Rättegångskostnader

Reglerna för dispositiva tvistemål gäller

I konkursmål är rättegångsbalkens regler för rättegångskostnader i dispositiva tvistemål tillämpliga (2 kap. 23 § KonkL). Dessa innebär att den som förlorat målet i regel ska ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 1 § RB). Även den som vinner ett konkursmål kan under vissa omständigheter bli tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 3 § RB). När ett mål skrivs av på grund av att en part har återkallat sin talan ska den som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskostnader om inte särskilda omständigheter motiverar att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt (18  kap. 5 § första stycket andra meningen RB ).

När statens talan ogillas

När statens talan ogillas är huvudregeln att staten ska betala de rättegångskostnader som uppstått. Men det finns situationer där domstolen kan göra en annan bedömning.

Onödig rättegång

Om en vinnande part genom fel eller försummelse av särskilt slag gjort sig skyldig till en onödig rättegång kan den situationen uppstå att den vinnande parten inte får sina rättegångskostnader täckta av motparten. Det kan till och med bli så att vinnaren måste betala motpartens kostnader (18 kap. 3 § första stycket RB).

Sen betalning

Ett typfall av ”onödig rättegång” är när en gäldenär betalar konkursfordran alltför sent. I ett rättsfall hade hovrätten inte fått kännedom om att betalning skett vid tidpunkten för konkursansökningens prövning. Gäldenären kom därför att försättas i konkurs. Högsta domstolen ansåg att en gäldenär som betalade konkursfordran först omedelbart före hovrättens konkursbeslut och till följd av detta fick konkursbeslutet upphävt av Högsta domstolen hade gjort sig skyldig till en onödig rättegång vid både tingsrätten och hovrätten. Gäldenären förpliktades att betala motpartens rättegångskostnader i underinstanserna. I Högsta domstolen fick parterna ”med hänsyn till omständigheterna” bära sina egna rättegångskostnader.(NJA 1982 s. 366).

I ett annat rättsfall hade ett bolag först efter konkursbeslutet lämnat in deklarationer som undanröjde de skönsmässigt uppskattade beloppen. Bolaget hade även betalat en del av den kvarvarande konkursfordran. Konkursbeslutet upphävdes, men bolaget fick ändå stå för sina egna rättegångskostnader eftersom Högsta domstolen ansåg att rättegången orsakats av bolagets försummelse (NJA 2004 N 27). Samma bedömning gjordes i NJA 2005 N 25.

Underlåtenhet att lämna in utredning

Även underlåtenhet att lägga fram utredningsmaterial i ett konkursmål kan i vissa fall leda till att den vinnande parten anses ha orsakat en onödig rättegång (NJA 2004 s. 586). I detta fall hade gäldenären haft möjlighet att redan innan tingsrätten försatte bolaget i konkurs lägga fram utredning till styrkande av sin solvens, som väsentligen motsvarade det material som åberopades först i hovrätten. Staten hade inget att invända mot att konkursen upphävdes av hovrätten, men yrkade att hovrätten skulle förordna att vardera parten skulle bära sina kostnader i hovrätten. Högsta domstolen ansåg att det fick förutsättas att gäldenären inte skulle ha försatts i konkurs om gäldenären åberopat materialet redan i tingsrätten och förordnade att bolaget skulle betala sina egna rättegångskostnader i hovrätten.

I ett annat fall hade gäldenären vare sig vid tingsrätten eller vid hovrätten medverkat till att få fram de uppgifter som hovrättens beslut om att upphäva konkursen vilade på. Bolaget ansågs ha orsakat en onödig rättegång i hovrätten och fick därför stå för sina egna rättegångskostnader (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan – rättegångskostnader efter upphävd konkurs).

Även när kallelse till konkursförhandling i tingsrätten har skett genom kungörelsedelgivning kan gäldenären anses ha orsakat en onödig rättegång. Så var fallet när gäldenären efter kungörelsedelgivning uteblev från förhandlingen i tingsrätten och utredningen som motbevisade insolvenspresumtionen åberopades först i hovrätten. Gäldenären ansågs ha orsakat en onödig rättegång i hovrätten och fick betala sina egna rättegångskostnader (NJA 2022 s. 173).

När statens talan återkallas

I konkursmål är det inte ovanligt att sökanden återkallar sin ansökan på den grunden att sökanden har fått betalt, att en uppgörelse har träffats med gäldenären eller att konkursfordran av annan anledning har fallit bort.

Huvudregel: den som återkallar ska ersätta motpartens kostnader

Om Skatteverket återkallar konkursansökan är huvudregeln att staten ska betala motpartens rättegångskostnader. Om det finns särskilda omständigheter kan domstolen göra en annan bedömning (18 kap. 5 § andra stycket RB). Huvudregeln innebär också att en borgenär inte har rätt till ersättning för sin egen rättegångskostnad när hen återkallar sin konkursansökan (NJA 2016 s. 1169 och NJA 2017 s. 1135).

Undantag: särskilda omständigheter

Enligt förarbetena till rättegångsbalken kan en omständighet som motiverar att ersättningsskyldigheten inte bedöms enligt huvudregeln vara att talan har återkallats efter att svaranden har fullgjort det aktuella anspråket. En kärande som återkallar sin talan av denna anledning bör normalt få ersättning för sina rättegångskostnader (NJA II 1943 s. 231).

En annan sådan särskild omständighet kan vara att det inte längre finns något syfte för käranden att hålla fast vid sin talan och det kan antas att hens talan skulle ha bifallits (NJA II 1943 s. 231). I linje med detta finns det skäl att enligt grunderna för 18 kap. 3 § andra stycket RB låta vardera parten stå för sina egna rättegångskostnader när en återkallelse har skett därför att käranden fått reda på ett förhållande som käranden inte hade haft anledning att känna till redan före rättegången (NJA 1962 s. 658).

Betalning av konkursfordran

Även om en konkursansökan i praktiken ofta fungerar som ett påtryckningsmedel för att få betalt för en fordran, är förfarandet inte avsett att tjäna som ett hjälpmedel för att driva in fordringar. Syftet med konkursförfarandet är i stället att, i samtliga borgenärers intresse, genom tvång avveckla en insolvent gäldenär och omvandla tillgångarna till utdelningsbara medel.

Utgångspunkten är därmed, i enlighet huvudregeln, att borgenären inte har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader om borgenären återkallar en konkursansökan efter att gäldenären betalat konkursfordran. Detta gäller dock endast om det inte finns särskilda omständigheter att frångå huvudregeln.

Rättsfall: särskilda omständigheter att frångå huvudregeln vid återkallelse av konkursansökan efter betalning

I ett rättsfall betalade gäldenären konkursfordran utan att göra några sakliga invändningar. Gäldenären påstod varken före eller i samband med betalningen att hen inte var på obestånd, eller att konkursfordran inte var klar eller inte förfallen till betalning. Högsta domstolen ansåg att det därmed fanns särskilda omständigheter att frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB och beslutade att gäldenären skulle ersätta borgenärens rättegångskostnader (NJA 2016 s. 1169).

Nedsättning av konkursfordran

Det är ganska vanligt att statens konkursfordran sätts ned eller helt faller bort på grund av att gäldenären begär omprövning eller överklagar skattefordran.

Det finns en skyldighet för gäldenären att lämna skattedeklarationer inom viss tid och på visst sätt. Om hen inte deklarerar ska Skatteverket bestämma skatten eller underlaget för skatten till vad som framstår som skäligt (skönsbeskattning). Detsamma gäller när en deklaration visserligen har lämnats, men det finns brister i den eller i underlaget till deklarationen, och skatten därför inte kan beräknas på ett säkert sätt.

I vissa fall har gäldenären alltså skönsbeskattats på grund av att gäldenären inte har lämnat sin deklaration. Först efter att Skatteverket har lämnat in konkursansökan till tingsrätten, lämnar gäldenären sin deklaration. Detta kan medföra att skattefordran sätts ned eller helt faller bort.

I andra fall har gäldenären deklarerat innan konkursansökan gjordes, men efter att ansökan lämnats in har gäldenären begärt omprövning eller överklagat beskattningen. Detta kan medföra att skattefordran sätts ned eller helt faller bort.

Frågan är hur rättegångskostnaderna ska bedömas i dessa olika situationer? Finns det anledning att göra någon skillnad mellan ”den aktiva” gäldenär som fullgör sin deklarationsskyldighet innan konkursansökan lämnas in och ”den passiva” gäldenären som inte deklarerar innan konkursansökan?

Gäldenären har inte deklarerat innan konkursansökan

Högsta domstolen har klargjort att Skatteverket kan få ersättning av motparten för sina rättegångskostnader när gäldenären inte deklarerar i rätt tid och ordning. I rättsfallet prövade Högsta domstolen frågan om en gäldenär, som inte har lämnat in deklaration enligt skatteförfarandelagen, är skyldig att ersätta kostnaden för en konkursansökan som återkallas efter det att gäldenären fullgjort sin deklarationsskyldighet. Gäldenären hade trots upprepade påminnelser låtit bli att deklarera. Att Skatteverket efter resultatlös verkställighet ansökte om att gäldenären skulle försättas i konkurs var därmed befogat enligt Högsta domstolen. Det var först efter det att en konkursansökan hade lämnats in som gäldenären lämnade in deklarationer och begärde omprövning av skattebesluten. Detta ledde till att skattebesluten ändrades och eftersom det inte längre fanns några skatteskulder så återkallade Skatteverket sin konkursansökan. Högsta domstolen fann mot denna bakgrund skäl att göra undantag från huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB på så sätt att Skatteverket fick ersättning för sin rättegångskostnad (NJA 2017 s. 1135).

Gäldenären har deklarerat innan konkursansökan

Högsta domstolens prövning i NJA 2017 s. 1135 är tydligt avgränsad till att avse en gäldenär som inte har deklarerat innan statens konkursansökan och därefter begär omprövning av skattebeslutet. Men i de fall då deklarationsskyldigheten har fullgjorts, men gäldenären kommer in med nytt underlag i skattefrågan efter att ansökan har lämnats in, så saknas det praxis från Högsta domstolen.

I ett mål om betalningsföreläggande har Högsta domstolen ansett att en kärande skulle betala motpartens rättegångskostnader vid en återkallelse av talan trots att svaranden, i enlighet med sina processuella rättigheter, gjorde en befogad invändning mot kravet först långt efter det att domstolsprocessen inletts. Det var ostridigt att invändningen hade kunnat framställas tidigare (NJA 1976 s. 360). När det gäller konkursmål ska en konkursansökan prövas vid en konkursförhandling inom två veckor från det att ansökan kom in till tingsrätten (2 kap. 16 § KonkL). Gäldenären har inte någon skyldighet att invända mot en konkursfordran innan dess. Viss ledning bör kunna hämtas från NJA 1976 s. 360 även när det gäller kostnadsansvaret i konkursmål.

Om en gäldenär har lämnat deklarationer innan statens konkursansökan, och därefter begär omprövning av skattebeslutet som medför att skattefordran faller bort så torde en återkallelse av konkursansökan få bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Om Skatteverket återkallar konkursansökan på grund av att utgången i skattemålet anses oviss eller att fordran har fallit bort får verket alltså stå för motpartens eventuella rättegångskostnader (se Skatteverkets rättsfallskommentar Rättegångskostnader vid återkallelse av konkursansökan). I detta hovrättsärende hade gäldenären deklarerat innan konkursansökan lämnades in. Skatteverket återkallade konkursansökan sedan gäldenären kommit in med komplettering i skatteärendet. Resultatet blev att gäldenären fick anstånd med betalning av hela skulden och konkursansökan återkallades. Hovrätten anförde:

Av Skatteverkets uppgifter framgår även att det under Skatteverkets handläggning är vanligt förekommande att skattebetalare förhåller sig passiva och att Skatteverket får kontakt med skattebetalaren först efter att ansökan om konkurs getts in till tingsrätten. Att NN i detta skede överklagat skattebesluten under åberopande av nya uppgifter kan därför inte ha kommit som någon överraskning för Skatteverket. Inte heller kan den omständigheten att NN överklagat skattebesluten först sedan Skatteverket vid tingsrätten ansökt om att hon ska försättas i konkurs anses utgöra sådan särskild omständighet som bör leda till att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Skatteverket fick betala gäldenärens rättegångskostnader med ett jämkat belopp. Samma synsätt bör tillämpas om återkallelsen beror på att Skatteverket har ändrat sin bedömning av skattefrågan på oförändrat underlag. Det senare förekommer mycket sällan.

Visserligen har en annan hovrätt ansett att ett bolag skulle svara för sina rättegångskostnader när staten återkallade en konkursansökan efter det att bolaget vidtagit åtgärder för att undanröja konkursfordran (se HovR ÖN 2008-03-18, mål nr Ö 187-07). Efter att staten lämnat in konkursansökan kom bolaget in med underlag för omprövning av skattebeslutet. Hovrätten konstaterade att bolaget vid tiden för konkursansökan inte vidtagit åtgärder för att undanröja konkursansökningsfordringen. Staten hade därför haft fog för att ansöka om konkurs. Eftersom kostnaderna delvis måste anses förorsakade av bolagets försummelse att inte lämna Skatteverket ett tillfredställande underlag för beslut i skatteärendet beslutade hovrätten att bolaget skulle svara för sina kostnader i hovrätten.

I avsaknad av vägledande praxis från Högsta domstolen i ett konkursärende får rättsläget anses oklart.

Rättsfall: särskilda omständigheter att frångå huvudregeln vid återkallelse av konkursansökan efter det att gäldenären vidtagit verksamma åtgärder

Gäldenären avregistrerade sig för momsverksamhet och uppvisade ett anställningskontrakt först efter det att en konkursansökan lämnats in. Hovrätten ansåg att det förelåg sådana särskilda omständigheter, som motiverar ett avsteg från huvudregeln i 18 kap. 5 § RB, när motparten först efter att konkursansökan lämnats in vidtog åtgärder som ledde till att skatteskulden i stället kunde drivas in genom löneutmätning. Skatteverket var därför berättigat till ersättning för sina rättegångskostnader (Göta HovR, 2021-05-24 i mål nr. Ö 719-21).

Gäldenären har styrkt sin solvens

En återkallelse av konkursansökan som sker efter att en gäldenär anses ha styrkt sin solvens får normalt bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Skatteverket riskerar alltså i sådant fall att behöva stå för motpartens rättegångskostnader.

Vad kan utgöra rättegångskostnad?

Det händer att gäldenären uppger att man haft ett omfattande arbete med anledning av statens konkursansökan och att man därför yrkar ersättning med höga belopp. Den avgörande frågan torde vara om arbetet har varit skäligen påkallat för att tillvarata gäldenärens rätt (RH 44:83).

Innan Skatteverket vitsordar motpartens yrkande om ersättning för ombudskostnader bör Skatteverket granska om arbetet i huvudsak avsett den skattefordran som grundade ansökan, t.ex. arbete med upprättande av deklarationer och andra kontakter med Skatteverket i skattefrågan. Anledningen är att detta inte borde utgöra sådana rättegångskostnader som gäldenären kan yrka ersättning för i själva konkursmålet. Det saknas vägledande praxis på området.

Konkurskostnader vid upphävd konkurs

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs ska egendomen i boet återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig (2 kap. 25 § KonkL). Denna bestämmelse har varit föremål för omfattande praxis och diskussioner.

Rättsfall: grovt rättegångsfel

I vissa fall kan gäldenären undvika att betala konkurskostnaderna vid ett framgångsrikt överklagande. I ett avgörande fann Högsta domstolen att konkurskostnaderna inte skulle betalas av boet då konkursbeslutet undanröjts av högre rätt på grund av att konkursdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. I detta mål hade gäldenären inte kallats till konkursförhandlingen på ett korrekt sätt (NJA 1998 s. 214). Det är oklart om det är staten i egenskap av borgenär eller i någon annan egenskap (t.ex. domstolen) som skulle stå för konkurskostnaderna. Man kan troligen utgå från att staten skulle ha kostnadsansvaret även om det varit fråga om ett konkursmål mellan två enskilda parter. Detta eftersom det var fråga om ett grovt rättegångsfel som begåtts utan någon parts medverkan och det är därför en naturlig följd att de onödiga kostnaderna får bäras av staten.

Gäldenärens agerande

Sökanden ska ersätta gäldenären för sådana konkurskostnader som inte beror på gäldenärens eget agerande. Har gäldenären t.ex. åberopat en ny omständighet eller ett nytt bevis först i hovrätten blir inte sökanden ersättningsskyldig (17 kap. 3 § andra stycket KonkL).

Statens konkursfordran är ibland föremål för skatteprocess, eller har åtminstone inte vunnit laga kraft, när konkursansökan lämnas in och gäldenären försätts i konkurs. Det händer därför att konkursbeslut upphävs på grund av att statens konkursfordran helt eller delvis har försvunnit. Även här får frågan om vem som ska stå för konkurskostnaderna avgöras med hänsyn till om det är fråga om nya omständigheter eller nya bevis. Beror utgången i skatteprocessen på sådant som inte förut åberopats för att invända mot konkursansökan bör gäldenären få stå för konkurskostnaderna.

Ett bolag som helt och hållet betalat konkursfordran två dagar innan ett uppskov med konkursfrågans prövning löpte ut men som inte kom till konkursförhandlingen och inte heller kontaktade vare sig domstol eller borgenär fick acceptera att kostnaderna för arvodet till förvaltaren togs ur konkursboet (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan - rättegångskostnader efter upphävd konkurs).