Konkurslagen [Lexino 26 september 2021, Juno], kommentaren till 8 kap. 6 §).

Lös egendom

Lös egendom som inte belastas med särskild förmånsrätt får säljas antingen på frivillig auktion eller under hand (8 kap. 7 § första stycket KonkL). Om den belastas av någon särskild förmånsrätt får den säljas under hand endast efter samtycke av förmånsrättshavaren (8 kap. 7 § andra och tredje styckena KonkL).

Den som har lös egendom som handpant får själv sköta försäljningen av panten. Men konkursförvaltaren måste få tillfälle att lösa panten om förvaltaren så önskar (8 kap. 10 § KonkL).

Förvaltaren får inte sälja lös egendom till gäldenären eller någon som är närstående till gäldenären utan att försäljningen föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande om inte särskilda skäl gör ett sådant förfarande onödigt. I detta avseende är det inte någon skillnad mot förhållandena vid försäljning av fast egendom.

Indrivning av fordringar

Gäldenärens fordringar är också en form av lös egendom. Förvaltaren ska så snart som möjligt driva in utestående fordringar (8 kap. 14 § KonkL). Förvaltaren får bedöma från fall till fall hur mycket arbete som bör läggas ned på indrivningen. Arbetet bör stå i rimlig proportion till fordringarnas storlek och möjligheten att pengar ska flyta in till konkursboet. En annan synpunkt av mera allmän karaktär kan vara eventuella återverkningar på betalningsmoralen i samhället.

I sista hand får fordringarna säljas som annan lös egendom.