Article 4 Resident

Avtalstext

1. For the purposes of this Convention, the term “resident of a Contracting State” means any person who under the tax laws of that State, is liable to tax therein by reason of his domicile, residence, place of management or any other criterion of a similar nature, and also includes that State and any political subdivision or local authority thereof as well as a recognised pension fund of that State. This term however, does not include any person who is liable to tax in that State in respect only of income from sources in that State or capital situated therein.

2. Where by reason of the provisions of paragraph 1 an individual is a resident of both Contracting States, then his status shall be determined as follows;

1. He shall be deemed to be a resident only of the State in which he has a permanent home available to him; if he has a permanent home available to him in both States, he shall be deemed to be a resident only of the State with which his personal and economic relations are closer (center of vital interests);
2. If the State in which he has his centre of vital interests cannot be determined, or if he has not a permanent home available to him in either State, he shall be deemed to be a resident only of the State in which he has an habitual abode;
3. If he has an habitual abode in both States or in neither of them, he shall be deemed to be a resident only of the State of which he is a national;
4. If he is a national of both States or of neither of them, the competent authorities of the Contracting States shall settle the question by mutual agreement.

3. Where by reason of the provisions of paragraph 1 a person other than an individual is a resident of both Contracting States, the competent authorities of the Contracting States shall endeavor to determine by mutual agreement the Contracting State of which such person shall be deemed to be a resident for the purposes of the Convention, having regard to its place of effective management, the place where it is incorporated or otherwise constituted and any other relevant factors. In the absence of such agreement, such person shall not be entitled to any relief or exemption from tax provided by this Convention except to the extent and in such manner as may be agreed upon by the competent authorities of the Contracting States.

Beskrivning av artikeln

Artikeln har fått denna lydelse genom den uppdatering av modellavtalet som antogs av OECD den 21 november 2017 då punkterna 1 och 3 ändrades. När det gäller den tidigare lydelsen, se årsutgåva 2017 av Rättslig vägledning.

Punkt 1 – Hemvistbegreppets betydelse

I artikel 4 punkt 1 definieras uttrycket person med hemvist i en avtalsslutande stat (“resident of a Contracting State”). Begreppet hemvist är av fundamental betydelse vid tillämpningen av skatteavtal och fyller två olika funktioner.

För det första avgränsar det avtalets tillämpningsområde tillsammans med artikel 1 som anger att avtalet är tillämpligt endast på personer som har hemvist i den ena eller båda de avtalsslutande staterna.

För det andra ligger det till grund för hur dubbelbeskattning ska undanröjas när en person är skattskyldig för samma inkomst i båda staterna. Skattskyldigheten kan grunda sig på bosättning eller liknande omständighet i båda staterna. Det kan också vara så att personen är skattskyldig i den ena staten på grund av bosättning eller liknande omständighet och i den andra staten på grund av att inkomsten härrör därifrån eller att förmögenheten är belägen där.

Villkor för att ha hemvist i en avtalsstat

Artikel 4 punkt 1 innefattar två villkor som ska vara uppfyllda för att en person ska ha hemvist i en viss avtalsslutande stat. Personen ska vara skattskyldig (”liable to tax”) i denna stat och skattskyldigheten ska grunda sig på domicil, bosättning, plats för företagsledning eller annan liknande omständighet (”domicile, residence, place of management or any other criterion of a similar nature”). I vissa svenska avtal används ordet hemvist i stället för domicil.

Hemvist är inte detsamma som obegränsat skattskyldig

Frågan om en person har hemvist i Sverige eller i den andra staten enligt ett skatteavtal får inte sammanblandas med frågan om personen är obegränsat skattskyldig i Sverige enligt IL. Den senare bedöms uteslutande enligt IL och påverkas således inte av hemvistartikeln i ett skatteavtal. Den som har bedömts vara obegränsat skattskyldig enligt IL fortsätter att vara det även om personen vid tillämpningen av ett skatteavtal ska anses ha hemvist i den andra staten. Personen beskattas enligt samma regler som andra obegränsat skattskyldiga, i den mån Sverige har beskattningsrätt till de aktuella inkomsterna enligt avtalet (RÅ 1996 ref. 38).

Skattskyldig på grund av domicil etc.

För att en person ska ha hemvist i en viss avtalsslutande stat krävs att personen är skattskyldig i denna stat på grund av domicil, bosättning, plats för företagsledning eller annan liknande omständighet. I vissa svenska avtal används ordet hemvist i stället för domicil. Även staten, politiska underavdelningar samt lokala myndigheter är en person med hemvist i en avtalsslutande stat (artikel 4 punkt 1).

Att en fysisk eller juridisk person är skattskyldig i en stat för inkomst från en källa i denna stat eller för förmögenhet belägen där innebär inte att personen har hemvist i den staten (artikel 4 punkt 1 andra meningen). För Sveriges del innebär detta att endast en fysisk eller juridisk person som är obegränsat skattskyldig här på någon av de grunder som anges i 3 kap. 3 eller 4 § IL respektive 6 kap. 3 § IL kan ha hemvist här enligt ett skatteavtal. Eftersom det endast är svenska juridiska personer som är obegränsat skattskyldiga här är det endast svenska juridiska personer som kan ha hemvist i Sverige. Svenska värdepappersfonder och specialfonder behandlas särskilt nedan.

Vad som nu sagts gäller på motsvarande sätt i den andra staten, det vill säga endast en person som är skattskyldig där på grund av domicil etc. kan ha hemvist i den staten enligt avtalet. Om en person under en och samma tidsperiod bedöms ha hemvist enligt artikel 4 punkt 1 i båda avtalsslutande stater måste en hemviststat fastställas enligt artikel 4 punkt 2 eller 3, se nedan under Dubbel hemvist – fysisk person och Dubbel hemvist – juridisk person.

Skattskyldigheten kan ändras under året

En persons skattskyldighet enligt intern rätt i de avtalsslutande staterna kan ändras under ett beskattningsår. Som en följd av detta kan en person ha hemvist enligt ett skatteavtal i den ena staten en del av året och i den andra staten (eller inte i någon av staterna) en annan del av året.

Skattskyldigheten begränsad av speciallagstiftning

Det kan vara oklart om kravet på skattskyldighet i artikel 4 punkt 1 är uppfyllt när en person i princip är skattskyldig på grund av domicil etc. i en avtalsslutande stat men är helt eller delvis skattebefriad enligt speciallagstiftning i den staten. Frågan behandlas i punkterna 8.11 och 8.12 i OECD:s kommentarer till artikel 4. Där nämns som exempel välgörenhets- och andra organisationer som kan vara undantagna från skattskyldighet, men endast om de uppfyller alla de krav för undantagande som anges i skattelagarna. De flesta stater anser att denna typ av organisationer är personer med hemvist enligt skatteavtal, men det finns stater som anser att de inte är skattskyldiga (”liable to tax”) om de är undantagna från skattskyldighet enligt intern lagstiftning. Dessa stater kan anse att organisationerna inte är personer med hemvist enligt skatteavtal om det inte är särskilt reglerat i avtalet. Stater som har denna åsikt kan ta upp frågan vid sina bilaterala avtalsförhandlingar.

Erkända pensionsfonder (”recognised pension funds”) kan enligt artikel 4 punkt 1 ha hemvist i en avtalsslutande stat. Frågor med anledning av detta behandlas i kommentarspunkterna 8.6 - 8.10. Svenska värdepappersfonder och specialfonder behandlas särskilt nedan.

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en person som var skattskyldig i Storbritannien på grund av bosättning där också hade hemvist i Storbritannien enligt skatteavtalet. Detta trots att personen i fråga om kapitalvinst på utländska aktier endast var skattskyldig för vinst som överfördes dit. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen hindrade inte begränsningen av skattskyldigheten att personen hade hemvist i Storbritannien enligt avtalet (RÅ 1987 ref. 162).

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att ett luxemburgskt fondbolag hade hemvist i Luxemburg enligt skatteavtalet. Bolaget var obegränsat skattskyldigt i Luxemburg men var på grund av speciella omständigheter befriat från annan skatt än en engångsskatt vid bolagsbildningen och en årlig skatt på förmögenhet. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen var det tillräckligt att bolaget hade en sådan anknytning till Luxemburg som normalt medför obegränsad skattskyldighet till bolagsskatt. Domstolen framhöll att den skattebefrielse som medges enligt speciallagstiftning ofta inte är ovillkorlig utan är beroende av att vissa villkor är uppfyllda. Det skulle medföra problem vid avtalstillämpningen om skattebefrielsen var beroende av om personen från tid till annan uppfyllde sådana villkor. Om det uppställdes ett krav på faktisk beskattning skulle det enligt domstolen också leda till frågan om det räcker med att obegränsad skattskyldighet föreligger eller om det också krävs en viss höjd på skatteuttaget (RÅ 1996 ref. 84).

I propositioner till senare tids skatteavtal förordas en mer restriktiv tillämpning av begreppet ”skattskyldig” i artikel 4 punkt 1 än den Högsta förvaltningsdomstolen gjorde i RÅ 1996 ref. 84. I propositionen till 1996 års nordiska skatteavtal sägs till exempel att den skattskyldighet som avses inte är någon formell eller symbolisk skattskyldighet. Personen ska i princip vara skyldig att erlägga skatt enligt de reguljära inkomstskattetabeller som normalt tillämpas för personer hemmahörande i staten för de olika inkomster denne uppbär. Det är enligt propositionen inte tillräckligt att personen endast har en sådan anknytning till hemviststaten som normalt medför obegränsad skattskyldighet till bolagsskatt (prop. 1996/97:44 s. 49). Motsvarande förklaring finns även i exempelvis propositionen till skatteavtalet mellan Sverige och Polen (prop. 2004/05:121 s. 42).

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt om en norsk stiftelse var skattskyldig i den mening som avses i artikel 4 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet. Stiftelsen bedrev undervisnings- och förlagsverksamhet. Den var ett skattesubjekt i Norge men var skattebefriad för undervisningsverksamheten och en mindre del av förlagsverksamheten. Domstolen framhöll att enligt artikel 10 punkt 7 i avtalet kan de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna komma överens om att en viss institution, vilken i hemviststaten är undantagen från skatt på utdelning, i en annan avtalsslutande stat ska vara befriad från skatt på utdelning från bolag i denna andra stat. Denna bestämmelse visade enligt domstolen tydligt att det förhållandet att en stiftelse åtnjuter undantag från skattskyldighet inte utgör något hinder för att den ska anses ha hemvist i en av staterna (RÅ 2004 ref. 29).

Sammanfattningsvis framgår det av Högsta förvaltningsdomstolens domar att en person, som i princip är skattskyldig på grund av domicil etc. i en avtalsslutande stat, kan vara skattskyldig i denna stat i den mening som avses i artikel 4 punkt 1 även om personen är skattebefriad för en stor del av sina inkomster enligt speciallagstiftning i den staten.

Svenska värdepappersfonder och specialfonder

OECD:s modellavtal med kommentarer tar inte upp situationen att en person inte under några omständigheter är skattskyldig för några inkomster.

Svenska värdepappersfonder och specialfonder är civilrättsligt inte juridiska personer men IL:s bestämmelser om juridiska personer ska tillämpas på dem (2 kap. 3 § andra stycket IL). Som svenska juridiska personer är de obegränsat skattskyldiga och därmed skattskyldiga för alla sina inkomster i Sverige och från utlandet (6 kap. 3 och 4 §§ IL). Svenska värdepappersfonder och specialfonder är emellertid från och med den 1 januari 2012 inte längre skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden (6 kap. 5 § IL). De är inte heller skattskyldiga till någon annan skatt som är att jämställa med inkomstskatt.

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en svensk värdepappersfond har skatterättslig hemvist i Sverige vid tillämpning av skatteavtal, trots att den inte är föremål för någon beskattning här (HFD 2016 ref. 25).

Skatteverket anser att en svensk värdepappersfond eller specialfond har hemvist i Sverige enligt skatteavtal om det inte uttryckligen framgår av ett specifikt skatteavtal att sådana fonder är undantagna från avtalets tillämpning. Det gäller även om det anges i förarbetsuttalanden till skatteavtalet att den skattskyldighet som avses i avtalet inte är någon formell eller symbolisk skattskyldighet utan i princip ska innebära en skyldighet att erlägga skatt enligt de inkomstskattetabeller som normalt tillämpas för personer som är obegränsat skattskyldiga. Genom att fonden har hemvist i Sverige är den också ett bolag med hemvist i Sverige vid tillämpningen av en utdelningsartikel som är utformad i enlighet med OECD:s modellavtal. Utdelning från en sådan svensk fond till en mottagare med hemvist i den andra avtalsslutande staten omfattas då av utdelningsartikeln i skatteavtalet och får beskattas i Sverige men bara med den procentsats som anges i avtalet.

AP-fonderna

Eftersom AP-fonderna är en del av den svenska staten har de hemvist här i landet enligt artikel 4 punkt 1 i modellavtalet.

Bolag befriade från skatt på utländska inkomster (conduit-bolag)

Utlandskontrollerade bolag, som i den stat där de hör hemma är undantagna från skatt på inkomster från utlandet enligt lagstiftning med syfte att attrahera så kallade conduit-bolag, faller utanför definitionen av person med hemvist i en avtalsslutande stat (punkt 8.2 i OECD:s kommentar till artikel 4).

Hemvist när flera avtal berörs

En person kan vara obegränsat skattskyldig i flera stater samtidigt. Om berörda stater har ingått skatteavtal med varandra kan dock bara en av dem vara personens hemviststat i skatteavtalens mening. När en person anses ha hemvist i den ena avtalsslutande staten enligt artikel 4 punkt 2 i ett skatteavtal kan den andra staten inte heller anses som personens hemviststat enligt något annat skatteavtal som denna stat har ingått. Detta illustreras i exemplen nedan, där det förutsätts att hemvistartikeln överensstämmer med modellavtalet.

Exempel 1 – Fysisk person är obegränsat skattskyldig i två stater

En person har utvandrat från Sverige till stat X och har under bosättningstiden i X vistats och arbetat en tid i stat Y i privat tjänst. Sverige har skatteavtal med både X och Y. Personen är obegränsat skattskyldig enligt intern rätt i Sverige (på grund av väsentlig anknytning) och i X (på grund av bosättning) men inte i Y. Personen har därför hemvist i både Sverige och X enligt artikel 4 punkt 1 i avtalet mellan Sverige och X. Vid tillämpningen av artikel 4 punkt 2 i detta avtal fastställs att hen ska anses ha hemvist i X. X är ”vinnande stat” i hemvistfrågan medan Sverige är ”förlorande stat”.

Sverige får i denna situation endast beskatta personen som källstat enligt skatteavtalet med X. Personen ska inte heller anses ha hemvist i Sverige enligt avtalet mellan Sverige och Y (tredje stat). Personen är visserligen obegränsat skattskyldig i Sverige enligt intern svensk rätt, men skattskyldigheten är kraftigt begränsad till följd av att hen har hemvist i X enligt skatteavtalet mellan Sverige och X. Denna situation omfattas av modellavtalets artikel 4 punkt 1 andra meningen, se punkt 8.2 andra meningen i OECD:s kommentar till artikel 4).

Då personen i detta exempel inte är obegränsat skattskyldig i Y har hen inte heller hemvist i Y enligt avtalet mellan Sverige och Y. Detta avtal är därför inte tillämpligt (jfr artikel 1).

Exempel 2 – Fysisk person är obegränsat skattskyldig i tre stater

Omständigheterna är som i exempel 1 förutom att personen vistas så mycket i Y att hen är obegränsat skattskyldig även där. Liksom i exempel 1 förutsätts att personen har ansetts ha hemvist i X enligt artikel 4 punkt 2 i skatteavtalet mellan Sverige och X.

Om det finns ett skatteavtal mellan X och Y, enligt vilket X är hemviststat enligt artikel 4 punkt 2, kan Y inte vara hemviststat enligt avtalet mellan Sverige och Y. Detta eftersom personens skattskyldighet i Y på grund av avtalet mellan X och Y är begränsad på ett sådant sätt som avses i artikel 4 punkt 1 andra meningen. Inte heller Sverige kan vara hemviststat enligt avtalet mellan Sverige och Y eftersom personens skattskyldighet i Sverige är begränsad på grund av avtalet mellan Sverige och X. Därmed har personen varken hemvist i Sverige eller Y enligt avtalet mellan dessa. Detta avtal är därför inte tillämpligt (jfr artikel 1).

Exempel 3 – Juridisk person

Ett svenskt aktiebolag har flyttat sin verkliga ledning till stat X men har utdelningsinkomster (ej på näringsbetingade andelar) från stat Y. Enligt intern rätt i X är bolaget skattskyldigt där då den verkliga ledningen finns där. Bolaget är samtidigt obegränsat skattskyldigt i Sverige då det är en registrerad svensk juridisk person. Bolaget har därför hemvist både i Sverige och i X enligt artikel 4 punkt 1 i avtalet mellan länderna. Vid tillämpningen av artikel 4 punkt 3 fastställs bolagets hemvist genom en ömsesidig överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i Sverige och X.

Delägarbeskattade juridiska personer

Eftersom hemvist i en avtalsslutande stat enligt artikel 4 punkt 1 förutsätter skattskyldighet i den staten på grund av domicil etc. är skatteavtal normalt inte tillämpliga på delägarbeskattade juridiska personer, exempelvis svenska handelsbolag. En sådan person är inte ett skattesubjekt och är därmed inte skattskyldig i den stat där den hör hemma.

Inkomst genom en delägarbeskattad person som uppbärs av en person med hemvist i en avtalsslutande stat anses dock som inkomst som uppbärs av en person med hemvist i en avtalsslutande stat till den del inkomsten beskattas hos denne (artikel 1 punkt 2). Bestämmelsen tillkom vid 2017 års uppdatering av modellavtalet och behandlas i punkterna 2 - 16 i kommentaren till artikeln.

Läs mer om skatteavtal och delägarbeskattade personer på sidan När är skatteavtal tillämpliga?

Punkt 2 – Dubbel hemvist för fysisk person

Om en fysisk person är skattskyldig på grund av domicil etc. i båda avtalsslutande staterna har personen hemvist i båda staterna enligt artikel 4 punkt 1, så kallad dubbel hemvist. Vilken av staterna som ska utgöra hemviststat vid tillämpning av avtalet ska då avgöras enligt artikel 4 punkt 2.

Hemvisten kan ändras under året

De omständigheter som avses i bestämmelsen kan ändras under ett beskattningsår och som en följd av detta kan en person ha hemvist enligt avtalet i den ena staten en del av året och i den andra staten en annan del av året.

Kriterierna ska bedömas ett i taget

De kriterier som anges i artikel 4 punkt 2 ska bedömas ett i taget. Om ett kriterium utpekar den ena staten som hemviststat ska man inte gå vidare till nästa. Om personen exempelvis har en bostad som stadigvarande står till hans eller hennes förfogande (”permanent home”, punkt 2 a första meningen) endast i den ena staten, ska denna stat utgöra hemviststat. Man ska då inte gå vidare och bedöma centrum för levnadsintressena (”centre of vital interests”, punkt 2 a andra meningen).

Vid bedömningen av i vilket stat en person har centrum för levnadsintressena ska bedömas till vilken av staterna dennes personliga och ekonomiska anknytning är starkast. I OECD:s kommentar till artikel 4 sägs inte att den personliga anknytningen väger tyngre än den ekonomiska anknytningen eller tvärtom. I punkt 15 i kommentaren uttalas följande: Om den fysiska personen har en bostad som stadigvarande står till hans förfogande i båda avtalsslutande staterna, är det nödvändigt att se till de faktiska förhållandena för att utröna med vilken av staterna hans personliga och ekonomiska förbindelser är starkast. Man skall sålunda beakta hans familjeförhållanden och sociala anknytning, hans yrkesverksamhet, hans politiska, kulturella och övriga verksamheter, platsen för hans affärsverksamhet, den plats varifrån han förvaltar sin egendom, o.s.v. Förhållandena måste undersökas i sin helhet men det är dock uppenbart att överväganden som grundar sig på den fysiska personens personliga handlande särskilt måste uppmärksammas. Om en person som har en bostad i en stat inrättar en annan bostad i den andra staten men behåller den första, kan det förhållandet att han behåller den första bostaden i den miljö där han alltid har levat, där han har arbetat och där han har sin familj och sina ägodelar, tillsammans med andra omständigheter, bidra till att visa att han har behållit sitt centrum för levnadsintressena i den förstnämnda staten.

Bedömningen av centrum för levnadsintressena i rättspraxis är till sin natur beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Rättspraxis ger inte stöd för några generella slutsatser om vilka omständigheter som väger tyngst.

Punkt 3 – Dubbel hemvist för juridisk person

Om en annan person än en fysisk person har dubbel hemvist enligt artikel 4 punkt 1 ska enligt punkt 3 de avtalsslutande staternas behöriga myndigheter eftersträva att avgöra i vilken stat personen ska anses ha hemvist genom ömsesidig överenskommelse. I frånvaron av sådan överenskommelse ska personen inte åtnjuta förmåner enligt avtalet i vidare mån än de behöriga myndigheterna kommer överens om.

En utländsk juridisk person kan aldrig få hemvist i Sverige enligt artikel 4 punkt 1 eftersom en sådan alltid är begränsat skattskyldig (6 kap. 7 § IL). Därmed kan en utländsk juridisk person inte heller få hemvist i Sverige enligt artikel 4 punkt 3.

Avvikelser i svenska skatteavtal

Artikel 4 i modellavtalet har fått nuvarande lydelse genom den uppdatering som antogs av OECD den 21 november 2017. Bestämmelser i svenska skatteavtal kan avvika från denna lydelse för att de grundar sig på en äldre lydelse av modellavtalet. De kan också avsiktligt ha utformats på ett annat sätt än i modellavtalet.

Delägarbeskattade juridiska personer

Efter 2017 års uppdatering av modellavtalet finns en bestämmelse i artikel 1 punkt 2 om delägarbeskattade juridiska personer. Den har inte någon motsvarighet i de flesta svenska skatteavtal.

Vissa svenska skatteavtal har dock en särskild bestämmelse om hemvist som tar sikte på handelsbolag och delägarbeskattade utländska juridiska personer. Den är olika utformad i olika avtal. Den finns oftast i artikel 4, som i det nordiska skatteavtalet och avtalet med Belgien, men i exempelvis avtalet med Amerikas Förenta Stater finns den i artikel 1 punkt 6.

Läs mer om skatteavtal och delägarbeskattade personer på sidan När är skatteavtal tillämpliga?

Punkt 1

När det gäller stater som beskattar endast inkomster med källa där måste hemvistartikeln ges en annorlunda utformning för att personer bosatta i den staten inte ska hamna utanför avtalets tillämpningsområde. Se exempelvis artikel 4 punkt 1 i skatteavtalet med Bolivia. Även när det gäller stater som beskattar personer på grund av medborgarskap krävs en särskild bestämmelse för att avtalet ska omfatta personer som är medborgare i men inte har domicil etc. i den staten. Se exempelvis artikel 4 punkt 1 i skatteavtalet med Amerikas Förenta Stater.

Punkt 2

Frågan om dubbel hemvist för fysiska personer löses på annat sätt i vissa skatteavtal. Exempelvis anges i artikel IV punkt 3 i skatteavtalet med Spanien att hemviststaten vid dubbel hemvist i vissa fall ska fastställas genom överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna. Se vidare Skatteverkets ställningstagande Tillämpning av artikel IV punkt 3 i skatteavtalet med Spanien.

Punkt 3

Frågan om dubbel hemvist för juridiska personer löses på annat sätt i vissa skatteavtal. Exempelvis ska enligt avtalet med Amerikas Förenta Stater ett bolag anses ha hemvist i den stat enligt vars lagstiftning det bildats. För annan juridisk person än bolag ska hemvisten fastställas genom ömsesidig överenskommelse (artikel 4 punkt 3 respektive 4).

Hemvistintyg

Beskattningsmyndigheten i en stat kan utfärda ett hemvistintyg till hjälp för bedömningen av i vilken stat en person har hemvist enligt ett skatteavtal. Intyget visar att personen har hemvist enligt artikel 4 punkt 1 i den stat som har utfärdat det. Både en fysisk och en juridisk person kan dock ha hemvist enligt artikel 4 punkt 1 i båda avtalsslutande stater, så kallad dubbel hemvist. I en sådan situation räcker det inte med ett hemvistintyg utan en bedömning måste göras av var personen har hemvist enligt artikel 4 punkt 2 eller punkt 3 eftersom hemvist enligt ett skatteavtal kan finnas i endast en av de avtalsslutande staterna.