Viteslagen

Lagregleringen av vite

De allmänna reglerna om vite finns i viteslagen. Bestämmelser om vite finns även i speciallagstiftning, som t.ex. SFL, FTL och FOL. Som exempel på sådana avvikande bestämmelser kan nämnas

• 44 kap. 4 § SFL (behörig förvaltningsrätt vid utdömande av vite enligt SFL).
• 18 kap. 28 § FTL (behörig förvaltningsrätt vid utdömande av vite enligt FTL).
• 37 § FOL (behörig förvaltningsrätt vid utdömande av vite enligt FOL).
• 43 § PNL (behörig förvaltningsrätt vid utdömande av vite enligt PNL).

När kan myndigheter förelägga med vite?

För att en myndighet ska ha rätt att förelägga med ett vite krävs att det finns ett uttryckligt stöd i en författningsbestämmelse. Bemyndigandet att förena ett föreläggande med vite finns i specialförfattningar (1 § första stycket viteslagen).

Exempel på författningar som ger Skatteverket rätt att förelägga med vite finns bl.a. i SFL, FTL, FOL och PNL (se 44 kap. SFL, 18 kap. 24 § FTL, 37 § FOL och 43 § PNL).

Innehållet i ett vitesföreläggande

Ett vitesföreläggande ska vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer (adressater). För att ett vitesföreläggande ska få riktas till någon måste denne ha faktisk och rättslig möjlighet att följa föreläggandet (2 § första och andra styckena viteslagen). Är det ett föreläggande mot en juridisk person kan myndigheten välja mellan att rikta föreläggandet mot den juridiska personen som sådan eller mot någon som företräder den juridiska personen eller mot såväl den juridiska personen som företrädaren (NJA 1990 s. 338).

Ett vitesföreläggande måste innehålla uppgift om adressatens namn och får inte riktas till exempelvis ”ägaren” av en viss fastighet utan att precisera om vem denne är (prop. 1984/85:96 s. 47 och RÅ 1995 ref. 40).

Om föreläggandet innebär att adressaten har en skyldighet att vidta en viss åtgärd, ska det framgå av föreläggandet vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist som åtgärden ska vidtas (2 § första stycket viteslagen). Om tidsfristen skulle hinna gå ut innan föreläggandet har fått laga kraft så inträder inte skyldigheten att rätta sig efter föreläggandet förrän det har fått laga kraft. Om föreläggandet däremot är verkställbart före att det har fått laga kraft så är adressaten skyldig att rätta sig efter föreläggandet före tidsfristens utgång, men vitet kan inte dömas ut förrän föreläggandet har fått laga kraft.

Vitesbeloppet ska framgå av föreläggandet. Vitesbeloppet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa föreläggandet (3 § viteslagen).

Ett vite bör bestämmas så högt att det inte blir ekonomiskt fördelaktigt för adressaten att underlåta föreläggandet. Det går också att beakta den ekonomiska fördelen för adressaten av att underlåta att följa föreläggandet (prop. 1984/85:96 s. 27). Eftersom beloppet ska bestämmas så att det kan ”antas förmå” adressaten att följa föreläggandet så kan Skatteverket beakta hur adressaten har betett sig vid tidigare kontakter i ett ärende. Om adressaten vid osanktionerade förelägganden har visat en ovilja att följa anvisningar, så kan detta tala för att vitet bör sättas högt. Beloppet måste dock alltid vara i enlighet med proportionalitetsprincipen.

Om ett vite föreläggs flera personer gemensamt, ska ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem (3 § viteslagen). Det innebär att något s.k. solidariskt vitesansvar inte får förekomma.

Ett vitesföreläggande ska delges adressaten enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2 § fjärde stycket viteslagen).

Löpande vite

Ett vite ska normalt fastställas till ett bestämt belopp. Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna får i stället ett s.k. löpande vite föreläggas. Det innebär att vitet bestäms till ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts eller, om det är fråga om en återkommande förpliktelse, för varje gång adressaten underlåter att fullgöra denna (4 § viteslagen).

Ansökan om utdömande av vite

Om ett vitesföreläggande inte har följts kan vitet dömas ut om den myndighet som utfärdat det ansöker om utdömande hos förvaltningsrätten. En ansökan om att döma ut vitet kan göras både i det fallet att vitesföreläggandet inte har följts alls, liksom i det fallet att vitesföreläggandet har följts efter utsatt tid.

En ansökan om utdömande bör innehålla upplysningar om

• vem som har utfärdat vitesföreläggandet
• vem vitesföreläggandet har riktats till
• på vilket sätt vitesföreläggandet i övrigt har utformats
• anledningen till vitesföreläggandet
• bevis om att mottagaren har tagit del av vitesföreläggandet
• att vitesföreläggandet inte har följts.

I en ansökan om utdömande av vite bör det också finnas en utredning om de omständigheter som är av betydelse för den prövning av vitesföreläggandet som förvaltningsrätten ska göra. Det kan till exempel gälla vilka omständigheter som legat till grund för det vitesbelopp som myndigheten har bestämt, eller vilken ekonomisk situation som den förelagde befinner sig i.

En grundläggande förutsättning för att vite ska kunna dömas ut är enligt praxis och doktrin att föreläggandet har fått laga kraft (RÅ 80 2:53). Detta gäller även om vitesföreläggandet enligt speciallagstiftning gäller omedelbart (HFD 2024-01-10, mål nr 4429--4430-22).

Ett vitesföreläggande får laga kraft när det inte längre går att överklaga vitesföreläggandet. Vilken tidsfrist som gäller för att överklaga ett vitesföreläggande framgår av den lag som vitesföreläggandet har utfärdats med stöd av.

Behörig förvaltningsrätt

Frågor om utdömande av vite prövas av förvaltningsrätten (6 § viteslagen). Om specialförfattningar innehåller avvikande regler, gäller sådana bestämmelser i stället för 6 § viteslagen. Det innebär att en ansökan om utdömande av vite ska prövas av den förvaltningsrätt som är behörig att pröva överklaganden av beslut enligt den aktuella lagen (1 § andra stycket viteslagen). Avvikande regler är exempelvis

• 44 kap. 4 § SFL
• 18 kap. 28 § FTL
• 37 § FOL
• 43 § PNL

En ansökan om utdömande av vite har inte ansetts kunna delges genom s.k. spikning (NJA 2021 s. 490).

Verkställighet

Om förvaltningsrätten bifaller en ansökan om utdömande av vite, är det också domstolen som ska delge domen till den som har förelagts. Det är även domstolen som bevakar att domen får laga kraft. Därefter kan förvaltningsrätten begära indrivning av vitet genom ansökan hos kronofogdemyndigheten (1 och 8 §§ bötesverkställighetsförordningen och 1 och 5 §§ indrivningsförordningen). Att en dom om utdömande av vite inte har fått laga kraft är däremot inte något hinder mot ett nytt föreläggande om vite.

Om ändamålet har förfallit döms inget vite ut

Ett vite ska inte dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse (9 § första stycket viteslagen). En sådan situation kan exempelvis vara om adressaten inte följer ett föreläggande att komma in med en handling, men myndigheten från annat håll ändå får tillgång till handlingen eller en kopia av den. Vitet brukar däremot dömas ut om adressaten genom sina egna åtgärder har framkallat situationen att vitesföreläggandet inte längre fyller sitt ursprungliga ändamål.

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett mål ansett att ändamålet med ett vite hade förlorat sin betydelse, när de förelagda prestationerna blivit obehövliga till följd av att adressaten tvingats avyttra den verksamhet som avsågs med vitesföreläggandet. Verksamheten hade avyttrats på grund av adressatens utsatta ekonomiska situation och alltså inte i ett direkt syfte att undgå vitespåföljd. Domstolen tog också hänsyn till det förhållandet att adressaten inte kunnat antas återuppta verksamheten inom överskådlig tid (RÅ 2002 ref. 62).

Ett vite får jämkas om det finns särskilda skäl (9 § första stycket viteslagen). Det kan exempelvis vara omständigheter som att förhållandena har ändrats sedan myndigheten meddelade sitt föreläggande, att vitesbeloppet har varit schablonmässigt bestämt utan hänsyn till adressatens ekonomi eller omständigheterna i övrigt eller att adressatens underlåtenhet kan framstå som förhållandevis ursäktlig (prop. 1984/85:96 s. 55 f).

Nytt vite får inte föreläggas innan det tidigare vitet har fått laga kraft

När ett vite har förelagts får inget nytt vite föreläggas mot adressaten i samma sak förrän det tidigare föreläggandet har fått laga kraft (2 § tredje stycket viteslagen).

Om ett beslut att förelägga med vite inte är överklagbart medför bestämmelsen att det i princip är möjligt att när som helst utfärda ett nytt vitesföreläggande. Ett beslut om föreläggande med vite enligt bl.a. 39 § FOL får inte överklagas.

Bortfall av vite

Om talan om att vite ska dömas ut, inte har delgetts adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkommit, bortfaller vitet (9 § tredje stycket viteslagen). Den omständigheten att delgivning inte har skett i rätt tid är däremot inte något hinder för myndigheten att besluta om ett nytt föreläggande med vite.

Om den som ska betala vitet avlider innan beslutet om utdömande av vite har fått laga kraft, bortfaller vitet (RÅ 84 1:7).