Reglerna om inventarier är tillämpliga på maskiner och andra inventarier som ett företag innehar för stadigvarande bruk.
Läs om vilka slags tillgångar som utgör materiella anläggningstillgångar enligt redovisningsreglerna.
Bestämmelserna om inventarier i 18 kap. IL gäller för maskiner och andra inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk i näringsverksamheten (18 kap. 1 § första stycket IL). Någon fullständig definition av begreppet inventarier finns inte i IL. Till det skattemässiga inventariebegreppet i 18 kap. IL kan principiellt räknas alla typer av fysiska tillgångar som inte är
Att byggnads- och markinventarier ska behandlas som inventarier framgår av 19 kap. 19 § och 20 kap. 15 § IL (18 kap. 1 § första stycket IL). Läs mer om denna typ av inventarier på sidorna Markinventarier och Byggnadsinventarier. Även vissa tillgångar som saknar fysisk form ska skattemässigt behandlas som inventarier (18 kap. 1 § andra stycket IL). Läs mer om dem på sidan Vad är immateriella rättigheter och goodwill.
En grundförutsättning för att en tillgång ska anses utgöra ett inventarie i en näringsverksamhet enligt 18 kap. IL är att den har ett samband med den bedrivna näringsverksamheten (prop. 1980/81:68 s. 113). Det är vidare företagets avsikt med innehavet av tillgången som är avgörande för om den ska anses utgöra inventarier.
Det finns vid den skattemässiga klassificeringen av inventarier ingen omedelbar koppling mellan redovisningen och beskattningen. Skatterätten är självständig och bygger i stor utsträckning på rättspraxis, men ledning kan i vissa situationer hämtas från god redovisningssed. De tillgångar som avses i 18 kap. 1 § IL klassificeras normalt som anläggningstillgångar enligt ÅRL. En anläggningstillgång är en tillgång som är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i näringsverksamheten (4 kap. 1 § ÅRL). Det är således företagets avsikt med innehavet av tillgången som är avgörande även i redovisningen för om den ska anses utgöra en anläggningstillgång eller omsättningstillgång i redovisningssammanhang.
Rättspraxis visar att allt från produktionsanläggningar till enklare verktyg och inredning har klassificerats som inventarier. Det gäller bl.a. följande fall:
I IL använder man inte begreppen anläggningstillgångar och omsättningstillgångar som i ÅRL. I 18 kap. 1 § IL talar man om maskiner och andra inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk. En lagertillgång definieras som en tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (17 kap. 3 § IL). Av definitionerna framgår att det är avsikten med innehavet som är avgörande för hur tillgången ska klassificeras skattemässigt.
En tillgång som i en viss situation utgör lager kan vara ett inventarium i en annan. Ett bilförsäljningsföretag kan t.ex. ta ut bilar ur sitt lager för att i stället stadigvarande hyra ut dem. Bilarna som hyrs ut klassificeras då om till inventarier (RÅ 1974 A 894).
Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om lastpallar som ett företag använde i sin verksamhet utgjorde lagertillgångar eller inventarier. Lastpallarna ingick i en gemensam pool för flera företag. I sitt yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen ansåg Bokföringsnämnden att lastpallarna skulle redovisas som materiella anläggningstillgångar eftersom avsikten vid förvärven varit att lastpallarna skulle användas stadigvarande i företagets verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att lastpallarna skattemässigt skulle behandlas som inventarier eftersom avsikten var att pallarna skulle komma till stadigvarande användning i poolen, och att företaget i sin tur stadigvarande använde pallarna i poolen i sin verksamhet. I det aktuella fallet ansågs dock inventarierna utgöra så kallade korttidsinventarier och anskaffningsutgiften kunde därför dras av omedelbart vid förvärvstillfället enligt 18 kap. 4 § IL (RÅ 2003 ref. 70).
Många maskiner och andra inventarier innehåller datorprogram. I ett ställningstagande har Skatteverket bedömt hur utgifter för datorprogram i ett nyinköpt helautomatiskt lagersystem ska behandlas. Den utgift företaget hade haft avsåg till större delen själva maskinanläggningen och till en mindre del datorprogrammet. Slutsatsen är att eftersom datorprogrammet är nödvändigt för att maskinen ska fungera så utgör programmet en del av inventariet, oavsett om utgiften för programmet ska eller får kostnadsföras direkt enligt god redovisningssed. Eftersom de särskilda skattereglerna för inventarier i 18 kap. IL ska tillämpas, blir bestämmelsen i 14 kap. 2 § IL om periodisering enligt god redovisningssed inte tillämplig. God redovisningssed saknar således direkt betydelse för avdragsfrågan, liksom hur företaget redovisat utgiften för datorprogrammet i sin bokföring.
Förnödenheter betraktas som lagertillgångar trots att de inte är avsedda för omsättning (försäljning) i näringsverksamheten. Förnödenheter ska behandlas som lager vid beskattningen.
Till förnödenheter räknas inte tillgångar av stadigvarande karaktär, såsom reservdelar till inventarier och specialverktyg. Detta slag av tillgångar ska behandlas som inventarier vid beskattningen.
Reglerna om inventarier i 18 kapitlet IL är också tillämpliga på byggnads- och markinventarier (18 kap. 1 § IL). Det är särskilt reglerat vad som utgör byggnadsinventarier i 19 kap. 19–21 §§ IL respektive markinventarier i 20 kap. 15–16 §§ IL.
Som inventarier behandlas också utgifter som arrendatorer och andra nyttjanderättshavare har för att anskaffa byggnadsinventarier, markinventarier eller andra inventarier som de innehar med nyttjanderätt och fastighetsägaren omedelbart blir ägare till vad som anskaffats. Nyttjanderättshavaren ska behandla utgifterna för detta slag av anskaffningar som inventarier (18 kap. 6 § IL och 19 kap. 27 § IL). Läs mer om nyttjanderättshavarens avdragsrätt för förbättringar.
Vad som utgör lager enligt redovisningen och hur värderingen ska göras.