Befrielse från betalningsskyldighet

Befrielse om det finns särskilda skäl

Av skatteförförandelagen framgår att företrädaren helt eller delvis får befrias från betalningsskyldighet om det finns särskilda skäl (59 kap. 15 § SFL).

Vad avses med särskilda skäl?

Vad som avses med särskilda skäl framgår varken av ordalydelsen eller av förarbetena till bestämmelsen i 59 kap. 15 § SFL.

I detta avsnitt redogörs för en stor del av den äldre praxis som fortfarande är vägledande när det gäller befrielse från betalningsansvar samt för några nyare domar på området. För en mer omfattande genomgång av äldre praxis, se Handledning för företrädaransvar 2005 (SKV 443) utgåva 3, avsnitt 9.

Vilken betydelse har företrädarens ställning i ett bolag?

I några avgöranden från 1971 behandlas frågan om betalningsskyldighet i fall då en företrädare på grund av eget eller närståendes aktieinnehav har haft ett betydande intresse i aktiebolaget och ett bestämmande inflytande över bolaget. I domskälen hänvisar HD till förarbetena till den då gällande bestämmelsen i 77 a § uppbördsförordningen, SOU 1965:23. HD konstaterade att frågan, om vad som kan vara att hänföra till särskilda skäl, inte blivit uppmärksammad vid förslagets remissbehandling och att det inte heller berörs i den proposition där förslag till bestämmelsens införande lades fram för riksdagen (prop. 1967:130) (NJA 1971 s. 296 I-III).

HD har i rättsfallen ansett att det främst är ställföreträdare för aktiebolag som kan göras betalningsskyldiga och då särskilt ställföreträdare som på grund av eget eller närståendes aktieinnehav haft ett bestämmande inflytande över bolaget.

Bristande ägarintresse

Undantagsregeln om befrielse från betalningsskyldighet kan tillämpas när ställföreträdaren är anställd utan att ha något ägarintresse. HD har kommit till slutsatsen att när en företrädares ställning närmast är att jämställa med en anställd företagsledares, är det möjligt att jämka betalningsskyldigheten (NJA 1972 s. 205).

I ett annat avgörande ingick företrädaren i styrelsen för ett familjeföretag där föräldrarna svarade för den löpande verksamheten. Efter faderns död tog företrädaren själv över ansvaret för verksamheten. Med hänsyn till arbetsfördelningen undgick företrädaren betalningsansvar för tiden fram till faderns död, men blev betalningsskyldig för tiden därefter med ett jämkat belopp. HD ansåg att efter att fadern hade dött hade företrädaren ett utökat kontrollansvar (NJA 1973 s. 587). I ett avgörande från 1984 fann HD däremot att företrädaren som ensam utgjorde styrelse i bolaget, men som inte varit ägare till bolaget eller utövat något bestämmande inflytande över bolagets verksamhet, ändå eftersatt sina skyldigheter i sådan grad att det inte fanns skäl för hel eller delvis befrielse av betalningsskyldigheten (NJA 1984 not A 1).

Uppdrag av formell natur

HD har uttalat att om en styrelseledamot hävdar att uppdraget enbart varit av formell natur eller att han inte förstått innebörden av uppdraget, friar det inte honom från betalningsansvar. I ett avgörande var situationen dock sådan att hustrun som var den person som staten väckt talan mot, visserligen var styrelseledamot, men hade haft väldigt lite med företagets skötsel att göra. Det var istället hennes man som helt hade hand om skötseln och ansvaret för bl.a. betalning av skatter. HD ansåg därför att hustrun inte kunde ses som i första hand ansvarig för skattebetalningarna. För att hon skulle bli ansvarig skulle det ha krävts att hon haft skälig anledning att misstänka att skattebetalningarna inte sköttes. Detta var inte visat i målet (NJA 1974 s. 297).

Har betalningsförmågan betydelse för befrielse?

HD har i ett avgörande uttalat att domstolen inte ska ta hänsyn till ställföreträdarens ekonomiska förmåga i varje särskilt fall (NJA 1971 s. 296 I-III). Domstolen konstaterar dock att det inte utesluter att det kan finnas fall där ställföreträdarens bristande betalningsförmåga i förening med andra särskilda omständigheter gör att betalningsskyldigheten ska jämkas eller efterges. HD kom till samma slutsats i (NJA 1972 s. 205). I ett annat avgörande åberopade företrädaren bristande betalningsförmåga och ett borgensåtagande för bolagets förbindelser som skäl för jämkning. HD ansåg inte att skäl för jämkning förelåg (NJA 1972 s. 697).

I ett avgörande från HFD hade företrädaren åberopat bristande betalningsförmåga, stor skuldsättning samt att han inte belastade staten när han fortsatte driva verksamheten. HFD konstaterade att företrädaren ägde samtliga aktier i bolaget och att han hade det bestämmande inflytandet. I enlighet med tidigare praxis konstaterade HFD att bristande betalningsförmåga inte utgör skäl för befrielse från betalningsskyldighet. Det fanns inte heller några andra omständigheter som kunde medföra hel eller delvis befrielse (HFD 2013 ref. 75 I).

Avsaknad av egen vinning

Avsaknad av egen vinning har inte ansetts vara en grund för att helt eller delvis befria från betalningsskyldighet (NJA 1972 not A 19).

Omständigheter som inte kunnat förutses av företrädaren

I ett mål hade företrädarna varit vanliga anställda i bolaget innan de tog över verksamheten. De hade fått besked om att bolaget hade en god vinstprognos. En tid senare blev de överraskade av revisorns besked om att bolagets aktiekapital var förbrukat. Betalningsskyldigheten jämkades kraftigt. Båda företrädarna utgjorde, enligt aktiebolagsregistret, styrelse när bolaget försattes i konkurs. Den ena företrädaren hade enligt protokoll vid extra bolagsstämma avgått som VD och styrelseledamot tre månader före konkursen och blev enbart betalningsansvarig för tiden fram till den extra bolagsstämman. HD utgick från vem som varit faktiskt företrädare när skatterna skulle betalas (NJA 1971 s. 296 III).

Hänsyn till de anställda och arbetsmarknadsläget på orten

Företrädaren åberopade som skäl för befrielse bl.a. att han gav sysselsättning åt ett femtiotal personer genom att fortsätta driften av bolaget. Enligt företrädaren hade det skett flera nedläggningar på orten och antalet arbetstillfällen var begränsade. I denna del har HD gjort ett principuttalande enligt följande. ”Det kan förekomma fall då det är motiverat att tillgripa särskilda åtgärder för att under någon tid upprätthålla en mindre lönsam drift av ett företag av hänsyn till de anställdas inkomstmöjligheter och rådande arbetsmarknadsläge i orten. – Sådana hänsyn kan föranleda stat eller kommun att ge enskilda företag ekonomiskt stöd i en eller annan form. Beslutanderätten härvidlag måste emellertid förbehållas de samhälleliga organen och den enskilde företagaren kan icke ges befogenhet att själv förskaffa företaget bidrag genom att taga i anspråk förfallna skattebelopp”. HD fann att beslutet att fortsätta verksamheten med hänsyn till de anställda inte var särskilda skäl för befrielse från betalningsskyldighet (NJA 1972 s. 115 II). HD har i ett annat fall konstaterat att företrädaren kunde anses ha förfarit grovt oaktsamt när han i det rådande konjunkturläget fortsatte driften av det krisdrabbade företaget. Med hänsyn till att samråd hade förekommit med Kronofogdemyndigheten och denna myndighets inställning till fortsatt drift ogillade HD riksåklagarens talan (NJA 1975 s. 745).

Hög ålder och hälsotillstånd

I ett avgörande från 1972 jämkades betalningsskyldigheten bl.a. med hänsyn till att företrädaren var relativt gammal (62 år), saknade betalningsförmåga och led av sjukdom av inte övergående natur, som starkt begränsade hans möjlighet till utkomst (NJA 1972 s. 115 I). Ett annat avgörande från 2013 gällde befrielse från betalningsansvar på grund av företrädarens hälsotillstånd. Grund för befrielse ansågs föreligga eftersom företrädarens betalningsförmåga var varaktigt begränsad på grund av hälsotillståndet. Betalningsunderlåtelsen hade dock pågått under ett och ett halvt år varför HFD ansåg att det inte fanns tillräckligt stöd för någon mer omfattande nedsättning av betalningsansvaret (HFD 2013 ref. 75 II).

Företrädaren har gjort vad som stått i hans makt för att ordna upp situationen

Så snart företagsledaren hade fått reda på att bolaget inte hade betalt de innehållna skattebeloppen gjorde han vad som stod i hans makt för att försöka ordna upp situationen. När detta inte lyckades medverkade han till att bolaget försattes i konkurs. HD ansåg att skäl för befrielse förelåg (NJA 1973 s. 544). Även i ett annat avgörande kom HD fram till att det fanns skäl att jämka betalningsskyldigheten (NJA 1974 s. 423).

Att företrädaren har tagit emot sakkunniga råd angående driften i bolaget och har vidtagit åtgärder för att rekonstruera bolaget på egen hand under drygt ett års tid utgör inte särskilda skäl för befrielse från betalningsskyldigheten (KRNG 2020-10-08, mål nr 5000-19).

Statens agerande har varit sådant att betalningsskyldighet inte ålagts företrädaren

I vissa fall har företrädaren tagit kontakt med myndigheter som utövat påtryckning om att fortsätta en olönsam rörelse. Företrädaren har då inte blivit betalningsskyldig (NJA 1975 s. 745, NJA 1981 s. 1014 och NJA 1974 s. 423).

Nedsättning av betalningsskyldigheten på grund av proportionalitetsprincipen

Av HFD:s praxis framgår att även i fall där befrielsegrunder saknas kan det i vissa, särskilda, fall bli fråga om att begränsa betalningsansvaret. Detta kan bli aktuellt då beloppets storlek och omständigheterna i målet leder till att ett fullt betalningsansvar står i klart missförhållande till det som det allmänna har att vinna av ett sådant beslut. Ett sådant exempel är ett fall där HFD efter en proportionalitetsbedömning satte ned betalningsansvaret för en likvidator från 716 miljoner kronor till 2 miljoner kronor. Utifrån en samlad bedömning av samtliga omständigheter uppskattade HFD vad en rimlig betalningsskyldighet för likvidatorn var (se Skatteverkets rättsfallskommentar HFD, mål nr 2680-15 – Företrädaransvar, HFD 2016 ref. 60) .

Skäl mot jämkning

HD har i vissa mål även framhållit skäl som talar mot jämkning, bl.a. att företrädaren tidigare dömts till ansvar för liknande försummelse, att det varit fråga om upprepade underlåtna skatteinbetalningar, att försummelserna varit spridda över lång tid och avsett sammanlagt betydande belopp, att skattemedel använts som riskkapital och att det allmänna i stor utsträckning fått stå för de kostnader som verksamheten medfört.

I ett mål var frågan bl.a. om betydelsen av att företrädaren (A) varit delaktig i brottslig verksamhet som förekommit i bolaget. En annan person hade varit faktisk företrädare och haft det bestämmande inflytandet över bolaget under den aktuella perioden. A hade dock i vissa avseenden agerat självständigt. Han kände bl.a. till att det förekommit svarta löner och måste ha förstått att bolagets bokföring och skatte- och avgiftsredovisning inte skötts på ett godtagbart sätt. Det var även en försvårande omständighet att falska handlingar använts i bokföringen. A dömdes i brottmålet för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott. HFD uttalade att det av rättspraxis framgår att den omständigheten att en bolagsföreträdare inte haft något ägarintresse i bolaget och inte heller haft något bestämmande inflytande kan beaktas när det gäller nedsättning av betalningsansvaret. HFD ansåg dock att om ett bolag använts för omfattande brottslig verksamhet som den legale företrädaren varit medveten om och delaktig i, är utrymmet för att till någon del medge befrielse utomordentligt begränsat. Något skäl för att till någon del befria A från betalningsskyldighet ansågs inte föreligga (HFD 2013 ref. 75 III).

I några fall har HD funnit att det inte förelegat tillräckliga skäl för att jämka eller befria från betalningsskyldigheten (NJA 1975 s. 480, NJA 1976 B 29 och NJA 1979 s. 555).