Betalningssäkring över landsgränser

Betalningssäkring enligt överenskommelse med en annan stat m.m.

Ett mycket frekvent instrument som stater använder för att säkra skatteintäkter är möjligheten att säkra tillgångar (securing of assets) redan innan den aktuella skatten eller avgiften har blivit debiterad eller restförd, d.v.s. vad som här i Sverige motsvaras av betalningssäkring enligt 46 kap. SFL.

En arbetsgrupp inom IOTA (Intra-European Organisation of Tax Administrations) har i en rapport år 2008 (Securing of Assets, report for Tax administrations) beskrivit bl.a. vilka olika möjligheter som finns i medlemsländerna att säkra tillgångar för att täcka ännu inte förfallna skattebelopp. Rapporten visar att europeiska skattemyndigheter i stort sett har likartade säkringsåtgärder. Däremot finns det stora skillnader beträffande när i tiden dessa åtgärder kan vidtas och hur omständligt själva förfarandet är.

Betalningssäkring i Sverige av utländska skatter m.m.

Betalningssäkring får användas för att säkerställa betalning av utländsk skatt, avgifter, särskilda avgifter eller ränta om sådan form av bistånd är möjligt enligt vad som följer av EU-lagstiftning. Det får också användas om det finns en överenskommelse om detta i avtal eller en konvention mellan Sverige och det andra landet (46 kap. 4 § SFL).

Behörighetsfördelningen internt i Sverige är uppdelad så att det är Kronofogden som är behörig myndighet i själva biståndsärendet, medan det är Skatteverket som är behörig att ansöka hos förvaltningsrätten om betalningssäkring (46 kap. 5 § SFL).

Skatteverket ska vid sin ansökan om betalningssäkring inte bedöma om förutsättningarna enligt de materiella bestämmelserna i 46 kap. SFL är uppfyllda. Skatteverket ska endast pröva om förutsättningarna för att vidta säkerhetsåtgärder är uppfyllda utifrån den handling som bifogats medlemsstatens begäran om handräckning. Skatteverket ska alltså bedöma sådana förutsättningar enligt svensk rätt som behörig myndighet i den sökande medlemsstaten inte har kunnat pröva (Skatteverkets ställningstagande Prövning av begäran om handräckning med betalningssäkring enligt indrivningsdirektivet).

Säkerställande av svenska skatter m.m. i utlandet

Svensk skatt m.m. kan säkerställas i gäldenärens tillgångar i ett annat land. Lagstöd för detta kan finnas i EU-lagstiftning, i avtal eller i en konvention mellan Sverige och ett annat land.

När Skatteverket överlämnat ett beslut om betalningssäkring för verkställighet till Kronofogden ska Kronofogden först utreda i vilken omfattning den betalningsskyldiga har tillgångar i Sverige som kan säkras. Kronofogden ska därefter utreda om det finns förutsättningar att begära handräckning med säkringsåtgärder utomlands för återstående belopp. Kronofogden prövar om förutsättningarna är uppfyllda enligt respektive direktiv, förordning, avtal eller konvention och begär sedan verkställighet hos behörig myndighet i den berörda staten. Den utländska myndigheten prövar ansökningen och ser därefter till att ett beslut om säkringsåtgärder fattas och verkställs enligt det landets interna lagstiftning.

Svensk lagstiftning

De grundläggande förutsättningarna för att en begäran om handräckning i ett skatteärende ska kunna göras såväl utomlands som i Sverige finns i

• lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS
• förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, FÖHS.

Handräckningen kan bl.a. avse bistånd vid indrivning, inbegripet säkringsåtgärder (3 § första stycket 2 LÖHS).

Det är Kronofogden som är behörig myndighet i Sverige i fråga om en sådan åtgärd 3 § andra stycket 1 LÖHS.

Förutsatt att det finns en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får behöriga myndigheter i respektive stat begära biträde av den andra staten med handräckning i ett skatteärende (14 § LÖHS).

När det gäller bistånd med indrivning och säkringsåtgärder inom EU finns en särskild EU-lagstiftning i form av indrivningsdirektivet (2010/24/EU) med därtill kopplad genomförandeförordning (1189/2011).

I Sverige finns anslutande föreskrifter i Lag (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen (biståndslagen) samt i förordningen (2011:1546) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen (biståndsförordningen) ( 21 § LÖHS).

EU:s indrivningsdirektiv

EU:s medlemsstater beslutade redan i ett tidigt skede att bistå varandra med indrivning av skatter m.m. Det nu gällande direktivet (2010/24/EU) omfattar i princip alla skatter och avgifter som tas ut av en medlemsstat, oavsett om de har någon motsvarighet i andra medlemsstater (artikel 2. 1 a). Även skattetillägg omfattas (artikel 2. 2 a). Dock är obligatoriska socialavgifter uttryckligen undantagna (artikel 2. 3 a). Dessa kan i stället säkerställas med stöd av socialförsäkringsförordningen (se nedan).

EU och Storbritannien har kommit överens om ett utträdesavtal med en övergångsperiod som löpte till och med 31 december 2020 och av avtalet framgår att för vissa fordringar så ska indrivningsdirektivet tillämpas mellan medlemsstaterna och Storbritannien till och med fem år efter övergångsperiodens utgång.

Av artikel 16.1 i indrivningsdirektivet framgår att bistånd med säkerhetsåtgärder kan begäras i ett annat EU-land om en sådan åtgärd är tillåten enligt lagstiftningen i den anmodade staten. Den handling som utfärdats för att medge säkerhetsåtgärder i den sökande medlemsstaten (för svensk del betalningssäkrings-beslutet) ska bifogas begäran (se även 3 § biståndsförordningen). Beslutet i den sökande staten ska i sig erkännas i den anmodade staten. Men detta utesluter inte att det kan krävas ytterligare förfarande i den anmodade staten för att utverka ett beslut som kan verkställas. Ytterligare åtgärder krävs i de flesta medlemsstater där det överhuvudtaget är möjligt att vidta säkerhetsåtgärder (se prop. 2011/12:15 s. 46 f.).

Om verkställighet begärs i ett annat EU-land för en tvistig fordran ska verkställigheten skjutas upp, om det inte i båda staterna är förskrivet att verkställighet får ske även för tvistiga fordringar (för Sveriges del finns en sådan föreskrift) (68 kap. 1 § SFL).

Om verkställigheten skjuts upp kan den anmodade myndigheten på begäran av sökande myndighet, eller om det annars bedöms nödvändigt, vidta säkerhetsåtgärder förutsatt att en sådan åtgärd är tillåten i den anmodade staten. I biståndslagen föreskrivs därför att vid uppskjuten verkställighet får Kronofogden begära att Skatteverket ska väcka talan om betalningssäkring enligt 46 kap. SFL (16 § fjärde stycket biståndslagen).

EU:s socialförsäkringsförordning med tillämpningsförordning

Den grundläggande bestämmelsen om handräckning för indrivning finns i artikel 84 i EU-förordningen 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, ändrad genom förordning 988/2009 . Närmare bestämmelser finns i tillämpningsförordningen 987/2009, där det i artikel 84 anges att den anmodade staten på begäran av den sökande staten ska vidta säkerhetsåtgärder för att säkerställa indrivningen, om en sådan åtgärd är möjlig i den anmodade staten. Om verkställigheten skjuts upp på grund av att fordringen är tvistig finns motsvarande möjlighet att vidta säkerhetsåtgärder enligt indrivningsdirektivet (artikel 81).

Sedan den 1 april 2012 finns även ett avtal mellan EU och Schweiz som innebär att ansökningar om indrivning av socialavgifter och återkrav av förmåner även är möjligt mellan alla stater inom EU och Schweiz.

Den gemensamma EES-kommitténs beslut som trädde i kraft den 1 juni 2012 innebär att socialförsäkringsförordningen och tillämpningsförordningen gäller mellan EU-staterna och Norge, Island och Lichtenstein. När det gäller begäran om handräckning av socialförsäkringsavgifter till Norge och Island används i stället det nordiska handräckningsavtalet eftersom det är mer administrativt lätthanterligt, se Nordiskt handräckningsavtal nedan.

Bi- eller multilaterala avtal

En annan metod för att åstadkomma indrivning av skatt i ett annat land är att de berörda staterna kommit överens om att bistå varandra med detta. Förutsättningen för att en indrivning ska vara möjlig är då bl.a. att skatteanspråket omfattas av indrivningsbestämmelserna i det aktuella avtalet. Dessutom måste gäldenären omfattas av den tillämpliga bestämmelsens gäldenärskrets.

Det finns möjligheter till utlandshandräckning genom det handels- och samarbetsavtalet EU och Storbritannien under år 2020 har tagit fram.

Sverige har ingått särskilda handräckningsavtal med andra länder.

Nordiskt handräckningsavtal

Det finns ett separat handräckningsavtal inom Norden, lagen (1990:226) om handräckning i skatteärenden mellan de nordiska länderna. Lagen omfattar alltså Danmark med Färöarna och Grönland, Finland, Island och Norge. Även här finns ett avsnitt om säkringsåtgärder (artikel 19 punkt 1).

Europarådskonventionen och OECD-konventionen

Bestämmelser om indrivning finns även i Europarådskonventionen och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (se SFS 1990:313). Även här är det möjligt med säkringsåtgärder (artikel 12). En förutsättning för att konventionen ska tillämpas är att stater sluter avtal med varandra om ett ömsesidigt tillämpande. Läs mer om tillämpningen av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteavtal.