Förordningens syfte och omfattning

Förordning 883/2004 och relaterade förordningar

Nu gällande EU-förordning om social trygghet samt hithörande tillämpningsförordning är

• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (i det följande förordning 883/2004).
• Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (i det följande tillämpningsförordning 987/09).

Förordningarna trädde i kraft den 1 maj 2010. Vissa bestämmelser i dessa förordningar ändrades 28 juni 2012 genom förordning 465/2012. Ändringarna gäller främst tillämplig lagstiftning vid arbete i två eller flera länder.

Tidigare gällde rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (i fortsättningen förordning 1408/71). Även till den finns en tillämpningsförordning, rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning 1408/71. Dessa förordningar har varit tillämpliga i Sverige sedan den 1 januari 1994 och tillämpas fortfarande i vissa fall i förhållande till tredjelandsmedborgare.

Var finns dokumenten?

På webbplatsen EUR-Lex finns bl.a. de ovan nämnda EU-förordningarna att läsa i konsoliderad form. De olika rättsliga dokumenten publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Den innehåller två serier: L-serien och C-serien. I L-serien finns förordningar, direktiv, beslut m.m. C-serien innehåller meddelanden och upplysningar som rör EU, bl.a. meddelanden från kommissionen. Viktiga rättsakter är också domar från EU-domstolen. Dess avgöranden är bindande för medlemsländerna.

Administrativa kommissionen

Den administrativa kommissionen ska bl.a. behandla alla administrativa frågor och tolkningsfrågor som följer av bestämmelserna i EU-förordningarna. Den ska också underlätta enhetlig tillämpning av förordningarna och besluta hur de blanketter som stöder förordningens tillämpning ska se ut.

Administrativa kommissionens beslut publiceras i EUT. Ett viktigt sådant beslut är beslut nr A2 (EUT C 106/5 2010) som handlar om tolkningen av utsändningsregeln i artikel 12 i förordning 883/2004. Kommissionen har även gett ut Praktisk vägledning om den lagstiftning som gäller vid utsändning av arbetstagare, när verksamhet bedrivs i två eller flera medlemsstater m.m.

Syftet med förordningarna

Syftet med förordningarna är att de ska samordna sociala trygghetssystemen i de olika medlemsländerna. Skälet är att underlätta den fria rörligheten för personer mellan länderna och att förhindra att personer i ett medlemsland går miste om socialförsäkringsförmåner när de arbetar i ett annat medlemsland.

Avsikten med förordningarna är inte att harmonisera de olika ländernas sociala trygghetssystem utan endast att samordna dem. Varje land bestämmer vilka olika slag av socialförsäkringar som ska finnas, hur dessa ska finansieras, nivån på sociala avgifter och förmåner etc. Förordningarna innehåller ett antal lagvalsregler, dvs. reglerna anger vilket lands sociala trygghetssystem som ska gälla när personer utnyttjar den fria rörligheten inom EU.

Förordningarnas rättsliga status

En förordning har allmän giltighet och är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsland, utan att nationella genomförandebestämmelser behöver antas.

I socialavgiftslagen finns också en bestämmelse som anger att unionsrätten inom EU/EES-området eller avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra stater kan medföra begränsningar i skyldigheten att betala avgifter (1 kap. 3 § SAL).

Vid en bedömning av socialförsäkringstillhörighet är EU-rätten överordnad både socialförsäkringskonventioner och intern svensk rätt inom EU/EES-området.

Utanför EU/EES-området eller när förordningen inte är tillämplig, gäller konventioner före svensk lag om Sverige har en konvention med det andra landet.

I vilket land ska socialavgifter betalas?

Lagvalsreglerna i förordning 883/2004 anger vilket lands sociala trygghetssystem som en person ska omfattas av. Det är också i det landet som eventuella socialavgifter ska betalas. Det anses följa av allmänna regler men framgår numera också av tillämpningsförordning 987/2009.

I tillämpningsförordningen anges att en arbetsgivare som har sitt säte eller driftsställe utanför det behöriga medlemslandet, ska fullgöra alla skyldigheter som föreskrivs enligt den lagstiftning som dess anställda omfattas av. Det gäller särskilt skyldigheten att betala de avgifter som ska betalas enligt lagstiftningen i det behöriga medlemslandet (artikel 21.1 förordning 987/2009).

Förordningens regler innebär exempelvis att om en arbetsgivare i Frankrike betalar ut ersättning för arbete till en person som ska omfattas av det svenska sociala trygghetssystemet enligt förordningen, ska den franska arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifter i Sverige enligt bestämmelserna i vår interna lagstiftning, dvs. SAL.

Förordningarna handlar om socialförsäkringstillhörigheten och därigenom de avgifter som är kopplade till försäkringen. Detta påverkas inte av var beskattningen av den enskilde sker. Förordningarna omfattar alltså inte skatter. Av det skälet gäller inte förordningarna för särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och inte heller för den del av de svenska arbetsgivaravgifterna som utgörs av allmän löneavgift. Särskild löneskatt och allmän löneavgift betalas bara av sådana utländska företag eller arbetsgivare som är skattskyldiga i Sverige.

Huvudprinciper i förordningarna

Huvudprinciperna kan delas upp i likabehandlingsprincipen, likvärdiga förmåner, sammanläggning av försäkringsperioder, export av förmåner och arbetslandets lag.

Den viktigaste huvudprincipen som har betydelse för skyldigheten att betala socialavgifter, är regeln om att det är arbetslandets lag som i första hand ska tillämpas. En person kan bara omfattas av ett lands sociala trygghetssystem i taget.

Vilka länder omfattas av förordning 883/2004?

Förutom EU:s medlemsländer omfattas även EES-länderna och Schweiz av förordning 883/2004 och dess tillämpningsförordning 987/2009.

EU:s medlemsländer

I första hand är förordningarna tillämpliga för EU:s 27 medlemsländer. Dessa är Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

För vissa områden utanför medlemsländernas egentliga landområde finns olika regler för i vilka fall förordningen är tillämplig.

Land	Landområde	Omfattas av förordningen
Cypern	Republiken Cypern, d.v.s. den grekiskcypriotiska delen	Ja
Danmark	Färöarna och Grönland	Nej
Finland	Åland	Ja
Frankrike	De utomeuropeiska departementen Guadeloupe, Réunion, Martinique, Franska Guyana, Saint-Barthélemy och Saint Martin	Ja
Spanien	Kanarieöarna	Ja
Portugal	Azorerna och Madeira	Ja

EES

Även EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein omfattas sedan den 1 juni 2012 av förordning 883/2004. Sedan den 2 februari 2013 gäller ändringarna i förordning 465/2012 också för Norge, Island och Liechtenstein.

Schweiz

Sedan den 1 april 2012 gäller förordning 883/2004 även i förhållande till Schweiz. Från och med den 1 januari 2015 tillämpas även ändringarna i förordning 465/2012.

Vilka personer omfattas av förordning 883/2004?

Förordningen gäller för:

• medborgare i EU:s medlemsländer, Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz som är eller har varit försäkrade i något av dessa länder, och deras familjemedlemmar
• statslösa personer och flyktingar som är bosatta i EU:s medlemsländer, Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz och som är eller har varit försäkrade i något av dessa länder, och deras familjemedlemmar
• medborgare i länder utanför EU, som är lagligt bosatta i EU och som har flyttat mellan dessa länder, och deras familjemedlemmar.

Särskilt om medborgare i tredje land

Personer som inte är medborgare i ett EU/EES-land eller i Schweiz kallas ofta för tredjelandsmedborgare. Sedan den 1 januari 2011 gäller förordningen också för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i ett EU-land (förordning [EU] nr 1231/2010). Observera att detta inte gäller för Danmark eftersom de inte antagit förordning nr 1231/2010.

För tid före den 1 januari 2011 tillämpas förordning nr 1408/71 för tredjelandsmedborgare i EU:s medlemsländer med undantag för Danmark (förordning [EG] nr 859/2003).

I förhållande till Danmark och EES-länderna Norge och Island gäller för tredjelandsmedborgare den nordiska socialförsäkringskonventionen.

I förhållande till Schweiz gäller konventionen med Schweiz och i förhållande till Liechtenstein gäller svensk lag för tredjelandsmedborgare.