En F-skuldsanering gör att svårt skuldsatta företagare får möjlighet att lösa sina ekonomiska problem.
Nytt: 2023-02-01
I årsutgåva 2023 har avsnittet Syftet med en F-skuldsanering uppdaterats med en hänvisning till prop. 2015/16:125.
Avsnittet Vilken verkan har ett beslut om F-skuldsanering? har uppdaterats med information om innehållet i 49 § andra stycket NSksanL och ett illustrerande exempel.
F-skuldsanering innebär en möjlighet för seriösa företagare som har drabbats av överskuldsättning att lösa sina ekonomiska problem, så att de ska kunna göra en nystart. Det huvudsakliga syftet är att F-skuldsaneringen ska vara rehabiliterande genom att företagaren får en ny chans till ett drägligare och mer samhällsnyttigt liv. Samtidigt ska det rehabiliterande syftet vägas mot borgenärernas intresse av att få behålla sina fordringar så orörda som möjligt eller i vart fall få så stor betalning som möjligt. I förfarandet ingår därför att gäldenären alltid ska betala åtminstone någon del av sina skulder (prop. 2015/16:125 s. 103).
Om Kronofogden inte avslår eller avvisar gäldenärens ansökan så ska myndigheten snarast besluta om att inleda ett skuldsaneringsförfarande (inledandebeslut, 19 § FSksanL).
Inledandebeslutet kungörs i Post- och Inrikes Tidningar så att var och en som har en fordran mot gäldenären ska kunna anmäla denna till Kronofogden. I kungörelsen anges dagen för beslutet och vilken som är den sista dagen för att anmäla fordringar mot gäldenären. Borgenärerna har normalt en månad på sig att anmäla sina fordringar (21 § FSksanL).
De borgenärer som är kända i ärendet får också en särskild underrättelse om att F-skuldsanering har inletts (23 § FSksanL).
Om en fordran omfattas av en F-skuldsanering och borgenären inte anmäler fordringen i skuldsaneringsärendet, så faller fordringen bort (prekluderas). Preklusionen innebär att fordringen omfattas av skuldsaneringen, men borgenären får ingen betalning och kan inte heller i något annat sammanhang göra fordringen gällande mot gäldenären (49 § FSksanL).
Preklusion inträder inte enbart av det skälet att borgenären har missat att anmäla sin fordran inom anmälningsfristen i 21 § FSksanL. En underlåtenhet att anmäla fordringen inom den fristen är inte förenad med någon rättsverkan. För preklusion krävs det att borgenären har missat att anmäla fordringen innan ärendet definitivt avgjorts, d.v.s. preklusion inträder först sedan F-skuldsaneringsbeslutet har vunnit laga kraft. Om en borgenär under överklagandetiden upptäcker en missad anmälan så kan alltså borgenären överklaga beslutet för att på så vis göra gällande sin fordran och få den beaktad i F-skuldsaneringsförfarandet (NJA 2017 s. 357). Avgörandet rörde ”vanlig” skuldsanering men får anses tillämpligt även vid F-skuldsanering.
I en skuldsanering ingår i princip alla fordringar som har uppkommit före inledandebeslutet (32 § FSksanL)
Det finns inga särskilda bestämmelser som reglerar skattefordringars uppkomst. De allmänna principer som har utarbetats genom domstolarnas praxis är alltså tillämpliga även på sådana fordringar. I förarbetena till F-skuldsaneringslagen ges en beskrivning av rättsläget för uppkomsten av skattefordringar och varför s.k. latenta skattefordringar inte omfattas av F-skuldsaneringen (prop. 2015/16:125 s. 138–141).
Bestämmelsen i 32 § FSksanL omfattar även fordringar på tull och mervärdesskatt, som direkt respektive indirekt ingår som en del av EU:s egna medel. De EU-rättsliga reglerna om skyldighet att uppbära den mervärdesskatt som ska betalas i respektive stat hindrar enligt EU-domstolen inte en avskrivning av mervärdesskatt genom skuldsanering (se Skatteverkets rättsfallskommentar om avskrivning av mervärdesskatteskulder efter avslutad konkurs). Likaså får artikel 124 i EU:s tullkodex tolkas som att det är förenligt med EU-rätten att en tullskuld kan komma att falla bort på grund av ett F-skuldsaneringsförfarande (se Särskilt om ackord för tull och mervärdesskatt).
Ett beslut om att inleda ett F-skuldsaneringsförfarande medför att sådana fordringar som har uppkommit före beslutet inte kan verkställas enligt de regler som finns i utsökningsbalken. Efter inledandebeslutet kan alltså Kronofogden inte vidta nya eller fortsatta utmätningsåtgärder för en sådan fordran. Det går heller inte att besluta om utmätning eller betalningssäkring för dessa fordringar (44 § FSksanL).
Verkställighetsförbudet gäller från det att F-skuldsaneringen har inletts och under hela den tid som Kronofogden handlägger ärendet, och även efter om F-skuldsaneringsärendet överklagas. Men domstolen kan på begäran av en borgenär besluta att häva verkställighetsförbudet (44 § andra stycket FSksanL). Den möjligheten är avsedd att utnyttjas i de fall gäldenären har överklagat ett F-skuldsaneringsbeslut trots att det är mer eller mindre uppenbart att F-skuldsanering inte kan beviljas. I ett sådant fall finns det ingen anledning att gäldenären under en längre tid ska vara skyddad mot indrivningsåtgärder (jämför prop. 1993/94:123 s. 228).
En fordran på skatt eller avgift som uppkommit efter ett inledandebeslut ska redovisas och betalas av gäldenären som vanligt. Det kan därmed även bli fråga om verkställighet enligt utsökningsbalken för en sådan fordran. Fordringar som beslutas av andra myndigheter bevakas och överlämnas till Kronofogden för verkställighet av de debiterande myndigheterna själva.
Skatteverket har möjlighet att informera Kronofogden om sådant som är av betydelse för prövningen av skuldsaneringsärendet (61 § FSksanL). Exempel på en sådan situation kan vara att nya fordringar uppkommer mellan inledandebeslutet och beslutet om F-skuldsanering. Då ska Skatteverket informera Kronofogden om detta i samband med att Skatteverket anmäler sina fordringar eller yttrar sig över förslaget till F-skuldsanering. Detta kan leda till att Kronofogden avslår en ansökan om F-skuldsanering med motiveringen att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.
I samband med inledandebeslutet ska Kronofogden även bestämma vilket belopp gäldenären ska betala fram till dess att frågan om F-skuldsanering slutligt har avgjorts eller något annat har bestämts (interimistiska betalningar i avvaktan på ett lagakraftvunnet F-skuldsaneringsbeslut). Dessa betalningar ska som regel ske kvartalsvis till Kronofogden. Om det finns särskilda skäl kan Kronofogden i stället bestämma att gäldenären ska betala månadsvis eller halvårsvis (20 § FSksanL jämfört med 40 § första stycket FSksanL).
Lag (2016:676) om skuldsanering för företagare reglerar inte borgenärernas möjlighet att kvitta bort en fordran som omfattas av F-skuldsaneringen mot en fordran som gäldenären har mot borgenären.
Möjligheten till kvittning vid F-skuldsanering avgörs därmed av allmänna civilrättsliga principer om kvittning. Detta innebär att kvittning kan göras fram till dess att beslutet om att bevilja F-skuldsanering har vunnit laga kraft. Det kan därmed inträffa att statens fordran minskar genom kvittning eller avräkning efter det att Kronofogden har beslutat om F-skuldsanering, men innan beslutet har vunnit laga kraft. Om Kronofogden inte rättar i betalningsplanen så kommer staten i praktiken att få betalt med en högre procentandel än vad som anges i F-skuldsaneringsbeslutet. Totalt sett kan dock Skatteverket självklart inte tillgodogöra sig en större betalning än vad som svarar mot fordringens ursprungliga belopp.
Efter att gäldenären har påbörjat sina betalningar enligt inledandebeslutet, så kan det inträffa att förfarandet avbryts genom att ansökan avslås eller avvisas eller att ärendet avskrivs efter en återkallelse. Huvudregeln är då att pengarna ska betalas tillbaka till gäldenären. Återbetalning kan ske först när beslutet om avslag, avvisning eller avskrivning har fått laga kraft. Återbetalning till gäldenären ska dock inte ske om inledandebeslutet innebar att ett pågående utmätningsförfarande avbröts. I så fall ska pengarna fördelas mellan de fordringar där utmätning pågick vid inledandebeslutet (58 § FSksanL).
Efter att F-skuldsaneringsförfarandet har avbrutits genom ett lagakraftvunnet beslut så kan borgenärernas fordringar på nytt läggas till grund för utmätning hos gäldenären.
F-skuldsanering innebär att gäldenären genom ett beslut av Kronofogden (eller domstol) helt eller delvis befrias från ansvar för betalning av sina skulder (49 § FSksanL). Genom beslutet befrias gäldenären även från betalning av fordringar som inte är kända i F-skuldsaneringsärendet.
F-skuldsaneringen medför att rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på en fordran som omfattas av skuldsaneringen faller bort för tiden efter den dag då inledandebeslutet meddelades (49 § andra stycket FSksanL).
Exempel: Om huvudfordran, t.ex. en fordonsskatt, ingår i F-skuldsaneringen så faller en dröjsmålsavgift som påförts efter inledandebeslutet bort med stöd av andra stycket, även om dröjsmålsavgiften inte omfattas av F-skuldsaneringen.
Nytt: 2023-06-22
Skatteverket anser att det finns skäl för att befria från en tilläggsavgift som har uppkommit efter ett beslut om inledande av F-skuldsanering när den fordran på trängselskatt som har gett upphov till tilläggsavgiften omfattas av F-skuldsaneringen.
En överenskommelse som innebär att gäldenären eller tredje man tillförsäkrar någon borgenär bättre villkor än enligt skuldsaneringen är ogiltig (60 § FSksanL).
Kronofogden får, enligt 34 § FSksanL, bestämma att en fordran inte ska omfattas av F-skuldsaneringen om fordran
En grundförutsättning för F-skuldsanering för en aktiv näringsidkare är att näringsverksamheten är solvent och kan betala sina skulder fullt ut. Skatteverket anser därför att skatte- och avgiftsskulder ska undantas från F-skuldsaneringen om de är hänförliga till näringsverksamheten och fastställs eller förfaller till betalning efter inledandebeslutet. Skattefordringar där anstånd har beviljats enligt bestämmelser i skatteförfarandelagen ska också hållas utanför förfarandet. Skatteverket kommer i förekommande fall att yrka på att sådant undantag görs.
Det finns även fordringar som alltid är undantagna från F-skuldsanering. Om Kronofogden har utmätt egendom innan inledandebeslutet så har utmätningsfordringen fått förmånsrätt och deltar inte i förfarandet. Inte heller fordringar med panträtt omfattas, till den del panten räcker till betalning av fordran. Pantens värde ska bestämmas med ledning av en värdering som ska göras utifrån den tidpunkt när skuldsaneringen inleds (se prop. 1993/94:123 s.129). Det krävs dock att panten utgörs av gäldenärens egendom. Om någon annan än gäldenären har upplåtit panträtt i sin egendom som säkerhet för en fordran mot gäldenären (tredjemanspant) så omfattas fordringen av F-skuldsaneringen (jfr NJA 2016 s. 73).
Om gäldenären helt eller delvis bestrider en fordran så anses denna vara tvistig och ska då inte heller vara med i förfarandet. Ett typfall på en tvistig fordran är när gäldenären har överklagat en skattefordran. En fordran på familjerättsligt underhåll deltar normalt inte heller i ett skuldsaneringsförfarande (33 § FSksanL).
Efter en skuldsanering kan borgenären alltid kräva full betalning av en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen (49 § tredje stycket FSksanL).
Fordringsförhållandet mellan borgenärerna och gäldenären förändras inte förrän beslutet om skuldsanering har vunnit laga kraft. Om gäldenären efter inledandebeslutet skulle betala en fordran som omfattas av ett kommande skuldsaneringsbeslut så är betalningen giltig. Borgenären har alltså rätt att behålla betalningen (prop. 1993/94:123 s. 105 samt prop. 2015/16:125 s. 84). Detta gäller även vid betalning av skatt. Någon återbetalning från Skatteverket kommer alltså inte att ske.
Om gäldenären betalar en skatteskuld som ingår i F-skuldsaneringen och detta sker efter att Skatteverket har gjort sin fordringsanmälan, så måste Kronofogden omedelbart underrättas om betalningen. Om betalningen har gjorts så sent att en betalningsplan redan har fastställts och om Kronofogden inte rättar i planen så måste Skatteverket se till att betalningarna enligt planen inte leder till en större betalning än vad som motsvarar den totala skatteskuld som omfattades av F-skuldsaneringen. I så fall ska den överskjutande delen återbetalas till gäldenären.
En skatteskuld kan sättas ned efter att ett beslut om F-skuldsanering har meddelats och en betalningsplan har bestämts. Om inte Kronofogden rättar i planen så kommer Skatteverket att få en större procentuell betalning än vad som generellt gäller enligt beslutet. Detta föranleder dock ingen särskild åtgärd från Skatteverkets sida.
De betalningar som görs enligt skuldsaneringsplanen avräknas mot samtliga skattekontofordringar som anges i planen. Om vissa fordringar har minskat innan skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft, kan betalningarna enligt plan återbetalas endast till den del betalningarna överstiger det kvarstående totala fordringsbeloppet.
När skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft befrias gäldenären från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen, till den del skulderna inte ska betalas enligt betalningsplanen. Om en skatt eller avgift sätts ned efter att skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft, kan det belopp som gäldenären tillgodoräknas på grund av nedsättningen avräknas mot den del av skatten eller avgiften där betalningsansvaret har fallit bort genom skuldsaneringen. En återbetalning är alltså inte aktuell så länge någon del av skatten eller avgiften kommer att kvarstå obetald även efter att skuldsaneringen har avslutats. En avräkning kan bara göras mot den fordran på skatt eller avgift som har satts ned. Om nedsättningen är större än den fordran som har prekluderats, kan avräkning alltså inte göras mot någon annan skatt eller avgift som har prekluderats genom skuldsaneringen.
En ansökan om F-skuldsanering förfaller om gäldenären avlider (56 § FSksanL). Om gäldenären avlider efter att F-skuldsaneringsbeslutet har vunnit laga kraft så fortsätter beslutet att gälla gentemot gäldenärens dödsbo, som alltså är skyldigt att betala enligt betalningsplanen. Någon möjlighet att begära omprövning av F-skuldsaneringen sedan gäldenären avlidit finns inte, vilket gör att skuldnedsättningen kommer att bestå även om dödsboet inte betalar enligt planen.
Borgenärerna har dock med stöd av 21 kap. 2 § ÄB möjlighet att kräva säkerhet för framtida betalningar och, om säkerhet inte lämnas, kräva förtida betalning av icke förfallna belopp enligt betalningsplanen. Även dödsboet har viss möjlighet att med stöd av 21 kap. 3 § ÄB säga upp icke förfallna belopp till förtida betalning (NJA 2017 s. 405). Avgörandet rörde ”vanlig” skuldsanering men får anses tillämpligt även vid F-skuldsanering.
Ett beslut om F-skuldsanering kan få betydelse i andra länder eftersom EU:s insolvensförordning är tillämplig på svenska skuldsaneringsförfaranden om inledandebeslutet har fattats efter den 26 juni 2017 (2 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning). Skuldsaneringsbeslutet har därmed rättsverkan även i andra EU-länder (med undantag för Danmark). Detta gäller såväl vanlig skuldsanering som F-skuldsanering, läs mer under Vilken internationell betydelse har ett beslut om skuldsanering?
I likhet med vad som numera gäller vid ”vanlig” skuldsanering ska gäldenären vid en F-skuldsanering börja betala redan vid beslutet om att inleda skuldsanering.
I inledandebeslutet bestämmer Kronofogden vilket belopp som gäldenären ska betala till dess att frågan om F-skuldsanering har avgjorts slutligt (20 § första stycket FSksanL). Dessa interimistiska betalningar ska alltid ske till Kronofogden och betalning måste ske även om inledandebeslutet inte har vunnit laga kraft. Betalning ska ske kvartalsvis, om inte Kronofogden anser att det finns särskilda skäl för att gäldenären i stället ska betala månadsvis eller halvårsvis (20 § tredje stycket FSksanL samt 40 § första stycket FSksanL).
Den betalningsnivå som har bestämts i inledandebeslutet gäller till dess Kronofogden slutligt avgör F-skuldsaneringsärendet. Nivån kan dock ändras av Kronofogden när som helst under inledandefasen, antingen på eget initiativ eller på begäran av någon part (prop. 2015/16:125 s. 92).
Hos Kronofogden ska medlen placeras på ett räntebärande konto. Även om betalningarna under inledandefasen är preliminärt avsedda för de borgenärer vars fordringar omfattas av F-skuldsaneringen så kommer de inbetalda medlen inte att fördelas på borgenärerna förrän efter beslutet om F-skuldsanering. Under inledandefasen tillhör därför medlen fortfarande gäldenären, men gäldenären har ingen rådighet över dem (20 § tredje stycket FSksanL jämfört med 41 § FSksanL). Medlen får inte heller utmätas eller tas i anspråk för att verkställa ett beslut om betalningssäkring (45 § FSksanL). Kronofogden tar inte ut någon avgift för att hantera de interimistiska betalningarna.
Vid ett senare beslut om skuldsanering kommer de interimistiska betalningarna att fördelas på borgenärerna. Det kan hända att det inte blir aktuellt med F-skuldsanering, på grund av att gäldenärens ansökan avslås eller avvisas eller ärendet avskrivs från vidare handläggning. Då är utgångspunkten att de interimistiska betalningarna ska betalas tillbaka till gäldenären så snart beslutet om avslag etc. vunnit laga kraft. Från detta görs dock ett i praktiken viktigt undantag, nämligen om inledandebeslutet medförde att en pågående utmätning avbröts (se om detta i 44 § FSksanL). I så fall ska de medel som gäldenären har betalat under inledandefasen fördelas mellan de fordringar där utmätning pågick vid inledandebeslutet (58 § andra stycket FSksanL).
Efter ett slutligt beslut om F-skuldsanering ska betalningarna ske enligt betalningsplanen (se nedan), och som regel till Kronofogden. Om det finns särskilda skäl har dock Kronofogden möjlighet att bestämma att sådana betalningar ska ske direkt till borgenärerna (40 § andra stycket FSksanL)
I de flesta fall kommer Kronofogden att fungera som betalningsförmedlare. Det innebär att gäldenären betalar enligt betalningsplanen till Kronofogden, som sedan förmedlar betalningarna vidare till borgenärerna. För betalningsförmedlingen tar Kronofogden ut en årlig hanteringsavgift, som för närvarande är 500 kr (37 § FSksanL och 12 § SksanF ). Gäldenären är skyldig att börja betala enligt planen även om F-skuldsaneringsbeslutet ännu inte har fått laga kraft (40 § tredje stycket FSksanL). Gäldenären förlorar rådigheten över de inbetalda medlen, som ska placeras på ett räntebärande konto hos Kronofogden (41 § FSksanL). När F-skuldsaneringsbeslutet väl har vunnit laga kraft så övertar borgenärerna äganderätten dels till de medel som då innestår hos Kronofogden (inklusive de interimistiska betalningarna), dels till de medel som fortsättningsvis kommer in till Kronofogden, dock med avdrag för Kronofogdens hanteringsavgift (42 § FSksanL).
Om gäldenären inte skulle betala i tid till Kronofogden och det rör sig om ett inte obetydligt belopp, så ska gäldenären efter två veckor underrättas om att betalningen är försenad. Gäldenären ska då också upplysas om vilka konsekvenser som förseningen kan komma att få (15 § SksanF).
Kronofogdens utbetalning av de medel som tillhör borgenärerna (inklusive upplupen ränta) sker en gång om året (43 § FSksanL).
Inbetalda pengar ska betalas ut till det konto som angetts av borgenären. Om det finns särskilda skäl får en utbetalning göras på annat sätt än till konto (43 § andra stycket FSksanL). En borgenär förlorar sin rätt till inbetalda pengar om borgenären inte inom tre månader från dagen för den sista utbetalningen till borgenärerna lämnar sådana uppgifter till Kronofogden att pengarna kan betalas ut till borgenären (43 a § första stycket FSksanL).
En borgenär som har förlorat rätten till inbetalda medel har heller inte möjlighet att få betalt av gäldenären. Inbetalda medel som en borgenär förlorat sin rätt till ska i första hand fördelas mellan övriga borgenärer. Medlen ska fördelas proportionerligt utifrån storleken på borgenärernas fordringar. Om en sådan omfördelning inte är möjlig av någon anledning, t.ex. för att det skulle innebära att en borgenär får mer än vad den ursprungliga fordran uppgick till eller för att en borgenär inte vill ta emot betalningen, ska ett sådant överskott återbetalas till gäldenären. Om utbetalning eller återbetalning inte är möjlig ska medlen tillfalla staten (43 a § andra stycket FSksanL och prop. 2021/22:215 s. 449 f.)
Vid beslutet om F-skuldsanering ska Kronofogden bestämma en betalningsplan som anger det belopp som gäldenären ska betala, planens längd, när planen löper ut samt när och hur gäldenären ska betala (31 § 2 a–c FSksanL).
Beloppet att betala ska bestämmas så att F-skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som ska förbehållas gäldenären för att försörja sig och sin familj (35 § första stycket FSksanL). Till gäldenärens familj räknas make eller maka och gemensamma barn. Två personer som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden likställs med makar.
Villkoren för löneutmätning i 7 kap. 4 § och 5 § UB ska vara vägledande men inte bindande (35 § FSksanL). Skälet är att gäldenären måste ges en reell möjlighet att fullfölja betalningsplanen. Under betalningsperioden kan förändringar inträffa som det inte har varit möjliga att förutse när betalningsplanen bestämdes. Av det skälet tillämpas en buffert för oförutsedda utgifter, som normalt uppgår till 500 kr, men som i det enskilda fallet kan vara högre (prop. 2015/16:125 s. 158).
Det kan vara svårt att bestämma ett betalningsutrymme för aktiva företagare och personer som planerar att återgå till näringsverksamhet under F-skuldsaneringen. Kronofogden måste därför basera bedömningen på en skönsmässig inkomst som grundar sig dels på den aktuella inkomsten, dels på en bedömning av den framtida inkomsten. Kronofogden kan då utgå från en försiktigt beräknad marknadsmässig lön för en person i motsvarande ställning och bransch, och det kan då finnas anledning att ta hänsyn till att den förväntade inkomsten vanligtvis inte aktualiseras under uppstartsfasen av en ny verksamhet. Gäldenärens egen uppskattning kan normalt godtas, om den inte framstår som överdriven eller på annat sätt felaktig (prop. 2015/16:125 s. 260).
Vid bestämmandet av betalningsutrymmet har Kronofogden möjlighet att förbehålla gäldenären ett belopp för betalning av sådana skulder som inte omfattas av skuldsaneringen (35 § andra stycket FSksanL).
Gäldenärens betalningar ska alltid pågå i tre år (36 § första stycket FSksanL)
Betalningsplanen börjar löpa från beslutet om F-skuldsanering, men gäldenären ska börja betala redan från inledandebeslutet. Därför ska tiden mellan inledandebeslutet och det slutliga beslutet räknas av vid bestämmandet av betalningsplanens längd, om det inte med hänsyn till gäldenärens agerande under inledandefasen är motiverat att räkna av en kortare tid (36 § tredje stycket FSksanL). Så kan vara fallet t.ex. om gäldenären misskött någon eller några av betalningarna under inledandeperioden (prop. 2015/16:125 s. 223).
Läs även vad som händer om gäldenären inte följer betalningsplanen.
Gäldenären ska normalt sett betala kvartalsvis och då via Kronofogden. Om det finns särskilda skäl så kan dock Kronofogden i stället bestämma att betalning ska ske månadsvis eller halvårsvis, liksom att betalning ska ske direkt till borgenärerna (40 § andra och tredje stycket FSksanL).
När Kronofogden meddelar ett inledandebeslut så förskjuts preskriptionstidpunkten på så vis att preskriptionen inträder två år efter utgången av det kalenderår då inledandebeslutet meddelades. Det blir en preskriptionsförlängning även om Kronofogden sedan avslår F-skuldsanering efter ett inledandebeslut. Om Kronofogden sedan meddelar ett beslut om F-skuldsanering preskriberas fordran tidigast två år efter utgången av det kalenderår då det återstående skuldbeloppet senast skulle ha betalats (5 § SPL). Detta innebär att skatter och andra a-mål som omfattas av SPL och som ingår i en F-skuldsanering preskriberas två år efter utgången av det kalenderår då betalningsplanen löper ut. Skatteverket kan begära omprövning inom denna tid.
Det saknar betydelse för beräkningen av preskriptionstiden att Skatteverket kan få betalt med hela summan i början av betalningsplanen (jämför 39 § andra stycket 2 FSksanL).
Det kan hända att omprövningen leder till att skuldsaneringen upphävs och att de ursprungliga skulderna på nytt kan ligga till grund för verkställighet. Ett eventuellt upphävande av skuldsaneringsbeslutet medför dock ingen förändring av preskriptionstiden.