OBS: Detta är utgåva 2024.1. Visa senaste utgåvan.

En stiftelse bildas genom att en stiftare utfärdar ett stiftelseförordnande och genomför en förmögenhetsdisposition. Här kan du läsa om dessa och övriga krav för att bilda en stiftelse enligt stiftelselagen.

Hur pensionsstiftelser och personalstiftelser bildas hittar du under Stiftelser enligt tryggandelagen.

Stiftelselagens bestämmelser

Stiftelselagen innehåller bestämmelser som gäller för de flesta stiftelser.

Enligt stiftelselagen bildas en stiftelse ”genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål” (1 kap. 2 § SL).

Vem kan vara stiftare?

Av allmänna rättsgrundsatser framgår att vem som helst som har förmåga att avge en rättslig viljeförklaring kan bilda en stiftelse. Det krävs dock att stiftaren själv råder över den egendom som han eller hon vill avskilja för stiftelsen. Detta utesluter normalt den som är försatt i konkurs. Underåriga kan i allmänhet inte bilda en stiftelse eftersom de saknar den rättsliga handlingsförmåga som krävs. Både fysiska och juridiska personer kan bilda en stiftelse. Även en stiftelse kan bilda en ny stiftelse.

Stiftelseförordnande och förmögenhetsdisposition

En stiftelse bildas genom att stiftaren genomför två rättshandlingar, dels upprättar ett stiftelseförordnande dels genomför en förmögenhetsdisposition i enlighet med förordnandet (1 kap. 2 § SL).

Stiftelseförordnandet ska innehålla en förklaring från stiftarens sida att hen för ett bestämt ändamål vill skapa en varaktig och självständig förmögenhet. Det ska också framgå av förordnandet vilken egendom som stiftaren har för avsikt att skjuta till när stiftelsen bildas (prop. 1993/94:9 s. 50 f.).

Förordnandet ska vara skriftligt och undertecknat av stiftaren eller stiftarna. Undantag från kravet på skriftliga förordnanden kan dock göras vid s.k. muntliga nödtestamenten (prop. 1993/94:9 s. 51). Stiftaren kan även skriftligen befullmäktiga någon att på uppdrag bilda en stiftelse (prop. 1993/94:09 s 108).

Med förmögenhetsdispositionen menas att egendom har avskilts från stiftarens förmögenhet och att någon åtagit sig att förvalta egendomen i enlighet med stiftelseförordnandet. En stiftelse kan ha egen styrelse eller anknuten förvaltning. Läs mer om att förvalta en stiftelse enligt stiftelselagen.

Stiftelselagens krav på att förmögenheten måste vara avskild från stiftaren för att en stiftelse ska ha kommit till stånd är en väsentlig nyhet i förhållande till gamla tillsynslagen (se vidare prop. 1993/94:9 s. 107).

En stiftelse kan bildas även efter stiftarens död. Förmögenhetsdispositionen sker då genom ett testamente, som ofta innehåller själva stiftelseförordnandet. Men det räcker med en hänvisning i testamentet till annan handling där förordnandet finns. Det är inte nödvändigt att det i testamentet framgår vem som ska ta hand om medlen. För att stiftelsen ska vara bildad krävs bara att stiftaren har gett uttryck för sin vilja att den egendom hen tillskjuter ska bilda en självständig förmögenhet för visst ändamål.

Insamlingsstiftelser

I stiftelselagen finns särskilda regler om hur insamlingsstiftelser bildas.

En insamlingsstiftelse bildas genom att

  • en eller flera stiftare upprättar ett förordnande som anger att pengar ska samlas in
  • någon åtar sig att förvalta de insamlade medlen (11 kap. 1 § SL).

De insamlade pengarna utgör stiftelsens förmögenhet som stiftelsen sedan ska använda för ett bestämt och varaktigt ändamål.

En insamlingsstiftelse ska använda minst tre fjärdedelar av sina intäkter för stiftelsens ändamål inom 3 år (11 kap. 2 a § SL). Undantag finns dock för äldre insamlingsstiftelser samt om det finns synnerliga skäl.

Kollektivavtalsstiftelser

En kollektivavtalsstiftelse bildas genom att

  • en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation i kollektivavtal förordnar att pengar som arbetsgivare enligt kollektivavtal eller annat avtal tillskjuter, ska som en självständig förmögenhet främja ett bestämt och varaktigt ändamål
  • någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med förordnandet (11 kap. 3 § SL).

Stiftelsens ändamål

Av stiftelseförordnandet ska det framgå vilket ändamål stiftelsen ska ha. Ändamålet kan delas upp i tre delar: syfte, verksamhetsföremål och destinatärskrets.

  • Syftet anger vilket område stiftelsen ska verka inom eller vad den ska verka för, t.ex. vetenskaplig forskning av visst slag, sjukvård, högre undervisning eller tillgång till bostäder.
  • Verksamhetsföremålet är det sätt på vilket stiftelsen ska främja sitt syfte, t.ex. genom att dela ut kontanta bidrag eller genom att hyra ut bostäder.
  • Destinatärskretsen anger vilka krav man måste uppfylla för att kunna komma ifråga för bidrag eller annan förmån från stiftelsen, t.ex. att man är i behov av extra stöd för högskolestudier eller att man är bosatt i en viss församling.

Inget hindrar att en stiftelse har flera ändamål.

För att få rättsverkan måste ändamålet ha en sådan grad av bestämdhet att det går att verkställa. Ett allmänt angivet ändamål såsom välgörenhet utan närmare precisering godtas därför inte. Förordnandet får inte heller rättsverkan ändamålet strider mot lag eller goda seder eller om det inte är möjligt att främja (jfr NJA 1934 s. 66 och Hessler 1952, Om stiftelser s. 283 ff. och s. 300 ff.).

Ändamålet får inte gå ut på att gynna stiftaren själv i ekonomiskt hänseende. I sådana fall bildas ingen stiftelse utan förvaltningen av egendomen är rättsligt sett att betrakta som ett uppdragsförhållande mellan ”stiftaren” och den som förvaltar egendomen (prop. 1993/94:9 s. 44 f. och 106).

Stiftaren kan dock t.ex. förbehålla sig nyttjanderätten till en bostad i en fastighet som han eller hon enligt förordnandet avser att donera till stiftelsen.

Ett stiftelseförordnande anses ogiltigt om ändamålet har en s.k. ursprunglig brist. Detta är exempelvis fallet om det framstår som helt omöjligt att avkastningen av förmögenheten någon gång ska kunna tillgodose ändamålet.

Fideikommissförbud

Ärvdabalken begränsar möjligheterna att t.ex. genom testamente förordna att avkastning eller andra förmåner ska fördelas bland efterkommande som ännu inte är födda. Detta kallas fideikommissförbudet (9 kap. 2 § ÄB).

Stiftelseförordnanden som strider mot fideikommissförbudet är i och för sig inte ogiltiga, utan får verkställas i den utsträckning reglerna i ärvdabalken medger detta. De fideikommiss som finns idag ska upphöra enligt en särskild lag (1963:583) om avveckling av fideikommiss. Det ska normalt ske när personen avlider som var innehavare av fideikommisset när lagen trädde i kraft.

Stiftelsens varaktighet

När man bildar en stiftelse måste syftet vara att stiftelsen ska få en viss varaktighet. Var gränsen går får avgöras från fall till fall; en tidrymd på tio år får anses som varaktig, däremot inte en tidrymd på två, tre år. Sannolikt är en tidrymd om fem år tillräckligt varaktig (Isoz 1997, Stiftelselagen – en kommentar s. 32).

Förordnandet får inte innebära att egendomen kommer att vara förbrukad efter kortare tid. Varaktighetskravet ska bedömas utifrån den egendomen som skjuts till vid bildandet och utan hänsyn till eventuella utfästelser om framtida tillskott.

Förordnandet kan vara utformat så att stiftelsen ska upplösas vid en viss framtida tidpunkt. Det anses godtagbart så länge stiftelsen får tillräcklig varaktighet.

Om stiftelsen skulle upphöra inom ett fåtal år kan det ändå ha varit en stiftelse om syftet vid bildandet varit att den skulle ha varaktig karaktär.

Självständig förmögenhet

Det kan ibland vara oklart om stiftaren i t.ex. ett testamente verkligen avsett att bilda en stiftelse. Detta gäller speciellt om stiftaren i stiftelseförordnandet utsett en juridisk person, t.ex. en ideell förening, att vara mottagare av egendomen. Ofta kan det i ett testamente anges ”att egendomen ska tillfalla” eller ”att den ska tillkomma” den juridiska personen. Detta antyder att stiftaren inte avsett att egendomen ska bilda en stiftelse utan att egendomen i stället ska ingå i mottagarens förmögenhet (prop. 1993/94:9 s. 106).

Man får avgöra frågan efter en samlad bedömning av omständigheterna. Om ändamålet som ska främjas inte sammanfaller med mottagarens talar detta för att avsikten är att egendomen ska bilda en självständig förmögenhet. Samma gäller om det framgår att egendomen ska hållas avskild från mottagarens tillgångar. En omständighet som talar i omvänd riktning är om stiftaren föreskrivit att mottagaren får förbruka eller fritt disponera egendomen.

Egendomen i en stiftelse ska förvaltas självständigt som en självägande förmögenhet, skild från stiftare, förvaltare och förmånstagare.

När får stiftelsen rättskapacitet?

När en stiftelse har bildats enligt stiftelselagens regler är den en juridisk person och får därmed rättskapacitet. Det innebär bl.a. att stiftelsen kan ingå avtal och föra talan inför domstol (1 kap. 4 § SL). En stiftelse får rättskapacitet när den rättsligt sett anses bildad. För detta krävs en viljeförklaring, en förmögenhetsöverföring samt ett förvaltningsåtagande (1 kap. 2 § SL).

De flesta stiftelser ska vara registrerade men registreringen har ingen betydelse för frågan om stiftelsen är en juridisk person.

Krav på registrering

Från och med den 1 januari 2010 gäller att nästan alla stiftelser ska vara registrerade. Ett undantag är stiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer. Registreringsmyndighet är länsstyrelsen.

Stiftelser som bildas från och med den 1 januari 2010 ska anmälas för registrering senast sex månader efter bildandet.

Stiftelser som avser att utöva näringsverksamhet ska dock registreras redan innan verksamheten påbörjas. Uppgifter ska då lämnas om vilket företagsnamn näringsverksamheten ska bedrivas under och näringsverksamhetens art.

Om en stiftelse felaktigt skulle vägras registrering saknar det betydelse för frågan om stiftelsens rättsliga status som stiftelse. Det är endast en domstol som med civilrättslig verkan kan ta ställning i denna fråga.

Hur länsstyrelserna hanterar stiftelseregistret regleras i stiftelseförordningen.

Registreringen innebär ett namnskydd av stiftelsens företagsnamn för den som bedriver näringsverksamhet. Skyddet gäller i de län som registreringsmyndigheten (länsstyrelsen) svarar för.

Bestämmelser om registrering finns i 10 kap. SL.

Stiftelsens namn

Namnet på en stiftelse måste innehålla ordet stiftelse. Det är bara stiftelser som får använda ordet stiftelse i sitt namn (1 kap. 6 § SL). Länsstyrelsen i Stockholm får förbjuda den som i strid med bestämmelserna använder ordet stiftelse och förbudet kan förenas med vite (10 kap. 12 § SL).

När stiftelselagen infördes fanns inledningsvis en dispensmöjlighet för andra än stiftelser att fortsätta använda ordet stiftelse i namnet. T.ex. kunde en förening med ett väl inarbetat namn, där ordet stiftelse ingick, få dispens att använda ordet stiftelse.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • NJA 1934 s.66 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1993/94:9 Stiftelser [1] [2]
  • Proposition 1993/94:9 om stiftelser [1] [2]

Övrigt

  • Hessler 1952, Om stiftelser [1]
  • Isoz 1997, Stiftelselagen - en kommentar [1]

Referenser inom stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund – civilrätt